”Är den bibliska skapelseberättelsen ett religiöst dokument; ... en fråga om tro? Eller är den ett vetenskapligt dokument ...”[1]
Det finns två skapelseberättelser i Bibeln. Den första, som börjar med ”I begynnelsen skapade Gud himmel och jord.” (1 Mos. 1:1), anses vara den yngsta och är ganska kaotisk. Den andra är mer novellistisk (1 Mos. 2:4-7) Dessa två berättelser härrör från varsin källa, vilket i originaltexten märks genom att där används två olika ord för gud – Jahve och Elohim.[2]
Trots det icke trovärdiga påståendet att hela skapelsen åstadkoms på sju dagar, avslöjar skapelseberättelsen en kännedom om i vilken ordning allt blev till. Varifrån kom den kunskapen?
I den assyriske kungen Assurbanipals bibliotek i Nineve finns ”en skapelseberättelse som i vissa delar motsvarar Gamla Testamentets, ord för ord”[3], men är minst ettusen år äldre.
Den Mesopotamiska ”Skapelsens epos” berättar om solsystemets tillblivelse i mytisk form, men kan ses som en framställning av kosmologiska fakta; fakta som sumererna kände till genom de upplysningar de fått av nefilim/anunnaki. Marduk (den ännu oupptäckta planeten) besegrar Tiamat (planeten i asteroidbältets bana) och krossar henne: ”Herren stannade för att betrakta den livlösa kroppen. Konstrikt planerade han en delning av vidundrets kropp, och som en mussla delades hon i två hälfter.” ”Herren sparkade på Tiamat; med
sina vapen skar han upp hennes ådror, skilde hennes huvud från kroppen ...” (Huvudet blev sedan Jorden.) Sen krossade Marduk kroppen: ”Bitarna hängde han som en skärm på himlen: han kedjade dem vid varandra och gav dem väktarnas roll. Han formade Tiamats rester, böjde det hamrade bandet som armlänk.”[4] Det hamrade bandet motsvarar asteroidbältet.
sina vapen skar han upp hennes ådror, skilde hennes huvud från kroppen ...” (Huvudet blev sedan Jorden.) Sen krossade Marduk kroppen: ”Bitarna hängde han som en skärm på himlen: han kedjade dem vid varandra och gav dem väktarnas roll. Han formade Tiamats rester, böjde det hamrade bandet som armlänk.”[4] Det hamrade bandet motsvarar asteroidbältet.
Tiamat betecknades som ”vattenvidundret” och Jorden är ju till största delen täckt av vatten. Den
oregelbundna fördelningen av landytorna på Jorden, med ett ”hål” (Stilla havet) i jordytan, passar in i beskrivningen av delningen av Tiamats kropp, som ju medförde ett stort sår. Forskning har också visat att jordskorpan under havet är betydligt tunnare än på ”torra land”, och att den dessutom är yngre (som ny hud efter en skada).
oregelbundna fördelningen av landytorna på Jorden, med ett ”hål” (Stilla havet) i jordytan, passar in i beskrivningen av delningen av Tiamats kropp, som ju medförde ett stort sår. Forskning har också visat att jordskorpan under havet är betydligt tunnare än på ”torra land”, och att den dessutom är yngre (som ny hud efter en skada).
Månen förklaras i den mesopotamiska texten vara en satellit som tidigare tillhört Tiamat (och var på väg att bli en självständig planet, vilket också stämmer med astronomernas åsikt att Månen egentligen är för stor för att vara en måne till Jorden). Tiamats övriga satelliter skingrades och blev kometer.
Angående Marduk så finns det teoretiska bevis för ytterligare en planet i solsystemet. ”’Astronomerna talar
redan om en ”Planet X’, vars närvaro kan spåras genom dess effekt på vissa kometers omloppsbanor.”[5]
redan om en ”Planet X’, vars närvaro kan spåras genom dess effekt på vissa kometers omloppsbanor.”[5]
I Veda talas också om ”gudar” som var himlakroppar. Gudarna Rahu (som benämns demon) och Ketu (den frånskilde), var en gång en himlakropp som klövs.
Även det babyloniska eposet Enuma Elish har en skapelseberättelse. ”I den babyloniska myten fanns det inte /.../ någon skapelse ur intet ... Innan både gudar och människor kom till hade denna heliga urmateria funnits sedan evig tid. I Enuma Elish är kaos därför /.../ en enda sörja där allt saknar gränser, karaktär och identitet.”[6] ”När sött och bittert sammanblandades och intet vasstrå var flätat, ingen säv grumlade vattnet, var gudarna utan namn, utan natur, utan framtid.”
En liknade skapelseberättelse finner vi i Rigveda: ”Den gången fanns varken ickevara eller vara. Ej fanns
lufthavet och ej heller himlen däröver /.../ I begynnelsen var mörkret dolt i mörker ...”[7]
lufthavet och ej heller himlen däröver /.../ I begynnelsen var mörkret dolt i mörker ...”[7]
Stora likheter med Rigveda uppvisar en skapelseberättelse från Raroia i Stilla havet: ”I begynnelsen fanns
endast tomhet. Varken mörker eller ljus, varken land eller hav, varken sol eller himmel existerade ännu. Allt var en stor, tyst, orörlig Tomhet. Oräkneliga tidsåldrar gick.”[8] Fortsättning beskriver hur Tomheten började röra på sig, hur nya oräkneliga tidsåldrar gick, tills så småningom jorden skapades. Sen uppstod liv; växter,
djur, småkryp, fiskar. Till sist kom människan. En liknande berättelse finns också hos chibchas i Colombia. Även Dzyans bok innehåller en skapelseberättelse liknande den i veda.
endast tomhet. Varken mörker eller ljus, varken land eller hav, varken sol eller himmel existerade ännu. Allt var en stor, tyst, orörlig Tomhet. Oräkneliga tidsåldrar gick.”[8] Fortsättning beskriver hur Tomheten började röra på sig, hur nya oräkneliga tidsåldrar gick, tills så småningom jorden skapades. Sen uppstod liv; växter,
djur, småkryp, fiskar. Till sist kom människan. En liknande berättelse finns också hos chibchas i Colombia. Även Dzyans bok innehåller en skapelseberättelse liknande den i veda.
Likartade skapelseberättelser finns alltså spridda över hela jorden. Är det rimligt att tro att alla dessa olika folkgrupper på egen hand skulle ha kunnat komma fram till så samstämmiga idéer om världens uppkomst?
0 kommentarer:
Skicka en kommentar