onsdag 7 augusti 2013

”Jag förföljdes av hemliga polisen för min kärleks skull”

Denna artikel skrev jag för rätt många år sedan (1999 tror jag). Den var en uppgift i en kurs som jag glömt namnet på (kanske hette den Skapande svenska). Vi skulle intervjua en person som hade något att berätta och skriva en featureartikel. Av hänsyn till personerna har jag ändrat namnen i artikel.
***

”Jag förföljdes av hemliga polisen för min kärleks skull”


Elena föddes och växte upp i Rumänien under diktatorn Ceausescus tid. Hon var också med om den revolt som blev slutet för denna envålds­härskare.
 — Vi som föddes efter 1966 då Ceausescu förbjöd abort och preventiv­medel, blev betraktade som hans särskilda barn, berättar hon, men det innebar definitivt inga fördelar. Att växa upp under denna diktaturregim var många gånger svårt, och när jag som tonåring förälskade mig i ”fel” man fick jag verkligen känna på vad det innebar att leva i en polisstat.

Vi träffas hemma hos Elena på Anders­torp i Skellefteå. Hon visar mig runt i lägenheten som hon och sambon Erik har tapetserat, målat och renoverat. På väggar­na hänger tavlor som till en del är brodera­de av Elena själv och ramarna – som är originella och mycket pampiga - har hon köpt i hemlandet Rumänien.
Vi sätter oss i köket. Utanför är det som vanligt denna sommar ett lätt dugg­regn, grått och ruggigt, men inne i köket är det varmt och ombonat.
Elena bjuder på hemkokt vinbärs­saft och visar på flaskorna och burkarna som trängs ovanpå köksskåpen:
 —Jag tycker man ska ta tillvara det som är gratis, förklarar hon och berättar att hela familjen har varit ute och plockat bär, och familjen det är, förutom hon själv och Erik, naturligtvis sjuåriga dottern Adreana. Styvpappan Erik har just åkt för att hämta henne i skolan.

Jag ber Elena berätta om sin uppväxt i Rumänien. 

Barnhemsskandalen chockade alla

— Jag förmodar att jag har Ceausescu att tacka för att jag överhuvud­taget finns, säger hon lite ironiskt. Min syster är tio år äldre än jag och förmod­ligen hade mina föräldrar inga planer på att skaffa fler barn.
Det var nämligen tradition i Rumänien - åtminstone i städerna - att helst inte ha mer än ett barn. Man månade verkligen om att barnen skulle få bästa tänkbara uppväxt och utbildning för att lyckas senare i livet, vilket krävde både tid, engagemang och pengar – och med flera barn skulle man inte kunna satsa lika mycket på vart och ett.
Ett barn var alltså idealet, två kunde gå an, men den som hade tre barn tyckte man nästan synd om.
—  Sen hittade alltså Ceausescu på att det skulle födas fler barn i landet. Fem barn per familj var lämpligt tyckte han och förbjöd abort. Att få tag i preventiv­medel var svårt nog sen tidigare och svårare blev det. Det här innebar naturligt­vis en massa olagliga aborter och en massa lidande och även dödsfall, för det gick ju inte alltid så hygieniskt till. Sen lämnades ju en hel del barn till barnhem …

Ja, hela världen chockades ju när bilderna från de rumänska barnhemmen visades. Hur reagerade man i Rumänien?

Elena grimaserar och skakar på huvudet.
— Det blev samma chock där. Jag bodde ju i Sverige då, men jag hade kontakt med min mamma, och jag hade själv aldrig hört talas om att det kunde vara så illa. Jag kände unga flickor som hade lämnat sina barn till barnhem. De trodde att barnen adopterades bort, eller att de åtminstone fick det bra på barnhemmet – Ceausescu var ju så mån om barnen! Nej, det blev en chock för alla …


Livsmedelsbrist

Men det var mycket som inte var bra i landet. Det största problemet var bristen på livsmedel – och överhuvudtaget det mesta!
— Rumänien är ett bördigt land, förklarar Elena, och det skulle inte ha behövt vara någon brist på mat även om det föddes många fler barn än tidigare.
 Men Ceausescu ville göra landet till ett modernt industriland – förmodligen för att imponera på västländerna som han ville närma sig – så merparten av jordbruks­produktionen exporterades för att få pengar till fabriker och maskiner. Men sen stod alla dessa fantastiska anläggningar och rostade bort – många gånger utan att man ens hade fått i gång maskinerna, för ingen visste hur dom skulle skötas och pengarna var slut så man kunde inte anlita folk utifrån till att lära upp personalen.
— Min mamma jobbade till exempel på en jätteindustri med tiotusen anställda, förtäljer Elena, men man producerade inget. Allt var bara en fasad utåt.
— Och det var inte bara maskinerna som inte fungerade … man talar i Sverige om politikerförakt; i Rumänien gick folket längre – man tog efter ledarna! Alla för­sökte sko sig bäst de kunde. På de fabriker där det ändå tillverkades något stals hälften av arbetarna som sen sålde det själva.

Men Elena ville bidra till landets ut­veckling och satsade på en bra utbildning.

— Ja, utan utbildning kunde man inte hoppas på något annat än städjobb. Utbildningen i Rumänien är bra, men betydligt tuffare än i Sverige. Efter den åttaåriga grundskolan måste man klara ett test, liknande högskoleprovet, för att få gå vidare till nian och tian som räknas som gymnasium. Efter tian blir det ytterligare ett test för de två sista åren av gymnasiet.
— Vi var fyra klasser på elekronik-linjen,  men efter andra testet blev det bara två; hälften klarade inte provet. Sen måste man också klara slut­tentan för att få sin examen och få ut ett betyg. Och jag lyckades ta mig igenom gymnasiet med bra betyg så jag kunde fortsätta till universi­tetet och börja studera till ingenjör.

Kärlek med problem

Dottern Adreana har precis kommit hem från skolan och vill ha en glass. Hon har sin pappas färger; svart hår, bruna ögon och är mörkare i hyn än sin mamma.
—Men hon har mitt temperament förklarar Elena senare. Hon är mycket viljestark och tuff – en pojkflicka precis som jag var.
Adreana plockar ut en glasspinne ur frysen, men den har blivit lite mosig och Elena hjälper henne att trycka in pinnen så glassen hänger ihop bättre. Med glassen för säkerhets skull i ett glas, skuttar Adreana iväg.
Vi fortsätter att prata om Elenas skoltid och hennes första stora förälskelse. Varför blev det så komplicerat och hur klarade hon av att som tonåring i flera år kämpa för sin kärlek?

Elena suckar och tar liksom sats inför sin berättelse:
— Att vara ung och kär borde inte innebära problem, men jag råkade alltså förälska mig i en man från ett annat land. Jag var sexton år och hade aldrig varit kär tidigare – jag hade helt enkelt inte tid med sånt! Men mina kompisar och jag brukade ibland träffas på något café och umgås  - och flirta med killar, fast mest på skoj.
— Så en dag var han där. Det var inte kärlek vid första ögon­kastet, men vi träffades fler gånger och så blev det som det blev. Ajar var nio år äldre än mig och därmed mer mogen än andra killar jag träffat och han kändes både trygg och spännande på samma gång …

Tvingas lämna landet

— Omgivningens reaktioner var däremot inte positiva, fortsätter Elena.  Det fanns många utländska studenter i Rumänien och en viss allmän misstänk­samhet fanns det mot dessa. Men särskilt de som kom från mellanöstern och Afrika behandlades ofta illa och betraktades som absolut ovärdiga att uppvakta rumänska flickor. Och Elena erkänner att kanske var det också lite grann av trots som hon valde en av dessa ”ovärdiga” till pojkvän – Ajar kom från Iran.
Så småningom accepterades i alla fall deras förhållande av Elenas familj, när de insåg att paret menade allvar och ett särskilt stöd hade hon från sin mamma. Men så kom alltså säkerhetspolisen in i bilden.
— Alla kände ju till säkerhets­polisen, betonar Elena. Angiveriet var utbrett och rädslan fanns för att man skulle bli tagen i förhör – även om man inte alls hade gjort något - men de flesta hade liksom jag inte någon personlig erfarenhet av detta. Ajar hade visserligen, bara för att han var utlänning, haft säkerhets­polisens ögon på sig och även varit i förhör när han försökt hjälpa en landsman med något problem. Men det var när vi hade varit ihop ett par år och kände att vi ville gifta oss som de verkliga problemen började.
— Byråkratin var det första. Papper i det oändliga! Men snart märkte både jag och omgivningen att främmande karlar hängde efter mig – typiska säkerhets­poliser. Dessutom avlyssnades min telefon! Bara för att jag ville gifta mig med en utlänning! Och en tråkig sak som den här förföljelsen förde med sig var att mina vänner började dra sig undan, och mina släktingar ville inte att jag skulle komma och hälsa på – det var faktiskt jobbigt … Men jag gav inte upp – jag är mycket envis när jag väl bestämt mig för något. Det värsta var ändå att Ajar tvingades lämna landet …
Elena gör en paus; det är svårt att prata om den här tiden.
 Katten Smurfen kommer in i köket och hälsar genom att stryka sig mot mina ben. Sen hoppar han upp i soffan och vidare till fönsterbrädan. Han sätter sig bakom gardinen och spanar ut i det fortfarande lika gråtrista vädret.
— Det var inte så att han kördes ut ur landet, fortsätter Elena, men av någon anledning slutade hans pengar komma. Eftersom han studerade var hans enda inkomst de pengar hans far skickade till honom från Iran. Men pengarna kom alltså inte längre fram och det tvingade honom att lämna landet eftersom han inte kunde försörja sig – som utlänning kunde han ju inte få något jobb heller. Så han flyttade till Sverige.

Brudgummen försvann

Men till slut kom ändå det efterlängtade beskedet?
— Ja, efter fem års fajtande med alla möjliga instanser och med Ajar ute ur landet, då kom det plötsligt ett brev. Det innehöll en enda mening som förklarade att jag nu hade tillstånd att gifta mig med denne utlänning. Och det var undertecknat av Ceausescu själv.

Men än var inte pärsen över, berättar Elena vidare. Ajar skulle flyga till Rumänien för att de skulle kunna gifta sig. Han ringde från Tyskland - där han skulle byta plan - och sa att han var på väg. Sen hörde inte Elena av honom på en vecka – han var spårlöst försvunnen. Det här hände bara en kort tid innan den dramatiska revolten då Ceausescu störtades och säkerhetspolisen var extra misstänksam och på sin vakt mot oliktänkande.
När Elena äntligen fick kontakt med Ajar igen, berättade han att alla passagerare hade tagits i förhör och satta i häkte direkt när planet landade. Orsaken var att säkerhetspolisen hade fått uppgifter om att en misstänkt upprorsmakare befann sig ombord, men man visste inte vem det var. Med presenter som han hade med sig försökte Ajar muta en vakt att skicka ett meddelande till Elena, och denne tog emot mutorna men kontaktade aldrig Elena. När Ajar äntligen släpptes hade han inget kvar av sina presenter. Man hade inte fått någon mat utan alla de cirka tjugo personer som trängdes i varje cell hade delat med sig till varandra av det de själva hade med sig, och som var menat som julklappar.
För Elena hade veckan varit minst lika svår. Alla efterforskningar hade varit förgäves. Lyckan över att äntligen få återse Ajar och det stundande bröllopet förbyttes i oro och ångest. Det var en mardröm.
Men till slut kunde ändå bröllopet stå och de kunde börja planera för sin framtid. Efter bröllopet återvände Ajar till Sverige och Elena skulle komma efter så snart alla formaliteter var avklarade.

Men det var då revolten kom.

Blodbad i Bukarest

— Alltihop hände väldigt snabbt, förklarar Elena. Genom en tysk radio­kanal som sände på rumänska ett par timmar om dan fick vi höra om sånt som de rumänska radio- och tv-kanalerna inte fick berätta om. En dag rapporterades det om att människorna i en stad längre norrut hade gjort uppror och vi förstod att något var på gång. Någon dag senare uppträdde skådespelare och artister i rumänsk tv och vädjade om hjälp med att försvara huvud­staden och att ta Ceausescu och hans familj till fånga, eftersom de var på flykt. Då visste vi att det verkligen var allvar.
— Man ville också att alla sjukvårds­kunniga skulle ta sig till huvudstaden för att ta hand om alla skadade; där pågick fullt krig på gatorna. Min väninna Roxana som studerade till läkare åkte med det särskilda tåg som hade satts in till Bukarest. När hon klev av på perrongen hamnade hon mitt i ett slagfält – människor föll döda ner omkring henne och det rann blod överallt. Hon klarade sig lyckligtvis men var naturligtvis svårt chockad.


”Vi slaktar Ceausescu”

Vad hände då i din hemstad?, undrar jag. Och var du nån gång rädd?
— Rädd? Nej, aldrig rädd – men upphetsad! När jag förstod att det vi väntat på äntligen hade hänt, blev jag alldeles skakig i benen och jag skrattade och grät på samma gång. Vi uppmanades att ställa ut radio- och tv-apparaterna i fönster eller på balkonger och skruva upp volymen på högsta nivå, så att alla skulle få veta vad som hände. När jag gick ut på balkongen såg jag en parad av människor på väg mot borgmästarens hus och dom bar på rumänska flaggor. Men det var något konstigt med flaggorna – de hade ett stort hål i mitten! Man hade klippt bort den kommunistiska symbolen på varje flagga.
— Jag tog ett lakan och målade med röda bokstäver en variant av den ramsa som vi fick höra efter varje kongress, då Ceausescu återigen hade utsetts till ordförande. Den trettonde kongressen hade inte hunnit vara, men jag skrev på mitt lakan ”Vid den trettonde kongressen slaktar vi Ceausescu”. Mitt lakan blev väldigt uppskattat när jag anslöt mig till människorna framför borgmästarhuset och några karlar lyfte upp mig så att det verkligen skulle synas. Jag hamnade både i tv och tidningar och dom ville att jag skulle hålla tal, men det vågade jag inte – jag var ju bara en ung flicka. Men det var spännande!
Några månader senare lämnade Elena sitt hemland för att flytta till sin man i Sverige. Att komma till ett främmande land var naturligtvis inte helt problemfritt, men hon lärde sig snabbt språket och fick nya vänner.

Kärleken tog slut

När hon blev gravid var lyckan fullständig. Men förlossningen blev en mardröm. Komplikationer uppstod och man tvingades operera bort livmodern för att Elena inte skulle förblöda. Adreana kommer alltså inte att kunna få några syskon.

Och två månader efter hon fött Adreana började Elena studera på AMU.
— Det var inte lätt, håller Elena med om när jag undrar. Men jag var tvungen börja plugga för ekonomins skull – och jag ville också gärna göra det för att öka mina chanser att få jobb sen. Jag gick el-tele-linjen eftersom det var min ”bransch”. Och som tur var kunde min mamma komma hit och hjälpa mig, annars hade det aldrig gått! Med hjälp av advokat lyckades vi förlänga min mammas till­fälliga uppehållstillstånd så hon kunde stanna ett år.
— Och nu har jag faktiskt ett fast jobb på Ericssons där jag trivs jättebra! Dessutom träffade jag ju Erik där …
— Fast från början tyckte jag att han var ganska odräglig, skrattar Elena. Men när vi började umgås privat upptäckte vi båda två att vi hade väldigt mycket gemensamt; vi hade samma syn på det mesta och kunde prata i timmar om allt möjligt. Däremot är vi väldigt olika när det gäller temperament! Jag är tyvärr väldigt grälsjuk, vilket sitter i sen min tid med Ajar, men Erik är inte särskilt lättretad. När jag surrar som värst kan han sätta igång och göra något tokroligt så jag börjar skratta istället!
Kärleken till Ajar tog alltså slut efter några år i Sverige. Påfrestningarna med dålig ekonomi och sorgen att inte kunna få fler barn, kulturella olikheter och åldersskillnaden började slita på för­hållandet. Grälen blev många och svåra, men Elena försökte i det längsta bemästra situationen – hon hade ju kämpat så hårt för sin kärlek. Men till slut höll det inte längre och hon tog det av­görande steget till skilsmässa.
— Det var fruktansvärt jobbigt. Jag vill inte gå in på detaljer, men Ajar var alltså inte glad åt situationen, om man säger så, och det var mycket bråk, hotelser och tårar. Jag kunde varken sova eller äta och gick ner tretton kilo under den här tiden.
— Men nu äntligen börjar jag kunna leva normalt igen. Med Adreana och Erik som stöd kan jag för första gången på länge tro på lyckan igen …

söndag 6 maj 2012

Haiku-dikt

Efter många månader utan inlägg här, så kommer nu en lite annorlunda text för att vara från mej - nämligen en haikudikt. Att skriva dikter och att skriva kortfattat är ju inte riktigt min grej, men haiku är ändå rätt intressant att pröva på.
Den här dikten hittade jag i en anteckningsbok när jag hade en rensa i röran-episod häromdan och har ingen aning om när den tillkom. Jag la i alla fall in den i en liten minibok i ett diskettåtervinningsprojekt som visas i min skaparlustablogg ...

En skymning ropar
Är livet till ända nu?
När natten kommer

Tystnad i natten
Livet tar nu en paus
Drömmaren lyssnar

Natten ler försynt
Ser drömmar smyga förbi
Vem är drömmaren?

En gryning gäspar
Sånger hörs i stillheten
Livet återvänder

Dagen mumlar tyst
Vart tog drömmaren vägen?
I dagljusets hets

Lämna allt därhän
Sök drömmen idagens ljus
Dröm för livets skull

fredag 2 september 2011

Drömmar

Jag drömmer mycket och det kan vara en hel del dramatik. Mycket mardrömmar och action, eller så är det bara väldigt tokigt. Tyvärr minns jag bara en bråkdel av drömmarna, oftast finns det bara en känsla kvar och ibland är jag alldeles utmattad när jag vaknar. En sak som är typisk för mina drömmar, det är att det nästan bara är helt främmande människor som befolkar dom, ytterst sällan någon verklig person. Ibland är inte ens jag själv mig själv, det förekommer att jag är man (en gång hade jag fru och två barn). Och miljöerna är också till nästan 100% främmande.

Man kan visst lära sig att komma ihåg drömmarna bättre, det är ju om man vaknar till som man blir medveten om drömmen och då gäller det att ta tag i den och dokumentera den på nåt vis. Jag har en gammal diktafon (liten bandspelare med litet band) så jag borde kanske sätta i nya batterier och ha den bredvid sängen.

Men förra natten drömde jag en hel del som jag faktiskt minns flera fragment av. Jag är inte alldeles säker på i vilken ordning det kom, men det mesta hörde ihop som någon knasig tv-serie eller film. Det handlade om en familj med rätt många medlemmar och jag var tydligen en i gänget – som vanligt var alla inblandade främlingar (fast Tim dök upp i en kort scen på slutet) och inte ens i drömmen hade jag någon känsla av att jag kände dessa personer som var min familj.

Scen 1: Kanske inte hörde ihop med resten, det enda tydliga sambandet är att det var vinter. Jag och en massa andra människor gick på en väg eller bro och det körde bilar där och det var väldigt trångt (påminde om Lejonströmsbron). Folk gick åt båda håll och när jag och ett par barn skulle passera några mötande så hade vi en bil precis i hälarna och det kändes väldigt obehagligt. För att inte bli överkörd av bilen hoppade jag upp på motorhuven (grå flammig och nött lack) och barnen gjorde samma sak. Då tyckte bilföraren att han kunde köra lite fortare och jag skrek ”Nej, nej! Det finns en hund också!” Jag höll i ett koppel och det var en liten vit och ljusbrun hund i andra änden som försvann under bilen. Rädd att hunden släpades (fast bilen hade inte fått upp farten så mycket än) så slet jag i kopplet och lyckades hala upp hundstackarn. Bilföraren tyckte att då var det väl fritt fram att gasa på. ”Nej, nej, nej! Är du inte riktigt klok! Det är ju livsfarligt!” ropade jag. Då tippade bilen åt höger och vi föll av ner i snöslasket. Jag försökte memorera registreringsnumret på bilen för jag tänkte att han borde polisanmälas!

Scen 2: Jag sitter i en bil tillsammans med min ”familj”. Vi passerar (eller stannar till) en plats där en eller flera husvagnar står och jag får för mig att det är någon sorts ambulerande teatersällskap eller cirkus som rastar där. Jag skymtar en kvinna i 55-60-årsåldern, lite mullig med blont permanentat hår.

Scen 3: Fortfarande i bilen. Från vägen syns till vänster ett rött ganska stort hus som står på en smal udde en bit ut i en älv. Älven är mer eller mindre frusen och det är mycket snö runtomkring. Detta är vårt hus så vi har kommit hem. Hur vi ska ta oss fram till huset var dock ett problem. Det finns ingen bro och ingen framkomlig väg – den del av udden som har landförbindelse är täckt av stora snödrivor. Någon tycker att vi ska gå över den frusna älven, det är inte så många meter mellan udden och fastlandet, men jag är tveksam för det ser inte ut som ordentlig is utan mer som en halvtinad sörja. Någon av männen (det är åtminstone två män i familjen) går över i alla fall och det gick ju bra, så då tänkte jag att jag får väl försöka också då. Det gick inte bra! Efter några steg rasar jag rätt ner genom issörjan. Det blir som en lodrät tunnel (brunn) och jag hamnar några meter ner. Jag hinner tänka att nu dör jag, men jag fick inte panik utan var väldigt rationell och satte ut armbågarna och vinkade upp fötterna för att hejda fallet. Och jag visste att jag inte fick röra en fena mer för då skulle jag bara sjuka djupare. Issörjan föll i alla fall inte ihop över mej utan höll tunneln öppen. En av männen tittade ner i hålet (för att se vart jag tog vägen) och då åkte jag ytterligare ett par meter ner, så jag skrek att dom skulle hålla sig borta. Fast jag förväntade mej i alla fall att dom skulle komma på något sätt att rädda mej, så jag tog det ganska lugnt. Efter en stund dök mannen upp där ovanför igen och vips åkte jag ner ytterligare och hamnade under isen nere vid botten. Lyckligtvis var det lite vatten så jag hade luft, men jag försvann ju utom synhåll för dom andra. Hur jag räddades vet jag inte, men i nästa scen är jag inne i huset.

Scen 4: Inifrån huset tittar jag på hur männen försöker lägga någon planka över isen – dom är inte överens om hur det ska gå till.

Scen 5: Vi är någonstans för att titta på en förställning av något slag. Det är flera rader med läktare och ganska mycket folk. Jag är på översta raden och där sitter en gammal tant och gnäller över att sikten är skymd (det är som någon ställning av stålrör precis framför där hon sitter) och jag blir väldigt irriterad över hennes gnäll. Jag vet inte om jag säger åt henne att hon kan sätta sig på raden framför, eller om jag bara tänker det, i alla fall hugger jag tag i henne och drar henne med mej ner till nästa rad. Min familj följer med och vi sitter där allihop. Då dyker den där kvinnan upp som jag sett tidigare när vi var på hemväg och då förstår jag att det är det där teater/cirkussällskapet som ska uppträda. Kvinnan pekar på mej och den kvinna som sitter till höger om mej och ropar att vi är så väldigt lika varann. Jag tittar på kvinnan bredvid mej och tänker att det var konstigt för vi är inte släkt – hon är min styvmor, gift med min pappa. Jag tittar till vänster och längst ut på raden sitter en man som är min pappa, han har svart hår, är lång och smal och han är en främling. Mellan oss sitter andra familjemedlemmar, mest barn.

Scen 6: Vi är hemma igen och någon kommer på att vi skulle ju åka till Grekland! När då? Idag, i morgon, eller? Nej, det var den 9:e. Men det är ändå ganska snart och jag inser att jag har inte ordnat kattvakt. Nu blir jag ju borta minst en vecka och då måste jag ha någon som kan bo i huset med katterna så dom inte blir så ensamma. Vem känner jag som jag kan ge det ansvaret till? Ångestvåndor.

Scen 8: Och så måste jag städa lite innan jag kan åka bort. Jag börjar diska och en liten tjej står bredvid. Jag säger åt henne att hon kan hjälpa mej och skölja disken. Men då hörs ljudet av en liten pärla som trillar på golvet och när jag tittar ut över golvet så ligger det pärlor lite här och var, så då får lilltjejen börja plocka pärlor istället. Jag fortsätter att diska och bakom mej vid en annan bänk (med ryggen mot mej) står hon som är min styvmor (eller cirkusdamen). Jag vet inte vad hon gör, men plötsligt blir jag varse att jag står och diskar broschyrer eller något liknade och jag tänker att varför gör jag det, dom är ju inte smutsiga, dessutom blir dom förstörda av vattnet.

Scen 9: Nu ska vi inte till Grekland (tror jag) utan vi ska ut på turné med vår teater/cirkus! Japp, nu visar det sig att det är min familj som är detta sällskap. Men jag vill inte. Fast hur ska jag slippa ifrån, då blir det ju en för lite. Då står Tim där mitt i rummet och jag funderar på om han ingick från början eller om jag kan övertala honom att ta min plats. Sen dyker en av hans kompisar upp på bron. Perfekt, tänker jag, då kan han också vara med. Och medan han står där just utanför dörren, så dyker en tjej upp också, hon står nedanför trappan med en jättestor resväska. Ännu bättre! Nu kan jag med gott samvete hoppa av föreställningen. Jag säger åt Tim att hjälpa tjejen in med resväskan men han reagerar inte. Så kliver hans kompis in och stänger dörren efter sig. Och jag tänker ”Men är det ingen som ska hjälpa tjejen?” Det är det sista jag minns av den nattens drömmar.

onsdag 23 mars 2011

Kapitlen i rätt ordning nu

Nu har jag flyttat om kapitlen/inläggen så de kommer i den ordning de ska läsas. När man gör inlägg i en blogg kommer ju de senaste överst och det blev ju då lite avigt när jag la in kapitel 1 först (som alltså hamnade långt bak) och kapitel 51 (det sista) hamnade först. Men nu ska de vara i rätt ordning. För att inte inläggen skulle bli så långa så hade jag från början lagt in "Klicka för att läsa mer"-länkar. Nu tog jag bort ett par såna (kapitel 12 och 13) och skulle vilja veta om det är bättre med eller utan?

Min andra pseudonym - Pixel Omega

När jag inte skriver seriösa romaner, så kan det bli samhällssatir som omväxling. Jag skrev en dag för några år sedan en novell som utspelade sig under istiden, men som ventilerade diverse nutidsfenomen. Den noveller råkade bli precis fyra A4-sidor lång. När jag sedan kom på att jag skulle göra en serie noveller på samma tema, så bestämde jag att alla skulle vara precis fyra A4-sidor, vilket blev en särskild utmaning. Den första novellen utspelade sig av en slump i september månad år 27.394 f. Kr. Och det var just för att jag angett en speciell månad, som jag bestämde att det skulle bli en novell för varje månad under ett år.
Hade den första novellen förlagts till januari hade det varit lättare, för då kunde jag ju bara ha fortsatt där jag slutade. Nu har jag fått omarbeta septembernovellen lite för att passa in den i serien, men jag gjorde inga stora förändringar.
Efter att ha skrivit några nya noveller till serien, så blev jag tom på nya idéer och det har varit stiltje på skrivarfronten. Men med lite tvång (man kan inte alltid bara vänta på inspirationen) så lossnade det så smått. Så har jag nu klart alla månader december. Hittar du några uppenbara missar och konstigheter (förutom de avsiktliga konstigheterna), så gör ett inlägg och påpeka detta. Och naturligtvis vill jag ha andra typer av feedback också.
För den här typen av texter använder jag en annan pseudonym, nämligen Pixel Omega. För som läsare vill man kanske veta vilken typ av böcker/texter en viss författare skriver och har man då två helt olika stilar så är det väl bäst att också ha två olika författarnamn.

Som Pixel Omega börjar jag publicera novellserien ”Hur ska det sluta?”
Samhällssatir och nutidsproblematik i istidsmiljö. Äktenskapsbekymmer och framtidsfunderingar. Grottfolk och mammutar i bitter fejd. Tolv sammanlänkade noveller – en för varje månad år 27.394 f.Kr. Kallaste året i mannaminne...

Så småningom ska denna serie också förses med illustrationer, är det meningen ...

Hur ska det sluta? – Del 1

Det var en dag i januari år 27.394 f. Kr. vid en sjö någonstans i södra Europa. En ovanligt kall dag – det var ju inte värsta istiden, utan faktisk en lite varmare period – men solen sken åtminstone.
     Knirr satt i alla fall hellre nere vid sjön och frös, för Biggan var på det där extradåliga humöret då Knirr blev tvungen köpa nya stekpannor åt henne om han inte passade sig. Bulan på hans huvud från kvällen innan var fortfarande öm, men lyckligtvis hade stekpannan inte blivit alltför bucklig.
     Han satte sig på sin funderarplats där han brukade få sina bästa idéer. Medan han funderade kunde han ägna sig åt något banalt som att knacka till en flintyxa. När han hade knackat färdigt hade yxan fått en fin vass egg. Han kände på eggen och sedan svalde han stoltheten och gick in i grottan och bad Biggan om ett plåster.
     ”Ojdå, har du arbetat på egen hand?” sa hon utan nämnvärt medlidande. Hon satte i alla fall en klick kåda på skadan och band fast en bit näver med en mammutsena.
     ”Jag måste uppfinna bättre plåster”, mumlade Knirr och gick ut igen. ”... och isbroddar”, la han till då han halkade nerför slänten och kanade en bra bit ut på sjön. Isen knakade olycksbådande under honom då han hastigt kravlade tillbaks till stranden.
     ”Vad håller du på med?” Det var Knarr, Knirrs svåger, som hade bevittnat åkturen.
     ”Jag övar rodel ... ”, sa Knirr och tog sig upp på fötter. ”... inför OS.”
     ”Jaså? Men ska man inte ha nån sorts släde då?”
     ”Då är det väl ingen sport”, fnyste Knirr. ”Att ligga och huka sig i en burk.”
     ”Ishockey, det är sport”, sa Knarr. ”Har du uppfunnit skridskorna än?”
     ”Har inte fått tag i några lagoma mammutbetar än... ”
     ”Vi måste göra nåt åt dom där mammutligisterna! Dom smyger omkring här på kvällarna och snokar. Dom går på tå för att försöka luras, men jag känner nog igen spåren efter deras klumpfötter – jag trillade ner i flera av dom på vägen hit... ”
     ”Tror du dom planerar nåt jävelskap?”
     ”Det är väl det enda dom sysslar med.” Knarr huttrade till. ” Det är jädrans kallt idag! Vi borde smyga över sjön och slakta nån mammutusling, så kan Biggan sy skoteroveraller åt oss av deras feta skinn.”
     Knirr grimaserade. ”Då kommer hon att kräva att jag uppfinner en symaskin.”
     ”Jamen, gör det då.”
     ”Inte vill jag uppfinna såna där fruntimmersgrejer heller! Jag ska uppfinna saker för karlar, som motorsågar till exempel... ”
      ”På tal om det – hur går det med dina snarkningsproblem?”
     Knirr suckade tungt. ”Jag måste fortfarande sova i vedboden.”
     Knarr skakade beklagande på huvudet. ”Det är inte lätt att vara herre i sin egen grotta, med en fru som Biggan. Hon har ju varit min storasyster i hela mitt liv så jag förstår hur du har det.”
     Eftersom Knarr var så förstående så kände Knirr att han kunde anförtro sig åt honom. ”Vi går till bastun och tinar upp oss, så ska jag berätta vad mer hon har fått för sig... ”
     På vägen till bastun slank de förbi den hemliga pilsnergömman och försåg sig med varsin kagge mammutpilsner. De fick ha bastun för sig själva idag eftersom ingen av de andra gubbarna hade vaknat än efter pokerkvällen. Knirr och Knarr hade som vanligt förlorat varenda mammuttand redan efter första omgången och gått hem.
     När de fått upp värmen i bastun och hällt i sig nån liter pilsner, kände sig Knirr redo att prata.
     ”Det är inte bara för att jag snarkar som hon inte vill ha mej i sovrummet... ” började han.
     ”Jaha?”
     ”Hon säger att hon inte vill ha fler barn... ”
     Knarr såg helt oförstående ut. ”Men vad har det med saken att göra?”
     ”Hon påstår att om jag trängs med henne i sängen så blir hon med barn...”
     Knarr himlade med ögon. ”Så dumt! Det är ju hon som föder ungarna så hur kan du ha nåt med den saken att göra?”
     ”Precis! Men kvinnor ska ju alltid skylla allt på männen, hur långsökt det än är. Lyd ett råd från mej – gift dej aldrig!”
     ”Det skålar vi för!”
  
Några timmar senare, när veden och pilsnern tagit slut började magarna knorra efter mat.
     ”Vi går hem till mej och ser om Biggan har lunchen klar”, sa Knirr.
     ”Så hon låter dej komma hem och äta i alla fall?”
     ”Fattas bara! Det är ändå jag som drar hem maten till grottan.”
     ”Fast senaste jakten gav ju bara ett par sorkar... ” påminde Knarr.
     ”Det är inte så bara”, sa Knirr förnärmat. ”Hur som helst späder hon alltid ut det med en massa kålrötter, ärtor, nötter, dadlar, grankottar, spenat, lingonris och annan fruntimmersmat, så det är ganska otacksamt efter allt besvär jag har haft...”
     ”Men det blir gott i alla fall”, sa Knarr.
     Knirr höll motvilligt med. ”Jo, hon är bra på att laga mat ...”
     ”Så hon har några goda egenskaper i alla fall?”
      Knirr tittade förvånat på Knarr. ”Det är väl klart! Hon är min hustru, mina barns mor – hon är en bra mamma. Och så står hon ut med dej – till en viss gräns i alla fall – och bara det säger mycket om hennes goda smak och omdöme. Jag älskar henne innerligt!”
  
Så de gick hem och åt lunch.
  
”Sen kan ni väl gå ner på sjön och pimpla, så vi får nåt till middag”, sa Biggan medan hon stekte upp några rester av en mammutsnabel från höstens ovanligt lyckade jakt. Knirr och Knarr och de andra gubbarna hade lyckats överrumpla en mammut när den satt och kissade, men för Biggan hade Knirr berättat om en dramatisk kamp på liv och död där jägarna omringats av förtisju blodtörstiga mammutar med skarpvässade betar och förfärligt dålig andedräkt och som hela tiden trampade dem på tårna med sina klumpfötter. Hon hade låtsats tro på det, för hon var i alla fall nöjd med att få fylla frysen.
     Så med magarna fyllda av mammutsnabel och ärtor så satt Knirr och Knarr sedan på isen med var sitt pimpelspö och hoppades att isen skulle hålla.
     ”Varför känns isen så svag?” undrade Knarr. ”Den borde vara flera meter tjock så här års – vi har ju haft några tusen år av istid ändå.”
     Knirr tittade bort mot udden på andra sidan sjön, där mammutarna hade sin befästning. ”Du sa att mammutarna har snokat omkring här på våran sida av sjön. Förmodligen har dom gått över sjön för dom är för lata för att gå runt.” Så satte han sig upp med ett belåtet flin i ansiktet. ”Jag fick just en snilleblixt! Vi borrar världens största pimpelhål mitt på sjön, så trillar dom ner där nästa gång dom försöker smyga över!”
     ”Suverän idé! Men hur ska det gå till?”
     ”Vi kanske måste engagera alla gubbarna i jaktlaget. Vi får snacka med dom när dom vaknat.”
      ”På tal om det, så var det betydligt skönare i bastun än här ute.”
     ”Jag borde kanske inte ha uppfunnit pimpelspön... ” erkände Knirr.
     ”Det borde finnas varmare långkalsonger”, tyckte Knarr. ”Någon borde uppfinna Helly Hansen-underställ?”
     ”Det får vi nog vänta på tills Norge har töat fram. Det lär vara kilometertjock is i dom trakterna, så Hansen har flyttat söderut till varmare trakter där man inte behöver långkalsonger. Och... ”
     Knirr avbröt sig och blinkade till. Fyra isbjörnar gick just förbi.
     ”Oj!”, sa Knarr när isbjörnarna försvunnit västerut. ”Vart skulle dom?”
     ”Jag har hört att dom har börjat åka till Kanarieholmarna så här års – för att kalasa på turister... ”
     ”Jisses! Då ska jag inte åka dit, även om det är varmare där”, sa Knarr med en rysning.
     ”Nä, huvva! Fast det är visst ändå ganska populärt. Biggan pratar om det där. Fast dom som har råd åker istället till Thailand, för dit har inte isbjörnarna hittat än... ”
     ”Är det för dyrt för oss?”
     ”Ja, jag måste först se till att ha råd att renovera grottan, den börjar vara lite sliten. Och förresten vill jag nog inte åka dit heller, för... ” Han gjorde en konstpaus. ”... det lär finnas nån sorts mammutkräk där också... ”
     ”Nää!”
     ”Och då ska du veta att där är det så varmt, att mammutkräken inte har nån päls på sig, utan dom springer omkring spritt språngandes nakna... ”
     ”Nä, fy, vad äckligt!” Knarr fick såna frossbrytningar vid blotta tanken på nakna mammutar att han inte märkte att det ryckte i hans pimpelspö.
     ”Du har napp!” ropade Knirr.
     Knarr drog upp en mört.
     ”Den kan vi röka”, sa Knirr. ”Hoppas jag snart får upp nån också... ” Han satte på ett nytt bete av mammutspäck.
     ”På tal om röka”, sa Knarr. ”Hur går det med ditt nyårslöfte om att inte börja röka?”
     ”Det går utmärkt. Jag har låtit bli att uppfinna cigaretter.”
     ”Ja, det underlättar ju förstås. Det där med mer motion då?”
     ”Du såg ju att jag åkte rodel, eller hur ...?”
     ”Jag funderade ett tag på att börja åka slalom”, sa Knarr.
     ”Vi har inte uppfunnit skidorna än”, påminde Knirr.
     ”Nä, precis. Så då tänkte jag att jag skulle börja träna på gym, så jag var dit i torsdags.
     ”Jag ser då inte att du har fått några nya muskler”, retades Knirr.
     ”Jag har ju inte börjat träna än, jag var bara och kollade. Det kostar förstås ganska mycket. Men det verkar kul... ”
     ”Äsch”, sa Knirr. ”Gym är för veklingar som inte gör något riktigt grovarbete, som ger riktiga muskler.”
     ”Som du, menar du?” sa Knarr retsamt.
     Knirr blängde på honom, men kom inte på något dräpande svar så där i all hast. Så kände han att det ryckte i pimpelspöet. ”Oj, nu fick jag napp!”
  
Med var sin mört gick de upp till grottan.
     ”Får vi vara inne en stund?” frågade Knirr när han överlämnade fiskarna till Biggan. ”Det börjar bli kallt ute. Och mörkt.”
     ”Jag borde kanske gå hem till mej innan det blir alldeles mörkt”, sa Knarr. ”Jag vill inte råka ut för någon mammutligist i mörkret, dom har varken reflexer eller lyset på. Förresten, skulle du inte kunna uppfinna gatlysen?”
     ”Vi har ju inte har några gator” sa Knirr. ”Men en ficklampa kanske...”
     ”Jag skulle gärna vilja ha några snygga fönsterlampor”, la sig Biggan i samtalet.
     ”Men vi har inga fönster”, sa Knirr innan han hann tänka sig för.
     ”Nä, just det”, sa Biggan med bara en aning sarkasm.
     Knirr suckade. ”Ja, jag lovar. Jag ska uppfinna fönster nån dag. Till sommarn, kanske. Det är inte läge att börja göra hål i väggarna så här mitt i vintern... ”
     Biggan fnyste. ”Det har jag hört i några år nu.”
     Knirr flinade urskuldande. ”Vi har faktiskt istid... ”
     Biggan himlade med ögonen. ”Fast några lampor kunde ändå – eller kanske just därför – vara trevligt.”
     ”Det är mysigare med stearinljus”, sa Knirr. Fast det skulle han inte ha sagt, för nu såg han att Biggan började bli riktigt irriterad.
     ”Om dom var gjorda av stearin kanske! Istället för mammutspäck! Dom stinker och osar och jag måste skura taket och väggarna och allting för att bli av med stanken! Och ändå har jag blandat i rosenolja och apelsinskal för att det ska lukta godare. Jag har bakat pepparkakor för att skyla över mammutstanken. Jag gör allt för att grottan ska bli ett mysigt hem, fastän jag inte har några fönster att hänga upp gardiner och fönsterlampor i. Och inga fönsterbrädor har jag att ställa blomkrukorna på. Och det är så otacksamt att hålla på och städa och försöka göra fint, och så måste man göra om allt nästa dag igen. Och ingen hjälp får jag. Allt måste jag göra själv – städa, laga mat, diska, tvätta, snyta ungarna, baka pepparkakor... ” Biggan började snyfta.
     ”Men lilla Biggan”, sa Knirr. ”Om du lät mej stanna hemma nån gång... ”
     ”Så jag blev tvungen passa upp på dej hela tiden också...! Ut med er härifrån!” Och så förste hon ut både Knirr och Knarr på farstun och smällde igen dörren. Ja, hon skulle ha gjort det om det hade funnits någon dörr.
     Knirr följde Knarr en bit åt det håll han skulle.
     ”Oj”, sa Knarr. ”Hon har ett hetsigt – och ombytligt – humör.”
     ”Det kallas PMS”, sa Knirr.
     ”Det verkar jobbigt”, sa Knarr.
     ”Jo”, sa Knirr och kände på bulan från förra kvällen.
     ”Jag menar för henne”, sa Knarr. ”Det kan inte vara bra för blodtrycket.”
     ”Hon var till doktorn för ett tag sen... ”
     ”Vad sa han då?”
     ”Vet inte. Jag har hört att han slutat som doktor och börjat ägna sig åt lugnare sysslor som lejontämjning... ”
     ”Så vi är utan doktor nu då?”
     ”Om dom inte tar dit nån stafettläkare... ”
     ”Hm. Jag kanske skulle utbilda mej till doktor”, funderade Knarr.
     ”Det tar flera veckor”, upplyste Knirr.
     ”Ojdå, det har jag inte tid med”, sa Knarr besviket.
     ”Vad har du att göra då? Du är ju arbetslös...”
     ”Jo... Jag ska klippa mej. Och köpa träningskläder, om jag ska börja träna på gymmet.”
     ”Inte behöver man väl snofsa upp sig för det?” tyckte Knirr.
     ”Det finns en snygg tjej där... ”
     Knirr stirrade på Knarr. ”Har jag inte varnat dej?” sa han och hötte med fingret. ”Du har ju sett hur det är att vara gift... ”
     ”Jag hade ju inte tänkt gifta mej med henne... ”
     ”Nähä, ja, men då så... ”
     ”Om hon inte råkar bli med barn förstås…Fast jag förstår fortfarande inte hur sånt går till…”
     ”Det är en av kvinnornas bäst bevarade hemligheter”, viskade Knirr. ”Vi får bara vara glada att dom inte har kommit på hur dom kan utnyttja detta mot oss män.”
     ”Hur då”, undrade Knarr.
     Knirr kollade noga att Biggan inte var i närheten. ”Det är bara dom som föder barn – fattar du? Det är inte säkert att vi karlar har någon funktion för människans fortlevnad …”
  
På andra sidan sjön höll mammutarna på att bygga en snökanon av värsta kaliber. Med den tänkte de smyga över sjön och dränka grottfolket under fjorton meter snö. Sedan skulle de trampa omkring med snöskor och packa snön ordentligt. Och så skulle de ha party och dansa och prutta hela natten lång, och spela Barry Manilow-skivor så det dånade. Om någon människa skulle lyckas gräva sig fram så skulle han genast ångra sig och gräva ner sig igen.
  

Hur ska det sluta? – Del 2

Det var en dag i februari år 27.394 f. Kr. vid en sjö någonstans i södra Europa. Snön låg fjorton meter djup på sina ställen efter ett ovanligt ymnigt snöfall i januari. Men alla hade efter nån vecka lyckats gräva sig fram och ingen hade svultit ihjäl tack vare resterna av den överflödiga julmaten.
     Knirr hade inte klagat över den ofrivilliga instängningen, för han hade fått lov att sova i sängen med Biggan eftersom han inte kunde ta sig till vedboden. Men nu var det som vanligt igen och han gick ner till stranden och skottade fram sin funderarplats. Maten var slut nu och han var tvungen komma med något jaktbyte för att bli insläppt i grottan igen.
     Han hade känt sig lite melankolisk på sistone som om det var något som fattades i hans liv. Det är bara vinterdepression, hade Biggan sagt, och det går över när istiden tar slut. Men han blev inte särskilt tröstad av det. Jag kanske är sjuk, tänkte han.
     Plötsligt lät det ’plopp’ till höger om honom och han hoppade till. Och ut ur snöhögen kom hans svåger Knarr.
     Knirr stirrade så ögonen nästan också sa ’plopp’.
     ”Tjänare”, sa Knarr och borstade av sig snön. ”Jag trodde väl att jag skulle hitta dej här.”
     Knirr fortsatte att stirra med gapande mun. Sen sa han ”Har du suttit i den där snödrivan ända sen snöstormen?”
     ”Nejdå. Jag har grävt mig hit under snön – jag har gjort en tunnel. Kolla.”
     Knirr tittade in i snödrivan och såg tunneln slingra sig iväg genom snön. Varför tänkte inte jag på det, tänkte han. Det skulle ha gått mycket fortare än att skotta sig ner genom fjorton meter snö. Men han kunde ju inte låta Knarr tro att han varit smartare än han själv, så han sa: ”Hur kunde du komma på en sån tokig idé?”
     Knarr ryckte på axlarna. ”Jag tänkte bara att det kanske var lättare än att gräva sig ner genom fjorton meter snö ... ”, sa han och tittade på den gång Knirr hade skottat. ”Du måste ha fått träningsvärk. Eller har du uppfunnit en snöslunga?”
     ”Jag funderade på det, men sånt är ju bara för veklingar, sa Knirr.
     ”Vad har du för planer för resten av dan då?” undrade Knarr.
     ”Vet inte”, suckade Knirr. ”Biggan kräver att jag drar hem lite mat, men jag känner mig inte så hågad, jag kanske håller på bli sjuk.”
     Knarr tittade fundersamt på Knirr. ”Du kanske drabbades av klaustrofobi av att sitta instängd i en vecka.”
     ”Var har du lärt dej såna märkvärdiga ord?” undrade Knirr som inte hade en aning om vad klaustrofobi betydde.
     ”Jag hann läsa ordboken medan vi var insnöade”, sa Knarr. ”Jag har lärt mej såna ord som potential, frustration, kakofoni, artikulera, transfusion, interpellation... ”
     ”Vet du vad orden betyder då?”
     ”Nä... Bara att dom finns... Kanske kan det imponera på nån tjej.”
     Knirr var inte imponerad. ”Kanske kan du prata omkull nån mammut med den där rappakaljan, dom är ju tillräckligt korkade. Och på tal om mammutar – jag är faktiskt hungrig, så jag får nog ge mig ut på jakt ändå. Hänger du med?”
     Knarr blev vitare än snön i ansiktet. ”Du har väl inte tänkt att vi ska jaga mammut?”
     ”Tokfrans! Men några sorkar kanske vi kan hitta.”
     ”Under fjorton meter snö?” sa Knarr och såg sig skeptiskt omkring.
     ”Du såg inga när du grävde din tunnel?” undrade Knirr.
     ”Bara sorklortar.”
     ”Men det betyder ju att dom finns där nånstans.”
     ”Det har du rätt i.”
     Och så började de gräva tunnlar. Först tog de sig till det hemliga pilsnerförrådet för att stärka sig inför jakten, sen grävde de på ända tills hela sluttningen var som en gigantisk schweizerost. Men inga sorkar syntes till så till sist grävde de sig upp till ytan för att sätta sig och fundera. När de satte sig ner krasade det under dem.
     ”Vad var det?” sa Knirr och tog upp något gulorange. ”Ostbågar?”
     De såg sig om och över hela snön låg ostbågar, chips och popcorn och skräpade. Först bara gapade de förundrat, sedan sa de det samtidigt: ”Mammutuslingarna!”
     ”Det var det jag hade på känn” sa Knirr. ”När vi satt insnöade i grottan tyckte jag att jag hörde Barry Manilow!”
     ”Typiskt mammutparty” nickade Knarr och började kravla omkring och samla ihop ostbågarna och chipsen och popcornen. ”Men för en gångs skull fick vi visst lite glädje av deras påhitt.”
     Knirr började också samla på sig av godsakerna – det mesta hamnade i hans mun men lite skulle han väl kunna muta Biggan med också. ”Jag undrar om inte själva snöstormen var deras påhitt också”, mumlade han.
     När de hade ätit sig mätta, fyllde de fickorna tills det svämmade över. Sedan grävde de sig fram till Knirrs och Biggans grotta. Och så hällde de ut allt ur fickorna på köksbordet.
     Biggan stirrade mållöst på berget av ostbågar, chips och popcorn. Knirr flinade nöjt och tänkte att nu är hon minsann imponerad, rentav stum av beundran, det var inte ofta det hände. Vad inte Knirr visste var att man kan bli stum av vanmakt också. Hur som helst varade det inte länge.
     Biggan spände ögonen i Knirr och sa: ”Är du fullkomligt från vettet! Har du tänkt att jag ska utfodra ungarna med sånt här skräp?! Förutom att bli feta – fattar du hur odrägliga ungar blir om dom har fått smak för sånt här? Dom kommer aldrig att äta grönsaker mer utan bara gnälla efter fettdrypande friterad skräpmat – precis som deras far! Och nästa gång kommer du väl med en massa sötsaker som gör dom hyperaktiva och uppjästa och får diabetes och hamnar i koma med jämna mellanrum – precis som deras far! Och sen när dom är för feta för att orka röra sig och för hyperaktiva för att sitta still, då kommer du väl att uppfinna dataspel också, så dom tappar verklighetsförankringen och börjar leva i en fantasivärld – precis som deras far!” Hon hämtade andan ett tag och sen sa hon, i ett något mildare tonfall: ”Dessvärre kommer dom att veta att jag älskar dom ändå – precis som deras far.”
     ”Förlåt”, sa Knirr. ”Jag tänkte mej inte för.”
     ”Det är kanske jag som lever i en fantasivärld som förväntar mej att du nån gång ska vara klok”, sa Biggan. ”Så, ta nu ut det här och se till att få hem någon riktig mat.”
     Knirr och Knarr stoppade tillbaks allt i fickorna och gick ut.
     ”Vi kan förvara det här i pilsnergömman, så har vi tilltugg”, sa Knarr.
  
När de lämpat av allt i pilsnergömman och ytterligare stärkt sig med några pilsner, så började de planera för jakt. Eftersom de inte hittat några sorkar så kanske de skulle bli tvungna gå på mammutjakt. Men då måste de engagera hela jaktlaget, så för att höra om någon var hågad så satte de igång med att gräva sig fram till alla grottor.
     Den första de knackade på hos var Knorr men han var ju som vanligt alltför ciderpåverkad för att vara tillräknelig. Knäpp hade inte tid för han var tvungen sortera sin frimärkssamling påstod han. Borr hade skottat sig i foten när han försökt gräva sig ut och var gipsad från topp till tå. Sipp hade migrän som vanligt eftersom hans fru var i övergångsåldern.
     ”Vi får nog ta ett varv till med sorkjakt”, konstaterade Knirr.
     ”Vilken tur”, sa Knirr. ”Mina sömntabletter är slut.”
     De hade en gemensam hemlighet som de lovat varann att aldrig avslöja för resten av jaktlaget, och det var att mammutjakt var det ruskigaste de visste. Hur mycket de än uppskattade friterad mammutsnabel med sötsur sås så var mardrömmarna som ansatte dem efter varje jakt så ohyggliga att de starkt övervägde att bli vegetarianer. Men det gick ju över med den första njutningsfulla rapen.
     ”Fast jag känner inte för sorkjakt heller”, sa Knirr.
     ”Nähä? Vad ska vi då göra?”
     ”Vet inte. Jag är alldeles utan idéer… ”
     Knarr blev alldeles förskräckt. ”Du måste vara sjuk!” utbrast han. ”Du brukar ju alltid ha idéer! Vi måste genast åka till sjukhuset!”
     ”Tror du det?” undrade Knirr och kände sig förfärligt sjuk, nästan döende.
     ”Jag hämtar Knorr. Han är stark, även om han druckit för många cider… ” Knarr kilade iväg genom tunnlarna och kom tillbaks med Knorr i släptåg en stund senare.
     Med förenade krafter släpade Knarr och Knorr Knirr till akutmottagningen.
  
”Vad har hänt här då?” frågande den bastanta sköterskan som mötte dem.
     ”Han är sjuk!” skrek Knarr. ”Han kan vara döende!”
     ”I så fall vill vi inte ha honom här”, sa sköterskan. ”Han kan vara smittsam.”
     ”Men han behöver träffa en doktor”, vädjade Knarr.
     ”Vi har ingen doktor, han har slutat.” Sköterskan funderade en stund. ”Är han gift?” frågade hon sen.
     ”Nej”, ljög Knarr snabbt. Han visste att det var lättare att få vård – och bättre vård – om man var ungkarl. Om en man var gift skickades han i regel hem omgående för att vårdas av frun i hemmet – det hade visat sig att gifta karlar tillfrisknade häpnadsväckande snabbt om de tvingades vara hemma och hjälpa till med hushållsarbetet. ”Han har ingen som kan ta hand om honom”, sa Knarr och suckade sorgset.
     ”Hm”, sa sköterskan. ”Okej, då får väl jag ta och kolla vad som fattas honom. Lägg honom på britsen där borta.”
     Knarr och Knorr la Knirr på britsen. Knirr var ljusgrön i ansiktet och sluddrade osammanhängande.
     Sköterskan hade hämtat lite utrustning för att kunna göra en undersökning – en termometer, en skalpell, en klubba, en luskam och en ohyggligt stor spruta.
     ”Vad är det i den sprutan?” undrade Knarr skräckslaget.
     ”Det är hemligt”, sa sköterskan. ”Ut härifrån nu så jag får undersöka honom.”
  
Knarr och Knorr gick ut i vänthallen och sköterskan drog för ett skynke runt britsen där Knirr låg.
     ”Tänk om han dör!” sa Knarr ångestfyllt.
     ”Ta en cider”, sa Knorr och langade fram ett par dunkar som han haft under rocken.
     ”Han hade slut på idéer”, sa Knarr och tog en ordentlig klunk.
     ”Låter illa”, sa Knorr och tog två ordentliga klunkar.
     Knarr skulle just ta en till klunk när ett fasaväckande skri hördes från skynket och han spillde ut halva dunken i rena förskräckelsen.
     Sköterskan kom ut och gick fram till dem där de satt och darrade – Knarr av skräck och Knorr av ångest över den utspillda cidern. ”Nu kan ni träffa honom ”, sa hon.
     ”Lever han?” undrade Knarr med bävan.
     ”Än så länge” sa sköterskan. ”Men jag var tvungen operera honom.”
     ”Var det cancer?” sa Knarr andlöst.
     ”Nejdå… ”
     ”Blindtarmen? Hjärtinfarkt? Hösnuva? Navelludd? Vindögdhet? Mjältbrand? Digerdöden? Skavsår? Skolios? Fetma? Mammutallergi? Hade hans bästa hjärncell bränt ut sig?”
     ”Nej, nej, nej… ”
     ”Då måste det vara sorkpest?”
     ”Han kan berätta själv”, sa sköterskan. ”Han ligger på uppvaket och börjar väl piggna till. Jag ska skriva min avhandling nu, som ska beskriva detta unika fall. Och få sjukdomen uppkallad efter mej… ”
     ”Gå in du”, sa Knorr till Knarr. ”Jag ska torka upp cidern du spillde ut… ”
  
Så Knarr gick på skallrande ben och kikade in bakom skynket. Knirr låg där på britsen och jämrade sig, men så fick han syn på Knarr och satte sig upp. ”Ta mej härifrån genast!” ropade han.
     ”Är du frisk nu då?” undrade Knarr.
     ”O, ja! Och jag vill hem! Den där sköterskan är hemsk! Hemskt duktig alltså…”
     ”Vad gjorde hon?” undrade Knarr och hjälpte Knirr ner från britsen. ”Var det en svår operation?”
     ”Svår? Den var ett medicinskt genombrott! Den här sjukdomen kommer att uppkallas efter mej!”
     ”Sköterskan sa att den skulle uppkallas efter henne… ”
     ”Men det var ju jag som var sjuk”
     ”Du kan stämma henne”, sa Knarr tröstande och stjälpte ner Knirr i en rullstol. ”Nu går vi.”
     ”Jag måste fylla i en massa försäkringspapper först, så jag kan få invalidersättning”, sa Knirr.
     ”Jag trodde du var botad”, sa Knarr häpet.
     ”Jag kommer nog att få bestående men ändå.”
     ”Men vad var det du led av?”
     ”Det var visst nån sorts mjäll… Mjällikus Sågspånikus, eller nåt sånt… ”
     ”Usch! Det låter verkligen otäckt. Men hur gick operationen till?”
     ”Vet inte. Hon slog mej i huvet med klubban och sen när jag vaknade till gav hon mej den där jätteohyggligt gräsliga sprutan och sa att nu var jag förmodligen frisk. Men om inte, så skulle hon ge mej en till spruta om en kvart, och det är därför jag vill härifrån.”
     ”Ja, det kan jag förstå. Vi skyndar oss och fyller i dom där försäkringspapperna.”
  
En timme senare var de hemma hos Knirr och på grund av omständigheterna så nöjde sig Biggan med de fiskpinnar de handlat på hemvägen, eftersom Knirr behövde några timmars konvalescens innan han kunde ägna sig åt någon som helst jakt.
  
En kvart senare gick han tillsammans med Knarr ner till sjön, eftersom Biggan tyckte att han åtminstone borde kunna hjälpa till med att steka fiskpinnarna även om han var konvalescent. Då kom han nämligen ihåg att sköterskan rekommenderat utomhusvistelse i stillhet, eftersom frisk luft var bästa boten mot Mjällikus Sågspånikus.
     ”Har du fått nån ny idé nu då”, undrade Knarr hoppfullt.
     ”Mjällschampo”, sa Knirr.
  
På andra sidan sjön hade mammutarna startat läkarutbildning, eftersom de sett annonsen under rubriken ”Lediga platser” i lokaltidningen. Särskilt populär blev kursen om hur man uppfinner nya operationsinstrument som orsakar största möjliga lidande, samt kursen om hur man tjänar pengar på verkningslösa mediciner och hur man tillverkar mediciner med mesta möjliga biverkningar och mediciner mot biverkningar, med ännu mer biverkningar, och hur man tillverkar mediciner mot biverkningar av mediciner mot biverkningar av mediciner utan verkan…