Visar inlägg med etikett Det Godas och det Sannas makt. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Det Godas och det Sannas makt. Visa alla inlägg
onsdag 23 mars 2011
Kapitlen i rätt ordning nu
Nu har jag flyttat om kapitlen/inläggen så de kommer i den ordning de ska läsas. När man gör inlägg i en blogg kommer ju de senaste överst och det blev ju då lite avigt när jag la in kapitel 1 först (som alltså hamnade långt bak) och kapitel 51 (det sista) hamnade först. Men nu ska de vara i rätt ordning. För att inte inläggen skulle bli så långa så hade jag från början lagt in "Klicka för att läsa mer"-länkar. Nu tog jag bort ett par såna (kapitel 12 och 13) och skulle vilja veta om det är bättre med eller utan?
Hur det började
Nu har jag lagt upp alla 51 kapitlen och väntar på lite feedback.
I väntan på detta ska jag berätta om hur den här boken kom till.
Det började med att jag, för 10-11 år sedan, gick en kurs som hette Textproduktion. Kursen handlade om att skriva olika typer av texter, t.ex. skulle vi göra en intervju med någon person och skriva en featureartikel utifrån den intervjun. Och så skulle vi skriva början på en bok. Utan att för den skull ha några ambitioner om att verkligen skriva en hel bok. Så jag skrev sex kapitel, utan större funderingar på vad det skulle handla om i förlängningen. Vi skulle också skriva slutet på en bok, inte nödvändigtvis den vi skrivit början på. De sex första kapitlen är de som ingår i boken - efter en del omskrivningar och utfyllnad. Slutkapitlet jag skrev då är inte samma som i boken, men det blev det som gav idén om vad boken faktiskt skulle handla om.
När jag skriver så utgår jag för det mesta från en dialog, som jag sedan bygger på. Mina skönlitterära texter har därför mycket dialog och det är just dialogskrivandet som är min starka sida. Jag vill fördjupa mig i karaktärerna och miljö och story kommer i andra hand.
I den här första boken har jag gjort ett förmodligen typiskt nybörjarfel, nämligen att jag tryckt in för mycket av allt möjligt, så den kan kännas lite kaotisk bitvis. Om jag redan från början tänkt att det skulle bli flera böcker hade jag kanske kunnat portionera ut materialet och ha ett tydligare tema i varje bok. Fortfarande kan jag ju göra om texten och det är därför jag vill ha lite feedback och kloka åsikter från läsarna. Jag har nämligen planer på åtminstone ett par uppföljare till den här första boken. Sen har jag planer för några helt andra böcker också ...
I väntan på detta ska jag berätta om hur den här boken kom till.
Det började med att jag, för 10-11 år sedan, gick en kurs som hette Textproduktion. Kursen handlade om att skriva olika typer av texter, t.ex. skulle vi göra en intervju med någon person och skriva en featureartikel utifrån den intervjun. Och så skulle vi skriva början på en bok. Utan att för den skull ha några ambitioner om att verkligen skriva en hel bok. Så jag skrev sex kapitel, utan större funderingar på vad det skulle handla om i förlängningen. Vi skulle också skriva slutet på en bok, inte nödvändigtvis den vi skrivit början på. De sex första kapitlen är de som ingår i boken - efter en del omskrivningar och utfyllnad. Slutkapitlet jag skrev då är inte samma som i boken, men det blev det som gav idén om vad boken faktiskt skulle handla om.
När jag skriver så utgår jag för det mesta från en dialog, som jag sedan bygger på. Mina skönlitterära texter har därför mycket dialog och det är just dialogskrivandet som är min starka sida. Jag vill fördjupa mig i karaktärerna och miljö och story kommer i andra hand.
I den här första boken har jag gjort ett förmodligen typiskt nybörjarfel, nämligen att jag tryckt in för mycket av allt möjligt, så den kan kännas lite kaotisk bitvis. Om jag redan från början tänkt att det skulle bli flera böcker hade jag kanske kunnat portionera ut materialet och ha ett tydligare tema i varje bok. Fortfarande kan jag ju göra om texten och det är därför jag vill ha lite feedback och kloka åsikter från läsarna. Jag har nämligen planer på åtminstone ett par uppföljare till den här första boken. Sen har jag planer för några helt andra böcker också ...
Kapitel 1
Varningsropen fick honom att kasta en blick ut genom gluggen i det täta lövverket framför grottmynningen. Han såg harpyörnen som gled över vattenfallets krön. Den gjorde en sväng in bland träden nedanför och han förlorade den ur sikte – men ljuden av den kalabalik örnen orsakade undgick honom inte. Frassande och prasslande ljud av löv, dunsar från hoppande kroppar och skrapet av klor, flappandet från vingar, något som föll, ett skri. Sedan blev det tyst en stund, innan de vanliga regnskogsljuden tog vid igen. Anante funderade en stund över vilken kalabalik hans eget beslut skulle kunna orsaka. Han var beredd att ta konsekvenserna för sin egen del, men det fanns fler att ta hänsyn till - familjen, Nefi, mänskligheten…
Grottan låg strax till vänster om vattenfallet, fem meter från dess krön, tjugo meter ovanför ravinens botten och helt dold bakom ett snårigt buskage av slingerväxter. Den triangelformade öppningen var en och en halv meter hög och två meter bred. Inte ens om man visste om den kunde man se grottan – det var enbart med hjälp av sin överutvecklade hörsel som Anante hade hittat den, då han för två år sedan sökt efter en avskild plats att meditera på; han hade uppfattat den akustiska skillnaden grottan åstadkom när två kolibrier förflyttade sig från en blomklase vid sidan av grottan till en precis framför. Men även med vetskap om grottan skulle det otillgängliga läget på en klippvägg täckt av opålitliga, snärjande och löst fästa buskar och slingerväxter ha avskräckt de flesta från att ens försöka ta sig till den, men för Anante existerade inga fysiska hinder.
Han satt med korslagda ben i grottans mynning. Det långa svarta håret svepte mjukt som silke över hans nakna rygg, förutom de två tunna flätorna som ramade in de mjuka dragen i ett ansiktet som inte på långt när avslöjade hans verkliga ålder. De mörkbruna ögonen gav emellertid en ledtråd till sanningen, då de avslöjade en vishet som endast kommer efter ett långt liv – eller många liv. Han hade ändå levt ett relativt bekymmerfritt liv tills nu, ett liv som det egentligen inte fanns någon anledning att ändra på. Men det var inte för sin egen skull, som han ville genomföra en förändring, det var för alla de levande varelser som utgjorde den totala organism som kallades ’Jorden’.
När uppståndelsen efter harpyörnens visit lagt sig, slöt han ögonen för att inte låta sig distraheras av fler synintryck, och skärmade av alla ljud tills det enda han hörde var sitt eget pulserande blod. Den uppgift han stod inför innebar att han måste fokusera sitt medvetande långt bortom synens och hörselns räckvidd och krävde all hans uppmärksamhet. Oavsett konsekvenserna hade han fattat sitt beslut och var beredd att genomföra det. När koncentrationen fördjupades ytterligare upphörde den fysiska världen helt att existera för honom.
”Nefi”, viskade han. Det var inte nödvändigt för honom att uttala namnet – han visste att det räckte med tanken – men den här gången skulle han genomföra en tankeprestation utöver det vanliga. Den här gången skulle han låta andra ta del av kommunikationen mellan honom och Nefi – och han måste göra det utan att Nefi upptäckte det. ”Nefi, lyssna på mig!”
Det dröjde några sekunder, sedan hörde han, liksom en viskning, men direkt i sitt medvetande, en röst som bara var en tanke: ”Anante, vi lyssnar.”
Han tvekade ett ögonblick – än kunde han avstyra det hela, men sedan gick han rakt på sak. ”Främmande människor närmar sig vårt område”, sa han. ”Människor från norr. De är nära nu. Vad ska vi göra? Kan vi tala med dem?”
Svaret kom snabbt den här gången, och han visste vad det skulle bli; han hade inte behövt fråga.
”Ni måste flytta. Ni måste flytta sfären...”
Anante upplevde en känsla han aldrig hade upplevt på många år – den var så ovan att han först inte kunde identifiera den. Men så insåg han, att han var... inte arg... men irriterad. Och han gjorde något han aldrig tidigare hade gjort – han avbröt Nefi. Ja, han till och med opponerade sig.
”Vi måste inte flytta!” Han viskade fortfarande, men det fanns kraft bakom orden. ”Vi kan tala med dem! Vi kan lära dem!”
”Nej!” Trycket i ordet fick honom att vackla lite och han öppnade ett öga för att lätta på koncentrationen. ”Det är för tidigt.” En ny röst, som Anante kände igen som sin personlige mentor Akarscham, talade till honom i en lite mildare ton, ”De är inte redo än.”
”Men när? När är de redo? Jag har sett hur det ser ut i världen – Jordens hela varelse vrider sig i våndor! Människorna behöver kunskapen! Räcker inte det?”
Svaret dröjde, sen kom ett enkelt ”Nej”. Anante kände tydligt tveksamheten bakom svaret och översköljdes av sympati, eller kanske till och med medlidande, gentemot Nefi.
”Det är ni som inte är redo. Ni är rädda – trots kunskapen”, sa han, och det var ett konstaterande – ingen fråga.
”Vi är försiktiga.”
Anante log. Han visste att Nefi inte kunde ljuga – men slingra sig kunde de. ”Ibland måste man ta risker”, sa han milt.
Svaret dröjde något. ”Minns vad som hände din far, Anante...”
Han suckade; det ville han helst inte minnas. ”Min far var naiv”, sa han. ”Han var inte redo. Men jag är redo, Akarscham. Jag är beredd att ta risken. Jag vill kontakta min utvalde. Men jag vill inte gå emot er vilja...”
Nu dröjde svaret ännu längre. ”Anante, din kunskap är stor. Kanske är du redo. Men du har rätt – vi är inte redo. Och du vet inte om din utvalde är den rätte...”
”Det är det jag vill ta reda på...”
”Och även om han är den rätte så tror vi inte att han är redo...”
Detta hade Anante dryftat med Nefi i flera år redan. ”Hur många gånger ska han behöva återfödas innan ni tror han är redo?” Det var en retorisk råga och han väntade sig inget svar. ”Kanske om han fick veta att han var en utvald...”
”Om han är den rätte, och om han blir redo i denna livstid, så kommer han till dig...”
Det hade Anante hört förut. Och det kanske kan ordnas, tänkte han utan att vidarebefordra tanken till Nefi. ”Det är inte lätt att hitta mig. Jag tror det kan vara nödvändigt att jag tar första steget”, sa han istället fast han visste vad svaret skulle bli på det förslaget.
”Det är för farligt. Rädslans makt kan krossa dig, Anante.”
”Om rädslans makt är så stark nu att även de som känner den Sanna makten smittas – är det då inte dags att göra något? Jag är beredd att ta risken.” Han började känna sig ordentligt frustrerad nu.
”Vi vill vänta...”
Han insåg att han inte kunde få Nefi att ändra sig och han accepterade det – de var ändå hans lärare. ”Ni är alltså rädda”, konstaterade han igen.
Efter några sekunder kom det: ”Ja.” Inget mer.
Anante var osäker på hur han skulle ta den bekräftelsen. Att Nefi bekände att även de fortfarande kunde drabbas av en sådan mänsklig känsla som rädsla, kändes både oroande och glädjande. Kanske hade de rätt. Kanske var försiktigheten befogad. Kanske hade han begått ett stort misstag. Kanske skulle han som harpyan skapa skräck och förvirring, trots att syftet varit att ge kunskap. Allt berodde på om de som mottog meddelandet styrdes av Sanningens eller rädslans makt. Och det visste han inte.
”Vi ska flytta”, sa han. ”Den här gången...”
Grottan låg strax till vänster om vattenfallet, fem meter från dess krön, tjugo meter ovanför ravinens botten och helt dold bakom ett snårigt buskage av slingerväxter. Den triangelformade öppningen var en och en halv meter hög och två meter bred. Inte ens om man visste om den kunde man se grottan – det var enbart med hjälp av sin överutvecklade hörsel som Anante hade hittat den, då han för två år sedan sökt efter en avskild plats att meditera på; han hade uppfattat den akustiska skillnaden grottan åstadkom när två kolibrier förflyttade sig från en blomklase vid sidan av grottan till en precis framför. Men även med vetskap om grottan skulle det otillgängliga läget på en klippvägg täckt av opålitliga, snärjande och löst fästa buskar och slingerväxter ha avskräckt de flesta från att ens försöka ta sig till den, men för Anante existerade inga fysiska hinder.
Han satt med korslagda ben i grottans mynning. Det långa svarta håret svepte mjukt som silke över hans nakna rygg, förutom de två tunna flätorna som ramade in de mjuka dragen i ett ansiktet som inte på långt när avslöjade hans verkliga ålder. De mörkbruna ögonen gav emellertid en ledtråd till sanningen, då de avslöjade en vishet som endast kommer efter ett långt liv – eller många liv. Han hade ändå levt ett relativt bekymmerfritt liv tills nu, ett liv som det egentligen inte fanns någon anledning att ändra på. Men det var inte för sin egen skull, som han ville genomföra en förändring, det var för alla de levande varelser som utgjorde den totala organism som kallades ’Jorden’.
När uppståndelsen efter harpyörnens visit lagt sig, slöt han ögonen för att inte låta sig distraheras av fler synintryck, och skärmade av alla ljud tills det enda han hörde var sitt eget pulserande blod. Den uppgift han stod inför innebar att han måste fokusera sitt medvetande långt bortom synens och hörselns räckvidd och krävde all hans uppmärksamhet. Oavsett konsekvenserna hade han fattat sitt beslut och var beredd att genomföra det. När koncentrationen fördjupades ytterligare upphörde den fysiska världen helt att existera för honom.
”Nefi”, viskade han. Det var inte nödvändigt för honom att uttala namnet – han visste att det räckte med tanken – men den här gången skulle han genomföra en tankeprestation utöver det vanliga. Den här gången skulle han låta andra ta del av kommunikationen mellan honom och Nefi – och han måste göra det utan att Nefi upptäckte det. ”Nefi, lyssna på mig!”
Det dröjde några sekunder, sedan hörde han, liksom en viskning, men direkt i sitt medvetande, en röst som bara var en tanke: ”Anante, vi lyssnar.”
Han tvekade ett ögonblick – än kunde han avstyra det hela, men sedan gick han rakt på sak. ”Främmande människor närmar sig vårt område”, sa han. ”Människor från norr. De är nära nu. Vad ska vi göra? Kan vi tala med dem?”
Svaret kom snabbt den här gången, och han visste vad det skulle bli; han hade inte behövt fråga.
”Ni måste flytta. Ni måste flytta sfären...”
Anante upplevde en känsla han aldrig hade upplevt på många år – den var så ovan att han först inte kunde identifiera den. Men så insåg han, att han var... inte arg... men irriterad. Och han gjorde något han aldrig tidigare hade gjort – han avbröt Nefi. Ja, han till och med opponerade sig.
”Vi måste inte flytta!” Han viskade fortfarande, men det fanns kraft bakom orden. ”Vi kan tala med dem! Vi kan lära dem!”
”Nej!” Trycket i ordet fick honom att vackla lite och han öppnade ett öga för att lätta på koncentrationen. ”Det är för tidigt.” En ny röst, som Anante kände igen som sin personlige mentor Akarscham, talade till honom i en lite mildare ton, ”De är inte redo än.”
”Men när? När är de redo? Jag har sett hur det ser ut i världen – Jordens hela varelse vrider sig i våndor! Människorna behöver kunskapen! Räcker inte det?”
Svaret dröjde, sen kom ett enkelt ”Nej”. Anante kände tydligt tveksamheten bakom svaret och översköljdes av sympati, eller kanske till och med medlidande, gentemot Nefi.
”Det är ni som inte är redo. Ni är rädda – trots kunskapen”, sa han, och det var ett konstaterande – ingen fråga.
”Vi är försiktiga.”
Anante log. Han visste att Nefi inte kunde ljuga – men slingra sig kunde de. ”Ibland måste man ta risker”, sa han milt.
Svaret dröjde något. ”Minns vad som hände din far, Anante...”
Han suckade; det ville han helst inte minnas. ”Min far var naiv”, sa han. ”Han var inte redo. Men jag är redo, Akarscham. Jag är beredd att ta risken. Jag vill kontakta min utvalde. Men jag vill inte gå emot er vilja...”
Nu dröjde svaret ännu längre. ”Anante, din kunskap är stor. Kanske är du redo. Men du har rätt – vi är inte redo. Och du vet inte om din utvalde är den rätte...”
”Det är det jag vill ta reda på...”
”Och även om han är den rätte så tror vi inte att han är redo...”
Detta hade Anante dryftat med Nefi i flera år redan. ”Hur många gånger ska han behöva återfödas innan ni tror han är redo?” Det var en retorisk råga och han väntade sig inget svar. ”Kanske om han fick veta att han var en utvald...”
”Om han är den rätte, och om han blir redo i denna livstid, så kommer han till dig...”
Det hade Anante hört förut. Och det kanske kan ordnas, tänkte han utan att vidarebefordra tanken till Nefi. ”Det är inte lätt att hitta mig. Jag tror det kan vara nödvändigt att jag tar första steget”, sa han istället fast han visste vad svaret skulle bli på det förslaget.
”Det är för farligt. Rädslans makt kan krossa dig, Anante.”
”Om rädslans makt är så stark nu att även de som känner den Sanna makten smittas – är det då inte dags att göra något? Jag är beredd att ta risken.” Han började känna sig ordentligt frustrerad nu.
”Vi vill vänta...”
Han insåg att han inte kunde få Nefi att ändra sig och han accepterade det – de var ändå hans lärare. ”Ni är alltså rädda”, konstaterade han igen.
Efter några sekunder kom det: ”Ja.” Inget mer.
Anante var osäker på hur han skulle ta den bekräftelsen. Att Nefi bekände att även de fortfarande kunde drabbas av en sådan mänsklig känsla som rädsla, kändes både oroande och glädjande. Kanske hade de rätt. Kanske var försiktigheten befogad. Kanske hade han begått ett stort misstag. Kanske skulle han som harpyan skapa skräck och förvirring, trots att syftet varit att ge kunskap. Allt berodde på om de som mottog meddelandet styrdes av Sanningens eller rädslans makt. Och det visste han inte.
”Vi ska flytta”, sa han. ”Den här gången...”
Kapitel 2
CIA:s högkvarter, Langley, Virginia, USA
” Mr Wittley, Generalmajor Cunningham på försvarsdepartementet söker er.”
”Säg att jag sitter i ett möte. Jag ringer upp honom om en stund.”
”Han sa att det var mycket viktigt...”
Wittley suckade. Han hade just grälat med sin fru om sonens val av livsstil och som vanligt hade hans fru övertalat honom att prata med Matt, även om han personligen tyckte att Matt var i sin fulla rätt att själv bestämma över sitt liv. Och nu skulle han precis slå sin första putt. Att träna golfputtar var hans sätt att varva ner efter ett gräl och han hade alltid puttklubban och en uppsättning bollar inom räckhåll. Han siktade mot puttkoppen vid den bortre väggen, slog putten och missade med en decimeter. Med ännu en suck sa han: ”Okej, koppla honom.”
Han satte sig vid skrivbordet och tog telefonluren. ”Bill, tänker ni starta ett nytt krig, eller...?”
Generalmajor William Cunningham skrattade torrt: ”Inte för tillfället, Walter, men vi är alltid redo. Och ditt jobb är ju att se till att vi har en bra ursäkt... Nej, så här är det: Jag är på väg till dig.”
”Jaha...I tjänsten?” Wittley förstod att det inte handlade om någon social visit; han och Bill Cunningham var goda vänner sedan många år och i normala fall – även om de talades vid i ett officiellt ärende – så ägnades alltid några minuter åt att förhöra sig om varandras familj, hälsa och golfresultat. Att gå rakt på sak var inte typiskt, och det sände en lätt känsla av obehag uppefter Wittleys ryggrad.
”Vi ska samarbeta, Walt. Order från högsta ort.”
”Aha. Varför har inte min chef meddelat mig?”
”Min chef talar just nu med din chef och han kommer att ge dig ett uppdrag liksom min chef hade gett mig det här uppdraget.”
”Jag förstår. När är du här?”
”Om några timmar.”
”Okej, jag finns här, men... vad handlar det om?”
Cunningham tvekade. ” Minns du den där signalen som de snappade upp i New Mexico av en ren slump för någon månad sen?”
”Den där som NRO kollade och som ingen blev klok på?”
”Precis. De har försökt finna den igen och igår blev det napp...”
”Åh? Det har jag inte hört något om... Blev de något klokare den här gången då?”
”Både och. Radioastronomerna kontaktade NASA och... Låt mig säga så här: NASA kontaktade oss och nu kontaktar vi er...”
”Så...?” Känslan av obehag ökade; Cunninghams allvarliga tonfall och närmast ovilja att tala om saken kändes klart oroväckande. ”Vad var det för signal? Vad kom de fram till?”
”Låt mig fråga så här: Känner du till om Brasilien har något på månen att göra?”
”Månen...? Nej...”
”Jag dyker upp vid tvåtiden...”
Kapitel 3
”Anante, titta!”
Loolingi gick före Anante på jaguarstigen. Hon hade dragit sin favoritmorbror med sig för en honungsexpedition medan hennes mamma och ett par andra kvinnor gått för att plocka bananer.
Hon plockade en Gandha-blomma och vände sig om. ”Titta vad jag kan!” sa hon och höll fram händerna med handflatorna uppåt. Gandha-blomman med sin långa smala stjälk låg tvärsöver handflatorna.
Anante stannade och log mot henne. ”Visa mig.” Han satte sig på huk och betraktade sin ivriga systerdotter. Att hon inte varit helt koncentrerad på deras egentliga uppdrag hade han känt, men han hade inte vetat vad det var hon sökt förrän nu. Och han hade fortfarande ingen aning om vad hon tänkte göra med blomman. Hade han velat, skulle han utan svårighet ha kunna läsa hennes tankar, men det var helt emot hans principer och inget han ens övervägt. Även om han inte alla gånger uppskattade hennes överraskningar – hon kunde vara lite småjäklig när hon var på det humöret. Han trodde inte att hon var på det humöret nu i alla fall.
Loolingi gick före Anante på jaguarstigen. Hon hade dragit sin favoritmorbror med sig för en honungsexpedition medan hennes mamma och ett par andra kvinnor gått för att plocka bananer.
Hon plockade en Gandha-blomma och vände sig om. ”Titta vad jag kan!” sa hon och höll fram händerna med handflatorna uppåt. Gandha-blomman med sin långa smala stjälk låg tvärsöver handflatorna.
Anante stannade och log mot henne. ”Visa mig.” Han satte sig på huk och betraktade sin ivriga systerdotter. Att hon inte varit helt koncentrerad på deras egentliga uppdrag hade han känt, men han hade inte vetat vad det var hon sökt förrän nu. Och han hade fortfarande ingen aning om vad hon tänkte göra med blomman. Hade han velat, skulle han utan svårighet ha kunna läsa hennes tankar, men det var helt emot hans principer och inget han ens övervägt. Även om han inte alla gånger uppskattade hennes överraskningar – hon kunde vara lite småjäklig när hon var på det humöret. Han trodde inte att hon var på det humöret nu i alla fall.
Kapitel 4
CIA:s högkvarter, Langley, Virginia
”Jag börjar förstå varför du inte ville säga vad det handlade om”, sa Walter Wittley. ”Det låter som ett aprilskämt.”
Dagen innan hade han pratat med sin chef om uppdraget de fått. CIA-chefen hade verkat lite disträ och inte särskilt angelägen att diskutera saken, utan överlät bara hela operationen på Wittley och hänvisade till Cunningham för vidare information. Cunningham hade anlänt på eftermiddagen och de hade börjat skissa på själva operationen som gick ut på att skicka en grupp agenter till regnskogen. Generalmajoren hade inte sagt mer än absolut nödvändigt om bakgrunden till uppdraget och varit ovanligt sammanbiten och strikt. Det han hade fått veta var nog för att tanken skulle svindla, men Wittley kände instinktivt att det var något mer. De hade tillbringat kvällen tillsammans hemma hos honom, och Cunningham hade också övernattat där, men på grund av både sekretessen och en sorts helig princip hade de då avhållit sig från att överhuvudtaget nämna sitt gemensamma uppdrag.
Inte förrän de åter satt på Wittleys kontor. Och nu hade Cunningham äntligen försagt sig.
Kapitel 5
”Någon följer efter oss”, påpekade Loolingi när hon och Anante var på väg hem efter att ha fyllt den andra kalebassen med honung från en andra honungsgömma. Hon stannade och tittade efter djuret men det var inte inom synhåll. ”Jag tror det är en jaguar!”, sa hon andäktigt, efter att en stund ha ’känt in’ djurets energier.
”Ja, det är det.” Anante hade varit medveten om jaguaren ända sen de lämnade sista honungsgömman – det var ju faktiskt jaguarens upptrampade stig de utnyttjade – men trodde inte att Loolingi hade upptäckt djuret; hon hade varit helt upptagen av att snaska på honungen. Loolingi var oskuldsfullt omedveten om vilken dragningskraft hon hade på djur – för henne var det så självklart att alla djur ville vara hennes vänner, att hon aldrig någonsin förvånades. Anante förvånades i alla fall – även om jaguaren kände att de inte skulle skada den, så vore det normala ändå att den skulle ha dragit sig undan då den hörde människor närma sig. Men den här jaguaren följde efter dem. Och den sista halvtimmen hade den kommit närmare – mer nyfiken än rädd hade Anante konstaterat – och nu hade också Loolingi känt dess närvaro, även om den fortfarande befann sig cirka tvåhundra meter bakom dem.
”Är det någon vi känner?” undrade Loolingi. Hon visste naturligtvis att hon inte hade träffat någon jaguar tidigare- bara sett en på håll - men om det var någon som Anante kände, så var det hennes vän också.
”Ja, det är det.” Anante hade varit medveten om jaguaren ända sen de lämnade sista honungsgömman – det var ju faktiskt jaguarens upptrampade stig de utnyttjade – men trodde inte att Loolingi hade upptäckt djuret; hon hade varit helt upptagen av att snaska på honungen. Loolingi var oskuldsfullt omedveten om vilken dragningskraft hon hade på djur – för henne var det så självklart att alla djur ville vara hennes vänner, att hon aldrig någonsin förvånades. Anante förvånades i alla fall – även om jaguaren kände att de inte skulle skada den, så vore det normala ändå att den skulle ha dragit sig undan då den hörde människor närma sig. Men den här jaguaren följde efter dem. Och den sista halvtimmen hade den kommit närmare – mer nyfiken än rädd hade Anante konstaterat – och nu hade också Loolingi känt dess närvaro, även om den fortfarande befann sig cirka tvåhundra meter bakom dem.
”Är det någon vi känner?” undrade Loolingi. Hon visste naturligtvis att hon inte hade träffat någon jaguar tidigare- bara sett en på håll - men om det var någon som Anante kände, så var det hennes vän också.
Kapitel 6
Torsdag morgon
Ett samlingsrum i CIA:s högkvarter
Fem män och en kvinna var samlade i rummet för att gå igenom uppdraget och planera en strategi. På rekommendation av National Security Council hade presidenten gett CIA i uppdrag att undersöka vad som försiggick i den brasilianska regnskogen. Ärendet betecknades som mycket brådskande och mycket hemligt; minsta möjliga antal personer skulle blandas in. CIA-chefen hade accepterat uppdraget och utsett Walter Wittley, tillsammans med Generalmajor Cunningham, och med Allan Loeb – en av sydamerikasektionens samordningssekreterare – som assistent, som ansvariga för uppdragets genomförande. Dessa hade sammankallat ett team bestående av experter inom olika områden.
Wittley tittade på klockan; genomgången skulle starta klockan nio och nu var den kvart över, men antropologen hade inte kommit ännu. ”Okej, han dyker väl upp så småningom”, sa han och vände sig till Cunningham. ”Du kan börja med att dra bakgrunden.”
”Så här ligger det till…” Cunningham gav en kortfattad redogörelse av situationen och uppdraget. Kommunikationsexperten Samuel Neuman, psykologen Robert Hayden, med specialkompetens inom hypnos och parapsykologi, och gruppledaren, den enda kvinnan, taktiska agenten och fältstrategen Johnna Gibbons, lyssnade alla uppmärksamt.
Kapitel 7
Solen höjde sig över bergskammen i öster. Solstrålarna skingrade nattens dimmor och fick de skogsklädda kullarna och bergen västerut att glöda smaragdgröna. Floden som inte var synlig från hans utsiktspunkt låg ännu i skugga. Medan nattjägarna drog sig tillbaks till sina viloställen började andra leta efter mat, omedvetet tacksamma över att ha överlevt natten. Nya ljud fyllde luften, skränande aror, skrålande vrålapor och även det nästan ohörbara ljudet av fjärilspuppor som öppnade sig. Anantes sinnen var utvecklade till en närmast obegränsad skärpa och han kunde också både höra och se syre lösgöra sig från trädens blad.
Långt söderut såg han rökstrimman från en lägereld – indianer som gjorde sig redo för ännu en jakttur. På betydligt närmare håll steg röken från ytterligare en eld. Den kanadensiska forskargruppen, som hade slagit läger mindre än en kilometer från familjens tidigare boställe, hade vaknat och beredde sig inför en sista utflykt innan de gav sig iväg. De hade byggt flottar för att snabbt ta sig ner till det vattenfall, nedanför vilket de lämnat ett par motorbåtar som skulle ta dem vidare till bebodda trakter igen.
Anante hade närmat sig deras förra läger några dagar tidigare – innan han talade med Nefi – för att ta reda på vilka de var och vad de hade för ärende i regnskogen. Det fanns sex personer i lägret; förutom de tre kanadensarna fanns där en guide från en av städerna vid den stora floden och två indianer från en by utefter en av de mindre floderna bara några mil därifrån. Det var en halvvetenskaplig expedition i liten skala och de hade tillbringat två veckor i regnskogen och uthärdat en del strapatser innan de slutligen för några dagar sedan kommit så nära familjens boställe, att Anante kände sig nödsakad att ha det där samtalet med Nefi.
Utan att bli sedd hade han iakttagit människorna och fått en rätt klar bild av deras drivkrafter. Liksom vid tidigare tillfällen hade han sökt efter något som skulle kunna motivera att han tog kontakt och den här gången fann han att två av dessa främlingar hade egenskaper som övertygade honom om att de skulle kunna ta till sig kunskapen och göra något gott av den i kombination med deras egna kunskaper och ambitioner. Det var därför han hade utmanat Nefi och försökt få deras tillåtelse att ta kontakt.
Långt söderut såg han rökstrimman från en lägereld – indianer som gjorde sig redo för ännu en jakttur. På betydligt närmare håll steg röken från ytterligare en eld. Den kanadensiska forskargruppen, som hade slagit läger mindre än en kilometer från familjens tidigare boställe, hade vaknat och beredde sig inför en sista utflykt innan de gav sig iväg. De hade byggt flottar för att snabbt ta sig ner till det vattenfall, nedanför vilket de lämnat ett par motorbåtar som skulle ta dem vidare till bebodda trakter igen.
Anante hade närmat sig deras förra läger några dagar tidigare – innan han talade med Nefi – för att ta reda på vilka de var och vad de hade för ärende i regnskogen. Det fanns sex personer i lägret; förutom de tre kanadensarna fanns där en guide från en av städerna vid den stora floden och två indianer från en by utefter en av de mindre floderna bara några mil därifrån. Det var en halvvetenskaplig expedition i liten skala och de hade tillbringat två veckor i regnskogen och uthärdat en del strapatser innan de slutligen för några dagar sedan kommit så nära familjens boställe, att Anante kände sig nödsakad att ha det där samtalet med Nefi.
Utan att bli sedd hade han iakttagit människorna och fått en rätt klar bild av deras drivkrafter. Liksom vid tidigare tillfällen hade han sökt efter något som skulle kunna motivera att han tog kontakt och den här gången fann han att två av dessa främlingar hade egenskaper som övertygade honom om att de skulle kunna ta till sig kunskapen och göra något gott av den i kombination med deras egna kunskaper och ambitioner. Det var därför han hade utmanat Nefi och försökt få deras tillåtelse att ta kontakt.
Kapitel 8
Matt Wittley hade ingen aning om vart han var på väg. Allt hade hänt så fort och den lilla information han hade fått – eller snarast tvingat sig till – var minst sagt bristfällig. Liksom hans tilltro till informationens tillförlitlighet.
Han hade varit ensam hemma i föräldrarnas hus när hans far hade ringt dagen innan och han hade genast anat att det var något allvarligt på gång. Bara det att hans far ringde hem från jobbet var en indikation, för det brukade han aldrig göra. Sedan var det tonfallet – hans far var nervös.
”Matt, jag vill be dig om en tjänst”, hade han sagt. ”Jag vet hur du känner och skulle aldrig be dig om det inte var så viktigt...”
”Mhm...” Matt blev genast på defensiven.
”Det har uppstått ett nödläge och vi behöver dina kunskaper...”
”Menar du CIA?”
”Ja. Vi behöver en antropolog. Nu genast.”
Matt trodde inte sina öron. ”Men, farsan! Du vet...”
”Ja, jag vet, och som sagt, jag skulle aldrig be dig...”
Det var sant att hans far visste precis vad Matt hade för inställning till CIA och statsapparaten i allmänhet – det var ingen mening att argumentera ytterligare. ”Vad handlar det om?” frågade han istället. Lite nyfiken var han i alla fall. Och så mindes han drömmen han haft natten innan.
”Det kan jag inte säga i telefon. Jag vill att du kommer hit.”
Han hade varit ensam hemma i föräldrarnas hus när hans far hade ringt dagen innan och han hade genast anat att det var något allvarligt på gång. Bara det att hans far ringde hem från jobbet var en indikation, för det brukade han aldrig göra. Sedan var det tonfallet – hans far var nervös.
”Matt, jag vill be dig om en tjänst”, hade han sagt. ”Jag vet hur du känner och skulle aldrig be dig om det inte var så viktigt...”
”Mhm...” Matt blev genast på defensiven.
”Det har uppstått ett nödläge och vi behöver dina kunskaper...”
”Menar du CIA?”
”Ja. Vi behöver en antropolog. Nu genast.”
Matt trodde inte sina öron. ”Men, farsan! Du vet...”
”Ja, jag vet, och som sagt, jag skulle aldrig be dig...”
Det var sant att hans far visste precis vad Matt hade för inställning till CIA och statsapparaten i allmänhet – det var ingen mening att argumentera ytterligare. ”Vad handlar det om?” frågade han istället. Lite nyfiken var han i alla fall. Och så mindes han drömmen han haft natten innan.
”Det kan jag inte säga i telefon. Jag vill att du kommer hit.”
Kapitel 9
Anante såg inte planet men han hörde det. Han hade tillbringat en timme vid sfären som efter flytten var placerad i en klippskreva en knapp kilometer från panahen. Utan att kunna besluta sig hade han funderat över om han skulle kontakta Nefi och berätta om sina planer. Nefi hade alltid varit rädda för att sfären skulle hamna i orätta händer och nu skulle han avsiktligt riskera att den blev bortförd av människor som inte hade en aning om dess kraft. Skulle han gömma den och inte alls avslöja Nefis inblandning i utvecklandet av kunskapen? Eller skulle han berätta om Nefi även om de inte var villiga att framträda själva? Det kunde bli svårt att undervisa om kunskapen utan Nefis medverkan, och utan att ta hjälp av sfären, men det var förmodligen så det skulle bli.
Kapitel 10
Johnna Gibbons var inte bara kallhamrad – hon svettades inte heller. Och hon lät inget hejda henne. En tolv meter djup och tjugo meter bred ravin var bara en smärre olägenhet.
Matt kunde inte låta bli att trots allt beundra henne. Hon var inte trevlig, men onekligen effektiv – och outtröttlig. De hade nu tillbringat ett dygn i regnskogen och det hade inte varit någon söndagsutflykt. Den första etappen hade varit lättast. Med två motorförsedda gummiflottar hade de tagit sig uppför floden från den plats där planet hade landat. Hur långt det var från slutmålet hade Matt ingen aning om, men det för tillfället låga vattenståndet hade förmodligen inneburit att man tvingats landa ganska långt från målet som uppenbarligen låg vid någon liten biflod. Med flottarna kunde man i alla fall ta sig uppför den mindre floden några kilometer innan en alltför stenig och grund fors gjorde det omöjligt att ta sig fram vattenvägen.
Men Miss Gibbons antog att det skulle gå att ta sig fram längre upp och dessutom skulle det gå att snabbt ta sig nerför forsen i flottarna på tillbakavägen – alltså gav hon order om att flottarna skulle dras upp förbi forsen. Alla var dyblöta och blåslagna efter den kraftmätningen, men som genom ett under hade ingen vare sig drunknat eller brutit några vitalare ben – det var bara Hayden som hade brutit ett finger när han snubblade på en stock. Och Miss Gibbons hade rätt; floden planade ut ovanför forsen och några kilometer till var farbara med flottarna.
Matt kunde inte låta bli att trots allt beundra henne. Hon var inte trevlig, men onekligen effektiv – och outtröttlig. De hade nu tillbringat ett dygn i regnskogen och det hade inte varit någon söndagsutflykt. Den första etappen hade varit lättast. Med två motorförsedda gummiflottar hade de tagit sig uppför floden från den plats där planet hade landat. Hur långt det var från slutmålet hade Matt ingen aning om, men det för tillfället låga vattenståndet hade förmodligen inneburit att man tvingats landa ganska långt från målet som uppenbarligen låg vid någon liten biflod. Med flottarna kunde man i alla fall ta sig uppför den mindre floden några kilometer innan en alltför stenig och grund fors gjorde det omöjligt att ta sig fram vattenvägen.
Men Miss Gibbons antog att det skulle gå att ta sig fram längre upp och dessutom skulle det gå att snabbt ta sig nerför forsen i flottarna på tillbakavägen – alltså gav hon order om att flottarna skulle dras upp förbi forsen. Alla var dyblöta och blåslagna efter den kraftmätningen, men som genom ett under hade ingen vare sig drunknat eller brutit några vitalare ben – det var bara Hayden som hade brutit ett finger när han snubblade på en stock. Och Miss Gibbons hade rätt; floden planade ut ovanför forsen och några kilometer till var farbara med flottarna.
Kapitel 11
”Det kan inte var här”, sa kvinnan med tydlig irritation i rösten. ”Enligt bilderna ska det vara en glänta och ett vattendrag alldeles intill. Vi flög över det...” Hon lyssnade en stund, sedan tittade hon på den apparat hon höll i och som Anante gissade var en satellittelefon och till slut skakade hon frustrerat på huvudet och packade ner apparaten i ryggsäcken som en av männen bar.
De övriga i sällskapet tittade frågande på henne.
”Enligt dem så befinner vi oss exakt på målet”, sa hon. ”Men det är ju helt uppenbart att någon har klantat till det. Är du säker på att den där apparaten fungerar?”
Mannen som höll i den apparat hon åsyftade nickade men såg mycket konfunderad ut.
”Okej, då är det vanlig hederlig kompass som gäller”, sa kvinnan och plockade upp en sådan ur benfickan. Hon stirrade några sekunder på kompassen, sedan räckte hon den till en annan av männen i sällskapet.
”Vad fan?” sa han och de andra samlades runt honom och alla tittade på kompassen. Mannen plockade fram sin egen kompass, sedan sa han: ”Det är nåt jävligt mystisk här.”
De övriga i sällskapet tittade frågande på henne.
”Enligt dem så befinner vi oss exakt på målet”, sa hon. ”Men det är ju helt uppenbart att någon har klantat till det. Är du säker på att den där apparaten fungerar?”
Mannen som höll i den apparat hon åsyftade nickade men såg mycket konfunderad ut.
”Okej, då är det vanlig hederlig kompass som gäller”, sa kvinnan och plockade upp en sådan ur benfickan. Hon stirrade några sekunder på kompassen, sedan räckte hon den till en annan av männen i sällskapet.
”Vad fan?” sa han och de andra samlades runt honom och alla tittade på kompassen. Mannen plockade fram sin egen kompass, sedan sa han: ”Det är nåt jävligt mystisk här.”
Kapitel 12
”Han säger att skogens invånare har avslöjat närvaron av främlingar. Han säger att vi är välkomna om vi respekterar skogen och dess invånare. ”
Matt frångick Miss Gibbons direktiv och förde en egen dialog med Anante. Han hade snabbt insett att Anante förstod allt som sades och han behövde inte vidarebefordra Miss Gibbons frågor, eller hennes lögner och halvsanningar till svar på Anantes fråga – Anante visste redan varför de kommit, men ville att det skulle förbli en hemlighet mellan honom och Matt.
”Jag känner dig”, sa Matt. ”Jag såg dig i en dröm.”
”Ja, jag ville förbereda dig. Jag ville att du skulle komma.”
”För vad? Varför är jag här? Hur är detta möjligt?”
”Jag ska förklara allting för dig senare.”
Miss Gibbons gav Anante en lång granskande blick, och blev till sin egen bestörtning och irritation oerhört förlägen inför den intensiva men på något vis likgiltiga granskning hon själv utsattes för. Anantes oberörbara lugn och det tålmodigt vänliga småleendet fick henne att känna sig avslöjad. Och visserligen hade hon väl inte varit alldeles ärlig när hon påstått att de kommit för att lära känna Anante och hans stam – det var ju ändå ingen direkt lögn. Om han nu hade något med deras uppdrag att göra, vill säga – och hennes, i vanliga fall inte särskilt omhuldade, kvinnliga intuition sa henne att han faktiskt hade det. Hon fick lust att sätta pistolen mellan ögonen på honom bara för att se om han fortfarande skulle le. Med en viljeansträngning slet hon blicken från Anante och vände sig till Matt.
”Vem är han? Av vilken anledning har han gett sig tillkänna? Känner han andra som oss – icke-indianer, menar jag?” Hon gav Anante en snabb blick. ”Och har han något att göra med att vi är helt vilse här i djungeln?” Hon visste att frågan kunde tyckas skrattretande, ja rent av befängd, men hon hade inte tid med något eller någon som inte var relevant för hennes uppdrag. Utan att avslöja detta uppdrag för Matt, ville hon snabbt få klart för sig om Anante verkligen hade något att göra med de frågor som var anledningen till att hon befann sig här i denna infernaliska ångbastu.
Matt stirrade klentroget på Miss Gibbons. ”Hur skulle han...” började han, men när han kastade en hastig blick på Anante så visste han med ens att hennes till synes absurda misstanke var helt befogad.
Neuman tittade på GPS-mottagaren. ”Nu får jag andra koordinater”, sa han häpet. Mitchell tittade på sin kompass som alldeles nyss hade snurrat okontrollerat. ”Kompassen är stadig nu”, meddelade han lika häpet.
Miss Gibbons ryckte till när satellittelefonens sökare började vibrera i hennes bröstficka. Hon stängde av den och drog fram satellittelefonen ur Haydens ryggsäck. När hon hade kopplat upp den lyssnade hon utan ett ord och de andra såg att hon höjde på ögonbrynen. Sedan sa hon ”Nej” och ”Förmodligen” och ”Ja” och avslutade samtalet. Hon tryckte ner telefonen i Haydens ryggsäck med en kraft som om hon aldrig ville se eller höra den igen. Alla väntade på att hon skulle säga något, men hon stod en lång stund och stirrade fundersamt på Anante.
”Vad var det om?” frågade till slut Hayden.
Hon tittade på männen som stod som frågetecken och väntade på ett svar. Och hon kände att hon föraktade dem mer än någonsin. ”Min man ville att jag skulle köpa mjölk på hemvägen”, sa hon helt allvarligt.
Matt, Neuman, Hayden och Mitchell blev fullkomligt nollställda. Victor och Tejo hörde inte ens på eftersom de var fullt upptagna med att diskutera Anante och hans obegripliga språk. Anante var den ende som genast visste att Miss Gibbons skämtade. Han var den ende som visste att hon faktiskt hade någon humor.
”Det var ett skämt”, sa hon så, men ingen skrattade. ”Jag fick just veta att vi inte är där vi är. Vi lär befinna oss i Zimbabwe.”
Neuman tittade på GPS-mottagaren igen. ”Det tror jag inte...”
”Det är klart vi inte är i Zimbabwe!” sa Miss Gibbons sammanbitet och tydligt irriterad. Hon drog Hayden och Neuman lite avsides. ”Vad tror ni? Kan den här indianen ha något att göra med det vi söker?”
”Det är väl inte omöjligt”, svarade Hayden. ”Vi borde ju befinna oss åtminstone i närheten av vårt mål, och så många andra indianstammar lär inte finnas i de här trakterna... Jag tror inte han dök upp bara av en slump. Och det här med GPS:en och kompasserna... Jag har bara en känsla... att han redan visste vilka vi var... Att han faktiskt väntade oss...”
”Nu drar du väl ändå lite väl fantasifulla slutsatser...” Hon avslöjade inte att hennes känsla sa precis samma sak, men hon kunde i alla fall låtsas överväga tanken. ”Men kanske...”, sa hon fundersamt. ”Neuman, visar dina apparater något?”
Neuman skakade på huvudet. ”Det är bara GPS:en som är konstig ..”
”Men vad tror du? Finns det någon möjlighet – och då syftar jag på att vi faktiskt letar efter en okänd teknik, eventuellt telepati – att det är något sådant och inte bara någon geologisk avvikelse, som orsakat just det?”
Neuman avfärdade inte möjligheten. ”Något är det i alla fall...”, sa han bara.
Miss Gibbons gick tillbaks och ställde sig intill Matt. ”Fråga honom”, sa hon till honom men med blicken fäst på Anante. ”Vem är han, vad vill han och vad är det som händer här?”
Matt frågade och fick ett kort svar. ”Han säger att han vill sprida kunskapen om det Godas och det Sannas makt.”
Miss Gibbons stirrade på Matt för att utröna om han drev med henne, men hon kunde inte se annat än att han verkade lika oförstående själv. ”Och vad är det?” frågade hon och tittade på Anante igen. ”Något religiöst hokuspokus?”
”Nej...” Matt bad Anante om ett förtydligande och översatte svaret. ”Det är andens makt. Den enda makten.”
”Jaså minsann. Och han besitter den makten?”
”Ja. Alla gör det, fast de flesta har glömt det.”
Miss Gibbons höjde på ögonbrynen. ”Så han vill alltså hjälpa oss fräscha upp minnet? Fråga varifrån han har fått kunskapen. Fråga vad han vet om andens makt på månen.”
Matt stirrade än en gång klentroget på Miss Gibbons. ”Månen?”
”Ja, du vet. Den där dammiga bollen som cirklar runt jorden”, sa hon sarkastiskt och pekade mot himlen.
Matt tittade på de övriga. Mitchell såg lika frågande ut som han själv. Neuman såg sammanbiten ut. Hayden nickade. ”Fråga hur han kommunicerar med månen”, sa han.
”Är det därför vi är här? Tror ni...?” Matt stirrade på Anante.
Anante hade väntat på frågan. Till skillnad från Matt visste han ju allt om anledningen till denna märkliga CIA-expedition. Nu var det dags att bestämma sig för hur mycket han skulle avslöja. Efter att lite vårdslöst ha avslöjat att han hade väntat dem hade han backat med den lilla halvsanningen att det var skogens innevånare som annonserat deras närvaro. Det var onödigt att de visste att han medvetet hade initierat det som lett till de beslut som i sin tur lett till detta möte.
Han hade också avslöjat mer än vad som kanske var förnuftigt när han mixtrat med GPS-mottagaren och kompasserna. Å andra sidan, om han kunde övertyga Miss Gibbons om att det hon kommit för att ta reda på helt och hållet kunde härledas till honom personligen, så skulle han kanske inte behöva avslöja vare sig Nefi eller sfären. Han skulle till och med kunna följa med dem tillbaks till USA och hålla dem borta från regnskogen och hans familj. Men det var inte den bästa lösningen. Det var här i sin hemmiljö som han bäst kontrollerade sina förmågor. Det var här han hämtade kraften. Det var här hans tro på andens makt var som starkast – även om den de senaste dagarna ibland hade sviktat. I en miljö präglad av tvivel och fruktan skulle han kunna förlora så mycket kraft att det inte blev möjligt för honom att ta sig hem igen. Det kunde gå mycket illa.
Så när Matt ställde frågan, svarade han: ”Nefi finns där. Nefi kom till oss för länge sedan och gav oss kunskapen. Jag talar med Nefi när jag behöver vägledning. Men Nefi säger att människorna inte är redo för kunskapen än. Jag tror Nefi har fel. Jag vill sprida kunskapen. Jag vill visa Nefi att människorna kan verka för det Godas och det Sannas makt.”
Medan Matt översatte iakttog Anante de övriga.
Victor och Tejo, som var totalt ointresserade av samtalet, hade blivit rastlösa och började återigen leta efter något ätbart.
Mitchell vände sig till Hayden. ”Varför är vi här?” viskade han full av misstro.
Haydens ansikte visade en blandning av samma misstro men också bekräftelse och fascination. ”Utomjordiska kontakter”, svarade han.
Mitchells solbränna bleknade en nyans.
Neuman och Miss Gibbons avslöjade inte med en min vad de tänkte. Matt var så överväldigad av hela situationen att han inte ens orkade fundera över vad Anantes ord innebar. Han hade bestämt sig för att han nog ändå befann sig i en dröm – även om han skulle vakna med femhundrafemtioelva moskitbett och malaria.
Han märkte knappt att Miss Gibbons la en hand på hans axel, men han hörde mycket tydligt hennes ord. ”Och då är frågan: Vem, eller vad, är Nefi?”
Matt frångick Miss Gibbons direktiv och förde en egen dialog med Anante. Han hade snabbt insett att Anante förstod allt som sades och han behövde inte vidarebefordra Miss Gibbons frågor, eller hennes lögner och halvsanningar till svar på Anantes fråga – Anante visste redan varför de kommit, men ville att det skulle förbli en hemlighet mellan honom och Matt.
”Jag känner dig”, sa Matt. ”Jag såg dig i en dröm.”
”Ja, jag ville förbereda dig. Jag ville att du skulle komma.”
”För vad? Varför är jag här? Hur är detta möjligt?”
”Jag ska förklara allting för dig senare.”
Miss Gibbons gav Anante en lång granskande blick, och blev till sin egen bestörtning och irritation oerhört förlägen inför den intensiva men på något vis likgiltiga granskning hon själv utsattes för. Anantes oberörbara lugn och det tålmodigt vänliga småleendet fick henne att känna sig avslöjad. Och visserligen hade hon väl inte varit alldeles ärlig när hon påstått att de kommit för att lära känna Anante och hans stam – det var ju ändå ingen direkt lögn. Om han nu hade något med deras uppdrag att göra, vill säga – och hennes, i vanliga fall inte särskilt omhuldade, kvinnliga intuition sa henne att han faktiskt hade det. Hon fick lust att sätta pistolen mellan ögonen på honom bara för att se om han fortfarande skulle le. Med en viljeansträngning slet hon blicken från Anante och vände sig till Matt.
”Vem är han? Av vilken anledning har han gett sig tillkänna? Känner han andra som oss – icke-indianer, menar jag?” Hon gav Anante en snabb blick. ”Och har han något att göra med att vi är helt vilse här i djungeln?” Hon visste att frågan kunde tyckas skrattretande, ja rent av befängd, men hon hade inte tid med något eller någon som inte var relevant för hennes uppdrag. Utan att avslöja detta uppdrag för Matt, ville hon snabbt få klart för sig om Anante verkligen hade något att göra med de frågor som var anledningen till att hon befann sig här i denna infernaliska ångbastu.
Matt stirrade klentroget på Miss Gibbons. ”Hur skulle han...” började han, men när han kastade en hastig blick på Anante så visste han med ens att hennes till synes absurda misstanke var helt befogad.
Neuman tittade på GPS-mottagaren. ”Nu får jag andra koordinater”, sa han häpet. Mitchell tittade på sin kompass som alldeles nyss hade snurrat okontrollerat. ”Kompassen är stadig nu”, meddelade han lika häpet.
Miss Gibbons ryckte till när satellittelefonens sökare började vibrera i hennes bröstficka. Hon stängde av den och drog fram satellittelefonen ur Haydens ryggsäck. När hon hade kopplat upp den lyssnade hon utan ett ord och de andra såg att hon höjde på ögonbrynen. Sedan sa hon ”Nej” och ”Förmodligen” och ”Ja” och avslutade samtalet. Hon tryckte ner telefonen i Haydens ryggsäck med en kraft som om hon aldrig ville se eller höra den igen. Alla väntade på att hon skulle säga något, men hon stod en lång stund och stirrade fundersamt på Anante.
”Vad var det om?” frågade till slut Hayden.
Hon tittade på männen som stod som frågetecken och väntade på ett svar. Och hon kände att hon föraktade dem mer än någonsin. ”Min man ville att jag skulle köpa mjölk på hemvägen”, sa hon helt allvarligt.
Matt, Neuman, Hayden och Mitchell blev fullkomligt nollställda. Victor och Tejo hörde inte ens på eftersom de var fullt upptagna med att diskutera Anante och hans obegripliga språk. Anante var den ende som genast visste att Miss Gibbons skämtade. Han var den ende som visste att hon faktiskt hade någon humor.
”Det var ett skämt”, sa hon så, men ingen skrattade. ”Jag fick just veta att vi inte är där vi är. Vi lär befinna oss i Zimbabwe.”
Neuman tittade på GPS-mottagaren igen. ”Det tror jag inte...”
”Det är klart vi inte är i Zimbabwe!” sa Miss Gibbons sammanbitet och tydligt irriterad. Hon drog Hayden och Neuman lite avsides. ”Vad tror ni? Kan den här indianen ha något att göra med det vi söker?”
”Det är väl inte omöjligt”, svarade Hayden. ”Vi borde ju befinna oss åtminstone i närheten av vårt mål, och så många andra indianstammar lär inte finnas i de här trakterna... Jag tror inte han dök upp bara av en slump. Och det här med GPS:en och kompasserna... Jag har bara en känsla... att han redan visste vilka vi var... Att han faktiskt väntade oss...”
”Nu drar du väl ändå lite väl fantasifulla slutsatser...” Hon avslöjade inte att hennes känsla sa precis samma sak, men hon kunde i alla fall låtsas överväga tanken. ”Men kanske...”, sa hon fundersamt. ”Neuman, visar dina apparater något?”
Neuman skakade på huvudet. ”Det är bara GPS:en som är konstig ..”
”Men vad tror du? Finns det någon möjlighet – och då syftar jag på att vi faktiskt letar efter en okänd teknik, eventuellt telepati – att det är något sådant och inte bara någon geologisk avvikelse, som orsakat just det?”
Neuman avfärdade inte möjligheten. ”Något är det i alla fall...”, sa han bara.
Miss Gibbons gick tillbaks och ställde sig intill Matt. ”Fråga honom”, sa hon till honom men med blicken fäst på Anante. ”Vem är han, vad vill han och vad är det som händer här?”
Matt frågade och fick ett kort svar. ”Han säger att han vill sprida kunskapen om det Godas och det Sannas makt.”
Miss Gibbons stirrade på Matt för att utröna om han drev med henne, men hon kunde inte se annat än att han verkade lika oförstående själv. ”Och vad är det?” frågade hon och tittade på Anante igen. ”Något religiöst hokuspokus?”
”Nej...” Matt bad Anante om ett förtydligande och översatte svaret. ”Det är andens makt. Den enda makten.”
”Jaså minsann. Och han besitter den makten?”
”Ja. Alla gör det, fast de flesta har glömt det.”
Miss Gibbons höjde på ögonbrynen. ”Så han vill alltså hjälpa oss fräscha upp minnet? Fråga varifrån han har fått kunskapen. Fråga vad han vet om andens makt på månen.”
Matt stirrade än en gång klentroget på Miss Gibbons. ”Månen?”
”Ja, du vet. Den där dammiga bollen som cirklar runt jorden”, sa hon sarkastiskt och pekade mot himlen.
Matt tittade på de övriga. Mitchell såg lika frågande ut som han själv. Neuman såg sammanbiten ut. Hayden nickade. ”Fråga hur han kommunicerar med månen”, sa han.
”Är det därför vi är här? Tror ni...?” Matt stirrade på Anante.
Anante hade väntat på frågan. Till skillnad från Matt visste han ju allt om anledningen till denna märkliga CIA-expedition. Nu var det dags att bestämma sig för hur mycket han skulle avslöja. Efter att lite vårdslöst ha avslöjat att han hade väntat dem hade han backat med den lilla halvsanningen att det var skogens innevånare som annonserat deras närvaro. Det var onödigt att de visste att han medvetet hade initierat det som lett till de beslut som i sin tur lett till detta möte.
Han hade också avslöjat mer än vad som kanske var förnuftigt när han mixtrat med GPS-mottagaren och kompasserna. Å andra sidan, om han kunde övertyga Miss Gibbons om att det hon kommit för att ta reda på helt och hållet kunde härledas till honom personligen, så skulle han kanske inte behöva avslöja vare sig Nefi eller sfären. Han skulle till och med kunna följa med dem tillbaks till USA och hålla dem borta från regnskogen och hans familj. Men det var inte den bästa lösningen. Det var här i sin hemmiljö som han bäst kontrollerade sina förmågor. Det var här han hämtade kraften. Det var här hans tro på andens makt var som starkast – även om den de senaste dagarna ibland hade sviktat. I en miljö präglad av tvivel och fruktan skulle han kunna förlora så mycket kraft att det inte blev möjligt för honom att ta sig hem igen. Det kunde gå mycket illa.
Så när Matt ställde frågan, svarade han: ”Nefi finns där. Nefi kom till oss för länge sedan och gav oss kunskapen. Jag talar med Nefi när jag behöver vägledning. Men Nefi säger att människorna inte är redo för kunskapen än. Jag tror Nefi har fel. Jag vill sprida kunskapen. Jag vill visa Nefi att människorna kan verka för det Godas och det Sannas makt.”
Medan Matt översatte iakttog Anante de övriga.
Victor och Tejo, som var totalt ointresserade av samtalet, hade blivit rastlösa och började återigen leta efter något ätbart.
Mitchell vände sig till Hayden. ”Varför är vi här?” viskade han full av misstro.
Haydens ansikte visade en blandning av samma misstro men också bekräftelse och fascination. ”Utomjordiska kontakter”, svarade han.
Mitchells solbränna bleknade en nyans.
Neuman och Miss Gibbons avslöjade inte med en min vad de tänkte. Matt var så överväldigad av hela situationen att han inte ens orkade fundera över vad Anantes ord innebar. Han hade bestämt sig för att han nog ändå befann sig i en dröm – även om han skulle vakna med femhundrafemtioelva moskitbett och malaria.
Han märkte knappt att Miss Gibbons la en hand på hans axel, men han hörde mycket tydligt hennes ord. ”Och då är frågan: Vem, eller vad, är Nefi?”
Kapitel 13
En blixt lyste upp bladverket utanför regnridån. Den omedelbara och öronbedövande skrällen fick alla att studsa till där de satt hukande under klippöverhänget.
”Det var nära”, sa Mitchell.
Hur nära, blev de snart varse när först ett oroväckande brakande och knakande följdes av ett dån och fler knakanden och smällar och ett gnisslande ljud som annonserade ankomsten av det gigantiska träd som föll från klippan ovanför. Med kronan före brakade trädet ner framför klippskrevans öppning, tillsammans med några mindre träd som dragits med i fallet. Grenar knäcktes och tillsammans med medföljande buskar, lianer, epifyter och slingerväxter bildade grenverket en kompakt mur som helt täckte öppningen. Med ett hasande, skrapande ljud och en dov duns la sig trädet tillrätta med en sista våldsam vridning av hela härvan som stänkte regnvatten och en skur av löv, blommor och kvistar över de instängda. Och som en projektil slungades en avbruten gren in under klippkanten och slog in i bergväggen mitt emellan Mitchell och Neuman.
”Herregud!” utbrast Neuman och satte fumlande på sig glasögonen som han hade försökt putsa.
”Det var jävligt nära”, stönade Mitchell. En decimeter till höger och han hade blivit spetsad på grenen.
”Är någon skadad?” undrade Miss Gibbons som satt längst ut till vänster.
”Nej”, sa Mitchell. ”Vi fick bara en lättare ’nära döden’-upplevelse.”
”Men nu är vi fast här”, sa Hayden. ”Bara inte klippan rasar också.”
”Det regnar åtminstone inte in”, sa Mitchell. Neuman och Hayden blängde på honom och han ryckte på axlarna. ”Vi får hugga oss ut när det slutar regna.”
”När då?” undrade Hayden irriterat. ”Så vitt jag vet kan det hålla på i månader utan uppehåll!”
”I så fall får vi väl hugga oss ut innan det slutar.”
”Herregud”, mumlade Neuman igen. Att de satt inspärrade i en klippskreva var inte det som bekymrade honom mest – han led inte av klaustrofobi – men han hade fått syn på en orm som halvt ramlande, halvt slingrande försvann någonstans in bland de knäckta trädgrenarna – och tanken på att de skulle behöva ta sig förbi där, det gjorde honom direkt illamående.
Victor och Tejo bekymrade sig inte nämnvärt om vare sig det ena eller det andra – förutom att de fortfarande inte hade hittat något ätbart.
Hayden vände sig mot Miss Gibbons. ”Jag skulle faktiskt inte ha trott det om honom, men vi har blivit fintade. Den där indianen lurade oss.”
Miss Gibbons svarade inte. Istället vände hon sig mot Matt som satt mellan Hayden och henne. ”Vad tror du?” frågade hon.
”Om vad?”
”Lurade han in oss här? Fällde han trädet?”
”Nej. Han hjälpte oss hitta skydd undan regnet.”
”Men själv försvann han i tomma intet. Jag antar att vi inte ser honom något mer.”
”Jag tror han kommer tillbaks...”
”Tror, eller vet? Sa han något som du underlät att vidarebefordra?”
”Nej... Men han pratade om det Godas och det Sannas makt. Han vill inte skada oss.”
”Du är för godtrogen, Wittley...”
”Jag känner honom...”
”Jasså?”
”Ja, alltså, det känns som om jag kände honom... Jag drömde om honom.” Matt ångrade genast han hade uttalat orden.
”Jaha. Ja, det förvånar mig inte.”
”Inte?”
”Ja, han ser ju bra ut på sitt indianska vis, och...” Miss Gibbons fäste sin isblå blick på Matt. ”Jag har hört rykten om att du är bög.”
”Verkligen? Och vad har det med saken att göra? Jag drömde om honom innan vi ens kom hit.”
”Om just den här indianen?”
”Tja...”, Matt insåg att det var läge för en vit lögn. ”Någon indian i alla fall. Det var väl något minne från tidigare...”
”Någon annan indian du var betuttad i?”
Matt bara blängde på henne.
”Missförstå mig inte, jag tycker lika illa om dig oavsett om du är bög eller inte”, sa Miss Gibbons nästan vänligt.
”Bra. Det är ömsesidigt.”
”Jag litar inte på dig, Wittley. Min kvinnliga intuition säger mig att du vet mer än du vill säga. Kom ihåg att jag varnade dig.”
Matt sa inget om att det förvånade honom att hon hade en kvinnlig intuition.
Hon satt tyst några sekunder. Sedan sa hon: ”Han gillade inte att jag frågade om Nefi
När Matt hade ställt frågan till Anante hade denne inte svarat. Han hade över huvud taget inte reagerat utan stått orörlig med en frånvarande blick.
I samma stund gled en skugga över skogen och släckte de flimrande solstrålar som hade lyckats leta sig ner genom trädkronorna och skapat skarpa ljuskontraster i dunklet under träden. Det var fortfarande middagstid men med ens försvann färgerna och den plötsliga skymningen fick skogens djur att tystna. I fjärran hördes ett dovt muller.
”Nu kommer regnet”, hade Mitchell sagt.
”Kom med mig”, sa Anante och började gå.
”Vart?” undrade Miss Gibbons.
”Han vet var vi kan få skydd”, sa Matt och plockade upp sin ryggsäck.
De var hundra meter från klipputsprånget när regnet plötsligt vräkte över dem. I viss mån dämpades det av träden men de var ändå genomvåta innan de hann dyka in under klippan. Och i tumultet hade Anante försvunnit.
Miss Gibbons hade kastat sig ut i regnet igen för att leta rätt på honom, men tvingats ge upp – hon hade inte en aning om åt vilket håll han kunde ha gått.
Anante hade gått till sin egen grotta. Regnet hade kommit mycket lägligt. Miss Gibbons hade rätt i att han helst hade velat slippa frågan om vad eller vem Nefi var. Han hade vetat att den var oundviklig, men i samma stund som frågan ställdes hade han uppfattat en pirrande känsla i hårbotten. Det påminde om den känsla som signalerade att Nefi försökte kontakta honom – något han för övrigt känt flera gånger det senaste dygnet, men ihärdigt ignorerat. Den här gången var det nog det antågande åskvädret som orsakade känslan, men det fick honom att inse att han inte skulle kunna fortsätta utan att först ha talat med Nefi.
Efter att ha visat Matt och de övriga till klippan där de kunde krypa under och få skydd hade han gett sig av för att i enskildhet kontakta Nefi.
Återigen försatte han sig i det meditativa tillstånd som öppnade kontakten. ”Nefi, hör mig”, viskade han.
Svaret kom omedelbart. ”Vi hör dig, Anante. Du har undvikit oss.”
”Förlåt mig.”
”Du har trotsat oss.”
”Ja.”
”Varför?”
Återigen berättade Anante allt om vad han ville uppnå. Han sände mentala bilder av sin vision av den upplysta värld han ville skapa. Han berättade vad han hade gjort och erkände att han gjort en felbedömning. Han förklarade sina planer och ja, han hade undvikit dem, men nu bad han om Nefis förtroende, godkännande, stöd och vägledning.
”Om ni säger att jag måste klara det själv, så gör jag det. Om ni säger att jag måste avbryta det hela, så fortsätter jag, men håller er utanför. Om ni vill hindra mig, och avbryta alla kontakter, så ber jag er att ändå fortsätta vaka över min familj. Låt ingen annan straffas för mitt brott.”
”Anante”, sa rösten som tillhörde Akarscham ”du vet att vi inte straffar någon. Vi har ingen rätt eller önskan att döma dig. Kanske har vår rädsla för de onda krafterna stått i vägen för det syfte som en gång också var vårt. Anante, vi ska inte hindra dig. Vårt förtroende för dig har enbart stärkts då vi ser att du är beredd att fullfölja ditt syfte även utan vårt stöd. Den som känner det Sannas makt kan enbart utöva det Godas makt. Jag var din lärare, men nu är du min. Följ ditt hjärta, Anante. Tvivla aldrig.”
Anante satt kvar i grottan nästan en timme. Sedan återvände han hem.
”Det var nära”, sa Mitchell.
Hur nära, blev de snart varse när först ett oroväckande brakande och knakande följdes av ett dån och fler knakanden och smällar och ett gnisslande ljud som annonserade ankomsten av det gigantiska träd som föll från klippan ovanför. Med kronan före brakade trädet ner framför klippskrevans öppning, tillsammans med några mindre träd som dragits med i fallet. Grenar knäcktes och tillsammans med medföljande buskar, lianer, epifyter och slingerväxter bildade grenverket en kompakt mur som helt täckte öppningen. Med ett hasande, skrapande ljud och en dov duns la sig trädet tillrätta med en sista våldsam vridning av hela härvan som stänkte regnvatten och en skur av löv, blommor och kvistar över de instängda. Och som en projektil slungades en avbruten gren in under klippkanten och slog in i bergväggen mitt emellan Mitchell och Neuman.
”Herregud!” utbrast Neuman och satte fumlande på sig glasögonen som han hade försökt putsa.
”Det var jävligt nära”, stönade Mitchell. En decimeter till höger och han hade blivit spetsad på grenen.
”Är någon skadad?” undrade Miss Gibbons som satt längst ut till vänster.
”Nej”, sa Mitchell. ”Vi fick bara en lättare ’nära döden’-upplevelse.”
”Men nu är vi fast här”, sa Hayden. ”Bara inte klippan rasar också.”
”Det regnar åtminstone inte in”, sa Mitchell. Neuman och Hayden blängde på honom och han ryckte på axlarna. ”Vi får hugga oss ut när det slutar regna.”
”När då?” undrade Hayden irriterat. ”Så vitt jag vet kan det hålla på i månader utan uppehåll!”
”I så fall får vi väl hugga oss ut innan det slutar.”
”Herregud”, mumlade Neuman igen. Att de satt inspärrade i en klippskreva var inte det som bekymrade honom mest – han led inte av klaustrofobi – men han hade fått syn på en orm som halvt ramlande, halvt slingrande försvann någonstans in bland de knäckta trädgrenarna – och tanken på att de skulle behöva ta sig förbi där, det gjorde honom direkt illamående.
Victor och Tejo bekymrade sig inte nämnvärt om vare sig det ena eller det andra – förutom att de fortfarande inte hade hittat något ätbart.
Hayden vände sig mot Miss Gibbons. ”Jag skulle faktiskt inte ha trott det om honom, men vi har blivit fintade. Den där indianen lurade oss.”
Miss Gibbons svarade inte. Istället vände hon sig mot Matt som satt mellan Hayden och henne. ”Vad tror du?” frågade hon.
”Om vad?”
”Lurade han in oss här? Fällde han trädet?”
”Nej. Han hjälpte oss hitta skydd undan regnet.”
”Men själv försvann han i tomma intet. Jag antar att vi inte ser honom något mer.”
”Jag tror han kommer tillbaks...”
”Tror, eller vet? Sa han något som du underlät att vidarebefordra?”
”Nej... Men han pratade om det Godas och det Sannas makt. Han vill inte skada oss.”
”Du är för godtrogen, Wittley...”
”Jag känner honom...”
”Jasså?”
”Ja, alltså, det känns som om jag kände honom... Jag drömde om honom.” Matt ångrade genast han hade uttalat orden.
”Jaha. Ja, det förvånar mig inte.”
”Inte?”
”Ja, han ser ju bra ut på sitt indianska vis, och...” Miss Gibbons fäste sin isblå blick på Matt. ”Jag har hört rykten om att du är bög.”
”Verkligen? Och vad har det med saken att göra? Jag drömde om honom innan vi ens kom hit.”
”Om just den här indianen?”
”Tja...”, Matt insåg att det var läge för en vit lögn. ”Någon indian i alla fall. Det var väl något minne från tidigare...”
”Någon annan indian du var betuttad i?”
Matt bara blängde på henne.
”Missförstå mig inte, jag tycker lika illa om dig oavsett om du är bög eller inte”, sa Miss Gibbons nästan vänligt.
”Bra. Det är ömsesidigt.”
”Jag litar inte på dig, Wittley. Min kvinnliga intuition säger mig att du vet mer än du vill säga. Kom ihåg att jag varnade dig.”
Matt sa inget om att det förvånade honom att hon hade en kvinnlig intuition.
Hon satt tyst några sekunder. Sedan sa hon: ”Han gillade inte att jag frågade om Nefi
När Matt hade ställt frågan till Anante hade denne inte svarat. Han hade över huvud taget inte reagerat utan stått orörlig med en frånvarande blick.
I samma stund gled en skugga över skogen och släckte de flimrande solstrålar som hade lyckats leta sig ner genom trädkronorna och skapat skarpa ljuskontraster i dunklet under träden. Det var fortfarande middagstid men med ens försvann färgerna och den plötsliga skymningen fick skogens djur att tystna. I fjärran hördes ett dovt muller.
”Nu kommer regnet”, hade Mitchell sagt.
”Kom med mig”, sa Anante och började gå.
”Vart?” undrade Miss Gibbons.
”Han vet var vi kan få skydd”, sa Matt och plockade upp sin ryggsäck.
De var hundra meter från klipputsprånget när regnet plötsligt vräkte över dem. I viss mån dämpades det av träden men de var ändå genomvåta innan de hann dyka in under klippan. Och i tumultet hade Anante försvunnit.
Miss Gibbons hade kastat sig ut i regnet igen för att leta rätt på honom, men tvingats ge upp – hon hade inte en aning om åt vilket håll han kunde ha gått.
Anante hade gått till sin egen grotta. Regnet hade kommit mycket lägligt. Miss Gibbons hade rätt i att han helst hade velat slippa frågan om vad eller vem Nefi var. Han hade vetat att den var oundviklig, men i samma stund som frågan ställdes hade han uppfattat en pirrande känsla i hårbotten. Det påminde om den känsla som signalerade att Nefi försökte kontakta honom – något han för övrigt känt flera gånger det senaste dygnet, men ihärdigt ignorerat. Den här gången var det nog det antågande åskvädret som orsakade känslan, men det fick honom att inse att han inte skulle kunna fortsätta utan att först ha talat med Nefi.
Efter att ha visat Matt och de övriga till klippan där de kunde krypa under och få skydd hade han gett sig av för att i enskildhet kontakta Nefi.
Återigen försatte han sig i det meditativa tillstånd som öppnade kontakten. ”Nefi, hör mig”, viskade han.
Svaret kom omedelbart. ”Vi hör dig, Anante. Du har undvikit oss.”
”Förlåt mig.”
”Du har trotsat oss.”
”Ja.”
”Varför?”
Återigen berättade Anante allt om vad han ville uppnå. Han sände mentala bilder av sin vision av den upplysta värld han ville skapa. Han berättade vad han hade gjort och erkände att han gjort en felbedömning. Han förklarade sina planer och ja, han hade undvikit dem, men nu bad han om Nefis förtroende, godkännande, stöd och vägledning.
”Om ni säger att jag måste klara det själv, så gör jag det. Om ni säger att jag måste avbryta det hela, så fortsätter jag, men håller er utanför. Om ni vill hindra mig, och avbryta alla kontakter, så ber jag er att ändå fortsätta vaka över min familj. Låt ingen annan straffas för mitt brott.”
”Anante”, sa rösten som tillhörde Akarscham ”du vet att vi inte straffar någon. Vi har ingen rätt eller önskan att döma dig. Kanske har vår rädsla för de onda krafterna stått i vägen för det syfte som en gång också var vårt. Anante, vi ska inte hindra dig. Vårt förtroende för dig har enbart stärkts då vi ser att du är beredd att fullfölja ditt syfte även utan vårt stöd. Den som känner det Sannas makt kan enbart utöva det Godas makt. Jag var din lärare, men nu är du min. Följ ditt hjärta, Anante. Tvivla aldrig.”
Anante satt kvar i grottan nästan en timme. Sedan återvände han hem.
Kapitel 14
Tillsammans med sina kusiner Arhati och Dirham och deras söner Tusnim och Achalah återvände Anante till klippan där han hade lämnat Matt och de övriga. När han satt i grottan hade han hört ljudet av det fallande trädet och uppfattat rädslan hos de instängda och när han återvände hem hade han bett sina släktingar att följa honom och hjälpa till med att röja undan trädet. Han skulle ha kunnat göra som han gjort vid ravinen när han städade upp där, men det var för tidigt ännu att avslöja alla de krafter han besatt.
Det häftiga skyfallet hade övergått i ett stilla droppande och när de efter en timmes språngmarsch närmade sig, hörde de ljudet av huggande machetes. Miss Gibbons var inte den som satt still och väntade på att räddas, och så snart regnet verkade lätta hade hon satt männen i arbete. Men trädet som ju dessutom var insnärjt i klängväxter var av ett segt slag och macheterna var slöa efter den tidigare trädhuggningen.
Anante och hans medarbetare hade skarpa yxor och efter mindre än fem minuter möttes de två grupperna inne bland grenarna. Miss Gibbons beordrade sina kollegor att ta rätt på packningen och med en viss möda tog de sig ut genom grenverket.
Hayden stötte sitt brutna lillfinger i en gren och stönade. Fingret var spjälat och sammanbundet med ringfingret men det var ömt och hade värkt oupphörligt trots smärtstillande medel, och det tålde inga stötar. Anante uppfattade stönet och såg Haydens grimas. Han hade lagt märke till det brutna fingret tidigare och nu beslutade han att göra något åt det.
Det häftiga skyfallet hade övergått i ett stilla droppande och när de efter en timmes språngmarsch närmade sig, hörde de ljudet av huggande machetes. Miss Gibbons var inte den som satt still och väntade på att räddas, och så snart regnet verkade lätta hade hon satt männen i arbete. Men trädet som ju dessutom var insnärjt i klängväxter var av ett segt slag och macheterna var slöa efter den tidigare trädhuggningen.
Anante och hans medarbetare hade skarpa yxor och efter mindre än fem minuter möttes de två grupperna inne bland grenarna. Miss Gibbons beordrade sina kollegor att ta rätt på packningen och med en viss möda tog de sig ut genom grenverket.
Hayden stötte sitt brutna lillfinger i en gren och stönade. Fingret var spjälat och sammanbundet med ringfingret men det var ömt och hade värkt oupphörligt trots smärtstillande medel, och det tålde inga stötar. Anante uppfattade stönet och såg Haydens grimas. Han hade lagt märke till det brutna fingret tidigare och nu beslutade han att göra något åt det.
Kapitel 15
Eldstaden fanns inne i en av de enkla hyddorna upptäckte Miss Gibbons när hon gick omkring och inspekterade panahen. Det allra första intrycket av bostället hade gjort henne misstänksam. Hon visste visserligen att indianerna inte hade bott så länge på den här platsen, och det var förståeligt om själva hyddorna ännu verkade lite provisoriska, men någon eldstad borde de väl ändå ha hunnit ordna, hade hon tyckt – om de verkligen bodde här.
Hon hade tagit av sig kängorna och bytt till torra kläder, och medan de andra i sällskapet passade på att också ta ett bad i den svala floden, hade hon kontaktat Langley för att kort meddela att de hittat målet. Och fick bekräftat att det var så – det där med Zimbabwe avfärdades som en tillfällig störning i satellitmottagningen. Hon sa själv inget om sina egna tidigare misstankar om den störningen, eftersom hon hade insett att hon måste ha lidit av akut sinnesförvirring när hon hade trott att den där indianen verkligen skulle kunna göra något sådant. Att det var hans fel att hon hade blivit så sinnesförvirrad tvivlade hon däremot inte på. Han var så oerhört och obegripligt irriterande! Och sexig. Skärp dig, Johnna, sa hon till sig själv. Han är inte ens i din smak.
Hon hade tagit av sig kängorna och bytt till torra kläder, och medan de andra i sällskapet passade på att också ta ett bad i den svala floden, hade hon kontaktat Langley för att kort meddela att de hittat målet. Och fick bekräftat att det var så – det där med Zimbabwe avfärdades som en tillfällig störning i satellitmottagningen. Hon sa själv inget om sina egna tidigare misstankar om den störningen, eftersom hon hade insett att hon måste ha lidit av akut sinnesförvirring när hon hade trott att den där indianen verkligen skulle kunna göra något sådant. Att det var hans fel att hon hade blivit så sinnesförvirrad tvivlade hon däremot inte på. Han var så oerhört och obegripligt irriterande! Och sexig. Skärp dig, Johnna, sa hon till sig själv. Han är inte ens i din smak.
Kapitel 16
Till Matts lättnad visade Anante ingen respons på Miss Gibbons försök att tilltala honom på engelska och spanska. Neuman försökte med portugisiska med samma obefintliga resultat. Miss Gibbons hade också bett Victor och Tejo att försöka prata med Anante och fått veta att han faktiskt talade deras språk, men att han föredrog att tala till Matt på sitt eget språk. Och eftersom de hade ätit sig mätta gick Victor och Tejo därmed och letade rätt på Arhati och Dirham som de ändå redan hade fått kontakt med – och som kanske kunde presentera dem för några trevliga kvinnor.
”Okej, du vinner”, sa Miss Gibbons till Matt. ”Du får alltså behålla jobbet. Och då vill jag att du frågar honom varför de har flyttat.”
”Det bästa vore om du talade direkt till honom, och så översätter jag bara. Det är vad en tolk gör...”
”Naturligtvis. Hayden, sätt igång inspelningen.” Miss Gibbons vände sig till Anante och sa. ”Varför lämnade ni er förra by?”
Anante svarade med en motfråga. ”Varför är du här, Miss Gibbons?”
Matt översatte, men Miss Gibbons hade inte missat att Anante uttalade hennes namn, utan minsta brytning, och det var en så märklig upplevelse att hon för ett ögonblick blev lite disträ. Visserligen hade Matt presenterat alla redan när de möttes, men ändå. Hon hämtade sig i all fall strax. ”Min ledare sände mig hit”, svarade hon.
Anante nickade. ”När ledaren ger order lyder man, eller hur?”
”Självklart.” Så fattade hon plötsligt vad Anante antydde. ”Menar du”, frågade hon, ”att ni blev beordrade att flytta?”
”Okej, du vinner”, sa Miss Gibbons till Matt. ”Du får alltså behålla jobbet. Och då vill jag att du frågar honom varför de har flyttat.”
”Det bästa vore om du talade direkt till honom, och så översätter jag bara. Det är vad en tolk gör...”
”Naturligtvis. Hayden, sätt igång inspelningen.” Miss Gibbons vände sig till Anante och sa. ”Varför lämnade ni er förra by?”
Anante svarade med en motfråga. ”Varför är du här, Miss Gibbons?”
Matt översatte, men Miss Gibbons hade inte missat att Anante uttalade hennes namn, utan minsta brytning, och det var en så märklig upplevelse att hon för ett ögonblick blev lite disträ. Visserligen hade Matt presenterat alla redan när de möttes, men ändå. Hon hämtade sig i all fall strax. ”Min ledare sände mig hit”, svarade hon.
Anante nickade. ”När ledaren ger order lyder man, eller hur?”
”Självklart.” Så fattade hon plötsligt vad Anante antydde. ”Menar du”, frågade hon, ”att ni blev beordrade att flytta?”
Kapitel 17
Anante var vaken långt innan gryningen. I själva verket hade han inte alls sovit utan tillbringat en stor del av natten i meditation och kontemplation. Med hjälp av sina andliga vägledare och hjälpare hade han analyserat sina intryck från dagen och planerat sin fortsatta strategi. Under sitt besök i den andliga dimensionen hade han också mött främlingarnas skyddsandar som delat med sig av sin kunskap och gett honom tillåtelse att ingripa i människornas utveckling. Han hade i förtroende fått ta del av kunskapen om deras starka och svaga sidor och fått en inblick i de livsdraman som format deras personligheter. Och han visste nu hur han skulle kunna påverka dem på ett positivt sätt om han fick tillfälle att möta dem var och en ensam. Mannen som kallades Hayden hade redan fått något att fundera över och var intresserad av att få veta mer och lära sig. Mannen med glasögonen, Neuman, skulle bli svårare eftersom han inte alls var villig att släppa någon in på livet. Och Miss Gibbons – hon skulle bli en riktig utmaning. Hennes pliktkänsla och ovilja att erkänna någon som helst svaghet var visserligen en fasad, men den var det enda hon hade att förlita sig på i sin rädsla för att inte duga. En av hennes skyddsandar hade rent av bett Anante att ta sig an henne eftersom denna själv inte förmådde tränga igenom hennes försvar.
Anante hade redan från början märkt den spända stämningen mellan Miss Gibbons och Matt och efter den sista dispyten dem emellan, medan de gjorde sig redo för natten och redan innan han kontaktade vägledarna, hade Anante bestämt sig för att prata med Matt om detta.
Matt hade satt upp sin hängmatta intill Anantes, medan Miss Gibbons och de övriga slog sig ner längre bort. Mörkret hade fallit snabbt och de enda ljuspunkterna var ett irrande sken av eldflugor inne bland träden. Spelande cikador, kväkande grodor och brölande paddor, prassel, knakanden, tjatter och allehanda odefinierade ljud skänkte trygghet till de flesta, men orsakade oro hos några. Anante kunde höra Miss Gibbons och Neuman röra sig i sina tält. Hayden låg still i sin hängmatta, men med både öron och ögon på vid gavel. Mitchell och de två indianerna somnade snabbt. Matt var vaken. Anante visste att Matt ville prata med honom och medan de hjälptes åt att sätta upp hängmattan hade Anante – innan Matt hann säga något – lovat att förklara allt för honom. Senare. Matt hade nöjt sig med det; han visste att de inte kunde prata med Miss Gibbons inom hörhåll.
Anante hade redan från början märkt den spända stämningen mellan Miss Gibbons och Matt och efter den sista dispyten dem emellan, medan de gjorde sig redo för natten och redan innan han kontaktade vägledarna, hade Anante bestämt sig för att prata med Matt om detta.
Matt hade satt upp sin hängmatta intill Anantes, medan Miss Gibbons och de övriga slog sig ner längre bort. Mörkret hade fallit snabbt och de enda ljuspunkterna var ett irrande sken av eldflugor inne bland träden. Spelande cikador, kväkande grodor och brölande paddor, prassel, knakanden, tjatter och allehanda odefinierade ljud skänkte trygghet till de flesta, men orsakade oro hos några. Anante kunde höra Miss Gibbons och Neuman röra sig i sina tält. Hayden låg still i sin hängmatta, men med både öron och ögon på vid gavel. Mitchell och de två indianerna somnade snabbt. Matt var vaken. Anante visste att Matt ville prata med honom och medan de hjälptes åt att sätta upp hängmattan hade Anante – innan Matt hann säga något – lovat att förklara allt för honom. Senare. Matt hade nöjt sig med det; han visste att de inte kunde prata med Miss Gibbons inom hörhåll.
Kapitel 18
Matt vaknade av att solen stack honom i ögonen. Han gäspade stort och satte sig upp i den gungande hängmattan. Han hörde barn som stojade och kvinnor som skrattade och han gnuggade sömnen ur ögonen för att se efter Anante. Men det var Loolingi som satt i Anantes hängmatta – tillsammans med en kapucinerapa.
”God morgon, Loolingi”, sa Matt på engelska.
”Antaridi, Matt saka”, svarade hon och log brett med glittrande bruna ögon.
Kapucinerapan började tjattra och hoppa omkring i hängmattan och Loolingi skrattade och grälade på den. Åtminstone lät det så. Matt hade redan vid hennes första ord insett att han inte förstod vad hon sa. Ändå lät orden på något sätt bekanta – han var inte säker på om Anante hade använt just dessa ord, men Matt var ganska övertygad om att det var samma språk som Anante talade. Så han bestämde sig för att försöka tala till Loolingi på samma språk, och då upptäckte han att han inte kunde ett enda ord längre.
Förbryllad hävde han sig ur hängmattan och sökte med blicken efter Anante. Loolingi rullade ur Anantes hängmatta och tog Matts hand. Den överaktiva apan hoppade via henne till Matts axel och började dra i hans hår.
”Titi!” ropade Loolingi. ”Privinjate duratya!”
Apan hoppade ner och sprang iväg.
Loolingi sa något till Matt som han inte förstod, sedan drog hon i hans arm medan hon fortsatte att prata.
Matt följde med över gläntan. ”Var är Anante?” frågade han och upprepade: ”Anante?”
Loolingi ryckte på axlarna och gestikulerade med händerna.
I den obegripliga raddan av ord uppfattade Matt i alla fall något han förstod: Miss Gibbons. ”Är Anante med Miss Gibbons?” frågade han på portugisiska.
”God morgon, Loolingi”, sa Matt på engelska.
”Antaridi, Matt saka”, svarade hon och log brett med glittrande bruna ögon.
Kapucinerapan började tjattra och hoppa omkring i hängmattan och Loolingi skrattade och grälade på den. Åtminstone lät det så. Matt hade redan vid hennes första ord insett att han inte förstod vad hon sa. Ändå lät orden på något sätt bekanta – han var inte säker på om Anante hade använt just dessa ord, men Matt var ganska övertygad om att det var samma språk som Anante talade. Så han bestämde sig för att försöka tala till Loolingi på samma språk, och då upptäckte han att han inte kunde ett enda ord längre.
Förbryllad hävde han sig ur hängmattan och sökte med blicken efter Anante. Loolingi rullade ur Anantes hängmatta och tog Matts hand. Den överaktiva apan hoppade via henne till Matts axel och började dra i hans hår.
”Titi!” ropade Loolingi. ”Privinjate duratya!”
Apan hoppade ner och sprang iväg.
Loolingi sa något till Matt som han inte förstod, sedan drog hon i hans arm medan hon fortsatte att prata.
Matt följde med över gläntan. ”Var är Anante?” frågade han och upprepade: ”Anante?”
Loolingi ryckte på axlarna och gestikulerade med händerna.
I den obegripliga raddan av ord uppfattade Matt i alla fall något han förstod: Miss Gibbons. ”Är Anante med Miss Gibbons?” frågade han på portugisiska.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Omslagsbild till "Det Godas och det Sannas makt - första boken"