fredag 2 september 2011

Drömmar

Jag drömmer mycket och det kan vara en hel del dramatik. Mycket mardrömmar och action, eller så är det bara väldigt tokigt. Tyvärr minns jag bara en bråkdel av drömmarna, oftast finns det bara en känsla kvar och ibland är jag alldeles utmattad när jag vaknar. En sak som är typisk för mina drömmar, det är att det nästan bara är helt främmande människor som befolkar dom, ytterst sällan någon verklig person. Ibland är inte ens jag själv mig själv, det förekommer att jag är man (en gång hade jag fru och två barn). Och miljöerna är också till nästan 100% främmande.

Man kan visst lära sig att komma ihåg drömmarna bättre, det är ju om man vaknar till som man blir medveten om drömmen och då gäller det att ta tag i den och dokumentera den på nåt vis. Jag har en gammal diktafon (liten bandspelare med litet band) så jag borde kanske sätta i nya batterier och ha den bredvid sängen.

Men förra natten drömde jag en hel del som jag faktiskt minns flera fragment av. Jag är inte alldeles säker på i vilken ordning det kom, men det mesta hörde ihop som någon knasig tv-serie eller film. Det handlade om en familj med rätt många medlemmar och jag var tydligen en i gänget – som vanligt var alla inblandade främlingar (fast Tim dök upp i en kort scen på slutet) och inte ens i drömmen hade jag någon känsla av att jag kände dessa personer som var min familj.

Scen 1: Kanske inte hörde ihop med resten, det enda tydliga sambandet är att det var vinter. Jag och en massa andra människor gick på en väg eller bro och det körde bilar där och det var väldigt trångt (påminde om Lejonströmsbron). Folk gick åt båda håll och när jag och ett par barn skulle passera några mötande så hade vi en bil precis i hälarna och det kändes väldigt obehagligt. För att inte bli överkörd av bilen hoppade jag upp på motorhuven (grå flammig och nött lack) och barnen gjorde samma sak. Då tyckte bilföraren att han kunde köra lite fortare och jag skrek ”Nej, nej! Det finns en hund också!” Jag höll i ett koppel och det var en liten vit och ljusbrun hund i andra änden som försvann under bilen. Rädd att hunden släpades (fast bilen hade inte fått upp farten så mycket än) så slet jag i kopplet och lyckades hala upp hundstackarn. Bilföraren tyckte att då var det väl fritt fram att gasa på. ”Nej, nej, nej! Är du inte riktigt klok! Det är ju livsfarligt!” ropade jag. Då tippade bilen åt höger och vi föll av ner i snöslasket. Jag försökte memorera registreringsnumret på bilen för jag tänkte att han borde polisanmälas!

Scen 2: Jag sitter i en bil tillsammans med min ”familj”. Vi passerar (eller stannar till) en plats där en eller flera husvagnar står och jag får för mig att det är någon sorts ambulerande teatersällskap eller cirkus som rastar där. Jag skymtar en kvinna i 55-60-årsåldern, lite mullig med blont permanentat hår.

Scen 3: Fortfarande i bilen. Från vägen syns till vänster ett rött ganska stort hus som står på en smal udde en bit ut i en älv. Älven är mer eller mindre frusen och det är mycket snö runtomkring. Detta är vårt hus så vi har kommit hem. Hur vi ska ta oss fram till huset var dock ett problem. Det finns ingen bro och ingen framkomlig väg – den del av udden som har landförbindelse är täckt av stora snödrivor. Någon tycker att vi ska gå över den frusna älven, det är inte så många meter mellan udden och fastlandet, men jag är tveksam för det ser inte ut som ordentlig is utan mer som en halvtinad sörja. Någon av männen (det är åtminstone två män i familjen) går över i alla fall och det gick ju bra, så då tänkte jag att jag får väl försöka också då. Det gick inte bra! Efter några steg rasar jag rätt ner genom issörjan. Det blir som en lodrät tunnel (brunn) och jag hamnar några meter ner. Jag hinner tänka att nu dör jag, men jag fick inte panik utan var väldigt rationell och satte ut armbågarna och vinkade upp fötterna för att hejda fallet. Och jag visste att jag inte fick röra en fena mer för då skulle jag bara sjuka djupare. Issörjan föll i alla fall inte ihop över mej utan höll tunneln öppen. En av männen tittade ner i hålet (för att se vart jag tog vägen) och då åkte jag ytterligare ett par meter ner, så jag skrek att dom skulle hålla sig borta. Fast jag förväntade mej i alla fall att dom skulle komma på något sätt att rädda mej, så jag tog det ganska lugnt. Efter en stund dök mannen upp där ovanför igen och vips åkte jag ner ytterligare och hamnade under isen nere vid botten. Lyckligtvis var det lite vatten så jag hade luft, men jag försvann ju utom synhåll för dom andra. Hur jag räddades vet jag inte, men i nästa scen är jag inne i huset.

Scen 4: Inifrån huset tittar jag på hur männen försöker lägga någon planka över isen – dom är inte överens om hur det ska gå till.

Scen 5: Vi är någonstans för att titta på en förställning av något slag. Det är flera rader med läktare och ganska mycket folk. Jag är på översta raden och där sitter en gammal tant och gnäller över att sikten är skymd (det är som någon ställning av stålrör precis framför där hon sitter) och jag blir väldigt irriterad över hennes gnäll. Jag vet inte om jag säger åt henne att hon kan sätta sig på raden framför, eller om jag bara tänker det, i alla fall hugger jag tag i henne och drar henne med mej ner till nästa rad. Min familj följer med och vi sitter där allihop. Då dyker den där kvinnan upp som jag sett tidigare när vi var på hemväg och då förstår jag att det är det där teater/cirkussällskapet som ska uppträda. Kvinnan pekar på mej och den kvinna som sitter till höger om mej och ropar att vi är så väldigt lika varann. Jag tittar på kvinnan bredvid mej och tänker att det var konstigt för vi är inte släkt – hon är min styvmor, gift med min pappa. Jag tittar till vänster och längst ut på raden sitter en man som är min pappa, han har svart hår, är lång och smal och han är en främling. Mellan oss sitter andra familjemedlemmar, mest barn.

Scen 6: Vi är hemma igen och någon kommer på att vi skulle ju åka till Grekland! När då? Idag, i morgon, eller? Nej, det var den 9:e. Men det är ändå ganska snart och jag inser att jag har inte ordnat kattvakt. Nu blir jag ju borta minst en vecka och då måste jag ha någon som kan bo i huset med katterna så dom inte blir så ensamma. Vem känner jag som jag kan ge det ansvaret till? Ångestvåndor.

Scen 8: Och så måste jag städa lite innan jag kan åka bort. Jag börjar diska och en liten tjej står bredvid. Jag säger åt henne att hon kan hjälpa mej och skölja disken. Men då hörs ljudet av en liten pärla som trillar på golvet och när jag tittar ut över golvet så ligger det pärlor lite här och var, så då får lilltjejen börja plocka pärlor istället. Jag fortsätter att diska och bakom mej vid en annan bänk (med ryggen mot mej) står hon som är min styvmor (eller cirkusdamen). Jag vet inte vad hon gör, men plötsligt blir jag varse att jag står och diskar broschyrer eller något liknade och jag tänker att varför gör jag det, dom är ju inte smutsiga, dessutom blir dom förstörda av vattnet.

Scen 9: Nu ska vi inte till Grekland (tror jag) utan vi ska ut på turné med vår teater/cirkus! Japp, nu visar det sig att det är min familj som är detta sällskap. Men jag vill inte. Fast hur ska jag slippa ifrån, då blir det ju en för lite. Då står Tim där mitt i rummet och jag funderar på om han ingick från början eller om jag kan övertala honom att ta min plats. Sen dyker en av hans kompisar upp på bron. Perfekt, tänker jag, då kan han också vara med. Och medan han står där just utanför dörren, så dyker en tjej upp också, hon står nedanför trappan med en jättestor resväska. Ännu bättre! Nu kan jag med gott samvete hoppa av föreställningen. Jag säger åt Tim att hjälpa tjejen in med resväskan men han reagerar inte. Så kliver hans kompis in och stänger dörren efter sig. Och jag tänker ”Men är det ingen som ska hjälpa tjejen?” Det är det sista jag minns av den nattens drömmar.

4 kommentarer:

Eva sa...

Bandspelare vid sängen är en bra ide. Att drömma mycket är av både gott och ont. Har drömt hela livet varje natt och än idag minns jag drömmar från 70-talet som aldrig ska lämna mitt minne.
För sju år sedan började jag drömma konstiga drömmar om uppdrag som jag lovade att utföra dagen efter. För att göra en historia kort så kan jag tala om att en dag efter jobbet så klev jag in genom dörren och sa högt ut i luften att " snälla, jag orkar inte med dessa konstiga drömmar så låt mig få slippa ta detta ansvar, jag vill inte drömma mer" Oj Oj Oj vad jag ångrade mina ord. Ett helt år gick utan att jag drömde något, jag som drömt drömmar hela mitt liv. Idag drömmer jag igen, kanske inte lika mycket som förut och absolut inte drömmar som jag bär med mig hela tiden men jag är glad att få drömma det hör liksom till livet. / Kram

Miris Skaparlusta sa...

Ja, det blir ju jobbigt om man ska måsta ta på sig en massa jobb när man sover också! Jag har aldrig tidigare hört talas om att nån sagt upp drömabonnemanget så där, men jag tror på tankens makt, och det funkade ju tydligen! Men det är fascinerande hur mycket hjärnan kan hitta på när den får jobba ifred - jag önskar att jag kunde minnas mer, det skulle ge massor av uppslag till noveller och romaner och tv-serier och långfilmer! Tänk om det fanns en apparat som spelade in drömmarna på video!

haggalen sa...

Dokumentera sina drömmar var en bra idé. Vissa drömmar glömmer man aldrig. Ungefär som den drömmen jag hade för 2 dagar sedan. Jag var fängslad och jag och mina vänner blev torterade psykiskt med sprutor och hot med vapen. Det konstiga var att jag inte hade sett på tv på flera dagar och inte läst något liknande. Vet inte vad drömmen kom från. Men jag hade ont i magen när jag somnade in och efter drömmen var jag skakis för det var så verkligt/ kram Susanne

Miris Skaparlusta sa...

Susanne, det var en otäck dröm! Jag har ofta mardrömmar, men torterad tror jag inte jag blivit. Jag blir så ilsken om nån hotar mej, så jag har tagit livet av några i mina drömmar ...

Skicka en kommentar