Kapitel 25

”Pratar du med våra skyddsandar?” sa Hayden klentroget. ”Finns det något sådant som skyddsandar?”
      ”Naturligtvis. Alla har skyddsandar i sin närhet. En eller flera.”
      ”Aha. Hur många har jag?”
      ”Tre.”
      ”Tre?!” Hayden var bestört. ”Varför behöver jag så många?”
      ”Det kanske du borde prata med dem om.”
      ”Jamen, naturligtvis! Har du telefonnumret?”
      Anante log. ”Nej, men de kommer om du ropar på dem.”
      ”Men man måste väl tro på dem?”
      ”Om du ropar på dem, så tror du förmodligen på dem. Men de finns där även om du förnekar dem – finns de inte i din verklighet, så finns de i sin egen.”
      ”Hur ser de ut? Vad är de? Många använder ordet ’skyddsängel’ och tänker sig kanske en vingprydd figur...”
      ”Oftast visar de sig som en vanlig människa, men vill du hellre ha en vingprydd ängel så kan du få det också. De är individer med egen vilja och personlighet, men du kan påverka dem.”
      ”Så då är vi där igen. Men någonting måste det väl ändå finnas som inte jag kan påverka med min vilja?”
      ”Nej. Inte i ditt Sanna andliga tillstånd. Tvivlet och dess konsekvenser är det enda som begränsar den fria viljan.”
      ”Jag behöver fundera lite...”
      När Hayden försjönk i grubblerier passade Mitchell på att fråga hur många skyddsandar han hade och fick veta att han hade två. Matt hade också två och Neuman tre.
      ”Och hur många har du?” frågade Matt.
      ”En.”
      ”Och hur många har Miss Gibbons?” undrade Mitchell.
      ”Det får hon fråga om själv.”
      Så kom Hayden på att han inte hade fått svar på frågan om vad skyddsandar var. Och hur var det med spöken? Och poltergeistfenomen? Och kunde man verkligen prata med avlidnas andar? Och alla andra så kallat paranormala fenomen?

      Anante svarade att skyddsandar var själar som valt att vaka över andra manifesterade själar och hjälpa dem att genomföra det självpåtagna uppdrag för utveckling, för vilket de antagit sin mänskliga form. Detta innebar att de inte ingrep i varje risksituation eftersom en händelse som medförde stora lidanden ibland var nödvändig för den själens utveckling. De ingrep egentligen bara när en själ i sin manifestation sänkt sin medvetandenivå så mycket att okunskapen ledde till rent oförstånd.
      ”Så det är när man klantar sig som man kan räkna med en hjälpande hand.”
      ”När man är dödligt klantig och fortfarande inte har fullgjort sin uppgift, ja. Men tro inte att man kan bete sig medvetet idiotiskt och alltid bli räddad. Skyddsandarna är inte mer övermänskliga än att de kan förlora tålamodet med den som med vidöppna ögon gång på gång utsätter sig för livsfara. Att uppmuntra dumhet hör inte till skyddsandarnas uppgifter.”
      ”Det har jag full förståelse för. Men om någon annan klantar sig på min bekostnad då?”
      ”Skyddsandarna samarbetar. Och man kan be om deras hjälp. Om man litar helt på dem och ber om hjälp i en svår situation så får man hjälp.”
      ”Och det fungerar i alla situationer?” Hayden tvivlade. ”Även om... Säg att någon knuffar ner mig från en hög byggnad – tio, tjugo våningar, eller Empire State Building – skulle jag verkligen överleva om jag bad mina skyddsandar om hjälp?”
      ”Ja.”
      ”Det har jag väldigt svårt att tro på...”
      Anante nickade. ”Och därför dör du. Du får aldrig, aldrig, tvivla. Det är tvivlet som dödar och räddningen är absolut tillit, vilket medför att man vet att man blir räddad. Inte bara tror eller hoppas – man måste veta bortom varje tvivel.”
      ”Jag förstår”, sa Hayden. ”Men jag förstår inte hur man någonsin ska bli kvitt varje liten smula av tvivel.”
      ”Man tar ett steg i taget”, förklarade Anante. ”Precis som ett litet barn måste lära sig gå innan det kan springa. Att lära sig känna absolut tillit är som att vinna OS-guld i löpning efter att ha fötts totalförlamad. Det är inte många som lyckas komma så långt, men man kan uppnå små personliga segrar som stärker tilliten till en själv och det är det viktigaste. Utan självtillit får man vara – bildligt talat – lam hela livet och det är många som inte kommer längre än så.”
      ”Handlingsförlamad med andra ord...”
      ”Handlings- och tankeförlamad.”
      Hayden suckade och nickade; han visste precis hur det kändes.
      ”Men hur var det med de andra sakerna, spöken och sånt?” undrade Mitchell.
      Anante förklarade att själva orden bara var mänskliga försök att kategorisera olika fenomen som inte passade in i den valda världsbilden. Spöken var liksom människor bara manifestationer av medvetandet. Och det var dessa manifestationers olika egenskaper och uttryckssätt som gjorde att de definierades med olika ord. Som spöken definierades oftast de själar som efter kroppens död inte velat acceptera att de måste gå vidare; de kan ha känt att de lämnat ouppklarade saker efter sig. De var förvirrade själar som ville behålla enkelheten och den relativa ansvarslösheten i den mänskliga tillvaron. Dessa själar valde då att manifesteras, eller återfödas, som sina tidigare kroppars spöken, eftersom det är det närmaste man kan komma att åter vara den mänskliga formen. Men i många fall var spöken inte ens själar, utan enbart kvardröjande energier, eller känslospår, efter en personlighet med särskilt starka bindningar till, eller känslor för, en plats eller en tid. Dessa spökfenomen var aldrig på något vis vare sig påverkbara eller farliga.
      Det som brukade benämnas poltergeist var flera olika tillstånd. I enstaka fall var också de förvirrade spöken som ville stanna kvar i den fysiska världen, och som i blindhet famlade efter en färdig manifestation i ett försök att överta den från den själ som var dess upphov. Sådana övertagningsförsök kan rubba den drabbades världsbild och skapa just de fenomen som förknippas med poltergeister. I andra fall är det den manifesterade själen som försöker frigöra sig från sin personlighet och återvända till den andliga tillvaron utan att fullgöra sin uppgift. Detta kan drabba omogna och oerfarna själar.
      Man kunde prata med avlidnas andar om de fortfarande befann sig i sitt obundna andliga tillstånd. De själar man kunde komma i kontakt med var, till skillnad från poltergeister, oftast erfarna och långt komna själar som utan att förvirras kunde interagera med människor. De själar som i sin mänskliga inkarnation kunde kommunicera med dessa andar var också erfarna och trygga i sin roll.
      ”Men det finns många bluffmakare”, la Anante till. ”Och sådana som inte har hittat sin Sanna livsuppgift än. De bedrar både sig själva och andra. Mest sig själva.”
      ”Det där kändes som om det var menat för mig”, sa Hayden med en grimas. ”Ibland tvivlar jag på att jag ens har en livsuppgift, men innerst inne förstår jag att det måste finnas en orsak till att jag finns till. Så om mina skyddsandar talade om för dig vad min livsuppgift är så får du gärna ge mig ett tips.”
      Anante skakade på huvudet. ”Så enkelt är det inte. Men det är egentligen väldigt lätt att finna sin livsuppgift, eller rättare sagt veta när man har funnit den. Själva sökandet kan ta tid, men om man kommer ihåg att med jämna mellanrum ställa några enkla frågor, så behöver man i alla fall inte riskera att missa livsuppgiften när man irrar runt.”
      ”Och dessa frågor är?” sa Hayden med skrivblocket och pennan i högsta hugg.
      ”Känns det rätt? Mår jag bra av det här? Gör detta mig lycklig? Bidrar jag till andras lycka? Är det här vad jag verkligen vill? Ger detta själslig tillfredsställelse mer än något annat? Utvecklar detta min själ? Verkar jag för det Godas makt? Är jag ärlig mot mig själv och min själ när jag svarar ja på dessa frågor? När du utan tvekan och utan tvivel kan besvara alla dessa frågor med ett ja, då har du hittat din livsuppgift.”
      Hayden hade inte en chans att hinna hänga med och skriva ner alla dessa frågor. Men han skulle begära en utskrift av videon när de kom hem igen. ”Jaha, men ändå återstår det att faktiskt hitta den där livsuppgifter. Finns det några särskilda knep för det?”
      ”Följ ditt hjärta, följ din intuition. Be dina ledsagare om råd.”
      ”Vilka ledsagare?”
      ”De allra erfarnaste själarna. De som inte behöver fler fysiska erfarenheter och därför existerar helt i den andliga dimensionen, de som till fullo känner det Sannas makt. De som är ren kärlek.”
      ”Mhm. De är snäppet bättre än skyddsandarna då, eller?”
      ”Man kan säga att ledsagare är den högsta posten som en personlig själ kan uppnå.”
      ”Aha. Men det måste väl vara nästan omöjligt att få audiens hos en sådan. Det kan ju knappast finnas en för varje människa, eller?”
      ”Nej, de är som konsulter som kan anlitas av vem som helst. Och det enda som krävs för att få, som du säger, audiens, är absolut tillit. Inte det minsta tvivel.”
      ”Jaha, då är det ganska kört alltså...”
      Anante skrattade. ”Ja, om du känner så, är det definitivt kört. Men liksom det till exempel verkar rätt svårt att bli hjärnkirurg eller partikelfysiker, så är det inte omöjligt. Det kräver utbildning helt enkelt. Och den utbildning som krävs för att bli kvitt hämmande tvivel och känna absolut tillit det är...? Räck upp handen den som kan svaret.”
      Matt, Hayden, Neuman och Mitchell tittade på varandra. Ingen vågade säga något eller räcka upp någon hand.
      Anante hade känt ett tag att Matt började närma sig bristningsgränsen och nu beslutade han att avslöja en hemlighet för de andra. ”Matt är utmattad”, sa han på engelska och alla gapade och trodde inte sina öron. Även Matt såg häpen ut. ”Så nu övergår jag till att prata engelska. Och Sam, du kan stänga av videokameran, den fungerar ändå inte längre.”
      ”Hur... Var har du lärt dig engelska?” Det var Hayden som ställde frågan för dem alla.
      ”I ert land.”
      ”I USA? När har du varit där?”
      ”Jag har varit där några gånger...”
      ”Och vad gjorde du där? Jag menar... Varför var du där? Hur kom du dit?”
      ”Hur jag kom dit föredrar jag att inte svara på. Men jag jobbade där. På olika ställen.”
      ”Jobbade?” Hayden skakade på huvudet. ”Varför i hela friden skulle du vara i USA och jobba?”
      ”Livserfarenhet. Hur mycket livserfarenhet kan man få här i skogen, tror du? Det är rätt begränsat kan jag upplysa om – särskilt när man bara umgås med släkten.”
      Hayden såg ut som om han fortfarande trodde det var ett skämt. Neuman accepterade motvilligt att videokameran var ur funktion och ställde undan den.
      ”Ni har en massa stora städer, med miljoner människor, och här är vi femtio”, fortsatte Anante. ”Nu. För tjugofem år sedan var vi trettio. Och alla ungefär likadana, med samma moral, etik och livssyn. I ert land träffade jag många säregna individer – det var berikande.”
      ”Det tror jag säkert...” sa Hayden. ”Men du valde ändå att återvända hit...”
      ”Det här är mitt hem. Jag återvänder alltid hit.”
      ”Det skulle jag också göra. Om jag kunde...”
      ”Du är alltid välkommen, Robert. Och ni andra också.”
      ”Tack.”
      ”Och nu! Åter till frågan. Vilken utbildning behövs för att bli kvitt hämmande tvivel och känna absolut tillit?”
      De stod lika handfallna som tidigare – kanske ännu mer.
      ”Kom igen, grabbar! Jag vet att ni kan”, sa Anante och låtsades bli besviken. ”För annars har jag varit en urusel lärare och jag får skämmas inför ledsagarna. Ni får en ledtråd: det handlar om kunskap...”
      Matt räckte genast upp handen. ”Kunskapen om det Godas och det Sannas makt?”
      ”Ja! Vi har en vinnare! Och första priset är...” Anante hoppade upp, sprang bort till en av bananplantorna och ryckte loss en banan från stocken. Med ett överarmskast vidarebefordrade han bananen till Matt som fångade den med vänsterhanden. ”… en banan!”
      ”Jag vann! Jag vann!” ropade Matt som genast piggnade till och ställde sig upp och hoppade jämfota och kysste bananen.
      Alla skrattade och applåderade, till och med Neuman.
      ”Ett tal!” ropade Anante. ”Du måste hålla tal nu, Matt!”
      ”Men, oh! Jag var ju inte alls beredd på detta. Jag vet inte vad jag ska säga. Det enda jag kan komma på är: Tack, tack och... tack!”
      ”Ett utomordentligt tal”, försäkrade Anante. ”Mycket bättre än all smörja jag vräker ur mig. Men nu är det dags för andrapriset som i år delas av hela tre tävlande. Och de vinner... bananer!” Så snabbt att de knappt hann med delade Anante ut andrapriset.
      ”Är audiensen slut nu?” undrade Hayden och ställde sig upp. Neuman och Mitchell hoppade ner från stocken och gjorde några rörelser för att mjuka upp stelnade muskler och leder. Neuman krängde äntligen av sig ryggsäcken och ställde försiktigt ner den på marken.
      ”Jag är inte en ledsagare”, sa Anante som svar på Haydens fråga. ”Jag är bara lärare.”
      ”Är det någon större skillnad?”
      ”Det är en kolossal skillnad! Jag känner bara en bråkdel av Sanningen. Kanske märker ni inte skillnaden därför att jag ändå vet mer än ni och ledsagarnas hela kunskap är omöjlig för en människa att någonsin uppfatta. Ändå skulle ledsagarna svara på era frågor mycket tydligare och enklare än jag kan göra. Men det finns ett osvikligt sätt att se skillnad på en lärare och en ledsagare och det är det här.” Anante sträckte ut händerna mot männen. ”Ledsagarna är absolut ickefysiska, men jag är lika fysisk som ni just nu. Jag kan införlivas i er världsbild. Jag är till och med smutsig om händerna. ”
      ”Inte ser de så smutsiga ut...” tyckte Hayden som för säkerhets skull också tog Anantes ena hand i sin. Jo, han var faktiskt verklig.
      Anante tittade på sina händer. ”Okej, men med en nagelborste kunde det bli bättre... Och audiensen är inte slut. Jag tyckte bara att ni såg ut att behöva en paus.”
      Hayden nickade med munnen full av banan. ”Mhm...” Han svalde. ”Ska inte du ha en banan då?”
      ”Jag behöver inte äta.”
      Hayden slutade tugga och bligade på Anante. ”Menar du att du inte behöver äta nu, eller menar du att du inte behöver äta, punkt?”
      ”Bravo”, sa Anante. ”Du håller verkligen på att tillgodogöra dig kunskapen. Du är beredd att acceptera möjligheten att man inte behöver äta. Och svaret är: jag behöver inte äta, punkt.”
      ”Inte underligt att du håller dig slank...” suckade Hayden och nöp sig i sidan. Sedan han slutade dricka alkohol hade småätandet blivit ett sätt att handskas med ångesten.”Kan du lära mig hur man låter bli att äta?”
      ”Nej, det kan jag inte. Men det är en del i Sanningen. När man har lärt sig tillräckligt om det Sannas makt så vet man att man kan vara utan mat. Det handlar om att inse att allt i den fysiska världen är energi. Energin är den grundläggande beståndsdelen i den fysiska manifestationen av medvetandet. Mat är energi som i din kropp omvandlas till din kropp. Barn behöver den energin för att växa och en gravid kvinna måste förmedla den energin till sitt foster för att det ska växa. Men när man har vuxit färdigt och fått den kropp man vill ha, varför ska man då ändra på den?”
      ”Ja, okej, det är ju onödigt att fortsätta att växa på bredden, och visst, de flesta skulle nog kunna minska sitt födointag utan att ta skada. Men kroppens celler måste ju ändå bytas ut hela tiden. Hur fixar man det utan mat?”
      ”Man fixar det genom att inte byta ut cellerna. Man behåller kroppen som den är.”
      ”Men... ” Hayden suckade. Han visste att han skulle förlora diskussionen, men han skulle inte ge sig så lätt. ”Cellerna dör ju hela tiden...”
      Och de andra nickade och höll med om hans argument. Mitchell sa: ”Och man gör av med en massa energi. Åtminstone om man är någorlunda rörlig...”
      ”Ni tvivlar alltså på att ni är odödliga och kan vara evigt unga?” sa Anante och tittade på alla.
      De nickade allvarligt.
      ”Då kommer också era kroppar att bli gamla och sjuka och till sist dö.”
      Hayden nickade. ”Visserligen skulle jag gärna slippa bli sjuk och gaggig, men jag tror inte att jag skulle vilja leva för evigt även om jag kunde...”
      ”Du kommer att leva för evigt”, sa Anante. ”Din själ är odödlig. Men även om du skulle kunna hålla din nuvarande kropp levande för evigt, så är det inte meningen att den ska leva för evigt. Så att du inte vill leva för evigt är ett tecken på att du i det undermedvetna är helt inställd på att det är så det ska vara. Det mänskliga medvetandet har uppfunnit tiden för att begränsa sin vistelse i den materiella världen. Vi måste kunna gå vidare i en ny fysisk kropp eller återvända till den andliga världen. Vi kan behålla samma kropp för evigt eller så länge vi önskar, men vi kan lika lätt upplösa den. Vi kan skapa en evig kroppslig manifestation men vi är inte bundna i den. Och utan kunskapen om det Sannas makt kommer kroppen ofrånkomligen att ha en begränsad existens.”
      ”Så tiden är alltså inte heller något absolut?”
      ”Tid är en fysisk företeelse. Upplevelsen av tid är beroende av medvetandet. Det finns ingen universell tid. Astronomerna som studerar stjärnhimlen ser bakåt i tiden. I ett andligt perspektiv utanför den materiella verkligheten existerar ingen tid. Tidsupplevelse är medvetandets brist på kontakt med det andliga, och en alltför stor fixering i det fysiska. Vi åldras därför att vi tror att vi är fysiska varelser med begränsade liv och för att vi upplever att tiden går. Vi åldras därför att vi ser andra i vår omgivning åldras. Vi tror därför att åldrande och död är oundvikligt. Det är inte oundvikligt – det är en konsekvens av tiden som i sin tur är ett resultat av vår brist på andlig medvetenhet. Men om vi lär oss leva i ett andlig medvetande kan vi bromsa åldrandet och förlänga vår fysiska existens med flera hundra år, även om vi stannar i den fysiska upplevelsen med sin tidsdimension. Icketiden är emellertid en förutsättning för den absoluta och helt obegränsade fria viljan och ett på alla sätt evigt liv.”
      ”Aha.” Hayden tvinnade skägget och begrundade vad Anante hade sagt. ”Om jag nu har förstått dig rätt, Anante, och jag sammanfattar allt, så säger du alltså att vi fritt kan välja hela vår upplevelse av verkligheten och till och med om vi ska leva eller dö, om vi bara lär oss om det Sannas makt och aldrig tvivlar på vår egen gränslösa förmåga. Är det vad du säger, eller har jag missuppfattat det på någon vital punkt?”
      ”Det är en korrekt sammanfattning”, bekräftade Anante.
      ”Men hur lång tid tar det att ens lära sig det nödvändigaste? Jag antar att det dessutom är ännu mycket svårare om man är medelålders och redan har skaffat sig en massa förutfattade meningar om det mesta. Kan man överhuvudtaget komma till den kunskap och insikt som du har, om man inte har uppfostrats och levt med detta sätt att se på tillvaron ända sedan man föddes? Har jag – och alla andra dödliga – egentligen någon chans?”
      ”Bara om du öppnar dig för kunskapen i kärlek och tillit och släpper tvivlet och rädslan.”
      Hayden suckade och strök med händerna över ansiktet. När han tittade på Anante igen såg han mycket trött ut. ”Detta är ett moment 22. Vet du vad det innebär?” sa han.
      Anante nickade.
      ”Okej. I det här fallet innebär det alltså att för att nå kunskapen måste jag släppa tvivlet och för att släppa tvivlet måste jag ha kunskapen. Hur kommer jag ur detta dilemma?”
      ”Släpp tvivlet. Bestäm dig för att allt är möjligt. Du behöver inte kunskapen för att fatta det beslutet, det är ett val som ryms inom rumtiden. Och jag förväntar mig inte att någon av er ska kunna sluta äta – för de allra flesta människor är det direkt skadligt – eller på annat sätt frigöra er från normala mänskliga behov. Jag vill bara få er att inse att om sådana extrema saker ändå ryms inom möjligheternas gräns – den gräns ni själva har satt upp – så är allt annat som ni tyckt vara svårt eller hopplöst, egentligen bagateller. Bestäm att något som du tidigare trodde var omöjligt ändå är fullt möjligt och sant. Det kan handla om att bara ändra en tanke, eller att förverkliga något i handling. Bara en enda sak. När du inte längre tvivlar på detta, fortsätter du med nästa sak.”
      ”Men jag skulle ändå behöva få det bekräftat. Jag vill ha bevis, Anante.”