”Jag förföljdes av hemliga polisen för min kärleks skull”

Denna artikel skrev jag för rätt många år sedan (1999 tror jag). Den var en uppgift i en kurs som jag glömt namnet på (kanske hette den Skapande svenska). Vi skulle intervjua en person som hade något att berätta och skriva en featureartikel. Av hänsyn till personerna har jag ändrat namnen i artikel.

***

”Jag förföljdes av hemliga polisen för min kärleks skull”

Elena föddes och växte upp i Rumänien under diktatorn Ceausescus tid. Hon var också med om den revolt som blev slutet för denna envålds­härskare.

 — Vi som föddes efter 1966 då Ceausescu förbjöd abort och preventiv­medel, blev betraktade som hans särskilda barn, berättar hon, men det innebar definitivt inga fördelar. Att växa upp under denna diktaturregim var många gånger svårt, och när jag som tonåring förälskade mig i ”fel” man fick jag verkligen känna på vad det innebar att leva i en polisstat.

Vi träffas hemma hos Elena på Anders­torp i Skellefteå. Hon visar mig runt i lägenheten som hon och sambon Erik har tapetserat, målat och renoverat. På väggar­na hänger tavlor som till en del är brodera­de av Elena själv och ramarna – som är originella och mycket pampiga - har hon köpt i hemlandet Rumänien.

Vi sätter oss i köket. Utanför är det som vanligt denna sommar ett lätt dugg­regn, grått och ruggigt, men inne i köket är det varmt och ombonat.

Elena bjuder på hemkokt vinbärs­saft och visar på flaskorna och burkarna som trängs ovanpå köksskåpen:

 —Jag tycker man ska ta tillvara det som är gratis, förklarar hon och berättar att hela familjen har varit ute och plockat bär, och familjen det är, förutom hon själv och Erik, naturligtvis sjuåriga dottern Adreana. Styvpappan Erik har just åkt för att hämta henne i skolan.

Jag ber Elena berätta om sin uppväxt i Rumänien. 

Barnhemsskandalen chockade alla

— Jag förmodar att jag har Ceausescu att tacka för att jag överhuvud­taget finns, säger hon lite ironiskt. Min syster är tio år äldre än jag och förmod­ligen hade mina föräldrar inga planer på att skaffa fler barn.

Det var nämligen tradition i Rumänien - åtminstone i städerna - att helst inte ha mer än ett barn. Man månade verkligen om att barnen skulle få bästa tänkbara uppväxt och utbildning för att lyckas senare i livet, vilket krävde både tid, engagemang och pengar – och med flera barn skulle man inte kunna satsa lika mycket på vart och ett.

Ett barn var alltså idealet, två kunde gå an, men den som hade tre barn tyckte man nästan synd om.

—  Sen hittade alltså Ceausescu på att det skulle födas fler barn i landet. Fem barn per familj var lämpligt tyckte han och förbjöd abort. Att få tag i preventiv­medel var svårt nog sen tidigare och svårare blev det. Det här innebar naturligt­vis en massa olagliga aborter och en massa lidande och även dödsfall, för det gick ju inte alltid så hygieniskt till. Sen lämnades ju en hel del barn till barnhem …

Ja, hela världen chockades ju när bilderna från de rumänska barnhemmen visades. Hur reagerade man i Rumänien?

Elena grimaserar och skakar på huvudet.

— Det blev samma chock där. Jag bodde ju i Sverige då, men jag hade kontakt med min mamma, och jag hade själv aldrig hört talas om att det kunde vara så illa. Jag kände unga flickor som hade lämnat sina barn till barnhem. De trodde att barnen adopterades bort, eller att de åtminstone fick det bra på barnhemmet – Ceausescu var ju så mån om barnen! Nej, det blev en chock för alla …

Livsmedelsbrist

Men det var mycket som inte var bra i landet. Det största problemet var bristen på livsmedel – och överhuvudtaget det mesta!

— Rumänien är ett bördigt land, förklarar Elena, och det skulle inte ha behövt vara någon brist på mat även om det föddes många fler barn än tidigare.

 Men Ceausescu ville göra landet till ett modernt industriland – förmodligen för att imponera på västländerna som han ville närma sig – så merparten av jordbruks­produktionen exporterades för att få pengar till fabriker och maskiner. Men sen stod alla dessa fantastiska anläggningar och rostade bort – många gånger utan att man ens hade fått i gång maskinerna, för ingen visste hur dom skulle skötas och pengarna var slut så man kunde inte anlita folk utifrån till att lära upp personalen.

— Min mamma jobbade till exempel på en jätteindustri med tiotusen anställda, förtäljer Elena, men man producerade inget. Allt var bara en fasad utåt.

— Och det var inte bara maskinerna som inte fungerade … man talar i Sverige om politikerförakt; i Rumänien gick folket längre – man tog efter ledarna! Alla för­sökte sko sig bäst de kunde. På de fabriker där det ändå tillverkades något stals hälften av arbetarna som sen sålde det själva.

Men Elena ville bidra till landets ut­veckling och satsade på en bra utbildning.

— Ja, utan utbildning kunde man inte hoppas på något annat än städjobb. Utbildningen i Rumänien är bra, men betydligt tuffare än i Sverige. Efter den åttaåriga grundskolan måste man klara ett test, liknande högskoleprovet, för att få gå vidare till nian och tian som räknas som gymnasium. Efter tian blir det ytterligare ett test för de två sista åren av gymnasiet.

— Vi var fyra klasser på elekronik-linjen,  men efter andra testet blev det bara två; hälften klarade inte provet. Sen måste man också klara slut­tentan för att få sin examen och få ut ett betyg. Och jag lyckades ta mig igenom gymnasiet med bra betyg så jag kunde fortsätta till universi­tetet och börja studera till ingenjör.

Kärlek med problem

Dottern Adreana har precis kommit hem från skolan och vill ha en glass. Hon har sin pappas färger; svart hår, bruna ögon och är mörkare i hyn än sin mamma.

—Men hon har mitt temperament förklarar Elena senare. Hon är mycket viljestark och tuff – en pojkflicka precis som jag var.

Adreana plockar ut en glasspinne ur frysen, men den har blivit lite mosig och Elena hjälper henne att trycka in pinnen så glassen hänger ihop bättre. Med glassen för säkerhets skull i ett glas, skuttar Adreana iväg.

Vi fortsätter att prata om Elenas skoltid och hennes första stora förälskelse. Varför blev det så komplicerat och hur klarade hon av att som tonåring i flera år kämpa för sin kärlek?

Elena suckar och tar liksom sats inför sin berättelse:

— Att vara ung och kär borde inte innebära problem, men jag råkade alltså förälska mig i en man från ett annat land. Jag var sexton år och hade aldrig varit kär tidigare – jag hade helt enkelt inte tid med sånt! Men mina kompisar och jag brukade ibland träffas på något café och umgås  - och flirta med killar, fast mest på skoj.

— Så en dag var han där. Det var inte kärlek vid första ögon­kastet, men vi träffades fler gånger och så blev det som det blev. Ajar var nio år äldre än mig och därmed mer mogen än andra killar jag träffat och han kändes både trygg och spännande på samma gång …

Tvingas lämna landet

— Omgivningens reaktioner var däremot inte positiva, fortsätter Elena.  Det fanns många utländska studenter i Rumänien och en viss allmän misstänk­samhet fanns det mot dessa. Men särskilt de som kom från mellanöstern och Afrika behandlades ofta illa och betraktades som absolut ovärdiga att uppvakta rumänska flickor. Och Elena erkänner att kanske var det också lite grann av trots som hon valde en av dessa ”ovärdiga” till pojkvän – Ajar kom från Iran.

Så småningom accepterades i alla fall deras förhållande av Elenas familj, när de insåg att paret menade allvar och ett särskilt stöd hade hon från sin mamma. Men så kom alltså säkerhetspolisen in i bilden.

— Alla kände ju till säkerhets­polisen, betonar Elena. Angiveriet var utbrett och rädslan fanns för att man skulle bli tagen i förhör – även om man inte alls hade gjort något - men de flesta hade liksom jag inte någon personlig erfarenhet av detta. Ajar hade visserligen, bara för att han var utlänning, haft säkerhets­polisens ögon på sig och även varit i förhör när han försökt hjälpa en landsman med något problem. Men det var när vi hade varit ihop ett par år och kände att vi ville gifta oss som de verkliga problemen började.

— Byråkratin var det första. Papper i det oändliga! Men snart märkte både jag och omgivningen att främmande karlar hängde efter mig – typiska säkerhets­poliser. Dessutom avlyssnades min telefon! Bara för att jag ville gifta mig med en utlänning! Och en tråkig sak som den här förföljelsen förde med sig var att mina vänner började dra sig undan, och mina släktingar ville inte att jag skulle komma och hälsa på – det var faktiskt jobbigt … Men jag gav inte upp – jag är mycket envis när jag väl bestämt mig för något. Det värsta var ändå att Ajar tvingades lämna landet …

Elena gör en paus; det är svårt att prata om den här tiden.

 Katten Smurfen kommer in i köket och hälsar genom att stryka sig mot mina ben. Sen hoppar han upp i soffan och vidare till fönsterbrädan. Han sätter sig bakom gardinen och spanar ut i det fortfarande lika gråtrista vädret.

— Det var inte så att han kördes ut ur landet, fortsätter Elena, men av någon anledning slutade hans pengar komma. Eftersom han studerade var hans enda inkomst de pengar hans far skickade till honom från Iran. Men pengarna kom alltså inte längre fram och det tvingade honom att lämna landet eftersom han inte kunde försörja sig – som utlänning kunde han ju inte få något jobb heller. Så han flyttade till Sverige.

Brudgummen försvann

Men till slut kom ändå det efterlängtade beskedet?

— Ja, efter fem års fajtande med alla möjliga instanser och med Ajar ute ur landet, då kom det plötsligt ett brev. Det innehöll en enda mening som förklarade att jag nu hade tillstånd att gifta mig med denne utlänning. Och det var undertecknat av Ceausescu själv.

Men än var inte pärsen över, berättar Elena vidare. Ajar skulle flyga till Rumänien för att de skulle kunna gifta sig. Han ringde från Tyskland - där han skulle byta plan - och sa att han var på väg. Sen hörde inte Elena av honom på en vecka – han var spårlöst försvunnen. Det här hände bara en kort tid innan den dramatiska revolten då Ceausescu störtades och säkerhetspolisen var extra misstänksam och på sin vakt mot oliktänkande.

När Elena äntligen fick kontakt med Ajar igen, berättade han att alla passagerare hade tagits i förhör och satta i häkte direkt när planet landade. Orsaken var att säkerhetspolisen hade fått uppgifter om att en misstänkt upprorsmakare befann sig ombord, men man visste inte vem det var. Med presenter som han hade med sig försökte Ajar muta en vakt att skicka ett meddelande till Elena, och denne tog emot mutorna men kontaktade aldrig Elena. När Ajar äntligen släpptes hade han inget kvar av sina presenter. Man hade inte fått någon mat utan alla de cirka tjugo personer som trängdes i varje cell hade delat med sig till varandra av det de själva hade med sig, och som var menat som julklappar.

För Elena hade veckan varit minst lika svår. Alla efterforskningar hade varit förgäves. Lyckan över att äntligen få återse Ajar och det stundande bröllopet förbyttes i oro och ångest. Det var en mardröm.

Men till slut kunde ändå bröllopet stå och de kunde börja planera för sin framtid. Efter bröllopet återvände Ajar till Sverige och Elena skulle komma efter så snart alla formaliteter var avklarade.

Men det var då revolten kom.

Blodbad i Bukarest

— Alltihop hände väldigt snabbt, förklarar Elena. Genom en tysk radio­kanal som sände på rumänska ett par timmar om dan fick vi höra om sånt som de rumänska radio- och tv-kanalerna inte fick berätta om. En dag rapporterades det om att människorna i en stad längre norrut hade gjort uppror och vi förstod att något var på gång. Någon dag senare uppträdde skådespelare och artister i rumänsk tv och vädjade om hjälp med att försvara huvud­staden och att ta Ceausescu och hans familj till fånga, eftersom de var på flykt. Då visste vi att det verkligen var allvar.

— Man ville också att alla sjukvårds­kunniga skulle ta sig till huvudstaden för att ta hand om alla skadade; där pågick fullt krig på gatorna. Min väninna Roxana som studerade till läkare åkte med det särskilda tåg som hade satts in till Bukarest. När hon klev av på perrongen hamnade hon mitt i ett slagfält – människor föll döda ner omkring henne och det rann blod överallt. Hon klarade sig lyckligtvis men var naturligtvis svårt chockad.

”Vi slaktar Ceausescu”

Vad hände då i din hemstad?, undrar jag. Och var du nån gång rädd?

— Rädd? Nej, aldrig rädd – men upphetsad! När jag förstod att det vi väntat på äntligen hade hänt, blev jag alldeles skakig i benen och jag skrattade och grät på samma gång. Vi uppmanades att ställa ut radio- och tv-apparaterna i fönster eller på balkonger och skruva upp volymen på högsta nivå, så att alla skulle få veta vad som hände. När jag gick ut på balkongen såg jag en parad av människor på väg mot borgmästarens hus och dom bar på rumänska flaggor. Men det var något konstigt med flaggorna – de hade ett stort hål i mitten! Man hade klippt bort den kommunistiska symbolen på varje flagga.

— Jag tog ett lakan och målade med röda bokstäver en variant av den ramsa som vi fick höra efter varje kongress, då Ceausescu återigen hade utsetts till ordförande. Den trettonde kongressen hade inte hunnit vara, men jag skrev på mitt lakan ”Vid den trettonde kongressen slaktar vi Ceausescu”. Mitt lakan blev väldigt uppskattat när jag anslöt mig till människorna framför borgmästarhuset och några karlar lyfte upp mig så att det verkligen skulle synas. Jag hamnade både i tv och tidningar och dom ville att jag skulle hålla tal, men det vågade jag inte – jag var ju bara en ung flicka. Men det var spännande!

Några månader senare lämnade Elena sitt hemland för att flytta till sin man i Sverige. Att komma till ett främmande land var naturligtvis inte helt problemfritt, men hon lärde sig snabbt språket och fick nya vänner.

Kärleken tog slut

När hon blev gravid var lyckan fullständig. Men förlossningen blev en mardröm. Komplikationer uppstod och man tvingades operera bort livmodern för att Elena inte skulle förblöda. Adreana kommer alltså inte att kunna få några syskon.

Och två månader efter hon fött Adreana började Elena studera på AMU.

— Det var inte lätt, håller Elena med om när jag undrar. Men jag var tvungen börja plugga för ekonomins skull – och jag ville också gärna göra det för att öka mina chanser att få jobb sen. Jag gick el-tele-linjen eftersom det var min ”bransch”. Och som tur var kunde min mamma komma hit och hjälpa mig, annars hade det aldrig gått! Med hjälp av advokat lyckades vi förlänga min mammas till­fälliga uppehållstillstånd så hon kunde stanna ett år.

— Och nu har jag faktiskt ett fast jobb på Ericssons där jag trivs jättebra! Dessutom träffade jag ju Erik där …

— Fast från början tyckte jag att han var ganska odräglig, skrattar Elena. Men när vi började umgås privat upptäckte vi båda två att vi hade väldigt mycket gemensamt; vi hade samma syn på det mesta och kunde prata i timmar om allt möjligt. Däremot är vi väldigt olika när det gäller temperament! Jag är tyvärr väldigt grälsjuk, vilket sitter i sen min tid med Ajar, men Erik är inte särskilt lättretad. När jag surrar som värst kan han sätta igång och göra något tokroligt så jag börjar skratta istället!

Kärleken till Ajar tog alltså slut efter några år i Sverige. Påfrestningarna med dålig ekonomi och sorgen att inte kunna få fler barn, kulturella olikheter och åldersskillnaden började slita på för­hållandet. Grälen blev många och svåra, men Elena försökte i det längsta bemästra situationen – hon hade ju kämpat så hårt för sin kärlek. Men till slut höll det inte längre och hon tog det av­görande steget till skilsmässa.

— Det var fruktansvärt jobbigt. Jag vill inte gå in på detaljer, men Ajar var alltså inte glad åt situationen, om man säger så, och det var mycket bråk, hotelser och tårar. Jag kunde varken sova eller äta och gick ner tretton kilo under den här tiden.

— Men nu äntligen börjar jag kunna leva normalt igen. Med Adreana och Erik som stöd kan jag för första gången på länge tro på lyckan igen …