Kapitel 50

”Vet inte du redan allt?” undrade Matt.
      ”Nej.”
      Så Matt berättade om botanikern och ekologen som han hade sökt upp i Kanada och hur han, efter att ha försäkrat dem om att den frukt de hade börjat odla – Cetana-frukten – växte lika bra i de mest skiftande klimat, hade fått dem att lova att försöka sprida den över världen. Han hade talat om själva hemligheten med att lyckas med fröna. Och han hade till och med lyckats lista ut att kvinnan hade brutit med sin fästman och så vitt Matt kunde bedöma så verkade hon hysa varma känslor för den andre mannen, ekologen. Matt berättade också om mötet med tant Gloria och historien om Wesley och hennes övertygelse om att Anante låg bakom miraklet. Hon hade också berättat för Matt att hans far hade besökt henne några veckor tidigare. Och hon ville veta allt om Anante. Matt hade känt att för henne kunde han berätta allt, och hon hade tröstat honom när han berättat om det hemska som hänt på floden och sagt att han skulle förlita sig på att Anante alltid gjorde det rätta.
      Mötet med Miss Gibbons efter hon hade kommit hem från sjukhuset hade inneburit att Matt nästan hade accepterat att Anante offrat sitt eget liv. Miss Gibbons hade blivit en helt ny människa och hon hade pratat med Matt i timmar och utan bitterhet eller hat om sitt liv och den insikt som den dramatiska händelsen i floden hade inneburit. Den nästan avslitna armen hade räddats och läkarna hade förvånats över hur snabbt hon återhämtade sig. Själv var hon övertygad om att det berodde på att hon äntligen bestämt sig för att följa sitt hjärta. Hon hade insett att hon fått en ny chans och nu skulle hon förverkliga sina tidigare drömmar, om än i en annan form – hon skulle starta en dans- och cirkus-skola för handikappade barn och hade redan medan hon låg på sjukhuset börjat utforska möjligheterna att genomföra sitt projekt.
      ”Hon sa att ni kommit överens om att genomföra den där ödesdigra planen som gjorde henne handikappad och att du försvann för gott.”

      Anante nickade. ”Hon ville slippa från uppdraget, men hon ville inte visa sig svag. Jag gav henne chansen att komma undan även om det kanske blev mer dramatiskt än hon hade önskat.”
      ”Hon ville i alla fall att jag skulle hälsa till dig och tacka, om jag träffade dig igen.”
      Matt hade också träffat Neuman när denne kommit hem från sin resa till Israel. Han hade sagt upp sitt jobb och under vistelsen i Israel hade han träffat en palestinsk lärarinna och nu skulle han lära sig arabiska och bättra på sin hebreiska. Och sedan skulle han tillsammans med lärarinnan – som han för övrigt ämnade gifta sig med – verka för en varaktig fred i mellanöstern genom att lära barnen att det inte bara var möjligt, utan också nödvändigt, att acceptera varandra och se mer till likheterna än olikheterna och samarbeta för freden.
      Robert Hayden hade inte gjort alldeles som han sagt när de suttit i helikoptern. Matt hade frågat honom vad han trodde hade hänt med Anante.
      ”I min rapport kommer det att stå att indianen hoppade i vattnet och blev dödad av kajmaner”, hade Hayden sagt.
      Matt hade frågat om han verkligen trodde på det.
      ”Det är vad som kommer att stå i min rapport”, var det undvikande svar han fått. ”Den rapport jag lämnar in tillsammans med min avskedsansökan”, hade Hayden lagt till.
      När Matt pratat med honom några veckor senare fick han veta att Hayden visserligen hade sagt upp sig, men att han tagit tillbaks sin avskedsansökan då han blivit erbjuden ansvaret för det återupptagna Stargate-projektet. Det ursprungliga Stargate-projektet hade lagts ner bara ett år efter att Hayden börjat jobba för CIA och det hade varit en besvikelse för honom, eftersom det var just möjligheten att jobba med parapsykologisk forskning som lockat honom att söka till CIA. Erbjudandet att bli projektledare såg han nu inte bara som en möjlighet, utan kanske ännu mer som en plikt – en plikt gentemot Anante och Nefi eftersom det nya projektet hade som huvudsakligt mål att finna ett sätt att kommunicera med Nefi. Hayden hade också avslöjat att NASA arbetade för fullt med att få iväg en sond till månen för att försöka lokalisera den utomjordiska farkost man antog fanns där, och en sak han ville med sitt eget projekt, var att försöka kontakta Nefi för att varna dem.
      ”Fast det gick visst dåligt, så det kanske är bäst att du varnar dem”, sa Matt till Anante. ”Jag tror den där sonden kommer att skickas upp om bara några dagar.”
      ”De vet redan vad som är på gång”, svarade Anante. ”Och de kan konsten att göra sig osynliga.”
      ”Ser deras farkost ut som en diskokula?” frågade Matt.
      ”Var det vad du såg när du gjorde din planetresa?”
      Matt nickade. ”Och de spelade sjuttiotalsmusik...”
      Anante skrattade. ”Då ser den nog ut som en diskokula! Jag vet faktiskt inte...”
      ”Har du aldrig varit där?”
      ”Nej.”
      Matt frågade inte mer om det, utan berättade istället att han av Hayden också hade fått reda på att Mitchells fru hade gift om sig och han hade avsagt sig vidare uppdrag för CIA:s räkning och startat eget som naturguide i Guyana.
      Och så hade han pratat med sin mamma.
      ”Hon har berättat allt nu”, sa han till Anante. ”Om skuldkänslorna. Och skammen.”
      Till sist hade Mary berättat för sin son och för sin man om det snedsteg som hade förföljt henne i tjugosju år. Matts pappa hade varit tvungen åka till Europa i sitt jobb och skulle bli där i två veckor. De hade lite kris i äktenskapet just då och Mary ville inte följa med, utan valde istället att besöka sin familj i Brasilien tillsammans med Matts syster. I ett – som hon sa – förvirrat ögonblick, hade hon fallit för en charmig vän till hennes bror och tillbringat en natt med honom. När hon kom hem igen hade hon försökt kompensera misstaget genom att för första gången på länge låta sin man älska med henne. Och när hon ett par månader senare insåg att hon var gravid, så visste hon inte vem som var pappa till barnet. Rädslan för att bli avslöjad fick henne att göra saker som ännu mer ökade hennes skuld- och skamkänslor – hon försökte få missfall.
      Matt gjorde en paus och Anante gav honom en kram. ”Du vet nu att det inte var dig, utan sig själv hon hatade. Hon har lidit mycket och jag hoppas du kan förlåta och ge henne den kärlek hon aldrig trodde sig värdig. Du måste hjälpa henne förlåta sig själv.”
      Matt nickade. ”Jag har förlåtit henne. Min pappa har också förlåtit henne. Men... jag vet ju faktiskt inte om han är min pappa...”
      ”Visst är han din pappa, en pappa är den som finns till hands och stöttar sitt barn oavsett om det finns något biologiskt band eller inte.”
      Matt tittade på Anante. ”Jag funderade på ett DNA-test, men han ville inte. Han tänkte på samma sätt som du och menade att jag var hans son även om det skulle vara så att han inte var min biologiska pappa. Vilket han för övrigt var alldeles säker på att han var. Men jag är lik min mamma, så... Du har rätt, det spelar faktiskt ingen roll – han är min pappa ändå.”
      ”Vad ska han göra nu när han har sagt upp sig?”
      Matt berättade att föräldrarna planerade att flytta till Colorado till Matts syster och hennes familj. Tillsammans med sin man skulle hon starta ett hälsohem och föräldrarna skulle kunna jobba tillsammans med dem. Matt hade också blivit morbror igen, till en liten flicka som nu var en månad gammal, och vid sitt besök hos systern, tillsammans med föräldrarna, hade han för första gången känt en riktig närhet till sin syster. Han hade också imponerat på alla genom att demonstrera den babymassage han hade lärt sig – hans syster sa att han gärna fick komma till deras hälsohem och lära ut tekniken till deras framtida gäster. Han kunde väl förresten flytta till Colorado han också, hade hon tyckt, eftersom han hur som helst skulle bli hemlös när föräldrarna flyttade. Matt hade inte lovat något, men han hade i alla fall bestämt sig för att försöka bli en mer närvarande morbror än han tidigare varit. Om nu inte Anante hade andra planer för honom?
      ”Oavsett vilka planer jag kan tänkas ha, så är det ditt beslut om du vill något annat”, sa Anante. ”Och naturligtvis måste du finnas till för dina syskonbarn – jag vet hur fantastiskt det är att vara morbror; man får ha allt det roliga och kan överlåta det jobbiga till föräldrarna...”
      ”Precis! Man kan helt hämningslöst skämma bort ungarna bara för att göra sig populär, medan de stackars föräldrarna får handskas med odrägliga ungar! Jag fattar inte att någon skaffar egna barn, när man kan ha syskonbarn!”
      ”Ja, det skulle aldrig falla mig in.”
      ”Inte mig heller

De hade kommit fram till ett vattenfall och Matt ville ta en dusch efter den svettiga promenaden. ”Är det långt kvar?” undrade han.
      ”Nej, vi är framme nu. Så hoppa i du.”
      ”Är det här? Men du sa krypin, jag trodde det skulle vara...”
      ”Det är där uppe.” Anante pekade upp bland grenarna invid vattenfallet, som för övrigt var mycket större nu än för tre månader sedan. ”Det finns en grotta där.”
      ”Men, du... Hur tar man sig dit?”
      ”Jag ska visa dig. Men vi tar ett dopp först.”
      När de hade fräschat upp sig under vattenfallet klev de upp och ställde sig nedanför klippan som reste sig lodrätt tjugofem meter upp. Matt kände en stor tveksamhet inför tanken att klättra upp. ”Ska vi klättra på klippan eller i träden?” undrade han.
      ”Vem har sagt att vi ska klättra?”
      Matt tittade undrande på Anante. ”Hur kommer vi annars upp? Finns det hiss?”
      ”Har du lärt dig levitera än?” frågade Anante istället.
      ”Nej, inte en millimeter. Du menar väl inte att vi ska levitera dit upp?”
      ”Det är ett sätt, men jag föredrar en mer direkt metod. Vi teleporterar.”
      ”Vad?”
      ”Vi tänker dit oss.”
      Matt skakade på huvudet. ”Då får du baske mig tänka åt mig också.”
      ”Okej. Men lite får du nog hjälpa till.” Anante ställde sig bakom Matt och la armarna om honom. ”Blunda och tänk dig grottan. Den är ganska liten med trekantig öppning. Taket sluttar nedåt längre in och den är precis så djup att du kan ligga raklång på golvet. Och så bred att vi ryms sida vid sida, och precis tillräckligt hög i mynningen för att vi ska kunna sitta upp. Den ligger dold bakom snåren fem meter nedanför klippkrönet. Kan du se den nu?”
      ”Kanske...”
      ”Okej. Öppna inte ögonen förrän jag säger till.”
      Matt knep ihop allt vad han kunde och höll andan.