Jag tänkte försöka lägga upp uppsatsen jag skrev för cirka 11 år sedan. Det är lite knepigare eftersom den innehåller en massa fotnoter. Så dyker det upp något avsnitt av uppsatsen bara för att strax försvinna, så beror det på att jag mekar med dessa finesser. Man ska alltså kunna klicka på fotnot-siffran t.ex. [1] och då bli förflyttad till själva fotnoten. Och så klickar man på fotnoten för att komma tillbaks till där man var i texten. Nu kanske inte så många är intresserade av dessa fotnoter (de består bara av referenser till de böcker som uppgifter/citat är hämtade ur), men ska det vara enligt reglerna så bör en uppsats ha sådana fotnoter.
Jag hoppas ingen blir stött av den lite hädiska titeln (Är Gud en utomjording?). Det är en seriös uppsats och frågan ställs utifrån många gamla skrifter som faktiskt får en att fundera. Själv är jag inte religiös, men jag tror att allt är möjligt och att var och en får ha sin tro - för det är ju just tro det handlar om, inga bevis finns ju för vare sig den ena eller andra synen på en gudomlig existens.
onsdag 4 augusti 2010
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
1. INLEDNING
1.1. Om källkritik
1.2. Syfte
1.3. Metod och material
2. FÖRUTSÄTTNINGARNA
2.1. Bibeln
2.2. Språksvårigheter
2.3. Vad menas med ordet ”Gud”?
2.4. Skrivkonsten – en gåva från gudarna
2.5. Fakta eller myter
3. RESULTAT
3.1. Guds personlighet
3.1.1. Syndafloden
3.2. Änglar, nefilim och anunnaki
3.3. Teknik
3.3.1. Flygande maskiner
3.3.2. Vapen
3.4. Människan
3.4.1. Kunskap
3.4.1.1. Skapelseberättelser
4. DISKUSSION
LITTERATURFÖRTECKNING
1 Inledning
1. INLEDNING
Språket är det verktyg vi använder för att dela med oss av våra erfarenheter, upplevelser och drömmar.
Det talade språket blev det som skilde människan från djuren och en förutsättning för en avan-cerad samhällskultur. Genom det talade språket förde man förvärvad kunskap vidare från en generation till nästa. Varje generation lade till sina egna erfarenheter och på så sätt ökade den allmänna kunskapen om hur världen var beskaffad.
Det talade språket blev det som skilde människan från djuren och en förutsättning för en avan-cerad samhällskultur. Genom det talade språket förde man förvärvad kunskap vidare från en generation till nästa. Varje generation lade till sina egna erfarenheter och på så sätt ökade den allmänna kunskapen om hur världen var beskaffad.
Med tiden började emellertid den äldsta kunskapen att feltolkas och missförstås. Högtstående kulturer gick under, och med dem en del av den gamla kunskapen. Men minnena av dessa kunskaper bevarades i form av myter. Berättelser om fantastiska skeenden som inte längre kunde begripas, degraderades till sagor om märkliga under och gudar med övermänskliga egenskaper.
När skriftspråket utvecklades skrevs berättelserna ner. Förmågan att läsa och skriva blev en betydelsefull maktfaktor som endast ett fåtal kom i besittning av. Och liksom många andra betydelsefulla upp-täckter och uppfinningar gavs gudarna äran av att ha skapat skriv-konsten.
Då skrivkonsten oftast förbehölls kungar och präster som på olika sätt ansågs stå närmare gudarna än andra människor, och religion och politik var intimt förknippade – i själva verket ett och samma – blev läs- och skrivkunnigheten också ett maktmedel. Med hänvisning till skrifter som utgavs för att vara Guds ord kunde diktatoriska ledare tygla sina undersåtar, vilka inte själva hade möjlighet att undersöka vad som var sant och riktigt.
Efterhand spreds läs- och skrivkunnandet även till ”vanliga dödliga”, men vid det laget hade de religiösa ledarna redan valt ut, redigerat och tolkat skrifterna så att de anpassats till att tjäna deras syften. I vissa fall rör det sig troligen om rena misstolkningar, men avsiktliga förvanskningar och undanhållande av dokument som inte ”passar”, eller rent av utgör ett hot mot kyrkans auktoritet, har troligen förekommit (och förekommer?) i okänd omfattning.
1.1 Om källkritik
I vårt dagliga liv överöses vi hela tiden av information. Genom tidningar, TV, radio, Internet och andra medier delges vi en bild av vad vi tror är verkligheten. Vi vill gärna tro att det vi hör och läser är sant, men genom erfarenhet har vi lärt oss att så inte alltid är fallet. Bilden av verkligheten är subjektiv och färgas av både sändarens och mottagarens egna erfarenheter.
I sin bok ”Orientering i källkritik” delar Torsten Thurén[1] in vittnesmålens svagheter i nio grupper enligt följande:
· Vittnet ser vad han förväntar sig att se.
· Vittnet lägger bara märke till en del av vad han faktiskt ser.
· Vittnet tolkar det han ser på ett felaktigt sätt.
· Vittnet blir lurat.
· Vittnet glömmer och förvränger under tidens lopp.
· Vittnet påverkas av andra.
· Vittnet är beroende av andra källor.
· Vittnet ljuger eller förvränger medvetet.
· Vittnesmålet har gått i flera led.
Att vi utifrån dessa synpunkter är kritiska till den dagliga infor-mationen anses ingalunda kontroversiellt, utan snarare föredömligt. Men hur är det med gammal information? Hur kritiska är vi gentemot gamla, beprövade och välförankrade, ”sanningar”? Kan man ifråga-sätta Bibels ”sanningar”? Är något sant bara för att det är gammalt? Om något som är ännu äldre ger en annorlunda bild – borde då inte det vara ännu
sannare? Eller kan man, tvärtom, med säkerhet hävda att allt som är nytt är
sannare än det gamla? Är vår vetenskapliga världsbild sannare än de myter som olika religioner använder för att förklara världen?
sannare än det gamla? Är vår vetenskapliga världsbild sannare än de myter som olika religioner använder för att förklara världen?
Att finna den absoluta sanningen är förmodligen omöjligt, men genom att med ett både kritiskt, och samtidigt öppet och förutsättningslöst sinne, granska ett flertal källor kanske man kan hitta något som åtminstone närmar sig sanningen ...
1.2 Syfte
”Feel disillusioned? I´ve got some great new illusions.” (anonym)
Mitt syfte med denna uppsats är att försöka påvisa de misstolkningar som förvanskat många av de gammaltestamentliga berättelserna i Bibeln, och att källkritik inte bara är relevant för den information som vi överöses med idag, utan att det är lika viktigt när man studerar gamla texter. Jag vill också visa på de paralleller som finns mellan de bibliska redogörelserna för olika skeenden, och de sumeriska och akkadiska skildringar som återfunnits. Med detta som grund vill jag också lägga fram teorin om att den Gud som skildras i Gamla Testamentet inte är vad vi vanligen menar med en gud. Ordet gud används för allt som inte går att förklara vetenskapligt eller erfarenhetsmässigt, och jag menar att det är ett misstag att tolka alla dessa fenomen som ett och samma.
Jag vill inte påstå att det inte finns någon gud i betydelsen ”universums skapare” – en helt och hållet andlig och opersonlig makt. Till och med vetenskapsmännen (fysikerna) erkänner nu att det finns något utanför deras begreppsvärld; något som de inte kan ge en logisk eller materiell förklaring. Experiment inom kvantmekaniken antyder att det verkligen finns något slags universellt medvetande, som i brist på bättre uttryck kan kallas ”Gud”.
Vad jag däremot menar är att det inte är någon sådan andlig gud som beskrivs i de äldsta religiösa dokumenten – den guden (eller de gudarna) är på alla sätt mycket påtaglig(a), materiell(a), materialistisk(a) och på många sätt väldigt mänsklig(a). En av de fundamentala begreppen i Bibeln är ju uppgiften att människan skapades till ”Guds avbild”. Hur skulle en andlig, okroppslig gud kunna ha en ”avbild”? På vilket sätt liknar vi Gud? En av mänsklighetens mest frapperande egenskaper är ju dess fullkomlighet; de många svagheter vi kallar just ”mänskliga”. Är det kanske dessa egenskaper som är vår spegling av Gud? Är Gud en ”människa”?
1.3 Metod och material
Då jag inte haft tid att lära mig vare sig sumeriska, hebreiska eller sanskrit, har jag måst vända mig till andra som ägnat sig åt just tolkningen av ursprungstexter.
För att skaffa ”bevis” för teorin om Gud som utomjording, har jag anlitat ett flertal böcker (förutom givetvis Bibeln) skrivna av dels de (von Däniken och Sitchin) som hävdar samma teori, men också andra mer neutrala bibelforskare m. fl. Genom att jämföra gammaltestamentliga texter med i första hand sumeriska/akkadiska texter, har jag velat visa att det finns andra, äldre, och mer detaljerade versioner, av de, i regel förenklade, bibliska berättelserna. Även med inslag från vediska skrifter försöker jag ge belägg för att forntidens folk inte alls var främmande för avancerad teknik, och att dessa maskiner som figurera i både Bibel och andra texter, måste betraktas som reella
fysiska företeelser. Jag har begränsat mig till enbart textbaserade ”bevis”, och till viss del muntliga traditioner, trots att det finns otaliga bilder, föremål, byggnader och annat som också stödjer teorin.
fysiska företeelser. Jag har begränsat mig till enbart textbaserade ”bevis”, och till viss del muntliga traditioner, trots att det finns otaliga bilder, föremål, byggnader och annat som också stödjer teorin.
2 Förutsättningarna
2. FÖRUTSÄTTNINGARNA
Kan man överhuvudtaget forska om Gud? Kan man utforska något som anses stå över mänsklig fattningsförmåga? Finns det några förutsättningar att vare sig studera eller ifrågasätta något som eventuellt bara är en myt?
Denna studie har sin utgångspunkt i följande förutsättningar:
1. Bibeln: Som referensverk till den västerländska gudsuppfattningen utgör Bibeln och dess ursprung själva fundamentet för diskussionen.
2. Språksvårigheter: Problemet med att översätta och tolka gamla skrifter, och ursprungsförfattarnas svårigheter att adekvat skildra händelser som avviker från det vardagliga, ger en grund för ifrågasättande.
3. Vad menas med ordet ”Gud”?: Ett laddat ord vars innebörd egentligen inte kan förklaras.
4. Skrivkonsten – en gåva från gudarna: Utan det skrivna ordet skulle Bibeln med sina språksvårigheter och sin gudsbild inte existera.
5. Fakta eller myt: Arkeologiska fynd har visat att både människor och platser som refereras till i Bibeln har existerat i verklig-heten. Kan man då verkligen avfärda allt som ännu inte bevisats, som enbart myt?
Med dessa förutsättningar kan man börja söka efter ”bevisen”.
Kan man överhuvudtaget forska om Gud? Kan man utforska något som anses stå över mänsklig fattningsförmåga? Finns det några förutsättningar att vare sig studera eller ifrågasätta något som eventuellt bara är en myt?
Denna studie har sin utgångspunkt i följande förutsättningar:
1. Bibeln: Som referensverk till den västerländska gudsuppfattningen utgör Bibeln och dess ursprung själva fundamentet för diskussionen.
2. Språksvårigheter: Problemet med att översätta och tolka gamla skrifter, och ursprungsförfattarnas svårigheter att adekvat skildra händelser som avviker från det vardagliga, ger en grund för ifrågasättande.
3. Vad menas med ordet ”Gud”?: Ett laddat ord vars innebörd egentligen inte kan förklaras.
4. Skrivkonsten – en gåva från gudarna: Utan det skrivna ordet skulle Bibeln med sina språksvårigheter och sin gudsbild inte existera.
5. Fakta eller myt: Arkeologiska fynd har visat att både människor och platser som refereras till i Bibeln har existerat i verklig-heten. Kan man då verkligen avfärda allt som ännu inte bevisats, som enbart myt?
Med dessa förutsättningar kan man börja söka efter ”bevisen”.
2.1 Bibeln
2.1 Bibeln
Bibeln fick sin slutgiltiga form på 300- eller 400-talet då de bibliska texterna upptecknades och tolkades.
Bibeln sammanställdes så att den passade kyrkan och ansågs ge all kunskap som behövdes, och man lärde sig därmed inte mycket om den fysiska världen. Kristendomen brydde sig inte om orsak/verkan-sambandet. Före 1900-talet utnyttjades kyrkan som ett medel att vidmakthålla fattigdomen. De bibliska böckerna har också genomlevt många omskrivningar och översättningar och ”... översättarna har tillsatt sin egen speciella krydda...” dessutom finns ”... faktiska fel i originalmanuskripten”.[1] Enligt Henrikson[2] är det ”inte ovanligt med motsägelser i Mose-böckerna”, vilket kan bero på att dessa skapats av många författare.
Bibeln sammanställdes så att den passade kyrkan och ansågs ge all kunskap som behövdes, och man lärde sig därmed inte mycket om den fysiska världen. Kristendomen brydde sig inte om orsak/verkan-sambandet. Före 1900-talet utnyttjades kyrkan som ett medel att vidmakthålla fattigdomen. De bibliska böckerna har också genomlevt många omskrivningar och översättningar och ”... översättarna har tillsatt sin egen speciella krydda...” dessutom finns ”... faktiska fel i originalmanuskripten”.[1] Enligt Henrikson[2] är det ”inte ovanligt med motsägelser i Mose-böckerna”, vilket kan bero på att dessa skapats av många författare.
Dödahavsrullarna, som återfanns i Qumrangrottorna i Palestina 1947, består av fragment av 800 olika texter. En Romersk-katolsk skola har hållit järnhård kontroll över visst qumranmaterial, vilket inte gjorts tillgängligt för andra än kyrkans egna forskare. Ortodoxa bibel-forskare ville ha monopol på all information. Qumranmaterialet brukar klassificeras under två rubriker: det ”bibliska materialet”, och icke-bibliskt
material – ”Sektmaterialet”. Att kalla det sektmaterial är ett sätt att oskadliggöra det. Det som inte passar in framställs som hörande till en kult avskild från huvudströmningen inom judendom och tidig kristendom. Judiska och kristna vetenskapsmän har ”hämningar” mot att erkänna qumrandokumentens samband med
judendom och tidig kristendom. M. Baigent och R. Leigh skriver i sin bok Dödahavsrullarnas hemlighet att bibelforskarnas arbete ska ”alltid vara underkastat den heliga moderkyrkans rätt att slutgiltigt avgöra vad som verkligen överensstämmer med den lära hon tagit emot ifrån Kristus.”[3] Innebörden blir att ”all forskning och undersökning, oavsett av vad som skulle framkomma måste underordnas och anpassas till den officiella katolska läran ...”, med andra ord redigeras eller jämkas eller förvrängas ...” Och ”Allt som inte kan underordnas eller anpassas till den rådande doktrinen måste med nödvändighet undertryckas.” Ett påvligt dekret angående bibelforskning förklarade 1964 att ”uttolkaren ständigt måste hysa en anda av villig hörsamhet gentemot kyrkans högsta lärdom.”[4] Av denna anledning har många böcker (de s.k. apokryfiska) från samma tid och område som de godkända bibliska böckerna, ej blivit godkända av kyrkan. Baigent och Leigh menar att man när man läser Bibeln hela tiden måste var medveten om vem texten en gång skrevs för, vem den kan tänkas ha tjänat och i vilket syfte.
material – ”Sektmaterialet”. Att kalla det sektmaterial är ett sätt att oskadliggöra det. Det som inte passar in framställs som hörande till en kult avskild från huvudströmningen inom judendom och tidig kristendom. Judiska och kristna vetenskapsmän har ”hämningar” mot att erkänna qumrandokumentens samband med
judendom och tidig kristendom. M. Baigent och R. Leigh skriver i sin bok Dödahavsrullarnas hemlighet att bibelforskarnas arbete ska ”alltid vara underkastat den heliga moderkyrkans rätt att slutgiltigt avgöra vad som verkligen överensstämmer med den lära hon tagit emot ifrån Kristus.”[3] Innebörden blir att ”all forskning och undersökning, oavsett av vad som skulle framkomma måste underordnas och anpassas till den officiella katolska läran ...”, med andra ord redigeras eller jämkas eller förvrängas ...” Och ”Allt som inte kan underordnas eller anpassas till den rådande doktrinen måste med nödvändighet undertryckas.” Ett påvligt dekret angående bibelforskning förklarade 1964 att ”uttolkaren ständigt måste hysa en anda av villig hörsamhet gentemot kyrkans högsta lärdom.”[4] Av denna anledning har många böcker (de s.k. apokryfiska) från samma tid och område som de godkända bibliska böckerna, ej blivit godkända av kyrkan. Baigent och Leigh menar att man när man läser Bibeln hela tiden måste var medveten om vem texten en gång skrevs för, vem den kan tänkas ha tjänat och i vilket syfte.
Bibeln är dock inte den enda källan till mänsklighetens äldsta historia. I själva verket är Bibeln i många
hänseenden endast en förenklad version av äldre texter, och det finns mångaliknande berättelser och traditioner från hela världen. De sumeriska och vediska skrifter som bevarats ger en något annorlunda, och kanske mer distinkt och tydlig, bild av de skeenden som i Bibeln har fått en snarast mytisk innebörd och förklaring. Även andra texter, som t. ex. den centralamerikanska Popul Vuh, visar sig ha många överens-stämmelser med Gamla Testamentet, som följande utdrag visar: ”De märkte knappast att de korsade havet. Som om det intet hav fanns överskred de det; över stenar gick de. Ur sanden höjde sig runda stenar /.../ de som vandrade genom havet som delade sig ...”[5] , vilket ger tydliga associationer till berättelsen om torrläggningen av Röda havet som möjliggjorde Israels folks flykt från egyptierna (2 Mos, 14).
hänseenden endast en förenklad version av äldre texter, och det finns mångaliknande berättelser och traditioner från hela världen. De sumeriska och vediska skrifter som bevarats ger en något annorlunda, och kanske mer distinkt och tydlig, bild av de skeenden som i Bibeln har fått en snarast mytisk innebörd och förklaring. Även andra texter, som t. ex. den centralamerikanska Popul Vuh, visar sig ha många överens-stämmelser med Gamla Testamentet, som följande utdrag visar: ”De märkte knappast att de korsade havet. Som om det intet hav fanns överskred de det; över stenar gick de. Ur sanden höjde sig runda stenar /.../ de som vandrade genom havet som delade sig ...”[5] , vilket ger tydliga associationer till berättelsen om torrläggningen av Röda havet som möjliggjorde Israels folks flykt från egyptierna (2 Mos, 14).
2.2 Språksvårigheter
2.2 Språksvårigheter
Oavsett de eventuella medvetna misstolkningarna finns det andra problem med tolkningen av de gamla skrifterna; nämligen att Gamla Testamentet (G.T.) är skrivet på hebreiska i en ovokaliserad form. Texten har bara konsonanter; vokaler tillsattes först omkring 600 e. Kr. ”Vid den tidpunkten hade det hebreiska språket varit ett dött språk i närmare 700 år.”[1]
Oavsett de eventuella medvetna misstolkningarna finns det andra problem med tolkningen av de gamla skrifterna; nämligen att Gamla Testamentet (G.T.) är skrivet på hebreiska i en ovokaliserad form. Texten har bara konsonanter; vokaler tillsattes först omkring 600 e. Kr. ”Vid den tidpunkten hade det hebreiska språket varit ett dött språk i närmare 700 år.”[1]
Det är alltså stor risk att det blivit fel. Felöversatta ord har orsakat många besynnerliga berättelser i G.T.
(vissa ord betyder flera saker, särskilt när vokalerna inte skrivs ut), och om man väljer andra betydelser av orden blir det mer begripligt. Brist på tekniska ord har också orsakat tolkningar med enkla ord. Detta är inte bara översättarens dilemma, utan drabbar även den ursprungliga iakttagaren och berättaren som har haft svårt att finna ord för att beskriva nya främmande (kanske också skrämmande) företeelser. (Se också: ”Om källkritik”.)
(vissa ord betyder flera saker, särskilt när vokalerna inte skrivs ut), och om man väljer andra betydelser av orden blir det mer begripligt. Brist på tekniska ord har också orsakat tolkningar med enkla ord. Detta är inte bara översättarens dilemma, utan drabbar även den ursprungliga iakttagaren och berättaren som har haft svårt att finna ord för att beskriva nya främmande (kanske också skrämmande) företeelser. (Se också: ”Om källkritik”.)
Problemet med att hitta och översätta ord har orsakat missförstånd som fortfarande, trots påpekanden, inte
rättats till i nyare bibel-översättningar. Ordet ”helig” har t.ex. misstolkats. ”När vi idag använder ordet ”helig”, avser vi vanligen något som är moraliskt oförvitligt. Det hebreiska kaddosh har emellertid ingenting med moral som sådan att skaffa, utan betecknar något som är annorlunda, som är vitt skilt från det vardagliga.”[2]
I berättelsen om Jakobs dröm om himlastegen (1 Mos. 28), vaknar han och inser att han sovit på en ”helig plats”. ”Och han greps av fruktan och sade: ’Detta måste vara en helig plats. Här bor förvisso Gud (BetEl), och här är himmelens port. Han kallade platsen Betel. Kan det vara Babylon? Själva namnet Babylon betyder ”Gudarnas port”. Vad menas med ”Gudarnas port”?
rättats till i nyare bibel-översättningar. Ordet ”helig” har t.ex. misstolkats. ”När vi idag använder ordet ”helig”, avser vi vanligen något som är moraliskt oförvitligt. Det hebreiska kaddosh har emellertid ingenting med moral som sådan att skaffa, utan betecknar något som är annorlunda, som är vitt skilt från det vardagliga.”[2]
I berättelsen om Jakobs dröm om himlastegen (1 Mos. 28), vaknar han och inser att han sovit på en ”helig plats”. ”Och han greps av fruktan och sade: ’Detta måste vara en helig plats. Här bor förvisso Gud (BetEl), och här är himmelens port. Han kallade platsen Betel. Kan det vara Babylon? Själva namnet Babylon betyder ”Gudarnas port”. Vad menas med ”Gudarnas port”?
2.3 Vad menas med ordet ”Gud”?
2.3 Vad menas med ordet ”Gud”?
Ordet ”Gud” och alla ord som i olika sammanhang översätts till ”Gud” är av särskilt intresse.
”Ordet gud har den lexikaliska betydelsen: övernaturlig, övermänsklig”.[1] Ordet ILU i sumeriska och akkadiska texter översätts till gudar, men betyder egentligen ”de förnäma”. Ordet EL hos hebreerna har härletts från ordet ILU, och i pluralis blivit ELOHIM.
Det egyptiska ordet för gudomligt väsen/gud är NTR, vilket betyder ”en som ser på”. Samma betydelse har namnet Schumer: landet som tillhör ”en som ser på”. Egyptierna trodde deras gudar kommit i båt söderifrån. De måste då ha kommit via Röda havet, vilket egyptierna kallade Ur-havet. Hieroglyfen för Ur betyder ”Det fjärran landet i öster” och kan ha betytt Ur i Sumerien.[2]
Grekisk mytologi har i mycket sin motsvarighet i den sumeriska mytologin – hjältar och kungar härstammar från gudarna; de är halvgudar. De grekiska gudarna kom inte direkt från himlen, de kom från Främre Orienten.
Man finner också likheter mellan Vedas (Indien) gudaberättelser och de grekiska. Även namnen på gudarna kan kännas igen; Dyaus = Zeus, Dyaus-Pitar = Jupiter, Varuna = Uranus. Genom utvandring förde Arier (”förnäma”) med sig Veda från Indien till Främre Orienten och Europa.
Sumererna hade alltså liksom grekerna och hinduerna (och till skillnad från senare judendomen och kristendomen), många gudar. De så kallade ”gamla gudarna” var internationella gudar (de regerade över hela jorden), vilka såg ut som och betedde sig som människor. Att de kallades gudar beror på att de trots detta
inte var människor, och det ord som använts för att beskriva dessa ”övernaturliga människor” har då översatts till ”gud”, som alltså är det ord vi använder för att beteckna något ”övermänskligt”. De sumeriska gudarna hade emellertid också egennamn och för att i skrift skilja på gudar och människor sattes tecknet för stjärna alltid före namnet, för att beteckna en gud. Vilket också antyder gudarnas himmelska ursprung.
inte var människor, och det ord som använts för att beskriva dessa ”övernaturliga människor” har då översatts till ”gud”, som alltså är det ord vi använder för att beteckna något ”övermänskligt”. De sumeriska gudarna hade emellertid också egennamn och för att i skrift skilja på gudar och människor sattes tecknet för stjärna alltid före namnet, för att beteckna en gud. Vilket också antyder gudarnas himmelska ursprung.
De sumeriska gudarnas överhuvud var An/Anu. Enlil, näst högste guden, kom till Jorden innan människorna skapats. Tredje stora guden Ea/Enki (bror till Enlil) var också en himmelsgud som stigit ner på Jorden. Enki var en ingenjör som bland annat planerade och övervakade byggandet av kanaler och fördämningar.
2.4 Skrivkonsten – en gåva från gudarna
2.4 Skrivkonsten – en gåva från gudarna
Vad som gör de sumeriska gudarna intressanta i samband med Bibeln är den samstämmighet som återfinns mellan mesopotamiska och bibliska texter. Gilgamesch-eposet, till exempel, har likheter med senare grekiska gudasagan och är föregångare till Bibelns framställ-ning av syndafallet. Och då de sumeriska kilskriftstexterna är äldre än de bibliska, bör de sumeriska/ akkadiska texterna vara mer ursprungliga än de bibliska, och därmed mer tillförlitliga som referens till den äldsta historien.
Skrivarna utgjorde en aristokrati i Babylonien och Assyrien och hade stor makt. Att kunna läsa och skriva var ett privilegium och ett makt-medel i både Egypten och Mesopotamien. Skrivkonsten utnyttjades inte bara för att nedteckna berättelser och myter; många av de lertavlor med kilskrift som påträffats består av listor över spannmål och kreatur och övriga lantbruks- och handelsräkenskaper. Det sumeriska folket uppfann pengar och räntelån.
Liksom sumererna ansåg egyptierna att skriften var en gåva från gudarna; guden Thot hade skapat skrivkonsten och skänkt kunskapen till människorna. Ordet hieroglyf är grekiskt och betyder ”heliga tecken”.[1]
Akkadiska (Babylonien och Assyrien) är det äldsta kända semitiska språket. På många assyriska och babyloniska skrifttavlor som hittats i ruiner av mesopotamiska städer anges att de är kopior av äldre original. Men varför kallades språket akkadiska? I Bibeln nämns staden Ackad som låg i Sinears land, vilket motsvarar Sumer. Bevis för kungariket Akkad har blivit funna bland mesopotamiens ruiner.
Akkadiskan innehåller många låneord från äldre språk, särskilt vetenskapliga och tekniska uttryck, liksom
sådant som rörde gudar och himlen. I biblioteket i Nineve (skapat av Assurbanipal på 600-talet f. Kr.) har återfunnits 25 000 skrifttavlor – kopior av ”gamla texter”. Assurbanipal omtalar själv i en kommentar att ”... jag förstår de gåtfulla, i sten mejslade orden från dagarna före floden”.[2]
sådant som rörde gudar och himlen. I biblioteket i Nineve (skapat av Assurbanipal på 600-talet f. Kr.) har återfunnits 25 000 skrifttavlor – kopior av ”gamla texter”. Assurbanipal omtalar själv i en kommentar att ”... jag förstår de gåtfulla, i sten mejslade orden från dagarna före floden”.[2]
Man har även återfunnit akkadisk-sumeriska ordböcker. Sumeriskan är det första skriftspråket, ursprungligen ett bildspråk, senare en bokstavsskrift.
Vetenskapsmännen vet fortfarande inte vilka sumererna var, var de kom ifrån, varför deras civilisation uppstod, plötsligt och oväntat.
2.5 Fakta eller myter?
2.5 Fakta eller myter?
Varför har då de gamla berättelserna tolkats som sagor och myter? Trots de försök till förenklande tolkningar av svårbegripliga skeenden, har man inte lyckats helt skala bort allt som ter sig mystiskt och övernaturligt – och då man varit ovillig att tolka skrifterna bokstavligt, har man förklarat berättelserna som myter, synvillor, uppenbarelser och symboliska sagor. Det som är obegripligt blir mytologiskt även i modern tid. På 30- och 40-talet besöktes stenåldersfolk i Melanesien och Nya Guinea av västerlänningar som blev betraktade som gudar och vars moderna utrustning (bl. a. lampor) väckte stor beundran.[1]
Astronomen Carl Sagan, ställer upp ett scenario med anledning av att gorillor och chimpanser har visat sig ha
förmåga att lära sig teckenspråk. Om chimpanser i tusentals år fick fortsätta använda ett komplicerat teckenspråk – hur skulle de betrakta språkets ursprung? Skulle vaga minnen av de människor som lärde de första chimpanserna teckenspråket finnas kvar? Skulle de berätta om legendariska chimpanshjältar eller om gudar? Myter om gudomliga varelser som överbringat språkets gåva? (På det gamla egyptiska språket betyder den fras som används för att beteckna skrivet språk ordagrant: ”gudarnas tal”.)
förmåga att lära sig teckenspråk. Om chimpanser i tusentals år fick fortsätta använda ett komplicerat teckenspråk – hur skulle de betrakta språkets ursprung? Skulle vaga minnen av de människor som lärde de första chimpanserna teckenspråket finnas kvar? Skulle de berätta om legendariska chimpanshjältar eller om gudar? Myter om gudomliga varelser som överbringat språkets gåva? (På det gamla egyptiska språket betyder den fras som används för att beteckna skrivet språk ordagrant: ”gudarnas tal”.)
Men vissa ”sagor” har genom arkeologiska utgrävningar visat sig innehålla mycket av fakta; bland annat
visade amatörforskaren Heinrich Schlieman (som studerade Greklands historia i Illiaden och Oddyséen), genom upptäckten av staden Troja, att dessa sagor hade inslag av fakta.[2] Även många städer, liksom de kungar som levat och regerat i dessa städer, som omtalas i Bibeln, har i många fall visat sig vara autentiska tack vare fynd som gjorts både i det nuvarande Israel och området kring floderna Tigris och Eufrat där det forna Mesopotamien låg. Kanske är det så att ”bibeln måste tolkas bokstavligen.”[3]
visade amatörforskaren Heinrich Schlieman (som studerade Greklands historia i Illiaden och Oddyséen), genom upptäckten av staden Troja, att dessa sagor hade inslag av fakta.[2] Även många städer, liksom de kungar som levat och regerat i dessa städer, som omtalas i Bibeln, har i många fall visat sig vara autentiska tack vare fynd som gjorts både i det nuvarande Israel och området kring floderna Tigris och Eufrat där det forna Mesopotamien låg. Kanske är det så att ”bibeln måste tolkas bokstavligen.”[3]
Zecharia Sitchin framförde redan 1976, på grundval av urgamla bevis (sumeriska kilskriftstexter), idén om
att det finns ytterligare en planet bortanför Pluto, vilket idag bekräftas av astronomer som menar att det med största sannolikhet finns en sådan planet. Det tycks som om sumererna redan för 5000-6000 år sedan kände till sådant som vi först nu, med modern teknik, har ”återupptäckt”. Kan då inte också resten av den sumeriska mytologin vara sann?
att det finns ytterligare en planet bortanför Pluto, vilket idag bekräftas av astronomer som menar att det med största sannolikhet finns en sådan planet. Det tycks som om sumererna redan för 5000-6000 år sedan kände till sådant som vi först nu, med modern teknik, har ”återupptäckt”. Kan då inte också resten av den sumeriska mytologin vara sann?
I följande resultat-redovisning presenteras ”bevisen” för teorin att Gud är en/flera utomjording(ar).
3.1 Guds personlighet
3. RESULTAT
3.1 Guds personlighet
Hur är Gud egentligen som ”människa”? Hur står det till med Guds sociala och emotionella kompetens? Av de beskrivningar som ges i Bibeln får man närmast ett schizofrent intryck av denne figur som antas vara fullkomlig.
I grundtexterna används bland annat ordet elohim, som alltså är plural, för Gud. Är det på grund av hans ambivalenta beteende, eller betyder det helt enkelt att Gud inte är en, utan snarare flera gudar?
”Gud står i gudaförsamlingen, mitt ibland gudarna håller han dom: /.../ Jag har väl sagt att I ären gudar och
allasammans den Högstes söner; men I måsten dock dö, såsom människor dö ...” (Psalt. 82) Ett tydligt exempel på att även Bibeln innehåller klara bevis för att det inte bara finns en Gud.
allasammans den Högstes söner; men I måsten dock dö, såsom människor dö ...” (Psalt. 82) Ett tydligt exempel på att även Bibeln innehåller klara bevis för att det inte bara finns en Gud.
Att Bibeln i många fall är så inkonsekvent kan förklaras med att böckerna skrivits av ett flertal olika författare och vid olika tidpunkter. Vissa berättelser ger intryck av att vara ögonvittnesskildringar, medan andra nedtecknats långt efter de händelser de beskriver. Religionshistorikern Karen Armstrong förklarar att det finns två olika författare till Genesis (1 Mos.) och Exodus (2 Mos.) – Jahvisten och Elohisten – vilka har olika benämningar på Gud. Hon ställer frågan: ”Tillbad Abraham samme Gud som Mose, eller kände han honom under något annat namn? ...”, och menar att ”Bibeln är egendomligt vag på den punkten och ger motstridiga
svar.” Hon säger vidare: ”Det är fullt möjligt att Abrahams Gud och ’han som också Isak fruktar’ eller ’ min [Jakobs] faders Gud’, och ’den starke i Jakob’ var tre olika gudar.”[1]
svar.” Hon säger vidare: ”Det är fullt möjligt att Abrahams Gud och ’han som också Isak fruktar’ eller ’ min [Jakobs] faders Gud’, och ’den starke i Jakob’ var tre olika gudar.”[1]
Den främsta anledningen till att ifrågasätta Gud som en enda översinnlig individ, är de olika sätt han har att
uppenbara sig på.
uppenbara sig på.
”För Abraham ter han sig som en vän och antar ibland rentav mänsklig gestalt. Denna typ av gudomlig uppenbarelse (epifanea), var mycket vanlig i antikens hedniska värld.” I Första Mosebok, kapitel 18, ser Abraham tre främlingar närma sig hans tält. Det visar sig att en av männen är Jahve/Gud och de båda andra är änglar. ”Ingen tycks bli särskilt förvånad över detta.”[2] ”Israeliterna trodde inte att Jahve, Sinais Gud, var den ende Guden ...”
Ett exempel på Guds mänskliga sida beskrivs i Första Mosebok (32:24-30) där Jakob brottas med en ”man” som sen avslöjar sig som Gud (El, Elohim). Jakob vinner (!) brottningsmatchen och får av Gud namnet Israel.
Den Gud som Moses möter i Sinai inger skräck och kräver distans, och tycks inte vara samma Gud som Abraham mötte. ”Och Herren sade till Mose: ’Se, jag skall komma till dig i en tjock molnsky, för att folket ska höra, när jag talar med dig, /.../ Och må de hålla sig redo till i övermorgon; ty i övermorgon skall Herren stiga ner på Sinai berg inför allt folkets ögon.” (2 Mos. 19:9-11). ”På den tredje dagen, när det hade blivit morgon, begynte det dundra och blixtra, och en tung molnsky kom över berget, och ett mycket starkt basunljud hördes /.../ Och hela Sinai berg höljdes i rök, vid det att Herren kom ned därpå i eld ...” (2 Mos. 19:16-18).
Att Gud, t.ex. i berättelsen om Israels uttåg ur Egypten, så tydligt tar parti för ett folk, tyder på att det inte är någon universell Gud, utan snarare en stam-gud med personliga intressen.[3]
David talar också om hur Herren tar ställning och räddar honom från hans fiender, och hur Herren uppenbarar sig på det spektakulära vis som så ofta beskrivs i Bibeln: ”... Och han hörde från sin himmelska boning min röst, /.../ Och han sänkte himmelen och for ned, och töcken var under hans fötter. Han for på keruben och flög, han sågs komma på vindens vingar.” (2 Sam,22:7-11) (Mer om keruber i avsnittet ”Flygande maskiner”.)
Behöver en allsmäktig, allvetande och andlig gud verkligen göra så mycket väsen av sig? Liknar det inte mer en högst mänsklig maktdemonstration, något som en som inte är alldeles säker på sin ställning tillgriper för att sätta skräck i eventuella opponenter?
Ännu ett exempel hittar vi i Mika: ”Ty se Herren träder ut ur sin boning, han far ned och går fram över jordens höjder. Bergen smälta under hans fötter, och dalar bryta sig fram – såsom vaxet gör för elden, såsom vattnet, när det störtar utför branten.” (1:3-4)
Ett annat exempel på Guds ”mänsklighet” är att när människorna blir för duktiga visar sig Gud ha tendens
att jäklas. Byggandet av Babels torn var ett tilltag som inte gillades av Gud/Herren som måhända kände sig hotad av denna driftighet. (För mer om vad detta byggande egentligen handlade om, se ”Kunskap”.) Då Herren insåg att ”härefter skall intet bliva dem omöjligt”, och att detta till en del berodde på att de ”hava alla enahanda tungomål” (de kunde alltså kommunicera bra, vilket är en förutsättning för utveckling), beslöt han att åtgärda detta, och sa (till vem då?): ”Välan, låt oss stiga dit ned och förbistra deras tungomål ...” (1 Mos. 11:6-7)
att jäklas. Byggandet av Babels torn var ett tilltag som inte gillades av Gud/Herren som måhända kände sig hotad av denna driftighet. (För mer om vad detta byggande egentligen handlade om, se ”Kunskap”.) Då Herren insåg att ”härefter skall intet bliva dem omöjligt”, och att detta till en del berodde på att de ”hava alla enahanda tungomål” (de kunde alltså kommunicera bra, vilket är en förutsättning för utveckling), beslöt han att åtgärda detta, och sa (till vem då?): ”Välan, låt oss stiga dit ned och förbistra deras tungomål ...” (1 Mos. 11:6-7)
Gud var också intresserad av materiella saker och ville ha ”offergåvor”. Han ville ha gåvor bestående av
bland annat guld, silver, koppar, garn, skinn, trä och onyxstenar (2 Mos. 25:2-7). Även gyllene smycken ges som ”offergåva” (4 Mos. 31:50-52). Vad ska en allsmäktig Gud, som antas ha skapat hela universum, med sådant till?
bland annat guld, silver, koppar, garn, skinn, trä och onyxstenar (2 Mos. 25:2-7). Även gyllene smycken ges som ”offergåva” (4 Mos. 31:50-52). Vad ska en allsmäktig Gud, som antas ha skapat hela universum, med sådant till?
Hans velighet när det gäller de egna besluten – som t. ex. att skapa människor och sedan ångra sig (borde han inte ha vetat hur det skulle gå?) – tycks inte heller anstå en allvetande gud.
Å andra sidan; att vi människor – som är skapade till ”Guds avbild” – har så många fel och brister är ju inte
förvånande när denne Gud själv är så ofullkomlig.
förvånande när denne Gud själv är så ofullkomlig.
3.1.1 Syndafloden
3.1.1 Syndafloden
Vad är en syndaflod? Enligt Henrikson[1] är begreppet syndaflod inget annat än missförstådd tyska. Sinflut betyder helt enkelt stor flod och har inget med synd att göra. I Bibeln används heller inte ordet syndaflod, utan bara kort och gott flod. I ”Nya Världens översättning av den Heliga Skrift” används ordet översvämning.
Att minst en stor översvämning har drabbat jorden i forntiden finns det många belägg för. Bland annat när den senaste istiden upphörde (för 10 000 - 15 000 år sedan) resulterade de töande ismassorna i stora översvämningar över hela jorden. När den bibliska översvämningen inträffade råder det delade meningar om, men det är inte osannolikt att det är just denna inledning till ett varmare klimat det handlar om. Och i så fall handlar det om en ren naturkatastrof.
Enligt sumeriska texter försökte gudarna minska människornas antal först genom sjukdomar, sedan genom att på olika sätt svälta ut dem (hungern ledde t.o.m. till kannibalism)[2] och när det visar sig att en naturkatastrof är på gång, beslutar man (gudarna) att hålla det hemligt för människorna.
Bibeln låter emellertid påskina att denna katastrof är ett medvetet verk av en gud som blev besviken på de människor han skapat, och som därmed beslutade att utrota mänskligheten.
Men var det verkligen människorna som var så syndiga? Här är Bibeln ganska inkonsekvent. Berättelsen om översvämningen börjar med att tala om hur Guds söner vid denna tid gick ”in till människornas döttrar och dessa födde barn åt dem ...” (1 Mos. 6:4) Det tycks snarare som om det är ”Guds söner” som ägnar sig åt promiskuösa utsvävningar. Ändå är det människorna Gud beskyller för att vara onda och han säger: ”... jag ångrar att jag har gjort dem.” (6:7) Men om nu Gud tyckte att människorna var ett misstag (kan en allvetande gud göra misstag?), kunde han då inte ha gjort sig kvitt dem utan att på köpet utrota även alla djur? Tyder inte detta på att han faktiskt inte hade kontroll över händelseutvecklingen – att katastrofen var oundviklig och omöjlig att styra?
Kan det ha varit så att Gud i själva verket ville få slut på den okontrollerade påspädningen av ”gudablod” till människorna, som pågick vid den tiden, och att han bara utnyttjade denna oundvikliga översvämning? Blev det svårt att klart avgöra och definiera vilka som var ”gudar” och vilka som var människor? Ville han kanske behålla sin egen art ren? Var det inte så att det egentligen var de egna ”sönernas” växande sedliga förfall han var besviken på?[3] Men var det kanske lite pinsamt att behöva erkänna att han inte hade bättre pli på sitt eget manskap, och det var därför han lät Noa tro att det var människornas synd som föranledde katastrofen?
Kanske ville han också ge sken av att vara mäktig nog att åstadkomma något sådant, och därmed tillförsäkra sig lydnad i framtiden?
Kanske ville han också ge sken av att vara mäktig nog att åstadkomma något sådant, och därmed tillförsäkra sig lydnad i framtiden?
Gud ville trots allt inte göra totalt slut på mänskligheten (det behövdes väl fortfarande arbetare när jorden sedan blev beboelig igen (se avsnittet ”Människan”)), och han gav alltså Noa anvisningar för byggandet av den farkost som skulle tjäna som livbåt för både Noa med familj, och allehanda djur. I den apokryfiska
Baruks bok står: ”Han som var världens hopp undkom i en bräcklig farkost och lämnade så kvar åt världen fröet till en ny släkt ...”[4]
Baruks bok står: ”Han som var världens hopp undkom i en bräcklig farkost och lämnade så kvar åt världen fröet till en ny släkt ...”[4]
De sumeriska uppgifterna om att svåra tider hade föregått den totala katastrofen, bekräftas i Bibeln av berättelsen om Noas födelse. Hans far Lemek ”... gav honom namnet Noa, i det han skall trösta oss vid vårt arbete och våra händers möda, när vi brukar jorden, som Herren har förbannat.” (1 Mos, 5:29) Här skyller man också på Herren, men troligen beror problemen på den allmänna torka som istiden innebar, då mycket av jordens vatten var bundet i isen.
Noa var enligt Bibeln en rättfärdig man som hade funnit nåd inför Herrens ögon: ”i umgänge med Gud vandrade Noa.” (1 Mos. 6:9) I Henoks bok antyds att Noa i själva verket var avkomling till någon ”ängel” (se: ”Änglar, nefilim och anunnaki”) Enligt Sibyllerna tillhörde Noa den femte rasen; jättarnas ras.[5]
Varför Gud vill både utrota mänskligheten, men samtidigt rädda den, förklaras i de sumeriska texterna med att det är flera gudar med olika viljor inblandade. Det är Enlil som vill utrota människorna, och i ett möte med övriga höga gudar beslutar man att hålla människorna ovetande om den katastrof som snart kommer att inträffa. Ea/Enki (som skapade människorna och förmodligen hade en mer känslomässig inställning till dem) kringgår löftet att inte avslöja något, och varnar Atra-Hasis/Utnapischtim (den sumeriske Noa). Han ger också anvisningar för byggandet av ett skepp som ska vara helt tillslutet, en sulili. (I hebreiskan idag används ordet soleleht för att beteckna ubåt.)[6]
Enki förklarar också för Utnapischtim att han ska vänta på ett tecken för att veta när det är dags att gå ombord och tillsluta farkosten. Tecknet var en raket-uppskjutning, enligt Sitchin.
Gudarna visste alltså att översvämningen skulle komma, och naturligtvis tänkte de inte sitta kvar i sina tempel och låta sig spolas bort. De hade sin ”himmel” någonstans (troligtvis i omloppsbana runt jorden) dit de kunde ta sin tillflykt i en nödsituation som denna. Emellertid var denna tillflyktsort inte dimensionerad för att hysa
alla anunnaki (gudar) på en gång; det skulle alltså bli rätt obekvämt ett tag. Nere på jorden levde gudarna gott (de hade både utrymme och mat och dryck i överflöd), och genom noggranna beräkningar kunde de avgöra hur länge man kunde vänta, innan det blev alldeles nödvändigt att ge sig av. Det var detta ögonblick, när raketerna lyfte från Sippar, som Utnapischtim skulle vara uppmärksam på.
alla anunnaki (gudar) på en gång; det skulle alltså bli rätt obekvämt ett tag. Nere på jorden levde gudarna gott (de hade både utrymme och mat och dryck i överflöd), och genom noggranna beräkningar kunde de avgöra hur länge man kunde vänta, innan det blev alldeles nödvändigt att ge sig av. Det var detta ögonblick, när raketerna lyfte från Sippar, som Utnapischtim skulle vara uppmärksam på.
När stunden var inne och syndafloden nära, ”steg gudarna rysande upp i Anu´s himmel”.[7] Anunnakis ”gudavagnar” kastade ”sitt glödande sken över landet.”
Att syndafloden innebar påfrestningar även för gudarna där de satt i sina rymdskepp med begränsade matförråd framgår av följande ur Atra-Hasis-eposet: ”Anunnaki, de stora gudarna, satt törstande och hungrande /.../ grät över landet /.../ Deras läppar var febriga av törst, de led av hungerkramper.”[8]
Detta förklarar varför ”Herren” plötsligt blev så välvilligt inställd till människorna (”Jag skall härefter icke mer förbanna marken för människans skull ...” (1Mos. 8:21)), när han ”kände den välbehagliga lukten” (1 Mos, 8:21) av Noas brännoffer, efter att vattnet runnit undan och man kunnat lämna arken; Gud var hungrig!
Det finns många andra berättelser om stora översvämningar från bland annat Persien, Assyrien, Melanesien, Indien, Sydamerika och Nordamerikas indianer. Snorres Edda innehåller också en berättelse om en översvämning och en man vid namn Bergelmer som med sin hustru räddade sig i en båt.
En indisk berättelse ger en annan idé om översvämningens orsak. Där handlar det om ett fruktansvärt odjur som föll från himlen, från rymden ner i vattnet: ”Då odjuret först syntes var det vitt och mycket litet, sedan växte det på en timme till storleken av en elefant.”[9] Detta odjur orsakade väldiga vågor vid nedslaget. Även Egyptierna och eskimåerna (”...himlen störtade ner ” och ”jorden ... kantrade”), berättar om en nedfallande himlakropp, liksom bushmännen i Kalahariöknen (”Himlen kom närmare och två månar syntes i skyn där förut ingen måne synts.”)[10]. ”Månarna” ska ha slagit ner i Atlanten och därvid förintat en stor ö-kontinent.
Alla dessa berättelser är med all tydlighet redogörelser för en katastrof i form av gigantiska meteoritnedslag.
Alla dessa berättelser är med all tydlighet redogörelser för en katastrof i form av gigantiska meteoritnedslag.
I berättelser om översvämningen förekommer också ofta dessa hänvisningar till en ö-kontinent som dränktes och försvann. Alla har hört om det mytomspunna Atlantis, men i brist på konkreta bevis för denna kontinents existens, betraktas berättelserna om den oftast som just myter. Men är det bara myter?
Platon talar om att Solon informerades av en präst från Sais i Egypten, som talar om att det som grekerna
betraktar som myter är sant, och att många syndafloder inträffat. ”Och du är ovetande om att en intelligent och utmärkt ras tidigare bebodde vårt land, från vilken du och din stad äro avkomlingar, ehuru blott en liten grupp av denna beundransvärda ras återstod.”[11] Det talas också om städer som ”existerade för nio tusen år sedan”, alltså omkring 9 600 f. Kr. Prästen beskriver Atlantis (den låg i ” Västra Oceanen”) och hur den försvann.
betraktar som myter är sant, och att många syndafloder inträffat. ”Och du är ovetande om att en intelligent och utmärkt ras tidigare bebodde vårt land, från vilken du och din stad äro avkomlingar, ehuru blott en liten grupp av denna beundransvärda ras återstod.”[11] Det talas också om städer som ”existerade för nio tusen år sedan”, alltså omkring 9 600 f. Kr. Prästen beskriver Atlantis (den låg i ” Västra Oceanen”) och hur den försvann.
I Dzyans bok (som ”tillkom bortom Himalaya” och är av okänd ålder) berättas om ett land som sjönk i Atlanten 9564 år f. Kr.
På andra sidan Atlanten kände man också till denna kontinent. Papagosindianerna i Arizona berättar om ett stort land ute i havet som dränktes. En gudomlig man (Montezuma) undkom och kom till Amerika österifrån. I Centralamerika har Mayafolket berättelser om en ö i Atlanten som sjönk med 64 miljoner invånare, 8060 år före berättelsens nedskrivande. Maya-Quiché-folket menar att deras förfäder kom österifrån, utifrån havet, med ledaren Quetzalcoatl.[12]
Det är anmärkningsvärt hur samstämmiga berättelserna om sjunkna kontinenter är. Man kan inte gärna avfärda detta som en ren tillfällighet.
3.2 Änglar, nefilim och anunnaki
3.2 Änglar, nefilim och anunnaki
Gud är inte den enda övernaturliga varelsen som omnämns i Bibeln. På flera ställen talas det om änglar, Guds söner, och jättar. Vilka var dessa och vad hade de för uppgift? Behöver en allsmäktig Gud verkligen ställföreträdare och underlydande som agerar på hans uppdrag? I sumeriska texter talas det om anunnaki, som benämndes ”gudar”, men av lägre rang; de kan sägas ha haft mer allmänna plikter.[1]
Om vi tittar på betydelsen av de originalord som används för att beteckna dessa figurer, kanske vi får en
ledtråd till vilka de var.
ledtråd till vilka de var.
I Gamla Testamentet heter Herrens ”änglar” malachim, vilket ordagrant översatt betyder ”utsända”.
Ordet nefilim, som ofta översatts till ”Guds söner”, kommer från semitiska NFL, vilket betyder ”vara nedkastad”, varifrån traditionen om ”de fallna änglarna” kommer.[2]
I Vedaskrifterna används ordet ”rishis”, med betydelsen ”de svävande”.
Det akkadiska ordet an-nun-na-ki betyder ”de femtio som kom till jorden från himlen.”[3]
I Bibeln återfinns förutomnefilim, ordet anak eller anakim. ”Likväl är det så att det folk som bor i landet är starkt, och de befästa städerna är mycket stora och dessutom såg vi där dem som hade fötts åt Anak.” (4 Mos. 13:28) Dessa ”Anak” beskrivs som jättar. I den svenska Bibeln: ”Vi sågo där och jättarna, Anaks barn, av jättestammen ...” (4 Mos. 13:34) I den amerikanska katolska ”Holy Bible” står det: ”... descendants of the Anakim...”. (Numbers 13:28) och ”[the Anakim were a race of giants]” (Numbers 13:33). ”Vid den tiden, likasom ock efteråt, levde jättarna på jorden, sedan Guds söner begynte gå in till människornas döttrar och dessa födde barn åt dem; detta var forntidens väldiga män, som voro så namnkunniga.” (1 Mos. 6:4) Vilket egentligen, enligt Sitchin (1995), borde översättas till: ”... de som hade schem.”. (För en förklaring av ordet schem, se: ”Flygande Maskiner”.)
I Jehovas vittnens ”Nya Världens översättning av den Heliga skrift” har ordet nefilim behållits: ”Och där såg vi de [så kallade] nefilim, Anaks söner som [stammar] från de [så kallade] nefilim ...” (4 Mos. 13:33). Även: ”De [så kallade] nefilim befanns vara på jorden i de dagarna, och även därefter, när [den sanne] Gudens söner fortsatte att ha umgänge med människornas döttrar och de födde söner åt dem ...” (1 Mos. 6:4). I
samma bok (5 Mos. 1:28): ”... ett folk större och resligare än vi, städer, stora och befästa till himlarna, och även anakiternas söner såg vi där.” Är anakiterna desamma som anunnaki?
samma bok (5 Mos. 1:28): ”... ett folk större och resligare än vi, städer, stora och befästa till himlarna, och även anakiternas söner såg vi där.” Är anakiterna desamma som anunnaki?
Vilka de än var, är det tydligt att dessa Anaks avkomlingar utmärkte på något sätt som gjorde dem lätta att
urskilja från övriga invånare i landet.
I den apokryfiska (= ej godkänd av kyrkan) Henoks bok berättas om Noas födelse och de bekymmer om sonens härkomst som hans far Lamek (Lemek) får: Kapitel 106: ”Hans kropp var vit som snö och röd som rosor och håret på hans huvud var vitt som ull. Hans fader sade: han är icke som människa utan liknar en övre världens barn – och det tyckes att han icke härstammade från mig utan från änglarna.”[4]
I Henoks bok nämns också att ”himlens söner” fann behag i människornas döttrar.[5] En legend av samma typ om ”Guds söner” återfinns i Anderna. (Jessup, 1974) Peruanerna har även de berättelser om jättar som tog indianskor till hustrur.[6]
I de apokryfiska ”Baruks bok” och ”Vishetens bok”, berättas om jättar från urtiden: ”Så var det ock i forntiden då de övermodiga jättarna förgingos.”[7]
”Invånarna på Malekula (Nya Hebriderna) hävdade att den första människorasen utgjordes av ’himlasönernas’ efterkommande.” Och ”indianerna påstår att de är avkomlingar till åskfåglar.”[8]
Det framgår klart av alla berättelser att dessa ”jättar och ”änglar” kom från himlen och att de inte var
helt olika människorna, men ändå avvikande.
helt olika människorna, men ändå avvikande.
Åter till frågan om vad de hade för uppgift.
Bibelns änglar tycks ha tjänat både som budbärare, övervakare, beskyddare och förstörare.
Några exempel:
I berättelsen om Abraham och Sara, där de får beskedet att Sara ska föda en son trots sin höga ålder, får de
besök av tre ”män”, av vilka två visar sig vara änglar, medan den tredje är Herren själv.(1 Mos, 18)
besök av tre ”män”, av vilka två visar sig vara änglar, medan den tredje är Herren själv.(1 Mos, 18)
Lot får också besök av två änglar som vill varna honom för den förestående förintelsen av Sodom och Gomorra. Besöket väcker en viss uppståndelse hos övriga invånare i staden som knappast visade dessa ”män” den respekt som man kunde förvänta sig skulle vederfaras ”gudomliga” varelser. I ”Nya Världens översättning av den Heliga Skrift” är översättningen rakt på sak: ”Var är männen som kom in till dig i natt? För ut dem till oss så att vi kan ha könsumgänge med dem.” (1 Mos. 19:5) Dessa ”män” var uppenbarligen fysiska varelser.
Henoks bok berättar att 200 himmelssöner nedsteg till jorden, tillsammans med tjugo namngivna ledare vilka
lärde människorna olika saker. I kapitel 57 kan man läsa: ”Jag såg en mängd vagnar vari människor åkte och de foro på vindens vingar.”[9]
lärde människorna olika saker. I kapitel 57 kan man läsa: ”Jag såg en mängd vagnar vari människor åkte och de foro på vindens vingar.”[9]
Även anunnaki/nefilim uppges vara källan till all kunskap på jorden.[10]
Anunnaki var de meniga som utförde arbetet med Enlil som befälhavare: ”Av Anu beordrad att följa hans
anvisningar satte han trehundra som väktare på himlen för att från himlen utforska jordens vägar; på jorden lät han sexhundra bo. Sedan han givit himlens och jordens anunnaki alla anvisningar fördelade han posterna.”[11] (För mer upplysningar om anunnaki, se: ”Människan”.)
anvisningar satte han trehundra som väktare på himlen för att från himlen utforska jordens vägar; på jorden lät han sexhundra bo. Sedan han givit himlens och jordens anunnaki alla anvisningar fördelade han posterna.”[11] (För mer upplysningar om anunnaki, se: ”Människan”.)
Erich von Däniken har också andra teorier om vissa ”änglar”. I Gilgamesch-eposet berättas om Enkidus och
Gilgamesch kamp mot odjuret Chuwawa, bevakaren av ”gudarnas” boningar. Däniken tror att det rör sig om en robot. ”De kastspjut och klubbor Enkidu och Gilgamesch slungade mot det ensamma odjuret studsade bara tillbaka från detta ’lysande odjur’, men bakom det talade en ’dörr’ med mänsklig ’tordönsstämma’.”
Det berättas också att Chuwawa var varken ”Gud” eller människa: ”... Förrän jag nedlagt denne ’man’, om det är en man, förrän jag nedlagt denne gud, om det är en gud ...”[12]
Gilgamesch kamp mot odjuret Chuwawa, bevakaren av ”gudarnas” boningar. Däniken tror att det rör sig om en robot. ”De kastspjut och klubbor Enkidu och Gilgamesch slungade mot det ensamma odjuret studsade bara tillbaka från detta ’lysande odjur’, men bakom det talade en ’dörr’ med mänsklig ’tordönsstämma’.”
Det berättas också att Chuwawa var varken ”Gud” eller människa: ”... Förrän jag nedlagt denne ’man’, om det är en man, förrän jag nedlagt denne gud, om det är en gud ...”[12]
I en annan kilskriftstext beskrivs de som följer gudinnan Inanna: ”... varelser som ingen föda känner, som inget vatten känner, äter inget utstött mjöl, dricker inget offrat vatten ...” Beskriver detta också robotar?
von Däniken menar att även den ”ängel” som Gud talar om att han ska sända som skydd för Israels folk (2 Mos. 23:20-21) också är en robot eftersom ”ängeln” tycks vara programmerad och inte tolererar avvikelser från bestämmelserna: ”Ta dig till vara inför honom och hör hans röst, var icke gensträvig mot honom; han skall icke hava fördrag med edra överträdelser, ty mitt namn är i honom.”
I Andra Samuelsboken straffar Herren Israels folk med pest: ”Men när ängeln räckte ut sin hand över Jerusalem för att fördärva det, ångrade Herren det onda, och han sade till ängeln, folkets fördärvare: ’Det är nog; drag nu din hand tillbaka.’ Och Herrens ängel var då vid jebuséen Araunas tröskplats.” (2 Sam. 24:16) Herren har här uppen-barligen någon underlydande som utför hans order. Den exakta platshänvisningen tyder också på att ängeln var en fysisk företeelse och inte något andeväsen – i själva verket ger denna ängel mer intryck av att vara något slags vapen.
Med de kunskaper de utomjordiska besökarna besatt, är det väl inte helt orimligt att tro att de också kunde ha knåpat ihop en eller annan robot?
3.3 Teknik
3.3 Teknik
Det finns många bevis för ett högt tekniskt kunnande hos forntida civilisationer, inte minst inom byggnadskonsten. Men människorna har själva inte tagit äran av dessa bedrifter, utan hänvisar ofta till gudomlig ledning och inspiration. I Bibeln finner vi också ett flertal detaljerade beskrivningar av hur olika konstruktioner ska utföras – med exakta mått och materialanvisningar. Bland annat finner man noggranna
instuktioner för byggande av tempel både i Bibeln och i sumeriska skrifter – anvisningar som kom från Gud.
instuktioner för byggande av tempel både i Bibeln och i sumeriska skrifter – anvisningar som kom från Gud.
Den sumeriske härskaren Gudea (1200 år före Moses) fick instruktioner av ”en man som glänste som himlen och stod bredvid en gudomlig fågel” och som ”beordrade mig att bygga ett tempel åt honom.[1]
Det talas också om ”mönsterbilder”, vilket helt enkelt torde betyda ritningar: ”Tabernaklet och dess tillbehör skolen I göra alldeles efter de mönsterbilder som jag visar er.” (2 Mos. 25:9) Sedan följer detaljerade anvisningar för bygget. I kapitel 28 ges dessutom uförliga anvisningar om de kläder som ska göras och användas i tabernaklet. Tabernaklet var heligt, med vilket menas farligt. Kläderna skulle utgöra en skyddsutrustning för arbetet i tabernaklet, på samma sätt som vi idag t. ex. använder blyförkläder som skydd vid röntgen.[2]
Även i anvisningarna för tillverkningen av förbundsarken talas det om mönsterbilder: ”Och se till att du gör detta efter de mönsterbilder som hava blivit dig visade på berget.” (2 Mos. 25:40). I första Konungaboken, kapitlen sex och sju, ges ytterligare noggranna beskrivningar av ett tempelbygge.
Förbundsarken och dess innehåll och funktion är något som fortfarande utgör ett mysterium. Ordet ark betyder låda eller kista och innebär något förslutet (ordet används även för den farkost som Noa byggde efter lika noggranna anvisningar – se avsnittet: ”Syndafloden”). Av de berättelser i Bibeln som handlar om förbundsarken framgår att handhavandet av denna ”heliga” låda inte var helt riskfritt; snarare tvärtom. Det tycks som om den innehöll ett farligt ämne, något som orsakade bölder (2 Mos. 9:10, 1 Sam. 5:6, 9-12, 1 Sam. 6:19). Förbundsarken orsakade bölder hos filistéerna som tagit den som krigsbyte. 70 personer i Bet-Semens dog för att de hade sett arken (d.v.s. kommit för nära den). Bestrålningen från arken skapar också ”spetälska” (2 Krön. 26:19-20, 4 Mos. 12:10). Spetälskan angrep även kläder, hus, trävirke; en nitrös spetälska. Lagar om hur man skulle förfara för att sanera refereras i tredje Mosebok, kapitlen tretton och
fjorton.
fjorton.
Dessutom tycks arken ha varit elektriskt laddad, vilket drabbar Ussa, som vid transporterandet av arken tar i
den (när oxarna snavar) – och dör. (2 Sam. 6:6-7). Det beskrivs som om Herren blev arg på Ussa, men man kan fråga sig varför han skulle bli arg för att Ussa försökte hindra arken från att falla. Arken var klädd med guld in- och utvändigt och den beskrivning som ges av den medger en tolkning som innebär att den hade elektriska egenskaper.
den (när oxarna snavar) – och dör. (2 Sam. 6:6-7). Det beskrivs som om Herren blev arg på Ussa, men man kan fråga sig varför han skulle bli arg för att Ussa försökte hindra arken från att falla. Arken var klädd med guld in- och utvändigt och den beskrivning som ges av den medger en tolkning som innebär att den hade elektriska egenskaper.
Liksom förbundsarken skulle även templen ofta kläs in i guld. Och även andra metaller och ädelstenar behövdes för att tillfredställa Gud/gudarna (se också ”Guds personlighet”). Att man hade kunskap i gruvbrytning långt tillbaks i tiden är belagt genom bland annat fynd i Afrika. Gruvdrift beskrivs i Job, 28:1-11: ”Där spränger man schakt långt under markens bebyggare /.../ där hänger man svävande, fjärran ifrån människor.” Enligt biblisk kronologi levde Job ca.1500 år f. Kr.[3] Enligt sumererna var det gudarnas hårda arbete med gruvdriften som aktualiserade behovet av en ”arbetare”, vilket ledde till skapandet av människan (se avsnitten ”Människan” och ”Änglar, nefilim och anunnaki”.)
I de sumeriska berättelserna beskrivs också många av gudarnas ”tekniska” apparater. I beskrivningar av
Nippur, Enlils stad, kan man läsa att han hade ”ett uppslaget öga som svävar genom landet”, och ”en hög stråle som genomsöker landets hjärta”. På en plattform mitt i Nippur fanns ”en hög pelare som sträckte sig till himlen”, som Enlil använde för att ”tala sitt ord upp till himlen.” Beskrivningen för tankarna till en radiomast.[4]
Nippur, Enlils stad, kan man läsa att han hade ”ett uppslaget öga som svävar genom landet”, och ”en hög stråle som genomsöker landets hjärta”. På en plattform mitt i Nippur fanns ”en hög pelare som sträckte sig till himlen”, som Enlil använde för att ”tala sitt ord upp till himlen.” Beskrivningen för tankarna till en radiomast.[4]
3.3.1 Flygande maskiner
3.3.1 Flygande maskiner
[1] Jessup, 1974:32
[6] Sitchin, 1990:98 ff
[7] Sitchin, 1990
[8] Sitchin, 1990:111
[11] Sitchin, 1990:113
[12] Sitchin, 1990
[13] Kjellson/Mattsson, 1985:82
[14] Däniken, v. 1974:83
[15] Kjellson/Mattsson, 1985:340
[16] Däniken, v., 1973:132 f
[17] Kjellson/Mattsson, 1985:83
[18] Däniken, v., 1974:83
”Vilka äro dessa som komma farande lika moln, lika duvor som flyga till sina duvslag?” Där har vi själva
grundfrågan, ställd av Jesaja (60:8). Vilka var de och vad flög de med?
grundfrågan, ställd av Jesaja (60:8). Vilka var de och vad flög de med?
”Förekomsten av eldvagnar, hjul och ’virvelvindar’ omnämns i den religiösa och profana litteraturen från 1491 f. Kr. till omkring 712 f. Kr.”[1] I Andra Konungaboken 2:11 berättas det om en vagn av eld och hur Elia for i en stormvind upp till himlen. Ordet stormvind är en förvanskad översättning av arameiska orden ruach ¹eârâh, vilka snarare bör översättas med explosionsartad energiutveckling (”power blast”).[2]
I första kapitlet i Hesekiel (4-28) utspelar sig följande vid strömmen Kebar: ”Och jag fick se en stormvind
komma norrifrån, ett stort moln med flammande eld, och ett sken omgav det; och mitt däri, mitt i elden, syntes något som var såsom glänsande malm. Och mitt däri syntes något som liknade fyra väsenden, och dessa sågo ut på följande sätt: de liknade människor /.../ Och när väsendena gingo, gingo ock hjulen invid dem; och när väsendena lyfte sig upp över jorden, lyfte sig ock hjulen. /.../ Och över väsendenas huvuden syntes något som liknade ett himlafäste, till utseendet såsom underbar kristall, utspänt ovan deras huvuden. /.../ Och när de gingo, lät dånet av deras vingar i mina öron såsom dånet av stora vatten ... Men när de stodo stilla, höllo de sina vingar nedsänkta./.../ Och ovanpå fästet, som vilade på deras huvuden, syntes något som såg ut att vara av safirsten, och som liknade en tron; och ovanpå det som liknade en tron satt en
som till utseendet liknade en människa. /.../ och när jag såg det, föll jag ned på mitt ansikte, och jag hörde rösten av en som talade.” En liknande syn som vid strömmen Kebar uppenbarar sig även i Hesekiel 8. Dessutom: ”Och jag hörde att hjulen kallades ’rundlar’.” (10:13). ”Och Herrens härlighet höjde sig och lämnade staden och stannade på berget öster om staden.” (11:23). ”Det hebreiska ordet för rundel betyder något som snabbt och upprepat roterar runt, och rundel betyder även virvelvind.”[3]
komma norrifrån, ett stort moln med flammande eld, och ett sken omgav det; och mitt däri, mitt i elden, syntes något som var såsom glänsande malm. Och mitt däri syntes något som liknade fyra väsenden, och dessa sågo ut på följande sätt: de liknade människor /.../ Och när väsendena gingo, gingo ock hjulen invid dem; och när väsendena lyfte sig upp över jorden, lyfte sig ock hjulen. /.../ Och över väsendenas huvuden syntes något som liknade ett himlafäste, till utseendet såsom underbar kristall, utspänt ovan deras huvuden. /.../ Och när de gingo, lät dånet av deras vingar i mina öron såsom dånet av stora vatten ... Men när de stodo stilla, höllo de sina vingar nedsänkta./.../ Och ovanpå fästet, som vilade på deras huvuden, syntes något som såg ut att vara av safirsten, och som liknade en tron; och ovanpå det som liknade en tron satt en
som till utseendet liknade en människa. /.../ och när jag såg det, föll jag ned på mitt ansikte, och jag hörde rösten av en som talade.” En liknande syn som vid strömmen Kebar uppenbarar sig även i Hesekiel 8. Dessutom: ”Och jag hörde att hjulen kallades ’rundlar’.” (10:13). ”Och Herrens härlighet höjde sig och lämnade staden och stannade på berget öster om staden.” (11:23). ”Det hebreiska ordet för rundel betyder något som snabbt och upprepat roterar runt, och rundel betyder även virvelvind.”[3]
I Hesekiel liksom i många andra av Gamla Testamentets böcker nämns keruber: ”Han for på keruberna och flög /.../ Av glansen framför honom veko molnen undan ... och eldsglöd for ned ...” (Psalt. 18:11-13). Själva ordet kerub (krb) betyder: stor, väldig, gripare. Andra tolkningar är: vagn, åkdon, fartyg.[4] Vad som verkligen åsyftas med ”keruber” är en olöst gåta. Vad man vet är att keruberna har vingar: (2 Mos 25:22, 1 Kon. 6:24, 1 Kon. 8:6-7, 1 Krön. 28:18, 2 Krön. 3:11, 13, 5:7-8).
Det sumeriska piktografiska tecknet för gudar är ett tvåstavigt ord – DIN.GIR. Orden ”din”
+ "gir" 
bildar tillsammans "dingir" 
, vilket liknar ett raketdrivetrymdskepp med en landningsfarkost.[5]
+ "gir" 
bildar tillsammans "dingir" 
, vilket liknar ett raketdrivetrymdskepp med en landningsfarkost.[5]
Naturligtvis förekommer rikligt med flygande maskiner även i de sumeriska/akkadiska texterna (avbildade gudar är dessutom utrustade med vingar).
Den sumeriske härskaren Gudea byggde ett tempel åt Ninurta. Han beskriver Ninurtas ”gudomliga svarta
vindfågel”. Gudea förklarar att ”den gudomliga fågeln” vid uppstigningen ”sköt blixtar på de höga murarna”.[8]
3. Hon hängde kedjor med små blå stenar om halsen.
4. Hon fäste tvillingstenar på axlarna.
5. Hon tog en gyllene rulle i handen.
6. Hon spände hängslen i kors över bröstet.
7. Hon iförde sig PALA-dräkten.
Dogonfolket i Mali i Västafrika berättar också om landade farkoster för årtusenden sedan – ”I ett moln av rök”.[20]
Bland annat berättas om Nanna/Sin: ”Herre, Enlils förstfödde son, när du kommer ned i himmelsbåten
/.../ när du svävade över Ur i den heliga båten.” ”Detta är Sins stora under, som inte vederfarits landet på långa tider /.../ Att Sin ... boende i himlen, från himlen nedstigit på Jorden.”[6] Den onde guden Zu (som antas vara identisk med Nanna/Sin) stal de gudomliga ”formlerna” från Enlils tempel. Liksom i grekiska och andra gudasagor råder ofta rivalitet mellan gudarna, även mellan far och son, bröder och systrar. Enlils son Ninurta utses att döda Zu och ta tillbaks formlerna. Ea råder Ninurta att förse sina vapen med en til-lum och skjuta in den i kugghjulen på Zus ”vingar”. Det assyriska ordet til-lum kan härledas till det sumeriska ordet
TIL, vars symbol (skrivtecken) liknar en raket. Ordet ”til” existerar än idag i hebreiskan och betyder just ”raket”.[7]
/.../ när du svävade över Ur i den heliga båten.” ”Detta är Sins stora under, som inte vederfarits landet på långa tider /.../ Att Sin ... boende i himlen, från himlen nedstigit på Jorden.”[6] Den onde guden Zu (som antas vara identisk med Nanna/Sin) stal de gudomliga ”formlerna” från Enlils tempel. Liksom i grekiska och andra gudasagor råder ofta rivalitet mellan gudarna, även mellan far och son, bröder och systrar. Enlils son Ninurta utses att döda Zu och ta tillbaks formlerna. Ea råder Ninurta att förse sina vapen med en til-lum och skjuta in den i kugghjulen på Zus ”vingar”. Det assyriska ordet til-lum kan härledas till det sumeriska ordet
TIL, vars symbol (skrivtecken) liknar en raket. Ordet ”til” existerar än idag i hebreiskan och betyder just ”raket”.[7]
Den sumeriske härskaren Gudea byggde ett tempel åt Ninurta. Han beskriver Ninurtas ”gudomliga svarta
vindfågel”. Gudea förklarar att ”den gudomliga fågeln” vid uppstigningen ”sköt blixtar på de höga murarna”.[8]
Gilgamesch, härskaren i Uruk omkring år 2900 f. Kr., var son till en gudinna, men hade en mänsklig far och
var således en halvgud. Gilgamesch vill en dag uppsöka gudarna för att få reda på hur man får evigt liv. ”Härskaren Gilgamesch längtade till landet Tilmun.” (TIL.MUN betyder ”raketernas land”.) Han ber Utu om tillstånd: ”Låt mig beträda landet. Låt mig förfärdiga min schem. Låt mig uppställa min schem på de platser, där schems har uppställts ... För mig till din landningsplats i --- ” Tavlan är sönderbruten så ”landningsplatsens” namn kan inte utläsas.[9]
En annan som var ute och flög var Inanna (dotter till Sin). Hon har blivit utstött från sin stad och berättar:
”Jag uppmanades att flyga bort från mitt tempel. Jag, en drottning, uppmanades att flyga bort från min stad som en fågel.”[10]
”Jag uppmanades att flyga bort från mitt tempel. Jag, en drottning, uppmanades att flyga bort från min stad som en fågel.”[10]
I en text behandlas Inannas luftresor och de förberedelser som krävdes:
1. Hon satte en SCHU.GAR.RA på huvudet.
2. Hon fäste ’mätringar’ på öronen. 3. Hon hängde kedjor med små blå stenar om halsen.
4. Hon fäste tvillingstenar på axlarna.
5. Hon tog en gyllene rulle i handen.
6. Hon spände hängslen i kors över bröstet.
7. Hon iförde sig PALA-dräkten.
SCHU.GAR.RA betyder: ”det som man kan gå långt ut i alltet med.” I en hymn ägnad Inanna står det: ”Himlens härskarinna: hon anlägger himmelsdräkten, stiger djärvt upp till himlen; över alla befolkade länder flyger hon sin MU.”[11] Det är tydligt att det behövs viss utrustning eller dräkt inför en rymdfärd.
Ordet MU (ett koniskt föremål) som betecknar flygande farkost, och betyder ”det som reser sig lodrätt”, har
orsakat felöversättningar inte bara av de sumeriska texterna utan även av bibliska texter. Semitiska avledningar av ordet mu är: schu-mu (”det som en mu är”), liksom scham och schem. Då ordet också kan betyda ”det varigenom man blir ihågkommen”, har ur detta uppstått begreppet ”namn”. MU har därmed ofta felaktigt översatts med ”namn”, t. ex. har en inskript i Gudeas tempel: ”Hans MU skall omfatta länderna från horisont till horisont” översatts till ”hans namn skall uppfylla länderna”. I en hymn till Ischtar talas om hans
”MU som utsänder strålar”, vilket översatts till ”Ditt namn strålar, det når himlens zenit”. Bibelöversättarna har hållit fast vid ”namn” överallt där ordet schem förekommer, fastän det har påpekats att orden schem och schamaim (”himmel”) kommer av schamah (”det som är uppåtriktat”). I Första Mosebok (11) skildras människornas försök att uppföra en schem (Babels torn i Sinears land). Men översättare har lagt in en symbolisk betydelse och menar att det handlar om ”att göra sig ett namn”.[12] ”Kom låt oss bygga en stad åt oss och ett torn, vars spets räcker upp i himmelen, och så göra oss en schem ...”
orsakat felöversättningar inte bara av de sumeriska texterna utan även av bibliska texter. Semitiska avledningar av ordet mu är: schu-mu (”det som en mu är”), liksom scham och schem. Då ordet också kan betyda ”det varigenom man blir ihågkommen”, har ur detta uppstått begreppet ”namn”. MU har därmed ofta felaktigt översatts med ”namn”, t. ex. har en inskript i Gudeas tempel: ”Hans MU skall omfatta länderna från horisont till horisont” översatts till ”hans namn skall uppfylla länderna”. I en hymn till Ischtar talas om hans
”MU som utsänder strålar”, vilket översatts till ”Ditt namn strålar, det når himlens zenit”. Bibelöversättarna har hållit fast vid ”namn” överallt där ordet schem förekommer, fastän det har påpekats att orden schem och schamaim (”himmel”) kommer av schamah (”det som är uppåtriktat”). I Första Mosebok (11) skildras människornas försök att uppföra en schem (Babels torn i Sinears land). Men översättare har lagt in en symbolisk betydelse och menar att det handlar om ”att göra sig ett namn”.[12] ”Kom låt oss bygga en stad åt oss och ett torn, vars spets räcker upp i himmelen, och så göra oss en schem ...”
Indiens gamla gudar var också försedda med allehanda flygande farkoster. Indiska forskningar har givit vid
handen att flygplan var kända därstädes 5000 år f. Kr. Några exempel från Mahabharata (ett 3000-årigt sanskritverk som översattes till engelska 1882-86): ”...himmelsvagn omgiven av ett starkt sken /.../ med ett larm liksom dånet från mäktiga moln. Maskinen var utrustad med vingförsedda kastkroppar ... Den hade
åskviggar och Tutagudas som var kanoner utrustade med hjul och som arbetade med luftexpansion /.../ Vagnen drogs med en sådan hastighet att ögat knappt kunde följa dess väg.”[13]
handen att flygplan var kända därstädes 5000 år f. Kr. Några exempel från Mahabharata (ett 3000-årigt sanskritverk som översattes till engelska 1882-86): ”...himmelsvagn omgiven av ett starkt sken /.../ med ett larm liksom dånet från mäktiga moln. Maskinen var utrustad med vingförsedda kastkroppar ... Den hade
åskviggar och Tutagudas som var kanoner utrustade med hjul och som arbetade med luftexpansion /.../ Vagnen drogs med en sådan hastighet att ögat knappt kunde följa dess väg.”[13]
”Sedan han noga övervägt maskinens kurs, började Matáli manövrera den till en plats med jämn mark.” (83). ”Bhima flög med sin vimana på en oerhörd stråle som glänste såsom solen och vars larm var såsom åskans dunder.”[14]
De flygande maskinerna i vedatexterna kallades vimanor (vimanas) och beskrivs som: ”...en apparat som
rör sig som en fågel av sin egen inre kraft, såväl på jorden och i vattnet som i luften, kallas vimana ...” Vimanas fanns i många olika utföranden och med olika egenskaper; t. ex. kunde de: stå stilla i luften, flyga bortom jordens atmosfär och besöka andra planeter, starta lodrätt, transportera många människor. Dessutom var de (som tidigare nämnts) så snabba att ögat knappt kunde följa deras väg över himlen. En del hade en drivanordning till vilken ”fyra kvicksilverbehållare måste finnas”, medan en annan variant drevs av luft. Ett problem med vimanas var att de ställde till med sådan förödelse. ”Enligt skrifterna fruktade man i Anuradpura dessa vimanalandningar efterom det alltid blev så stora skador på stadens bebyggelse då farkosterna startade först lodrätt upp och sedan på låg höjd gick över hustaken.”[15]
rör sig som en fågel av sin egen inre kraft, såväl på jorden och i vattnet som i luften, kallas vimana ...” Vimanas fanns i många olika utföranden och med olika egenskaper; t. ex. kunde de: stå stilla i luften, flyga bortom jordens atmosfär och besöka andra planeter, starta lodrätt, transportera många människor. Dessutom var de (som tidigare nämnts) så snabba att ögat knappt kunde följa deras väg över himlen. En del hade en drivanordning till vilken ”fyra kvicksilverbehållare måste finnas”, medan en annan variant drevs av luft. Ett problem med vimanas var att de ställde till med sådan förödelse. ”Enligt skrifterna fruktade man i Anuradpura dessa vimanalandningar efterom det alltid blev så stora skador på stadens bebyggelse då farkosterna startade först lodrätt upp och sedan på låg höjd gick över hustaken.”[15]
Några utdrag ur en text som beskriver hemligheter rörande vimanas: ”...Hemligheten hur man konstruerar
flygande apparater /.../ Hemligheten om hur man gör flygande apparater osynliga ... Hemligheten om hur man avlyssnar ljud och samtal i fientliga flygande apparater ... Hemligheten om hur man framställer bilder av fientliga flygande apparaters inre /.../ Hemligheten om hur man gör varelserna i fientliga flygande apparater medvetslösa och förstör fientliga flygande apparater ...”[16]
flygande apparater /.../ Hemligheten om hur man gör flygande apparater osynliga ... Hemligheten om hur man avlyssnar ljud och samtal i fientliga flygande apparater ... Hemligheten om hur man framställer bilder av fientliga flygande apparaters inre /.../ Hemligheten om hur man gör varelserna i fientliga flygande apparater medvetslösa och förstör fientliga flygande apparater ...”[16]
När himmelsvagnar blev nedskjutna under strid hände följande: ”Ett paraply skars loss och utlöstes och
maskinerna berövades sina hjul. Paraplyerna formade en rad svanar.” Fallskärmar?[17]
maskinerna berövades sina hjul. Paraplyerna formade en rad svanar.” Fallskärmar?[17]
Fler beskrivningar av flygande farkoster återfinns i Ramajana (översatt till engelska 1891): ”På Ramas
befallning höjde sig den härliga vagnen med väldigt dån upp mot ett molnberg ...”[18]
befallning höjde sig den härliga vagnen med väldigt dån upp mot ett molnberg ...”[18]
Också de tibetanska böckerna Tantjua och Kantjua nämnner förhistoriska flygmaskiner, som de kallar ”pärlor på himlen”.
Rongamailegenden (Nya Zeeland) berättar om ett stamkrig. Nga-ti-hau-krigarna bad guden Rongamai om hjälp: ”Hans uppenbarelse var som en lysande stjärna, som en eldslåga, som en sol.” Rongamai flög över bytorget och lät sig falla: ”Marken vräktes upp, synen doldes av dammoln, ljudet var som åskans dån, och sedan som suset i en snäcka.”[19]
Dogonfolket i Mali i Västafrika berättar också om landade farkoster för årtusenden sedan – ”I ett moln av rök”.[20]
[1] Jessup, 1974:32
[2] Jessup, 1974
[3] Kjellson/Mattsson, 1985:96
[7] Sitchin, 1990
[8] Sitchin, 1990:111
[11] Sitchin, 1990:113
[12] Sitchin, 1990
[13] Kjellson/Mattsson, 1985:82
[14] Däniken, v. 1974:83
[15] Kjellson/Mattsson, 1985:340
[16] Däniken, v., 1973:132 f
[17] Kjellson/Mattsson, 1985:83
[18] Däniken, v., 1974:83
[19] Däniken, 1977:143
[20] Kjellson/Mattsson, 1985
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Omslagsbild till "Det Godas och det Sannas makt - första boken"