onsdag 23 mars 2011

Kapitlen i rätt ordning nu

Nu har jag flyttat om kapitlen/inläggen så de kommer i den ordning de ska läsas. När man gör inlägg i en blogg kommer ju de senaste överst och det blev ju då lite avigt när jag la in kapitel 1 först (som alltså hamnade långt bak) och kapitel 51 (det sista) hamnade först. Men nu ska de vara i rätt ordning. För att inte inläggen skulle bli så långa så hade jag från början lagt in "Klicka för att läsa mer"-länkar. Nu tog jag bort ett par såna (kapitel 12 och 13) och skulle vilja veta om det är bättre med eller utan?

Min andra pseudonym - Pixel Omega

När jag inte skriver seriösa romaner, så kan det bli samhällssatir som omväxling. Jag skrev en dag för några år sedan en novell som utspelade sig under istiden, men som ventilerade diverse nutidsfenomen. Den noveller råkade bli precis fyra A4-sidor lång. När jag sedan kom på att jag skulle göra en serie noveller på samma tema, så bestämde jag att alla skulle vara precis fyra A4-sidor, vilket blev en särskild utmaning. Den första novellen utspelade sig av en slump i september månad år 27.394 f. Kr. Och det var just för att jag angett en speciell månad, som jag bestämde att det skulle bli en novell för varje månad under ett år.
Hade den första novellen förlagts till januari hade det varit lättare, för då kunde jag ju bara ha fortsatt där jag slutade. Nu har jag fått omarbeta septembernovellen lite för att passa in den i serien, men jag gjorde inga stora förändringar.
Efter att ha skrivit några nya noveller till serien, så blev jag tom på nya idéer och det har varit stiltje på skrivarfronten. Men med lite tvång (man kan inte alltid bara vänta på inspirationen) så lossnade det så smått. Så har jag nu klart alla månader december. Hittar du några uppenbara missar och konstigheter (förutom de avsiktliga konstigheterna), så gör ett inlägg och påpeka detta. Och naturligtvis vill jag ha andra typer av feedback också.
För den här typen av texter använder jag en annan pseudonym, nämligen Pixel Omega. För som läsare vill man kanske veta vilken typ av böcker/texter en viss författare skriver och har man då två helt olika stilar så är det väl bäst att också ha två olika författarnamn.

Som Pixel Omega börjar jag publicera novellserien ”Hur ska det sluta?”
Samhällssatir och nutidsproblematik i istidsmiljö. Äktenskapsbekymmer och framtidsfunderingar. Grottfolk och mammutar i bitter fejd. Tolv sammanlänkade noveller – en för varje månad år 27.394 f.Kr. Kallaste året i mannaminne...

Så småningom ska denna serie också förses med illustrationer, är det meningen ...

Hur ska det sluta? – Del 1

Det var en dag i januari år 27.394 f. Kr. vid en sjö någonstans i södra Europa. En ovanligt kall dag – det var ju inte värsta istiden, utan faktisk en lite varmare period – men solen sken åtminstone.
     Knirr satt i alla fall hellre nere vid sjön och frös, för Biggan var på det där extradåliga humöret då Knirr blev tvungen köpa nya stekpannor åt henne om han inte passade sig. Bulan på hans huvud från kvällen innan var fortfarande öm, men lyckligtvis hade stekpannan inte blivit alltför bucklig.
     Han satte sig på sin funderarplats där han brukade få sina bästa idéer. Medan han funderade kunde han ägna sig åt något banalt som att knacka till en flintyxa. När han hade knackat färdigt hade yxan fått en fin vass egg. Han kände på eggen och sedan svalde han stoltheten och gick in i grottan och bad Biggan om ett plåster.
     ”Ojdå, har du arbetat på egen hand?” sa hon utan nämnvärt medlidande. Hon satte i alla fall en klick kåda på skadan och band fast en bit näver med en mammutsena.
     ”Jag måste uppfinna bättre plåster”, mumlade Knirr och gick ut igen. ”... och isbroddar”, la han till då han halkade nerför slänten och kanade en bra bit ut på sjön. Isen knakade olycksbådande under honom då han hastigt kravlade tillbaks till stranden.
     ”Vad håller du på med?” Det var Knarr, Knirrs svåger, som hade bevittnat åkturen.
     ”Jag övar rodel ... ”, sa Knirr och tog sig upp på fötter. ”... inför OS.”
     ”Jaså? Men ska man inte ha nån sorts släde då?”
     ”Då är det väl ingen sport”, fnyste Knirr. ”Att ligga och huka sig i en burk.”
     ”Ishockey, det är sport”, sa Knarr. ”Har du uppfunnit skridskorna än?”
     ”Har inte fått tag i några lagoma mammutbetar än... ”
     ”Vi måste göra nåt åt dom där mammutligisterna! Dom smyger omkring här på kvällarna och snokar. Dom går på tå för att försöka luras, men jag känner nog igen spåren efter deras klumpfötter – jag trillade ner i flera av dom på vägen hit... ”
     ”Tror du dom planerar nåt jävelskap?”
     ”Det är väl det enda dom sysslar med.” Knarr huttrade till. ” Det är jädrans kallt idag! Vi borde smyga över sjön och slakta nån mammutusling, så kan Biggan sy skoteroveraller åt oss av deras feta skinn.”
     Knirr grimaserade. ”Då kommer hon att kräva att jag uppfinner en symaskin.”
     ”Jamen, gör det då.”
     ”Inte vill jag uppfinna såna där fruntimmersgrejer heller! Jag ska uppfinna saker för karlar, som motorsågar till exempel... ”
      ”På tal om det – hur går det med dina snarkningsproblem?”
     Knirr suckade tungt. ”Jag måste fortfarande sova i vedboden.”
     Knarr skakade beklagande på huvudet. ”Det är inte lätt att vara herre i sin egen grotta, med en fru som Biggan. Hon har ju varit min storasyster i hela mitt liv så jag förstår hur du har det.”
     Eftersom Knarr var så förstående så kände Knirr att han kunde anförtro sig åt honom. ”Vi går till bastun och tinar upp oss, så ska jag berätta vad mer hon har fått för sig... ”
     På vägen till bastun slank de förbi den hemliga pilsnergömman och försåg sig med varsin kagge mammutpilsner. De fick ha bastun för sig själva idag eftersom ingen av de andra gubbarna hade vaknat än efter pokerkvällen. Knirr och Knarr hade som vanligt förlorat varenda mammuttand redan efter första omgången och gått hem.
     När de fått upp värmen i bastun och hällt i sig nån liter pilsner, kände sig Knirr redo att prata.
     ”Det är inte bara för att jag snarkar som hon inte vill ha mej i sovrummet... ” började han.
     ”Jaha?”
     ”Hon säger att hon inte vill ha fler barn... ”
     Knarr såg helt oförstående ut. ”Men vad har det med saken att göra?”
     ”Hon påstår att om jag trängs med henne i sängen så blir hon med barn...”
     Knarr himlade med ögon. ”Så dumt! Det är ju hon som föder ungarna så hur kan du ha nåt med den saken att göra?”
     ”Precis! Men kvinnor ska ju alltid skylla allt på männen, hur långsökt det än är. Lyd ett råd från mej – gift dej aldrig!”
     ”Det skålar vi för!”
  
Några timmar senare, när veden och pilsnern tagit slut började magarna knorra efter mat.
     ”Vi går hem till mej och ser om Biggan har lunchen klar”, sa Knirr.
     ”Så hon låter dej komma hem och äta i alla fall?”
     ”Fattas bara! Det är ändå jag som drar hem maten till grottan.”
     ”Fast senaste jakten gav ju bara ett par sorkar... ” påminde Knarr.
     ”Det är inte så bara”, sa Knirr förnärmat. ”Hur som helst späder hon alltid ut det med en massa kålrötter, ärtor, nötter, dadlar, grankottar, spenat, lingonris och annan fruntimmersmat, så det är ganska otacksamt efter allt besvär jag har haft...”
     ”Men det blir gott i alla fall”, sa Knarr.
     Knirr höll motvilligt med. ”Jo, hon är bra på att laga mat ...”
     ”Så hon har några goda egenskaper i alla fall?”
      Knirr tittade förvånat på Knarr. ”Det är väl klart! Hon är min hustru, mina barns mor – hon är en bra mamma. Och så står hon ut med dej – till en viss gräns i alla fall – och bara det säger mycket om hennes goda smak och omdöme. Jag älskar henne innerligt!”
  
Så de gick hem och åt lunch.
  
”Sen kan ni väl gå ner på sjön och pimpla, så vi får nåt till middag”, sa Biggan medan hon stekte upp några rester av en mammutsnabel från höstens ovanligt lyckade jakt. Knirr och Knarr och de andra gubbarna hade lyckats överrumpla en mammut när den satt och kissade, men för Biggan hade Knirr berättat om en dramatisk kamp på liv och död där jägarna omringats av förtisju blodtörstiga mammutar med skarpvässade betar och förfärligt dålig andedräkt och som hela tiden trampade dem på tårna med sina klumpfötter. Hon hade låtsats tro på det, för hon var i alla fall nöjd med att få fylla frysen.
     Så med magarna fyllda av mammutsnabel och ärtor så satt Knirr och Knarr sedan på isen med var sitt pimpelspö och hoppades att isen skulle hålla.
     ”Varför känns isen så svag?” undrade Knarr. ”Den borde vara flera meter tjock så här års – vi har ju haft några tusen år av istid ändå.”
     Knirr tittade bort mot udden på andra sidan sjön, där mammutarna hade sin befästning. ”Du sa att mammutarna har snokat omkring här på våran sida av sjön. Förmodligen har dom gått över sjön för dom är för lata för att gå runt.” Så satte han sig upp med ett belåtet flin i ansiktet. ”Jag fick just en snilleblixt! Vi borrar världens största pimpelhål mitt på sjön, så trillar dom ner där nästa gång dom försöker smyga över!”
     ”Suverän idé! Men hur ska det gå till?”
     ”Vi kanske måste engagera alla gubbarna i jaktlaget. Vi får snacka med dom när dom vaknat.”
      ”På tal om det, så var det betydligt skönare i bastun än här ute.”
     ”Jag borde kanske inte ha uppfunnit pimpelspön... ” erkände Knirr.
     ”Det borde finnas varmare långkalsonger”, tyckte Knarr. ”Någon borde uppfinna Helly Hansen-underställ?”
     ”Det får vi nog vänta på tills Norge har töat fram. Det lär vara kilometertjock is i dom trakterna, så Hansen har flyttat söderut till varmare trakter där man inte behöver långkalsonger. Och... ”
     Knirr avbröt sig och blinkade till. Fyra isbjörnar gick just förbi.
     ”Oj!”, sa Knarr när isbjörnarna försvunnit västerut. ”Vart skulle dom?”
     ”Jag har hört att dom har börjat åka till Kanarieholmarna så här års – för att kalasa på turister... ”
     ”Jisses! Då ska jag inte åka dit, även om det är varmare där”, sa Knarr med en rysning.
     ”Nä, huvva! Fast det är visst ändå ganska populärt. Biggan pratar om det där. Fast dom som har råd åker istället till Thailand, för dit har inte isbjörnarna hittat än... ”
     ”Är det för dyrt för oss?”
     ”Ja, jag måste först se till att ha råd att renovera grottan, den börjar vara lite sliten. Och förresten vill jag nog inte åka dit heller, för... ” Han gjorde en konstpaus. ”... det lär finnas nån sorts mammutkräk där också... ”
     ”Nää!”
     ”Och då ska du veta att där är det så varmt, att mammutkräken inte har nån päls på sig, utan dom springer omkring spritt språngandes nakna... ”
     ”Nä, fy, vad äckligt!” Knarr fick såna frossbrytningar vid blotta tanken på nakna mammutar att han inte märkte att det ryckte i hans pimpelspö.
     ”Du har napp!” ropade Knirr.
     Knarr drog upp en mört.
     ”Den kan vi röka”, sa Knirr. ”Hoppas jag snart får upp nån också... ” Han satte på ett nytt bete av mammutspäck.
     ”På tal om röka”, sa Knarr. ”Hur går det med ditt nyårslöfte om att inte börja röka?”
     ”Det går utmärkt. Jag har låtit bli att uppfinna cigaretter.”
     ”Ja, det underlättar ju förstås. Det där med mer motion då?”
     ”Du såg ju att jag åkte rodel, eller hur ...?”
     ”Jag funderade ett tag på att börja åka slalom”, sa Knarr.
     ”Vi har inte uppfunnit skidorna än”, påminde Knirr.
     ”Nä, precis. Så då tänkte jag att jag skulle börja träna på gym, så jag var dit i torsdags.
     ”Jag ser då inte att du har fått några nya muskler”, retades Knirr.
     ”Jag har ju inte börjat träna än, jag var bara och kollade. Det kostar förstås ganska mycket. Men det verkar kul... ”
     ”Äsch”, sa Knirr. ”Gym är för veklingar som inte gör något riktigt grovarbete, som ger riktiga muskler.”
     ”Som du, menar du?” sa Knarr retsamt.
     Knirr blängde på honom, men kom inte på något dräpande svar så där i all hast. Så kände han att det ryckte i pimpelspöet. ”Oj, nu fick jag napp!”
  
Med var sin mört gick de upp till grottan.
     ”Får vi vara inne en stund?” frågade Knirr när han överlämnade fiskarna till Biggan. ”Det börjar bli kallt ute. Och mörkt.”
     ”Jag borde kanske gå hem till mej innan det blir alldeles mörkt”, sa Knarr. ”Jag vill inte råka ut för någon mammutligist i mörkret, dom har varken reflexer eller lyset på. Förresten, skulle du inte kunna uppfinna gatlysen?”
     ”Vi har ju inte har några gator” sa Knirr. ”Men en ficklampa kanske...”
     ”Jag skulle gärna vilja ha några snygga fönsterlampor”, la sig Biggan i samtalet.
     ”Men vi har inga fönster”, sa Knirr innan han hann tänka sig för.
     ”Nä, just det”, sa Biggan med bara en aning sarkasm.
     Knirr suckade. ”Ja, jag lovar. Jag ska uppfinna fönster nån dag. Till sommarn, kanske. Det är inte läge att börja göra hål i väggarna så här mitt i vintern... ”
     Biggan fnyste. ”Det har jag hört i några år nu.”
     Knirr flinade urskuldande. ”Vi har faktiskt istid... ”
     Biggan himlade med ögonen. ”Fast några lampor kunde ändå – eller kanske just därför – vara trevligt.”
     ”Det är mysigare med stearinljus”, sa Knirr. Fast det skulle han inte ha sagt, för nu såg han att Biggan började bli riktigt irriterad.
     ”Om dom var gjorda av stearin kanske! Istället för mammutspäck! Dom stinker och osar och jag måste skura taket och väggarna och allting för att bli av med stanken! Och ändå har jag blandat i rosenolja och apelsinskal för att det ska lukta godare. Jag har bakat pepparkakor för att skyla över mammutstanken. Jag gör allt för att grottan ska bli ett mysigt hem, fastän jag inte har några fönster att hänga upp gardiner och fönsterlampor i. Och inga fönsterbrädor har jag att ställa blomkrukorna på. Och det är så otacksamt att hålla på och städa och försöka göra fint, och så måste man göra om allt nästa dag igen. Och ingen hjälp får jag. Allt måste jag göra själv – städa, laga mat, diska, tvätta, snyta ungarna, baka pepparkakor... ” Biggan började snyfta.
     ”Men lilla Biggan”, sa Knirr. ”Om du lät mej stanna hemma nån gång... ”
     ”Så jag blev tvungen passa upp på dej hela tiden också...! Ut med er härifrån!” Och så förste hon ut både Knirr och Knarr på farstun och smällde igen dörren. Ja, hon skulle ha gjort det om det hade funnits någon dörr.
     Knirr följde Knarr en bit åt det håll han skulle.
     ”Oj”, sa Knarr. ”Hon har ett hetsigt – och ombytligt – humör.”
     ”Det kallas PMS”, sa Knirr.
     ”Det verkar jobbigt”, sa Knarr.
     ”Jo”, sa Knirr och kände på bulan från förra kvällen.
     ”Jag menar för henne”, sa Knarr. ”Det kan inte vara bra för blodtrycket.”
     ”Hon var till doktorn för ett tag sen... ”
     ”Vad sa han då?”
     ”Vet inte. Jag har hört att han slutat som doktor och börjat ägna sig åt lugnare sysslor som lejontämjning... ”
     ”Så vi är utan doktor nu då?”
     ”Om dom inte tar dit nån stafettläkare... ”
     ”Hm. Jag kanske skulle utbilda mej till doktor”, funderade Knarr.
     ”Det tar flera veckor”, upplyste Knirr.
     ”Ojdå, det har jag inte tid med”, sa Knarr besviket.
     ”Vad har du att göra då? Du är ju arbetslös...”
     ”Jo... Jag ska klippa mej. Och köpa träningskläder, om jag ska börja träna på gymmet.”
     ”Inte behöver man väl snofsa upp sig för det?” tyckte Knirr.
     ”Det finns en snygg tjej där... ”
     Knirr stirrade på Knarr. ”Har jag inte varnat dej?” sa han och hötte med fingret. ”Du har ju sett hur det är att vara gift... ”
     ”Jag hade ju inte tänkt gifta mej med henne... ”
     ”Nähä, ja, men då så... ”
     ”Om hon inte råkar bli med barn förstås…Fast jag förstår fortfarande inte hur sånt går till…”
     ”Det är en av kvinnornas bäst bevarade hemligheter”, viskade Knirr. ”Vi får bara vara glada att dom inte har kommit på hur dom kan utnyttja detta mot oss män.”
     ”Hur då”, undrade Knarr.
     Knirr kollade noga att Biggan inte var i närheten. ”Det är bara dom som föder barn – fattar du? Det är inte säkert att vi karlar har någon funktion för människans fortlevnad …”
  
På andra sidan sjön höll mammutarna på att bygga en snökanon av värsta kaliber. Med den tänkte de smyga över sjön och dränka grottfolket under fjorton meter snö. Sedan skulle de trampa omkring med snöskor och packa snön ordentligt. Och så skulle de ha party och dansa och prutta hela natten lång, och spela Barry Manilow-skivor så det dånade. Om någon människa skulle lyckas gräva sig fram så skulle han genast ångra sig och gräva ner sig igen.
  

Hur ska det sluta? – Del 2

Det var en dag i februari år 27.394 f. Kr. vid en sjö någonstans i södra Europa. Snön låg fjorton meter djup på sina ställen efter ett ovanligt ymnigt snöfall i januari. Men alla hade efter nån vecka lyckats gräva sig fram och ingen hade svultit ihjäl tack vare resterna av den överflödiga julmaten.
     Knirr hade inte klagat över den ofrivilliga instängningen, för han hade fått lov att sova i sängen med Biggan eftersom han inte kunde ta sig till vedboden. Men nu var det som vanligt igen och han gick ner till stranden och skottade fram sin funderarplats. Maten var slut nu och han var tvungen komma med något jaktbyte för att bli insläppt i grottan igen.
     Han hade känt sig lite melankolisk på sistone som om det var något som fattades i hans liv. Det är bara vinterdepression, hade Biggan sagt, och det går över när istiden tar slut. Men han blev inte särskilt tröstad av det. Jag kanske är sjuk, tänkte han.
     Plötsligt lät det ’plopp’ till höger om honom och han hoppade till. Och ut ur snöhögen kom hans svåger Knarr.
     Knirr stirrade så ögonen nästan också sa ’plopp’.
     ”Tjänare”, sa Knarr och borstade av sig snön. ”Jag trodde väl att jag skulle hitta dej här.”
     Knirr fortsatte att stirra med gapande mun. Sen sa han ”Har du suttit i den där snödrivan ända sen snöstormen?”
     ”Nejdå. Jag har grävt mig hit under snön – jag har gjort en tunnel. Kolla.”
     Knirr tittade in i snödrivan och såg tunneln slingra sig iväg genom snön. Varför tänkte inte jag på det, tänkte han. Det skulle ha gått mycket fortare än att skotta sig ner genom fjorton meter snö. Men han kunde ju inte låta Knarr tro att han varit smartare än han själv, så han sa: ”Hur kunde du komma på en sån tokig idé?”
     Knarr ryckte på axlarna. ”Jag tänkte bara att det kanske var lättare än att gräva sig ner genom fjorton meter snö ... ”, sa han och tittade på den gång Knirr hade skottat. ”Du måste ha fått träningsvärk. Eller har du uppfunnit en snöslunga?”
     ”Jag funderade på det, men sånt är ju bara för veklingar, sa Knirr.
     ”Vad har du för planer för resten av dan då?” undrade Knarr.
     ”Vet inte”, suckade Knirr. ”Biggan kräver att jag drar hem lite mat, men jag känner mig inte så hågad, jag kanske håller på bli sjuk.”
     Knarr tittade fundersamt på Knirr. ”Du kanske drabbades av klaustrofobi av att sitta instängd i en vecka.”
     ”Var har du lärt dej såna märkvärdiga ord?” undrade Knirr som inte hade en aning om vad klaustrofobi betydde.
     ”Jag hann läsa ordboken medan vi var insnöade”, sa Knarr. ”Jag har lärt mej såna ord som potential, frustration, kakofoni, artikulera, transfusion, interpellation... ”
     ”Vet du vad orden betyder då?”
     ”Nä... Bara att dom finns... Kanske kan det imponera på nån tjej.”
     Knirr var inte imponerad. ”Kanske kan du prata omkull nån mammut med den där rappakaljan, dom är ju tillräckligt korkade. Och på tal om mammutar – jag är faktiskt hungrig, så jag får nog ge mig ut på jakt ändå. Hänger du med?”
     Knarr blev vitare än snön i ansiktet. ”Du har väl inte tänkt att vi ska jaga mammut?”
     ”Tokfrans! Men några sorkar kanske vi kan hitta.”
     ”Under fjorton meter snö?” sa Knarr och såg sig skeptiskt omkring.
     ”Du såg inga när du grävde din tunnel?” undrade Knirr.
     ”Bara sorklortar.”
     ”Men det betyder ju att dom finns där nånstans.”
     ”Det har du rätt i.”
     Och så började de gräva tunnlar. Först tog de sig till det hemliga pilsnerförrådet för att stärka sig inför jakten, sen grävde de på ända tills hela sluttningen var som en gigantisk schweizerost. Men inga sorkar syntes till så till sist grävde de sig upp till ytan för att sätta sig och fundera. När de satte sig ner krasade det under dem.
     ”Vad var det?” sa Knirr och tog upp något gulorange. ”Ostbågar?”
     De såg sig om och över hela snön låg ostbågar, chips och popcorn och skräpade. Först bara gapade de förundrat, sedan sa de det samtidigt: ”Mammutuslingarna!”
     ”Det var det jag hade på känn” sa Knirr. ”När vi satt insnöade i grottan tyckte jag att jag hörde Barry Manilow!”
     ”Typiskt mammutparty” nickade Knarr och började kravla omkring och samla ihop ostbågarna och chipsen och popcornen. ”Men för en gångs skull fick vi visst lite glädje av deras påhitt.”
     Knirr började också samla på sig av godsakerna – det mesta hamnade i hans mun men lite skulle han väl kunna muta Biggan med också. ”Jag undrar om inte själva snöstormen var deras påhitt också”, mumlade han.
     När de hade ätit sig mätta, fyllde de fickorna tills det svämmade över. Sedan grävde de sig fram till Knirrs och Biggans grotta. Och så hällde de ut allt ur fickorna på köksbordet.
     Biggan stirrade mållöst på berget av ostbågar, chips och popcorn. Knirr flinade nöjt och tänkte att nu är hon minsann imponerad, rentav stum av beundran, det var inte ofta det hände. Vad inte Knirr visste var att man kan bli stum av vanmakt också. Hur som helst varade det inte länge.
     Biggan spände ögonen i Knirr och sa: ”Är du fullkomligt från vettet! Har du tänkt att jag ska utfodra ungarna med sånt här skräp?! Förutom att bli feta – fattar du hur odrägliga ungar blir om dom har fått smak för sånt här? Dom kommer aldrig att äta grönsaker mer utan bara gnälla efter fettdrypande friterad skräpmat – precis som deras far! Och nästa gång kommer du väl med en massa sötsaker som gör dom hyperaktiva och uppjästa och får diabetes och hamnar i koma med jämna mellanrum – precis som deras far! Och sen när dom är för feta för att orka röra sig och för hyperaktiva för att sitta still, då kommer du väl att uppfinna dataspel också, så dom tappar verklighetsförankringen och börjar leva i en fantasivärld – precis som deras far!” Hon hämtade andan ett tag och sen sa hon, i ett något mildare tonfall: ”Dessvärre kommer dom att veta att jag älskar dom ändå – precis som deras far.”
     ”Förlåt”, sa Knirr. ”Jag tänkte mej inte för.”
     ”Det är kanske jag som lever i en fantasivärld som förväntar mej att du nån gång ska vara klok”, sa Biggan. ”Så, ta nu ut det här och se till att få hem någon riktig mat.”
     Knirr och Knarr stoppade tillbaks allt i fickorna och gick ut.
     ”Vi kan förvara det här i pilsnergömman, så har vi tilltugg”, sa Knarr.
  
När de lämpat av allt i pilsnergömman och ytterligare stärkt sig med några pilsner, så började de planera för jakt. Eftersom de inte hittat några sorkar så kanske de skulle bli tvungna gå på mammutjakt. Men då måste de engagera hela jaktlaget, så för att höra om någon var hågad så satte de igång med att gräva sig fram till alla grottor.
     Den första de knackade på hos var Knorr men han var ju som vanligt alltför ciderpåverkad för att vara tillräknelig. Knäpp hade inte tid för han var tvungen sortera sin frimärkssamling påstod han. Borr hade skottat sig i foten när han försökt gräva sig ut och var gipsad från topp till tå. Sipp hade migrän som vanligt eftersom hans fru var i övergångsåldern.
     ”Vi får nog ta ett varv till med sorkjakt”, konstaterade Knirr.
     ”Vilken tur”, sa Knirr. ”Mina sömntabletter är slut.”
     De hade en gemensam hemlighet som de lovat varann att aldrig avslöja för resten av jaktlaget, och det var att mammutjakt var det ruskigaste de visste. Hur mycket de än uppskattade friterad mammutsnabel med sötsur sås så var mardrömmarna som ansatte dem efter varje jakt så ohyggliga att de starkt övervägde att bli vegetarianer. Men det gick ju över med den första njutningsfulla rapen.
     ”Fast jag känner inte för sorkjakt heller”, sa Knirr.
     ”Nähä? Vad ska vi då göra?”
     ”Vet inte. Jag är alldeles utan idéer… ”
     Knarr blev alldeles förskräckt. ”Du måste vara sjuk!” utbrast han. ”Du brukar ju alltid ha idéer! Vi måste genast åka till sjukhuset!”
     ”Tror du det?” undrade Knirr och kände sig förfärligt sjuk, nästan döende.
     ”Jag hämtar Knorr. Han är stark, även om han druckit för många cider… ” Knarr kilade iväg genom tunnlarna och kom tillbaks med Knorr i släptåg en stund senare.
     Med förenade krafter släpade Knarr och Knorr Knirr till akutmottagningen.
  
”Vad har hänt här då?” frågande den bastanta sköterskan som mötte dem.
     ”Han är sjuk!” skrek Knarr. ”Han kan vara döende!”
     ”I så fall vill vi inte ha honom här”, sa sköterskan. ”Han kan vara smittsam.”
     ”Men han behöver träffa en doktor”, vädjade Knarr.
     ”Vi har ingen doktor, han har slutat.” Sköterskan funderade en stund. ”Är han gift?” frågade hon sen.
     ”Nej”, ljög Knarr snabbt. Han visste att det var lättare att få vård – och bättre vård – om man var ungkarl. Om en man var gift skickades han i regel hem omgående för att vårdas av frun i hemmet – det hade visat sig att gifta karlar tillfrisknade häpnadsväckande snabbt om de tvingades vara hemma och hjälpa till med hushållsarbetet. ”Han har ingen som kan ta hand om honom”, sa Knarr och suckade sorgset.
     ”Hm”, sa sköterskan. ”Okej, då får väl jag ta och kolla vad som fattas honom. Lägg honom på britsen där borta.”
     Knarr och Knorr la Knirr på britsen. Knirr var ljusgrön i ansiktet och sluddrade osammanhängande.
     Sköterskan hade hämtat lite utrustning för att kunna göra en undersökning – en termometer, en skalpell, en klubba, en luskam och en ohyggligt stor spruta.
     ”Vad är det i den sprutan?” undrade Knarr skräckslaget.
     ”Det är hemligt”, sa sköterskan. ”Ut härifrån nu så jag får undersöka honom.”
  
Knarr och Knorr gick ut i vänthallen och sköterskan drog för ett skynke runt britsen där Knirr låg.
     ”Tänk om han dör!” sa Knarr ångestfyllt.
     ”Ta en cider”, sa Knorr och langade fram ett par dunkar som han haft under rocken.
     ”Han hade slut på idéer”, sa Knarr och tog en ordentlig klunk.
     ”Låter illa”, sa Knorr och tog två ordentliga klunkar.
     Knarr skulle just ta en till klunk när ett fasaväckande skri hördes från skynket och han spillde ut halva dunken i rena förskräckelsen.
     Sköterskan kom ut och gick fram till dem där de satt och darrade – Knarr av skräck och Knorr av ångest över den utspillda cidern. ”Nu kan ni träffa honom ”, sa hon.
     ”Lever han?” undrade Knarr med bävan.
     ”Än så länge” sa sköterskan. ”Men jag var tvungen operera honom.”
     ”Var det cancer?” sa Knarr andlöst.
     ”Nejdå… ”
     ”Blindtarmen? Hjärtinfarkt? Hösnuva? Navelludd? Vindögdhet? Mjältbrand? Digerdöden? Skavsår? Skolios? Fetma? Mammutallergi? Hade hans bästa hjärncell bränt ut sig?”
     ”Nej, nej, nej… ”
     ”Då måste det vara sorkpest?”
     ”Han kan berätta själv”, sa sköterskan. ”Han ligger på uppvaket och börjar väl piggna till. Jag ska skriva min avhandling nu, som ska beskriva detta unika fall. Och få sjukdomen uppkallad efter mej… ”
     ”Gå in du”, sa Knorr till Knarr. ”Jag ska torka upp cidern du spillde ut… ”
  
Så Knarr gick på skallrande ben och kikade in bakom skynket. Knirr låg där på britsen och jämrade sig, men så fick han syn på Knarr och satte sig upp. ”Ta mej härifrån genast!” ropade han.
     ”Är du frisk nu då?” undrade Knarr.
     ”O, ja! Och jag vill hem! Den där sköterskan är hemsk! Hemskt duktig alltså…”
     ”Vad gjorde hon?” undrade Knarr och hjälpte Knirr ner från britsen. ”Var det en svår operation?”
     ”Svår? Den var ett medicinskt genombrott! Den här sjukdomen kommer att uppkallas efter mej!”
     ”Sköterskan sa att den skulle uppkallas efter henne… ”
     ”Men det var ju jag som var sjuk”
     ”Du kan stämma henne”, sa Knarr tröstande och stjälpte ner Knirr i en rullstol. ”Nu går vi.”
     ”Jag måste fylla i en massa försäkringspapper först, så jag kan få invalidersättning”, sa Knirr.
     ”Jag trodde du var botad”, sa Knarr häpet.
     ”Jag kommer nog att få bestående men ändå.”
     ”Men vad var det du led av?”
     ”Det var visst nån sorts mjäll… Mjällikus Sågspånikus, eller nåt sånt… ”
     ”Usch! Det låter verkligen otäckt. Men hur gick operationen till?”
     ”Vet inte. Hon slog mej i huvet med klubban och sen när jag vaknade till gav hon mej den där jätteohyggligt gräsliga sprutan och sa att nu var jag förmodligen frisk. Men om inte, så skulle hon ge mej en till spruta om en kvart, och det är därför jag vill härifrån.”
     ”Ja, det kan jag förstå. Vi skyndar oss och fyller i dom där försäkringspapperna.”
  
En timme senare var de hemma hos Knirr och på grund av omständigheterna så nöjde sig Biggan med de fiskpinnar de handlat på hemvägen, eftersom Knirr behövde några timmars konvalescens innan han kunde ägna sig åt någon som helst jakt.
  
En kvart senare gick han tillsammans med Knarr ner till sjön, eftersom Biggan tyckte att han åtminstone borde kunna hjälpa till med att steka fiskpinnarna även om han var konvalescent. Då kom han nämligen ihåg att sköterskan rekommenderat utomhusvistelse i stillhet, eftersom frisk luft var bästa boten mot Mjällikus Sågspånikus.
     ”Har du fått nån ny idé nu då”, undrade Knarr hoppfullt.
     ”Mjällschampo”, sa Knirr.
  
På andra sidan sjön hade mammutarna startat läkarutbildning, eftersom de sett annonsen under rubriken ”Lediga platser” i lokaltidningen. Särskilt populär blev kursen om hur man uppfinner nya operationsinstrument som orsakar största möjliga lidande, samt kursen om hur man tjänar pengar på verkningslösa mediciner och hur man tillverkar mediciner med mesta möjliga biverkningar och mediciner mot biverkningar, med ännu mer biverkningar, och hur man tillverkar mediciner mot biverkningar av mediciner mot biverkningar av mediciner utan verkan…
  

Hur ska det sluta? – Del 3

Det var en dag i mars år 27.394 f.Kr. vid en sjö någonstans i södra Europa. Dagarna hade börjat bli längre och även om våren kändes avlägsen ännu, så hände det vissa dagar att solen värmde så pass att det töade lite. Men sen frös det på igen och på det hela taget blev det liksom bara mer is.
     Knirr och Knarr hade halkat ända ner på sjön från Knirrs och Biggans grotta. Knirr fick ett diffust minne av att han redan i januari hade funderat på att uppfinna isbroddar, men saker och ting hade ju kommit i vägen sen dess – t. ex. hans svåra sjukdom.
     Han hade trots allt repat sig ganska bra efter operationen i februari, och började känna sig någorlunda som vanligt. Häromdagen hade han uppfunnit Bingolotto, vilket blivit väldigt populärt – ända tills alla insåg att man aldrig vann något. Då uppfann han skraplotter istället där det gällde att skrapa fram tre lika av något – och eftersom ingen kunde räkna till tre så höll det alla sysselsatta ett bra tag. Och själva skrapandet var så spännande i sig att de glömde bort att det gick ut på att vinna något.
     ”Det är verkligen på tiden att du uppfinner skridskorna nu”, sa Knarr när de halkat tillbaks till stranden och satt sig. ”Det behövs skridskor om vi ska kunna ordna ishockey-VM.”
     ”Men vi behöver ju ett lag också”, sa Knirr. ”Mina ungar behöver växa till sig ett par år innan dom kan spela i landslaget, och sen behövs det ju några till.”
     ”Om du kan förmå Biggan att föda fyrlingar så har vi ju ett lag”, tyckte Knarr.
     ”Hon tänker inte föda fler barn förrän jag uppfunnit pappaledighet och lustgas… ”
     ”Men gör det då.”
     ”… och bara om det blir en flicka.”
     ”Så egennyttigt av henne”, tyckte Knarr. ”Då blir du garanterat tvungen uppfinna en massa tjejgrejer också – dockor och hårband och ballerinaskor och grävskopor och sånt. För att inte tala om vilket besvär du kommer att ha med att varna flickan för pojkar och se till att hon inte springer ute om kvällarna och blir våldtagen för att hon har för kort kjol. Och sen måste du dansa med henne när hon gifter sig och du är en urusel dansare… ”
     ”Men det skulle kanske vara fint med en pappas flicka ändå… ” sa Knirr och log fånigt. ”Nån som tycker man är bäst i hela världen… ”
     ”Nå”, sa Knarr. ”Om det nu skulle ligga nåt i Biggans teori om att hon blir med barn för att du trängs med henne i sängen så är det ju ändå kört – jag har hört att du är förpassad till vedboden igen.”
     Knirr suckade. ”Ja, jag har försökt med allt för att göra mej attraktiv och sexig och viril, men det är inget som biter på henne.”
     ”Har du försökt med deodorant?”
     ”Det blev visst fel doft – hon trodde det var parfym och att jag varit med en annan kvinna… ”
     ”Ajdå, hur lyckades du reda ut det då?”
     ”Det kostade mej tre bulor i huvudet och en bukett maskrosor.”
     ”Du kanske skulle ge henne blommor oftare”, föreslog Knarr. ”Inte bara när hon tror du varit otrogen.”
     ”Men då tror hon ju att jag är otrogen ännu oftare.”
     Knarr insåg dilemmat och försökte komma på nåt annat som hans mamma hade påtalat att kvinnor gillade. ”Jag vet, följ med henne och köp nya gardiner. Kvinnor tycker om när karlarna intresserar sig för hemmet.”
     ”Men vi har fortfarande inga fönster”, påminde Knarr.
     ”Hm. Om du tog ut soporna lite oftare kanske… ”
     Knirr grimaserade. ”Har du nån aning om hur dom stinker? Det är inget för någon med klen mage som jag… ”
     ”Om du inte åt så mycket friterad mammutsnabel, så skulle din mage kanske må bättre”, tyckte Knarr. ”Eller så uppfinner du Losec… ”
     Knirr blängde på honom. ”I så fall har jag ju ingen ursäkt för att slippa ta ut soporna, pucko.”
     ”Nähä. Men hur ska du då få komma tillbaks till sängen?”
     ”Jag ska fundera ut något”, sa Knirr.
     ”Gör det”, sa Knarr. ”Du är nog inte ensam om det där problemet. Om du kan uppfinna nåt som gör att kvinnsen låter karlarna ligga med dom i sängen, så blir du multimiljonär, garanterat. Men under tiden, hur blir det med skridskorna och hockeylaget?”
     ”Jag kan uppfinna pingis tills vidare”, föreslog Knirr.
  
Så det gjorde han och så kunde de slösa bort resten av dagen med att leta förlupna pingisbollar i snödrivorna.
  
Nästa dag träffades de igen. Båda hade träningsvärk efter pingisbollsletandet dagen innan.
     ”Borde inte du vara vältränad som ränner på gymmet”, tyckte Knirr.
     ”Jag har slutat där”, sa Knarr.
     ”Varför då? Det fanns ju nån snygg tjej där vill jag minnas.”
     ”Jo… ”
     ”Var hon svårflörtad?”
     ”Hon gillade muskelkillar.”
     ”Men det var ju för att bli sån som du var där, väl? Bad du inte instruktören om tips.”
     ”Jo… ”
     ”Vad sa han då?”
     ”Han sa: Du behöver träna bänkpress. Och så la han på femhundra kilo på stången.”
     ”Ojdå! Klarar du så mycket?”
     ”Nej. Jag hade precis börjat klara fem kilo.”
     ”Så hur gick det då?”
     ”Om inte tjejen hade behövt skivstången så hade jag nog legat där än. Det var lite pinsamt.”
     ”Men hon blev kanske lite imponerad av att du ändå försökte?” sa Knirr.
     ”Hon skrattade åt mej”, sa Knarr bittert.
     ”Det var ändå instruktörens fel”, tyckte Knirr. ”Han borde ju ha förstått att det blev för tungt. Jag hoppas han bad om ursäkt i alla fall.”
     ”Nej, han skrattade också åt mej.”
     ”Vilken tarvlig typ! Han har väl varit otränad han också nån gång.”
     Knarr ryckte håglöst på axlarna. ”Det pinsammaste var ändå att det visade sig att tjejen redan hade en kille – nämligen instruktören.”
     Knirr tittade medlidsamt på Knarr. ”Om hon var en sån dum brud att hon bara gick efter musklerna istället för att se till dom inre kvalitéerna, så var hon ändå inte värd dej”, sa han tröstande.
     ”Jag förstår mej inte på kvinnor”, sa Knarr.
     ”Nä, vem gör det… ”
     ”Jasså, här sitter ni och slappar som vanligt”, hördes en välbekant och skrämmande röst.
     Knirr och Knarr vände sig båda om med hjärtat i halsgropen. Det var förstås Biggan, Knirrs fru och Knarrs syster. Med sig hade hon ungarna Gnäll och Trotsig.
     ”Vi, vi... uppfinner viktiga saker”, sa Knirr och försökte låta betydelsefull.
     Biggan fnyste. ”Jag väntar fortfarande på att du ska uppfinna ett hus! Jag vill ha fönster! Jag vill kunna sätta upp gardiner så det blir lite hemtrevligt!”
     Det hade ju Knirr hört förut. ”Såna fruntimmersidéer, pynta och inreda – det blir bara en massa extra städning. Hur ska du hinna städa, laga mat, diska, uppfostra ungarna och ta hand om mig om du ska putsa fönster också?”
     ”Vad sägs om att uppfinna jämlikhet?” sa Biggan mycket syrligt.
     ”Fruntimmerstrams! Riktiga karlar uppfinner rejäla, praktiska saker.”
     ”Du kommer bara med undanflykter. Men okej, ta och uppfinn brödkaveln då.”
     ”Men gumman, vi har inte uppfunnit bulldegen än, så vad ska du med en brödkavel till?”
     ”För att slå dig i skallen med den! Som omväxling till stekpannorna”
     Knirr ryggade tillbaks. Och kom på att det kanske var läge att försöka blidka henne lite. ”Jag kan uppfinna dammsugare och diskmaskin som hjälp i hushållet”, sa han och log hoppfullt.
     Hon verkade dock inte imponerad. ”Jag funderar på att uppfinna skilsmässa”, sa hon.
     Knirr drog efter andan. ”Nu tog du väl ändå i... Men i så fall så uppfinner jag... äktenskapsförord!”
     ”Och vad ska det vara till för?” undrade hon misstänksamt.
     ”För att skydda mina pengar, som jag kommer att tjäna på mina patent.”
     ”Jag visste inte att du hade uppfunnit pengar”, flikade Knarr in. ”Hade jag vetat det så hade jag köpt en ny spjutspets istället för att sitta här och knacka... ”
     ”Jag ska göra det i kväll”, mumlade Knirr.
     Biggan skakade på huvudet, så som hon plägade göra när hon ansåg att Knirr fick en sällsamt korkad idé. ”Jaha”, sa hon, ”och så har du på samma gång uppfunnit kapitalismen och krig och atombomber, det är ju finemangs – precis vad världen behöver.”
     ”Jag tänker inte uppfinna nån atombomb”, sa Knirr defensivt.
     ”Nå, det finns säkert nån annan idiot som gör det... ”
     ”Det är väl ändå inte mitt fel i så fall... ”
     ”Jo, om du uppfinner pengarna. Pengar är lika med ingen fred, bara elände.”
     Knirr tittade hjälplöst på Knarr som bara ryckte på axlarna. ”Men”, försökte Knirr, ”man kan köpa diamantörhängen med pengar också... ”
     Biggan skrattade rått. ”Hörru gubben lilla, om jag vill ha diamanter så kan jag knacka loss dom ur grottväggarna. ”Välling däremot”, sa hon med en illavarslande glimt i ögonen. ”Det är vad jag har handlat idag.”
     ”Ska du sluta amma?” undrade Knirr häpet.
     ”Just det”, sa Biggan med ett riktigt hotfullt tonfall.
     Knirr kände att en fara hotade men han kunde inte komma på vad det var. Så han sa bara: ”Jaha.”
     Biggan fnyste. ”Nä, vet ni vad, en annan har viktigare saker att göra än att tramsa med er.” Hon började gå uppför slänten till grottan, med yngsta ungen Gnäll intrasslad i håret och storebror Trotsig under armen, styv som en planka. ”Jag vill ha ett hus!” ropade hon medan hon stånkade uppför backen. ”Och dagis! Rättvisa löner! Pappaledighet! Sex timmars arbetsdag! Och centraldammsugare!”
     ”Jisses, vad hon var grinig idag”, sa Knarr när hon försvunnit utom hörhåll.
     Knirr svarade inte för plötsligt gick sanningen upp för honom och han kände hur rygghåren reste sig. ”Hon tänker börja jobba”, sa han andlöst.
     ”Vad? Men Gnäll är ju bara ett halvår, hon måste ju amma… Hoppsan. Hon hade köpt välling…”
     ”Just det”, sa Knirr och tog ett djupt andetag. ”Hon tänker låta mej ta hand om hushållsarbetet… ”
     ”Men det är ju kvinnogöra!”
     ”Hon hävdar att det inte är lag på det… ”
     ”Då måste du uppfinna en sån lag.”
     ”Det kanske inte hjälper… ”
     ”I så fall måste du ändå uppfinna dagis, så du åtminstone slipper ta hand om ungarna”, tyckte Knarr. ”Och så kan jag få jobb på dagiset, för jag gillar ungar.”
     Knirr tittade misstänksamt på Knarr. ”Brukar inte karlar som gillar ungar kallas för pedofiler och bli satta i fängelse?”
     Knarr flämtade till. ”Men det är ju inte rättvist! Gäller det pappor också?”
     ”Det har jag inte tänkt på”, medgav Knirr. ”Men förmodligen är det så.”
     ”Så det är därför papporna aldrig vill vara hemma med ungarna?” sa Knarr.
     ”Ja, det är ju faktiskt en bra ursäkt”, nickade Knirr.
     ”Så om Biggan börjar jobba och tvingar dej att vara hemma med ungarna så slutar det med att du hamnar i finkan – det kan du ju inte gå med på!”
     ”Jag får låta bli att uppfinna fängelset”, sa Knirr bistert. Sen försjönk han i svårmod och började jämra sig. ”Men jag vet inte vilket som är värst – fängelse eller hushållsarbete… ”
     ”Ryck upp dej”, sa Knarr. ”Du måste se upp så du inte drabbas av Mjällikus Sågspånikus igen. Fundera ut någon bra lösning.”
     Knirr funderade och funderade. ”Om jag kunde få henne till att bli gravid med fyrlingar, då kan hon inte jobba… ”
     ”Ja, du måste se till att få tillträde till sängen igen. Det är lösningen på dom flesta äktenskapliga problem tror jag.”
     ”Men jag har ju redan försökt med allt”, klagade Knirr.
     ”Har du provat med att ge henne en ny päls? Tiggt och bett och bönat på dina bara knän?”
     ”Ja och ja.”
     Knarr suckade. ”Ja, då vet jag då inte… Det kanske behövs en ny säng helt enkelt? En uppvärmd vattensäng vore väl nåt i dessa istider?”
     ”Jag vet inte”, sa Knirr. ”Jag tror det är mej det är fel på. Jag kanske måste göra en skönhetsoperation. Hon tycker kanske att jag är för ful… ”
     Knarr tittade granskande på Knirr. ”Du är faktiskt ganska ful”, sa han. ”Men du var lika ful när ni gifte er, så jag tror ändå inte det är det det hänger på.”
     Knirr funderade vidare. ”Kanske nåt piller… Nåt som gör mej oemotståndlig.”
     ”Eller”, sa Knarr, ”ett piller till henne så att hon tycker att du blir oemotståndlig.”
     Knirr övervägde förslaget men kom på att det kanske inte var en så bra idé. ”Det kan bli svårt att styra. Tänk om hon tycker att alla karlar blir oemotståndliga då och börjar bjuda in alla gubbarna till sängen… Nä det ska vara ett piller för mej. Hm, ett ljusblått kanske?”
     ”Det är en fin färg”, nickade Knarr. ”Definitivt inte rosa om det ska vara ett piller för en karl.”
     ”Undrar vad jag ska ha för smak på det?” funderade Knirr vidare. ”Jordgubb eller citron eller… friterad mammut…”
     ”Vad ska det vara för form på pillret då?” undrade Knarr.
     ”Jag ska genast sätta mej ner och börja skissa på det”, sa Knirr. ”Jag känner att det här kan bli en succé – en riktig bestseller!”
     ”Du kan sälja dom på postorder”, föreslog Knarr.
     ”Bra idé. Du kan börja skriva annonsen redan nu.”
  
På andra sidan sjön satt mammutarna och svor över att dom aldrig vann, vare sig på Bingolotto eller på skraplotterna. Dom började med tombolalotteri istället. Högsta vinsten var en stor burk med ljusblåa piller – med banansmak – och en uppvärmd vattensäng, storlek gigantisk.
  

Hur ska det sluta? – Del 4

Det var en dag i april år 27.394 f. Kr. vid en sjö någonstans i södra Europa. Nu började det likna vår. Inlandsisen töade i kanterna och rännilar skapade diken och bäckar och forsar. Ungarna hade kul med att plaska i pölarna och bygga dammar i dikena – eller försöka dränka varandra.
     Nya ungar föddes också, både hos människorna och hos mammutarna, nya generationer som skulle fajtas på liv och död utan att egentligen veta varför. Om nån ifrågasatte varför man inte skulle kunna leva i fred och frid sida vid sida, så fick de veta att så här har det alltid varit och så skall det för evigt förbli.
     Vad man inte nämnde var att ibland slutade stridigheterna med att en grupp blev utrotad. I skolan fick ungarna veta att det en gång i tiden funnits troll, men att de nu var försvunna. Däremot talade man inte om orsaken till att de försvunnit, nämligen att de utrotats av människorna för att de var så fula och konstiga och förmodligen hade en annan religion. Man sa att de dog ut för att de var kannibaler och åt upp sig själva.
     Det var flera månader, eller kanske år, sedan någon sett ett troll och de var som sagt inget man talade om.
     Men den här dagen när Knirr och Knarr var ute och försökte lära Knirrs ungar Trotsig och Gnäll hur man knackar till en snygg spjutspets, så kunde Knarr inte hålla sig.
     ”Du vet dom där andra”, sa han till Knirr. ”Dom där som bodde här före oss … ”
     ”Trollen?” viskade Knirr för att inte ungarna skulle höra.
     ”Jag tror inte dom är troll”, sa Knarr. ”Dom är inte så olika oss, dom har bara lite annorlunda seder och bruk… ”
     ”Nå”, sa Knirr. ”Dom är i alla fall försvunna nu. Dom drog visst ner till Gibraltar har jag hört, dom som fanns kvar. Vi pratar inte om det.”
     ”Men jag såg några igår”, viskade Knarr upphetsat. ”Dom var där uppe i skogen just nedanför isen… ”
     Knirr bleknade. ”Menar du att dom har töat fram ur isen – att dom bara har varit infrusna…?” Han svalde hårt. ”Tänk om dom kommer för att hämnas.”
     ”Dom var bara tre”, sa Knarr. ”Och dom såg inte så elaka ut, snarare rädda.”
     ”Då fanns det väl mammutar där”, sa Knirr. ”Det enda vi och trollen har gemensamt är väl att vi hatar mammutkräken… ”
     Knarr skakade på huvudet. ”Det var bara jag och dom.”
     ”Vad hände då?” frågade Knirr.
     ”Jo, jag blev ju skitskraj och blev alldeles paralyserad, så jag bara stod där och glodde på dom. Och dom glodde på mej. Sen kom han, den största av dom fram till mej och jag trodde att nu skulle jag dö och bli trollmat. Men han la en sork framför mina fötter och sen så gick dom.”
     Knirr gapade. ”Gav dom dej en sork?”
     ”Japp. Alldeles nyfångad och fin.”
     ”Men, men… ”, sa Knirr alldeles yr i sågspånen av häpnad. ”Dom… dom… Det fick vi ju lära oss i skolan att dom där trollen åt bebisar och förtrollade våra kvinns så dom födde halvtrollungar som dom sen rövade åt sig. Och förmodligen också åt upp, för dom var ju kannibaler. Och så var dom så fula att man blev galen bara av att se dom. Det var ju därför vi var tvungna att utrota dom, för att vi skulle överleva!”
     Knarr nickade. ”Jo, men jag börjar tro att vi kanske har blivit lurade.”
     Knirr funderade. ”Kanske dom där du träffade var så nyupptinade att dom inte hunnit bli riktigt sig själva än?”
     Knarr tvekade om han skulle berätta resten av historien eftersom allt kändes så overkligt att han började tro att han kanske bara hade drömt alltihop. Men så kom han ihåg sorken som hade varit väldigt verklig och god till middan igår. ”Det hände nåt mer”, sa han försiktigt. ”När dom började gå, så blev jag alldeles matt i hela kroppen och så kunde jag röra mej igen. Och då… då följde jag efter dom… ”
     Knirr glodde på Knarr så ögonen närapå hoppade ut ur skallen på honom. Han inte visste om han skulle tycka att Knarr hade varit otroligt dum, eller otroligt modig. ”Det bevisar ju att dom är så fula så man blir galen!” sa han.
     Knarr ryckte på axlarna. Förmodligen var det sant, hur skulle han annars förklara att han gjort nåt så galet. ”Fast dom är ändå inte mycket fulare än du”, sa han.
     Knirr blev en aning stött, men tänkte att man ska inte fästa sig så mycket vid vad en galning säger. ”Och vad hände då?” sa han bara.
     ”Jo, när dom gick så såg jag att hontrollet – som faktiskt var nästan söt – bar på något i famnen. Och så kom dom till ett ställe där det stod några stenar på rad och så grävde dom en grop och ställde upp en till sten. Och så la hontrollet ner det hon bar på i gropen och då såg jag att det var en trollbebis… ” Knarr blev tvungen avbryta sig för han kände att han var på väg att börja lipa.
     Knirr tittade undrande på honom. ”Varför la dom trollungen i en grop?”
     ”För att… den var död”, sa Knirr och torkade snabbt bort en tår som trillade ur ögat.
     Knirr trodde nu att han förstod. ”Så det var deras skafferi, där dom förvarar döda bebisar som dom ska äta upp sen.”
     Knarr skakade på huvudet. ”Nej! Dom var jätteledsna! Dom la fina saker och blommor på trollungen och så grävde dom över och la ännu mer blommor ovanpå. Och så satt dom där och grinade länge och höll om varann… och jag stod där och tittade på och bölade lika mycket.”
     Knirr trodde inte sina öron. ”Kan dom grina? Som riktiga människor?”
     ”Jaa.”
     ”Och dom slänger inte bara sina döda ungar i skogen eller äter upp dom?
     ”Nej, dom lägger till och med blommor på graven. Det gör inte ens vi… Det var väldigt sorgligt men också vackert på nåt vis… ”
     Knirr tittade på sina egna telningar som övergått till att kasta flintbitar på varann och grinade och skrek. Så tog storebror Trotsig och slängde lille Gnäll i en vattenpöl och försökte dränka honom. Och Knirr som aldrig engagerat sig särskilt mycket i sina ättelägg (eftersom det var kvinnogöra att ta hand om ungarna) och aldrig tänkt tanken att han skulle sakna dem om de inte fanns, överfölls plötsligt av faderskänslor. Han ryckte upp Gnäll ur vattenpölen och hällde vattnet ur honom och blev uppriktigt glad när ungen gav upp ett illvrål. Och när Trotsig sparkade honom på benen och bet honom i ändan så klappade han bara den ettriga illbattingen på huvudet. Fullkomligt överrumplad av denna behandling sprang det arma barnet hem till grottan och gömde sig under sängen.
     Knirr tittade på Gnäll som fortfarande vrålade och fäktade ilsket med armar och ben. Och så gav han det lilla otyget en puss på näsan. Gnäll blev lika tyst som en radio utan batterier eller elström.
     Då kom Biggan ångande nerför slänten.
     ”Vad gör du med mina barn?” sa hon och ryckte åt sig Gnäll. ”Den ena ligger under sängen och bygger lego, och den här… ” Hon tittade på Gnäll som tittade på henne med en min som om han svalt en citron, men utan att säga ett pip. ”… den här låter inte.” Hon skakade lite på Gnäll, men han var fortfarande tyst. ”Vad har du gjort med honom?” sa hon till Knirr och visste inte om hon skulle vara arg eller överlycklig.
     ”Jag pussade honom på näsan”, sa Knirr nöjt.
     Biggan stirrade på honom som om han blivit alldeles tokig. ”Man skulle kunna tro att du sett ett troll och blivit galen”, sa hon. ”Men dom är ju utdöda.” Och så tog hon Gnäll med sig och gick upp till grottan.
     ”Jag älskar mina barn!” ropade Knirr efter henne.
     ”Trolldom!” ropade hon och försvann in i grottan.
 
Knirr och Knarr satt tysta ett bra tag. Till sist sa Knirr: ”Vet du vad? Vi pratar aldrig mer om dom där trollen.”
     ”Okej.”
 
Dom satt tysta en stund till. Till sist sa Knarr: ”Vad ska vi prata om då? Vädret?”
     Så dom pratade om vädret en stund. Var den här istiden kallare än den förra, eller?
 
När det var avhandlat pratade de om mammutuslingarna. Hade de inte förökat sig ovanligt explosionsartat senaste dagarna?
     ”Dom kanske har hittat på nåt nytt sätt att massproducera sig på”, sa Knarr. ”Nåt piller, eller…” Så kom han plötsligt ihåg. ”Hur gick det förresten med ditt ljusblåa piller? Funkade det?”
     Knirr flinade brett. ”Jajamän. Efter att jag mutat Biggan med flådigt restaurangbesök, tjusiga diamantörhängen, en ny sorkpäls, importerade maskrosor, och efter att ha lurat i henne en pilsner, då funkade mitt piller som ett riktigt trolleritrick. En hel kvart fick jag i sängen. Ja, jag somnade ju förstås efter cirka en halv minut, men det tog Biggan fjorton och en halv minut innan hon blev redig igen. Men trevligt var det den stund det varade.”
     ”Bravo!” ropade Knarr. ”Ge mej fem!” Och så gjorde de en high five.
     ”Så nu är det bara att vänta”, sa Knirr.
     ”På vad då?”
     ”På fyrlingarna förstås. Eller om det blir en pappas flicka.”
     ”Hur lång tid tar det då?” undrade Knarr.
     Knirr ryckte på axlarna. ”Vet faktiskt inte. Åtminstone några veckor skulle jag tro. Kanske det tar längre tid om det är fyrlingar.”
     ”Jag tänkte inte på att kolla om hon blivit tjock än”, sa Knarr.
     ”Hysch med dej”, sa Knirr förskräckt och satte handen för Knarr mun. Han såg sig om men Biggan syntes inte till. Han släppte Knarr och väste: ”Man får aldrig använda ordet T-J-O-C-K inom hörhåll från ett fruntimmer. Sånt är oerhört känsligt. I värsta fall kan ett kvinns sluta laga mat för att hon måste banta och då får ju hennes stackars karl svälta ihjäl också.”
     ”Får dom verkligen göra så?” undrade Knarr.
     ”Får? Dom gör väl alltid som dom vill”, fnyste Knirr. Sen tog han ett djupt andetag och tittade allvarligt på Knarr. ”Det är en annan sak som ändå oroar mej lite mer.” Han gjorde en paus och rös till. ”När Trotsig föddes sa hon att nästa unge skulle jag få föda. Jag tänkte ju att hon var lite tossig, och sen så födde hon ju Gnäll också. Fast då sa hon att hon bara varit hygglig och låtit mej slippa, men det skulle vara sista gången. Så… jag är lite nervös i alla fall…”
     ”Men du”, sa Knarr. ”Jag har då aldrig hört talas om att en karl fött barn. Det är ju bara mammorna som har inbyggda mjölktankar också, så om papporna födde ungar så skulle ju ungarna få svälta ihjäl.”
     ”Har du glömt”, sa Knirr olycksbådande. ”Dom köper ju välling i affären numera.”
     ”Oops!”
     ”Just det. Fattar du att jag är nervös? Och det här pratet om att skaffa jobb? Jag misstänker att kvinnsen håller på och planerar nån sorts illegal revolt. Dom har tänkt bli karlar – och det är ju förståeligt, för vi är ju mycket viktigare och har bättre lön – men fattar du vad det innebär för oss?”
     Knarr bleknade när hela scenariot stod klart för honom. ”Det blir vi som måste göra allt kvinnogöra”, sa han andlöst med darrande stämma. ”tvätta kalsonger, hugga ut nya grottrum, stryka gardiner… ”
     ”Fattar du varför jag i det längsta försöker förhala uppfinnandet av fönster?” avbröt Knirr.
     ”Jag måste genast gå till doktorn och be om nya ångestdämpande mediciner”, sa Knarr.
     Och så gjorde han det, för det hade kommit en stafettläkare till sjukstugan.
 
Han återkom några dagar senare och flinade brett.
     ”Varför flinar du så där?” undrade Knirr.
     ”Det är mina nya lyckopiller som gör mig sån”, sa Knarr och log så man såg ända in till visdomständerna (om han hade haft några). ”Jag var förbi postlådan och såg att vi hade fått deklarationsblanketterna, så då hällde jag i mej halva pillerburken.” Han räckte en bunt papper till Knirr. ”Deklarationen var inte en av dina bättre uppfinningar.”
     ”Ja, ja, jag vet”, muttrade Knirr och tog emot papperna.
     ”Du kan få resten av pillerburken”, erbjöd Knarr.
     ”Tack, det var vänligt.”
     Knirr hällde i sig de piller som var kvar i burken och sen satt de och flinade från öra till öra medan de försökte fylla i deklarationerna.
     ”Måste man betala skatt för socialbidrag?” undrade Knarr.
     ”Ja, det är hundra procent skatt på sånt. På det viset finansierar du själv ditt bidrag.”
     ”Jamen det är ju suveränt! Hm. Får man göra avdrag för luftgitarr?”
     ”Om den behövs för att du ska få några inkomster, så”, sa Knirr.
     ”Fast jag har inte fått några inkomster än”, sa Knarr. ”Jag väntar fortfarande på mina stim-pengar.
     ”Jag ska göra avdrag för Biggan, i alla fall”, sa Knirr.
     ”Får man göra avdrag för hustru?”
     ”Det kallas hushållsnära tjänster.”
     ”I så fall ska jag göra avdrag för morsan.”
     Knirr bläddrade i ”Så här deklarerar man”-broschyren. ”Om du har haft någon inkomst av hederligt arbete”, läste han högt. ”sätt då ett kryss här, så blir du automatiskt polisanmäld för bedrägeri.”
     ”Så synd att vi inte har haft såna inkomster då”, sa Knarr, fortfarande fånflinande. ”Hade varit kul att bli polisanmäld. Har du blivit polisanmäld nån gång?”
     ”Bara för förargelseväckande utseende”, sa Knirr och log stort åt minnet.
     ”Det var förstås Biggan som hade anmält dej?”
     ”Jajamän.”
     Uppiggade av ljuva minnen fortsatte de med deklarationerna.
     ”Fastighetstaxeringen undrar jag över”, sa Knarr. ”Vad har våra grottor för värde nuförtiden? Är det risk för att man måste skatta för reavinst om man säljer nu?”
     Knirr flinade så mungiporna slog knut på sig i nacken. ”Ingen risk”, sa han. ”Du kan lugnt sälja nu och göra en ordenlig förlust. Sen mammutarna flyttade in på andra sidan sjön så har våra grottor tappat allt värde.”
     ”Fantastiskt! Vi borde bjuda hem dom där mammutarna och välkomna dom till området.”
     ”Vad ska vi bjuda på då?”
     ”Friterad mammutsnabel… eller?”
 
På andra sidan sjön satt mammutarna och ägnade sig åt avancerat skattefiffel. Dom hade hittat ett kryphål som medgav avdrag och skadestånd för psykiskt lidande på grund av korkade grannar.
 

Hur ska det sluta? – Del 5

Det var en dag i maj år 27.394 f. Kr. vid en sjö någonstans i södra Europa. Tussilagorna stod som spön i backen och grottmänniskorna tog av sig långkalsongerna och svimmade vid åsynen av sina likbleka ben. Så Knirr uppfann brun-utan-sol-smörja. Den luktade visserligen mammutdynga, men det blev en rätt fin fusk-solbränna i alla fall.
     Knirr och Knarr satt på stranden och njöt av solen. De hade just ätit lunch – vändstekt kålrot och friterad sork.
     ”Vi borde uppfinna jordbruket”, sa Knarr.
     ”Varför då?”
     ”Jo, jag börjar bli less på kålrot. Vi borde kunna odla nåt mer, nåt godare.”
     ”Det är en himla massa jobb med sånt, och risken finns att kvinnsen tycker vi ska hjälpa till – kålrötterna klarar dom av själva ändå”, menade Knirr.
     ”Jo, men lite plöjande och såning är i alla fall mycket mindre farligt än mammutjakt.”
     ”Det förstås. Hm, men vi kanske borde börja med att skaffa husdjur. Till exempel oxar för att dra plogen, så vi slipper slita med plöjandet själva …”
     ”Ja, och så hundar och katter. Hundar för att vakta och katter för att fånga möss och råttor – det kan behövas när vi börjar odla säd …”
     ”Det springer omkring några vargar här i skogen, vi skulle kunna ta några vargungar och göra om dom till hundar”, kom Knirr på. ”Men det där med säd vet jag inte …”
     ”Jo, men då kan Biggan baka bullar – jag är så himla sugen på bullar”, suckade Knarr.
     Knirr skakade på huvudet. ”Då måste jag ju uppfinna brödkaveln”, sa han menande.
     ”Men det kan väl inte vara så svårt”, tyckte Knarr.
     ”Du fattar inte”, grumsade Knirr. ”Det blir ju ett nytt redskap för Biggan att slå mej i skallen med.”
     ”Ja, det förstås … Men en brödkavel måste väl ändå vara lindrigare än en gjutjärnsstekpanna. Trä mot trä, menar jag…”
     Knirr funderade på det, sen skakade han på huvudet. ”Det blir i alla fall alldeles för mycket jobb med att odla säden.”
     ”Men potatis då?”
     ”Vad är det?”
     ”Vet inte, men det låter som om det skulle vara gott till inlagd mammutsnabel. Och jag tror inte den är så svår, vare sig att odla eller skörda”, sa Knarr.
     ”Men man måste väl kanske ha nåt potatisfrö eller nåt, till att börja med. Var får man tag i det?”
     ”Jag ska ta reda på det”; sa Knarr och sprang iväg.

Han återkom en vecka senare.
     ”Jaha, har du hittat nåt potatisfrö?” undrade Knirr, som under tiden hade försökt tämja en oxe. Vilket resulterade i att han uppfann en väldigt mjuk och skön sittkudde, på vilken han nu halvlåg nere vid vattenbrynet.
     Knarr gjorde en liten grimas. ”Det finns inga potatisar i dom här trakterna”, sa han. ”Dom finns i ett annat land västerut, långt borta på andra sidan det stora havet.”
     Knirr rynkade ögonbrynen – han hade inte hört talas om något stort hav. ”Hur långt borta kan det vara då?” undrade han.
     Knarr ryckte på axlarna. ”Det tar säkert flera dagar. Först ska man hitta till havet och sen blir det att paddla och trästocksbåtar är ju inte precis några racerbåtar.”
     Det verkade för jobbigt tyckte Knirr. ”Kan man inte importera potatisen då? Beställa från nån frökatalog eller så?”
     ”Tror inte det”, sa Knarr och skakade på huvudet.
     ”Varför inte?”
     ”Därför att det finns inga människor där, i potatislandet.”
     ”Vad? Hur kan det vara möjligt? Hmmm… Men det tyder ju i alla fall på att dom är lättodlade, att dom odlar sig själva dom där potatisarna…”
     ”Och, vet du vad?” sa Knarr och såg finurlig ut. ”Det lär finnas både tomater och majs och…” han gjorde en konstpaus, ”kakao. Som alltihop odlar sig självt.”
     ”Vad är kakao?” undrade Knirr.
     ”Man gör choklad av det, och choklad… ”, han gjorde en ny konstpaus, ”det kan få vilken kvinna som helst from som ett lamm.”
     ”Menar du?” Knirr satte sig upp med en hoppfull glimt lysande i ögonen. ”Skulle det funka på Biggan också.”
     ”Hon är väl kvinna”, sa Knarr.
     ”Vi måste ta oss dit och hämta hem dom där sakerna”, sa Knirr och ställde sig upp, fylld av ny energi. Att få Biggan from som ett lamm kunde vara värt lite ansträngningar.
     ”Men hur?” undrade Knarr.
     ”Vi bygger en flotte”, sa Knirr. ”Även om en flotte är mer tungpaddlad än en stockbåt, så får man med sig mer last och vi slipper göra om resan så ofta bara för att hålla Biggan på gott humör.”
     ”Vi kanske kan få med så mycket att vi kan sälja en del också”, sa Knarr. ”Vi kan bli kakaosmugglare!”
     Så de satte igång att bygga en smuggelflotte.

”Jaha, var har vi havet nu då?” undrade Knirr när flotten var klar.
     Knarr plockade fram en barkbit från bakfickan. ”Jag har en karta”, sa han och började studera ristningarna på barkbiten. ”Hm Vi måste ta oss till mellanhavet först”, konstaterade han, ”och det ligger däråt…”
     ”Men där ligger ju mammutudden!” protesterade Knirr.
     ”Mellanhavet ligger bortanför sjön och mammutudden”, sa Knarr.
     De stod en stund och begrundade detta.
     ”Om vi håller oss längst till höger så kanske vi klarar oss förbi mammutudden utan att dom ser oss”, föreslog Knirr till slut.

De knuffade ner flotten i sjön, sen sprang Knirr hem till grottan och talade om för Biggan att han skulle vara borta en stund. Knarr sprang och hämtade några pilsner.
     Så hoppade de ombord på flotten och började försiktigt staka sig runt sjön. De såg några mammutar som dansade schottis, eller om det var polka, men lyckligtvis blev de inte upptäckta.
     När de kom till sjöns södra strand började de leta efter en bäck som, enligt kartan, skulle rinna ut från sjön och ner till mellanhavet. De märkte att de kommit rätt när flotten började snurra runt och sedan drogs med i avloppet.
     Det började gå fortare och fortare och sedan gjorde flotten en luftfärd.
     De skrek: ”Iiiiih! Aaaaah! Åååååh! Hjääääälp!”
     Och så landade flotten med ett plask i mellanhavet.
     Efter att ha legat och flämtat och lugnat ner pulsen en stund, satte de sig upp.
     ”Det gick ju bra”, sa Knirr.
     ”Jag tappade en pilsnerflaska”, sa Knarr.
     ”Vi klara oss säkert med fem”, tröstade Knirr. ”Men åt vilket håll ska vi nu?”
     Knarr konsulterade barkbiten igen. ”Rakt västerut.”
     ”Okej.”
     Efter att ha styrkt sig med ett par pilsner, så började de paddla.

En vecka senare började Knirr bli lite grinig. ”Är du säker på att den där kartan visar rätt?” undrade han.
     ”Man ska paddla ända fram till en stor hög klippa på höger hand”, sa Knirr surt för femtielfte gången.
     ”Där har vi en”, sa Knirr och pekade.
     ”Den är ju bara två meter hög, jag tror inte det är den”, sa Knarr.
     ”Den där då?” sa Knirr efter en stund.
     Knarr tittade och tittade och bröt nästan nacken innan klippan tog slut nånstans uppe i himlen. ”Den kan det nog vara”, sa han och vred huvudet tillrätta igen.
     ”Bra!” ropade Knirr lättat. ”Var har vi potatisen och kakaon nu då?”
     Knarr suckade djupt. ”Jag har ju sagt att den här klippan bara är porten till det stora havet. Och vi måste över det stora havet också för att komma till potatislandet.”
     Knirr stirrade klentroget på honom. Han stirrade och stirrade i säkert en halvtimme. ”Men vi är ju redan utan pilsner”, sa han till slut.
     ”Det borde finnas nån lanthandel eller nåt, där man kan bunkra upp inför havsseglingen”, tyckte Knarr.
     Men de hittade ingen lanthandel eller någon som sålde hembränt – inte ens en korvkiosk. När de klättrade upp på den höga klippan möttes de däremot av en skylt där det stod ”TROLLRESERVAT – tillträde förbjudet för människor!” De fick väldigt bråttom tillbaks till flotten.
     Knirr stirrade ut över det oändliga havet framför dem. ”Jag hade ingen aning om att världen var så stor”, sa han. ”Och att det finns så mycket vatten. Men inget land kan jag se där borta.” Han tittade på Knarr som också blivit lite betänksam. ”Var fick du den där kartan ifrån?”
     ”På resebyrån.”
     ”Samma resebyrå som säljer charterresor till okända och oupptäckta platser med ospecifierade hotell och utan solgaranti och ´vi pekar ut en ungefärlig riktning och sen får du ta dig dit och hem bäst du kan´-garanti och som erbjuder reseförsäkringar som kostar mer än resan och upphör att gälla så fort du lämnar butiken och ´vi tar inte emot några klagomål´-policy.”
     ”Just den, ja.”
     Knirr funderade. ”Jag har visserligen inte hört att dom fått några klagomål, men det kan ju bero på den där policyn dom har. Eller så beror det på att ingen som gett sig av på någon av deras resor någonsin kommit tillbaks.”
     ”Kanske trivs alla så bra på de där resmålen att dom väljer att stanna”, sa Knarr.
     ”Eller så har dom trillat av jordens kant”, sa Knirr.
     ”Faktiskt så heter resebyrån just ´Till kanten´”, sa Knarr.
     Båda vände blicken mot det ändlösa havet och svalde hårt.
     Sen tittade Knirr upp på klippan där trollreservatet fanns och en misstanke började formas i hans skalle. ”Träffade du nån på resebyrån?” frågade han.
     ”Nä”, sa Knarr ”dom har bara en massa broschyrer och en låda att stoppa betalningen i.”
     Knirr nickade, hans misstanke började allt mer likna en visshet. ”Jag tror”, sa han ”att den där resebyrån har startats av några som vill att vi ska försvinna från Jordens yta, några som hyser agg mot oss människor …”
     ”Mammutarna?” sa Knarr förskräckt.
     ”Eller trollen”, sa Knirr. ”Dom kanske till och med samarbetar i det här fallet. Även om dom hatar varann, så hatar dom nog oss ännu mer.”
     ”Nu tycker jag inte den här expeditionen känns särskilt kul längre”, sa Knarr ynkligt.
     ”Nä, jag tror vi struntar i den här potatis- och kakaosmugglingen”, nickade Knirr.
     ”Det är säkert olagligt också”, sa Knarr.
     ”Fast det hade varit intressant att se om det där om kvinnor och choklad är sant ...” suckade Knirr.
     ”Förmodligen är det också något lömskt lurendrejeri”, gissade Knarr.
     Knirr nickade. ” Kvinnorna har slagit karlarna i skallen med stekpannor i alla tider, och det är nog så det ska förbli – det är därför vi män är så tjockskalliga.” Med ens blev Knirr väldigt sentimental och drabbades av en kollossal hemlängtan.

Och utan vidare diskussioner började de paddla österut med en energi som sällan drabbat en grottman och som skulle ha resulterat i böter för fortkörning med flotte och brott mot lagen om att en grottman inte får utöva sådan kroppsanträngning att svett utbryter – eftersom deodorant ännu inte uppfunnits – om någon sjöpolis eller miljöföroreningsinspektör hunnit upp dem.

Efter några timmars paddlande blev de emellertid lite tveksamma.
     ”Minns du hur det såg ut där vi trillade ut i havet?” undrade Knarr.
     ”Jag känner igen det när jag ser det”, sa Knirr. ”Tror jag …”
     ”Jag minns att vi flög genom luften några meter innan vi landade”, sa Knarr.
     ”Ja, det var ganska tvärbrant”, sa Knirr. ”Du tappade ju till och med en pilsnerflaska.”
     ”Ja, tänk om vi kunde hitta den”, sa Knarr hoppfullt.
     De började hålla utkik efter flaskan och snart dök det upp allt möjligt skräp i vattnet. Plastpåsar, engångshyvlar, stora tandpetare, surströmmingsburkar, chipspåsar och en hel del tomma mammutölburkar.
     ”Jag tror nog vi kan gissa vilka som skräpat ner här”, sa Knirr med avsmak.
     ”Men det kanske åtminstone betyder att vi snart är hemma”, sa Knarr. Så ropade han till och sträckte sig ut i vattnet. ”Jag hittade pilsnerflaskan!”
     De tog genast varsin rejäl slurk ur flaskan.
     ”Och titta där”, sa Knirr. ”Där har vi mammutavloppet. Det var där vi spolades ut i havet.”

När de klättrat uppför slänten, vandrat längst bäcken som var ett avlopp och smugit runt sjön utan missöden (stanken av svettiga grottmän var så skrämmande att mammutarna sprang iväg och köpte några surströmmingsburkar som luftrening), så var de två timmar senare hemma i Knirrs grotta, lagom till middag.
     Knirr var så lättad över att vara hemma att han med berått mod gav Biggan en puss och nästan längtansfullt såg fram emot en och annan bula i skallen.
     ”Var har ni varit?” undrade Biggan och knuffade undan honom med rynkad näsa. ”Har ni ägnat er åt fysisk ansträngning?” Hon var så förbluffad att hon glömde ta fram stekpannan.
     ”Vi har sett oss om i världen”, sa Knirr.
     ”Jaha. Ja, då kanske du har sett var soptunnan är”, sa Biggan och räckte honom en stinkande soppåse. ”Och du Knarr kan kolla i postlådan om frökatalogen jag beställt har kommit – det ska finnas en massa nya intressanta ätbara plantor från andra sidan stora havet. Kanske kan man hitta något annat än kålrötter att göra mos av … Ja, ja, se inte så förskräckt ut, Knirr – det var faktiskt inte dig jag åsyftade denna gång.”
     ”Och duscha för guds skull!” ropade hon efter Knirr och Knarr när de gick ut igen.

På andra sidan sjön höll mammutarna på och packade bruna klumpar i papperspåsar, som de prydligt hade textat POTTATISS på. De gjorde också några platta förpackningar som det stod SCHÅCKLAD på. Sedan skulle de smussla in detta i människobyns handelsbod. Mammutarna fnissade redan hysteriskt när de tänkte på människornas miner när de smakade på dessa ’delikatesser’. Efter den upplevelsen skulle hädanefter ingen människa vilja ens höra talas om potatis. Inte ens pommes frites, så då skulle de också låta bli att uppfinna mammuthamburgare. Och ingen kvinna skulle låta sig mutas av choklad, vilket i bästa fall (ur en mammuts synvinkel) kunde resultera i att människorna utrotade sig själva …

Hur ska det sluta? – Del 6

Det var en dag i juni år 27.394 f. Kr. vid en sjö någonstans i södra Europa. Efter en osedvanligt varm maj månad (för att vara istid), då inlandsisen töat och skapat nya träsk, sjöar och kärr, blev första veckan i juni månad den blötaste i mannaminne.
     Knirr och Knarr satt under var sitt rabarberblad och väntade på att regnet skulle upphöra.
     När de hade väntat en vecka, sa Knirr: ”Meteorologerna hade visst rätt för en gångs skull …”
     ”Ja, dom är totalt opålitliga”, fnyste Knarr och tog av sig solglasögonen. ”Om man inte kan lita på att dom har fel, hur ska man då kunna planera något?”
     Knirr nickade. ”Man kanske måste gardera sig, med både solglasögon, snöskor och rabarberblad – och ta med sig lunch och mellanmål och middag …”
     ”Och en kniv så man kan skära av rabarbern och gå hem och äta …” sa Knarr.
     Knirr tittade på honom och blinkade till. ”Nu fick jag en riktigt smart idé!” sa han och hoppades att Knarr inte skulle inse att det egentligen var hans idé som han bara omformade lite. ”Jag ska uppfinna portabla rabarberblad!”
     ”Jösses, vad du är smart!” utbrast Knarr imponerat. ”Men … öh… vad betyder portabla?”
     ”Det betyder att man kan bära dom med sig, så att man kan gå hem även om det regnar!” förklarade Knirr och började peta i jorden i hopp om att hitta någon bortkastad flintaskärva som kunde duga som kniv. Han hittade en som var ganska vass – åtminstone tillräckligt för att han skulle skära sig i tummen. Efter att ha sugit på tummen en stund började han karva i rabarbern. Det var en rejäl rabarber så det tog en stund, men så fick han av stjälken (och råkade samtidigt hälla allt vatten som samlats på bladet över Knarr).
     Knirr ställde sig upp (stönande och grimaserande, för man blir lite stel i kroppen av att sitta under ett rabarberblad i en vecka) och höll rabarberbladet över huvudet. ”Se! Nu kan man knalla iväg utan att bli våt”, sa han och började gå bort mot grottan – han var vansinnigt hungrig!
     ”Jag då?” ropade Knarr. Han hade blivit så imponerad att han inte tänkt på att han fått en rejäl dusch redan – han ville i alla fall inte bli ännu blötare.
      Knirr suckade och tänkte på grillade mammutkotletter med löksås och rotmos, men vände tillbaks och kastade flintaskärvan till Knarr så han kunde karva loss sitt rabarberblad också.
     ”Tyvärr”, sa Biggan, när Knirr hoppfullt förhörde sig om det möjligen kunde vankas mammutkotletter till middag. ”Jag hann inte fånga några mammutar medan ni var borta – jag var upptagen med att bygga fördämningar och pumpa ut vatten ur grottan”, sa hon och la upp sandsäckarna som Knirr råkat knuffa ner när han rammade fördämningen förblindad av hunger. ”Och var är sillen du skulle köpa?”
     Då kom Knirr ihåg att han och Knarr hade varit på väg till handelsboden då det börjat regna. ”Det började regna”, sa han. ”Vi fastnade i leran”, la han till. ”Och så blev det mörkt.”
     Biggan såg fortfarande ut som om hon väntade på ett svar – hon såg ut som om hon funderade på att hämta stekpannan, men inte för att steka några sillar.
     ”Men sen kom vi loss”, skyndade han sig att säga. ”Och så uppfann jag portabla rabarberblad, så nu kan jag och Knarr kila iväg till handelsboden. Var det nåt mer än sill?”
     Trotsig som hade ägnat sig åt att försöka dränka sin lillebror Gnäll i en vattenpöl i köket kom skuttande. ”Godis!” sa han. Gnäll kom kravlande efter och meddelande att han ville ha ”gass”.
     ”Det heter glass”, sa Knirr.
     ”Gaaaasssss!!!!” skrek Gnäll och bet Knirr i foten.
     ”Det betyder tomater”, sa Biggan och lyfte upp Gnäll. ”och ägg och senap och prinskorv och jordgubbar och…” Och så räknade hon upp allt som fanns att köpa i handelsboden. ”Och finns det glass så kan du köpa det också. Men inga potatisar, och ingen choklad …”
     Knirr rös till när han tänkte på de där bruna klumparna som mammutuslingarna hade smusslat in i handelsboden. Alla i grottbyn köpt en påse av de nya delikatesserna – och ingen hade reagerat på att orden var lite felstavade eftersom det ju faktiskt var utrikiska delikatesser, och förresten kunde ingen läsa. Efter att ha kräkts i en vecka hade alla män i byn gett sig ut på en hämnddriven mammutjakt. Och alla var överens om att mammut i alla former gjorde sig bäst med kålrot i alla former. Kvinnorna hade i alla fall bojkottat den ljusa ´chokladen´eftersom de hört att det var nyttigare med mörk choklad.
  
Dagen efter sken solen från en molnfri himmel. Knirr och Knarr begrundade detta med stor misstänksamhet. ”Bäst vi passar på och solar nu, för det blir säkert snöstorm snart”, tyckte Knarr. Det blev inte snöstorm, men en lättare hagelskur jagade in dem i grottan några timmar senare.
     Biggan stirrade förundrat på dem och sniffade med rynkad näsa. ”Ni ser ut som tomater, men luktar stekt fläsk och svett”, sa hon och så petade hon på Knirrs arm.
     ”Aaaajjjj!!!” skrek Knirr. Sen ”Yyyyyooooouuu”, för det gjorde så ont i ansiktet att skrika ”Aaaajjjj!!!”
     Biggan smorde in både Knirr och Knarr med mammutspäck för att dämpa solsvedan, men lukten blev om möjligt ännu värre, så hon skickade ut dem igen.
     Hagelskuren hade upphört men lämnat stora drivor efter sig. Knirr och Knarr hade så ont överallt att de knappt kunde röra sig och inte ens prata, men båda kom på samma tanke. Och tippade sig huvudstupa ner i varsin hagelhög, med ansiktet neråt. Där låg de tills haglet töat bort och de själva svalnat några grader. Sen drog de sig in under en gran, ifall solen skulle attackera igen, vilket den gjorde, så de fick sitta under granen tills det blev kväll.
     ”Jag måste uppfinna solskyddsmedel” konstaterade Knirr.
     ”Eller så håller vi oss till den där brun-utan-sol-smörjan du uppfann i våras.”
  
Kommande vecka ägnade de åt att ömsa skinn. ”Du ser ut som en giraff”, sa Knarr till Knirr.
     ”Högrest och stilig, menar du?”
     ”Inte figuren, bara mönstret i pälsen. Fast jag vet inte om dom är rosa och röda, jag har bara sett svartvita bilder på dom.”
     ”Dessutom har jag inte päls”, sa Knirr lite stingsligt.
     ”Tja, det kan väl diskuteras …” mumlade Knarr.
     ”En karl ska ha lite hår på bröstet i alla fall”, sa Knirr och tittade menande på Knarrs hårlösa bringa. ”Du har visst tappat dom fjun du hade, du ser ju ut som en barnunge”
     ”Faktiskt”, sa Knarr och blev ännu lite rödare än den av solbrännan uppkomna rodnaden. ”Det är så att …. Hm. Jag har hört att tjejer gillar killar som, hm … kanske inte har så mycket hår på bröstet ...”
      Knirr stirrade på honom, sen gapskrattade han. ”Du måste vara den mest lättlurade! Gick du på det? Och ryckte bort dom stackars fjun du hade?”
     Knarr rodnade ännu mer, men gick till motattack. ”Du är ju en gammal gubbe och har ingen koll på trenderna. Jag försöker i alla fall hålla mig lite mer uppdaterad.”
  
Veckan därpå stod Knirr på sin tänkarstrand och bannade sig själv för att han inte uppfunnit kikaren än. Femhundra meter västerut fanns en större allmän strand och där hände det saker, men vad?
     ”Jaså, står du här och spanar på nudisterna”, sa Knarr och fick Knirr att hoppa till – han hade inte märkt att svågern kom nerför slänten.
     ”Vad sa du, sa du? Nudister?”
     ”Ja, dom kallas så, dom där som ränner omkring utan kläder.”
     Knirr stirrade bort mot västra stranden så ögonen nästan trillade ur skallen, men han kunde inte avgöra om de där figurerna som stojade där borta verkligen inte hade några kläder på sig.
     ”Är det verkligen tillåtet?” undrade han med en blandning av motvilja och nyfikenhet. ”Och var kommer dom ifrån?”
     ”Dom kommer norrifrån har jag hört”, sa Knarr. ”Och det är väl därför dom måste slänga av sig kläderna när dom kommer hit, eftersom dom är vana vid en medeltemperatur på runt nittisju minusgrader.”
     Knirr huttrade till. ”Men ändå … Och vad är det dom sysslar med nu?”
     De främmande människorna höll på att resa en hög stång med en tvärslå. Det såg ut som ett konstigt träd, eftersom stången var täckt av blommor och gröna blad (fast Knirr såg bara att den var grön med några diffusa fläckar av andra färger).
     ”Jag tror vi får bevittna en av deras traditionella sommarriter”, sa Knarr fascinerat. ”Vi borde gå närmare så vi ser bättre”, tyckte han. Fast egentligen var hans hastigt påkomna kulturella intresse bara en ursäkt för att få gå och spana på dom nakna tjejerna.
     Men Knirr skakade på huvudet. ”Det är nog bäst vi håller oss här”, sa han, ”man vet ju inte om det kan bli något farligt. Det har man ju hört talas om, bisarra riter med människooffer och kannibalism. Vi kanske rent av borde kalla på polisen.”
     Knarrs entusiasm falnade vid Knirrs ord, men nyfikenheten fanns kvar. ”Vi ska nog inte kalla på polisen förrän det verkligen är nödvändigt”, sa han. ”Annars kan det bli vi som får böta.”
     Så de stod där och förundrades över de besynnerliga riterna. När den löv- och blomklädda stången stod på plats, började de främmande människorna sjunga och skutta omkring runt stången – och kvacka som grodor!
     Knirr och Knarr kom överens om att dessa främlingar måste vara allvarligt sinnesrubbade. Kanske hade de drabbats av solsting och värmeslag, druckit för mycket pilsner eller helt enkelt bara var väldigt utrikiska. Några människo-offer och kannibalism verkade dock inte försiggå – det grillades visserligen, men doften avslöjade att det var mammut och fisk och kanske någon sork som stod på menyn.
     ”Jag bli hungrig”, sa Knirr och slickade sig om munnen. ”Undrar vad det blir till middag.”
     Plötsligt avbröts middagsfunderingarna av ett hiskeligt oväsen. ”Ti-tu-ti-tu”, lät det och med batongerna i högsta hugg rusade två poliser in bland nudisterna och började klubba ner dem. Kalabalik utbröt, människor sprang omkring, grillade mammutstekar flög genom luften, skrik och skrän och slagsmål. Men eftersom nudisterna var obeväpnade så var de snabbt övermannade och hopbuntade och fick lagen läst för sig. Det var uppenbarligen inte tillåtet att vara utan kläder på allmän badstrand, eller kvacka som grodor. Eller så hade de inga giltiga pass. Eller så hade polisen inte något bättre för sig.
     ”Någon måste ha kallat på polisen i alla fall”, konstaterade Knirr. ”Nåväl, då kan vi gå upp och se om Biggan börjat med middan …”
     Men de hann inte mer än vända sig om så hördes polissirenen igen, mycket närmare nu. Och ut ur skogen kom de två poliserna rusande.
     ”Jag tar dom där”, sa den ena polisen och satte kurs mot Knirr och Knarr. Den andra rusade vidare mot bastun.
     Knirr och Knarr stod som fastfrusna när polisen ställde sig framför dem och granskade dem med misstänksam min. ”Vilka är ni?” frågade polisen. De sa vad de hette. ”Var kommer ni ifrån?” undrade polisen.
     Knirr gjorde en vag rörelse som omfattade grottbyn. ”Vi bor här …” sa han.
     ”Men var kommer ni ifrån?” envisades polisen.
     Knirr och Knarr tittade på varann. ”Vi är födda här”, sa Knirr.
     ”Kan ni bevisa det? Har ni några id-handlingar?”
     ”Det är sommar, vi går inte i ide förrän i oktober”, förklarade Knirr.
     ”Försök inte göra dig lustig”, sa polisen och slog Knirr i huvudet med batongen (som var ett rejält mammutben). ”Kan någon gå i god för ert påstående?”
     ”Min mamma”, sa Knarr ynkligt. ”Och min storasyster.”
     ”Och hans syster råkar vara min fru”, sa Knirr och pekade upp mot grottan. ”Hon är hemma i grottan. Och jag har barn som är födda här.” Knirr kom just ihåg att han hört att om man hade infödda barn så kunde man få stanna i landet även om man själv var utrikisk. För plötsligt var han inte hundra procent säker på att han var född här, tänk om han var invandrare. Tänk om han blev utvisad!
     ”Hmff”, sa polisen, fortfarande misstänksam. ”Okej, stanna här medan jag kollar grottan”, sa han. ”Och försök inte smita.” För säkerhets skull buntade han ihop dem mage mot mage med ett stadigt rep. Sen stegade han uppför slänten och försvann in i grottan.
     ”Jag tror du har glömt att borsta tänderna idag”, sa Knarr.
     ”Och du har glömt att tvätta öronen”, replikerade Knirr.
     ”Hur ska det gå?” jämrade sig Knarr. ”Morsan slår ihjäl mig om jag åker i fängelse.”
     ”Jag hoppas jag blir utvisad så snabbt att Biggan inte hinner reagera, annars kommer hon att buckla till min skalle så hon nöter ut stekpannan”, suckade Knirr.
     I nästa sekund hördes just ljudet av en stekpanna mot en skalle ”klang, plong, smock, bang” åtföljt av yl, vrål och jämranden. Och det kom från grottan.
     Strax därpå kom polisen sladdande nerför slänten. Han försökte hålla sin inte längre så prydliga polismössa på plats, men han kunde inte dölja alla bulorna. Han hade helt uppenbart träffat Biggan.
     Han stirrade på Knirr och Knarr och försökte återupprätta sin stöddiga min, men de okontrollerbara ansiktsryckningarna, de darrande händerna och skallrande knäskålarna avslöjade att han var väldigt nära att börja gråta på ett mycket omanligt sätt. Knirr gav honom en medlidsam blick, han visste precis hur det kändes.
     ”Du glömde den här” hördes uppifrån grottan och så kom batongen flygande. Eftersom den arma polisen blev så skräckslagen när han hörde Biggans röst att han inte kunde röra sig, så fick han batongen i skallen.
     ”Tack”, pep han. Och när ögonen stannat efter sin rundtur genom hans skalle, så började han lossa repet kring Knirr och Knarr.
     ”Er identitet har bekräftats”, sa han. ”Och vill ni kräva skadestånd för olaga gripande, förtal och psykiskt lidande orsakat av otillbörlig etnisk förföljelse, sveda och värk, tinnitus orsakad av polissiren, inkomstbortfall, tillfälligt frihetsberövande, mardrömmar till följd av ovannämnda händelser, eller vill ha en offentlig ursäkt och en gratis trisslott som tröst, så kan ni fylla i denna blankett – i femton kopior – och skicka den till polismyndigheten, allmänna åklagaren, er försvaradvokat, skattekontoret, försäkringskassan, a-kassan, närmsta psykiatriska klinik, invandrarverket, föreningen ”Snälla poliser” och … och … öh …”
     ”Det blir nog bra”, sa Knirr och tog hand om luntan. ”Alla kan göra ett misstag.”
     ”Jag utexaminerades i förrgår”, sa polisen urskuldande. ”Det här var mitt första stora ingripnade. Jag ska leta rätt på min kollega nu och sen tror jag att jag behöver uppsöka polispsykologen.” Och så rusade han uppför slänten högljutt ti-tu-ti-tutande.
  
På andra sidan sjön började mammutarna sammanställa en egen lagbok och utbilda egna poliser. Det blev lite diskussioner om vad de skulle tillverka batongerna av, men lagen blev enhälligt antagen. Mammutarna behövde bara en lag och den löd: Människor (nakna eller påklädda) är absolut inte tillåtna på denna planet, varken nu eller i framtiden. Amen.