Hur ska det sluta? – Del 2

Det var en dag i februari år 27.394 f. Kr. vid en sjö någonstans i södra Europa. Snön låg fjorton meter djup på sina ställen efter ett ovanligt ymnigt snöfall i januari. Men alla hade efter nån vecka lyckats gräva sig fram och ingen hade svultit ihjäl tack vare resterna av den överflödiga julmaten.
     Knirr hade inte klagat över den ofrivilliga instängningen, för han hade fått lov att sova i sängen med Biggan eftersom han inte kunde ta sig till vedboden. Men nu var det som vanligt igen och han gick ner till stranden och skottade fram sin funderarplats. Maten var slut nu och han var tvungen komma med något jaktbyte för att bli insläppt i grottan igen.
     Han hade känt sig lite melankolisk på sistone som om det var något som fattades i hans liv. Det är bara vinterdepression, hade Biggan sagt, och det går över när istiden tar slut. Men han blev inte särskilt tröstad av det. Jag kanske är sjuk, tänkte han.
     Plötsligt lät det ’plopp’ till höger om honom och han hoppade till. Och ut ur snöhögen kom hans svåger Knarr.
     Knirr stirrade så ögonen nästan också sa ’plopp’.
     ”Tjänare”, sa Knarr och borstade av sig snön. ”Jag trodde väl att jag skulle hitta dej här.”
     Knirr fortsatte att stirra med gapande mun. Sen sa han ”Har du suttit i den där snödrivan ända sen snöstormen?”
     ”Nejdå. Jag har grävt mig hit under snön – jag har gjort en tunnel. Kolla.”
     Knirr tittade in i snödrivan och såg tunneln slingra sig iväg genom snön. Varför tänkte inte jag på det, tänkte han. Det skulle ha gått mycket fortare än att skotta sig ner genom fjorton meter snö. Men han kunde ju inte låta Knarr tro att han varit smartare än han själv, så han sa: ”Hur kunde du komma på en sån tokig idé?”
     Knarr ryckte på axlarna. ”Jag tänkte bara att det kanske var lättare än att gräva sig ner genom fjorton meter snö ... ”, sa han och tittade på den gång Knirr hade skottat. ”Du måste ha fått träningsvärk. Eller har du uppfunnit en snöslunga?”
     ”Jag funderade på det, men sånt är ju bara för veklingar, sa Knirr.
     ”Vad har du för planer för resten av dan då?” undrade Knarr.
     ”Vet inte”, suckade Knirr. ”Biggan kräver att jag drar hem lite mat, men jag känner mig inte så hågad, jag kanske håller på bli sjuk.”
     Knarr tittade fundersamt på Knirr. ”Du kanske drabbades av klaustrofobi av att sitta instängd i en vecka.”
     ”Var har du lärt dej såna märkvärdiga ord?” undrade Knirr som inte hade en aning om vad klaustrofobi betydde.
     ”Jag hann läsa ordboken medan vi var insnöade”, sa Knarr. ”Jag har lärt mej såna ord som potential, frustration, kakofoni, artikulera, transfusion, interpellation... ”
     ”Vet du vad orden betyder då?”
     ”Nä... Bara att dom finns... Kanske kan det imponera på nån tjej.”
     Knirr var inte imponerad. ”Kanske kan du prata omkull nån mammut med den där rappakaljan, dom är ju tillräckligt korkade. Och på tal om mammutar – jag är faktiskt hungrig, så jag får nog ge mig ut på jakt ändå. Hänger du med?”
     Knarr blev vitare än snön i ansiktet. ”Du har väl inte tänkt att vi ska jaga mammut?”
     ”Tokfrans! Men några sorkar kanske vi kan hitta.”
     ”Under fjorton meter snö?” sa Knarr och såg sig skeptiskt omkring.
     ”Du såg inga när du grävde din tunnel?” undrade Knirr.
     ”Bara sorklortar.”
     ”Men det betyder ju att dom finns där nånstans.”
     ”Det har du rätt i.”
     Och så började de gräva tunnlar. Först tog de sig till det hemliga pilsnerförrådet för att stärka sig inför jakten, sen grävde de på ända tills hela sluttningen var som en gigantisk schweizerost. Men inga sorkar syntes till så till sist grävde de sig upp till ytan för att sätta sig och fundera. När de satte sig ner krasade det under dem.
     ”Vad var det?” sa Knirr och tog upp något gulorange. ”Ostbågar?”
     De såg sig om och över hela snön låg ostbågar, chips och popcorn och skräpade. Först bara gapade de förundrat, sedan sa de det samtidigt: ”Mammutuslingarna!”
     ”Det var det jag hade på känn” sa Knirr. ”När vi satt insnöade i grottan tyckte jag att jag hörde Barry Manilow!”
     ”Typiskt mammutparty” nickade Knarr och började kravla omkring och samla ihop ostbågarna och chipsen och popcornen. ”Men för en gångs skull fick vi visst lite glädje av deras påhitt.”
     Knirr började också samla på sig av godsakerna – det mesta hamnade i hans mun men lite skulle han väl kunna muta Biggan med också. ”Jag undrar om inte själva snöstormen var deras påhitt också”, mumlade han.
     När de hade ätit sig mätta, fyllde de fickorna tills det svämmade över. Sedan grävde de sig fram till Knirrs och Biggans grotta. Och så hällde de ut allt ur fickorna på köksbordet.
     Biggan stirrade mållöst på berget av ostbågar, chips och popcorn. Knirr flinade nöjt och tänkte att nu är hon minsann imponerad, rentav stum av beundran, det var inte ofta det hände. Vad inte Knirr visste var att man kan bli stum av vanmakt också. Hur som helst varade det inte länge.
     Biggan spände ögonen i Knirr och sa: ”Är du fullkomligt från vettet! Har du tänkt att jag ska utfodra ungarna med sånt här skräp?! Förutom att bli feta – fattar du hur odrägliga ungar blir om dom har fått smak för sånt här? Dom kommer aldrig att äta grönsaker mer utan bara gnälla efter fettdrypande friterad skräpmat – precis som deras far! Och nästa gång kommer du väl med en massa sötsaker som gör dom hyperaktiva och uppjästa och får diabetes och hamnar i koma med jämna mellanrum – precis som deras far! Och sen när dom är för feta för att orka röra sig och för hyperaktiva för att sitta still, då kommer du väl att uppfinna dataspel också, så dom tappar verklighetsförankringen och börjar leva i en fantasivärld – precis som deras far!” Hon hämtade andan ett tag och sen sa hon, i ett något mildare tonfall: ”Dessvärre kommer dom att veta att jag älskar dom ändå – precis som deras far.”
     ”Förlåt”, sa Knirr. ”Jag tänkte mej inte för.”
     ”Det är kanske jag som lever i en fantasivärld som förväntar mej att du nån gång ska vara klok”, sa Biggan. ”Så, ta nu ut det här och se till att få hem någon riktig mat.”
     Knirr och Knarr stoppade tillbaks allt i fickorna och gick ut.
     ”Vi kan förvara det här i pilsnergömman, så har vi tilltugg”, sa Knarr.
  
När de lämpat av allt i pilsnergömman och ytterligare stärkt sig med några pilsner, så började de planera för jakt. Eftersom de inte hittat några sorkar så kanske de skulle bli tvungna gå på mammutjakt. Men då måste de engagera hela jaktlaget, så för att höra om någon var hågad så satte de igång med att gräva sig fram till alla grottor.
     Den första de knackade på hos var Knorr men han var ju som vanligt alltför ciderpåverkad för att vara tillräknelig. Knäpp hade inte tid för han var tvungen sortera sin frimärkssamling påstod han. Borr hade skottat sig i foten när han försökt gräva sig ut och var gipsad från topp till tå. Sipp hade migrän som vanligt eftersom hans fru var i övergångsåldern.
     ”Vi får nog ta ett varv till med sorkjakt”, konstaterade Knirr.
     ”Vilken tur”, sa Knirr. ”Mina sömntabletter är slut.”
     De hade en gemensam hemlighet som de lovat varann att aldrig avslöja för resten av jaktlaget, och det var att mammutjakt var det ruskigaste de visste. Hur mycket de än uppskattade friterad mammutsnabel med sötsur sås så var mardrömmarna som ansatte dem efter varje jakt så ohyggliga att de starkt övervägde att bli vegetarianer. Men det gick ju över med den första njutningsfulla rapen.
     ”Fast jag känner inte för sorkjakt heller”, sa Knirr.
     ”Nähä? Vad ska vi då göra?”
     ”Vet inte. Jag är alldeles utan idéer… ”
     Knarr blev alldeles förskräckt. ”Du måste vara sjuk!” utbrast han. ”Du brukar ju alltid ha idéer! Vi måste genast åka till sjukhuset!”
     ”Tror du det?” undrade Knirr och kände sig förfärligt sjuk, nästan döende.
     ”Jag hämtar Knorr. Han är stark, även om han druckit för många cider… ” Knarr kilade iväg genom tunnlarna och kom tillbaks med Knorr i släptåg en stund senare.
     Med förenade krafter släpade Knarr och Knorr Knirr till akutmottagningen.
  
”Vad har hänt här då?” frågande den bastanta sköterskan som mötte dem.
     ”Han är sjuk!” skrek Knarr. ”Han kan vara döende!”
     ”I så fall vill vi inte ha honom här”, sa sköterskan. ”Han kan vara smittsam.”
     ”Men han behöver träffa en doktor”, vädjade Knarr.
     ”Vi har ingen doktor, han har slutat.” Sköterskan funderade en stund. ”Är han gift?” frågade hon sen.
     ”Nej”, ljög Knarr snabbt. Han visste att det var lättare att få vård – och bättre vård – om man var ungkarl. Om en man var gift skickades han i regel hem omgående för att vårdas av frun i hemmet – det hade visat sig att gifta karlar tillfrisknade häpnadsväckande snabbt om de tvingades vara hemma och hjälpa till med hushållsarbetet. ”Han har ingen som kan ta hand om honom”, sa Knarr och suckade sorgset.
     ”Hm”, sa sköterskan. ”Okej, då får väl jag ta och kolla vad som fattas honom. Lägg honom på britsen där borta.”
     Knarr och Knorr la Knirr på britsen. Knirr var ljusgrön i ansiktet och sluddrade osammanhängande.
     Sköterskan hade hämtat lite utrustning för att kunna göra en undersökning – en termometer, en skalpell, en klubba, en luskam och en ohyggligt stor spruta.
     ”Vad är det i den sprutan?” undrade Knarr skräckslaget.
     ”Det är hemligt”, sa sköterskan. ”Ut härifrån nu så jag får undersöka honom.”
  
Knarr och Knorr gick ut i vänthallen och sköterskan drog för ett skynke runt britsen där Knirr låg.
     ”Tänk om han dör!” sa Knarr ångestfyllt.
     ”Ta en cider”, sa Knorr och langade fram ett par dunkar som han haft under rocken.
     ”Han hade slut på idéer”, sa Knarr och tog en ordentlig klunk.
     ”Låter illa”, sa Knorr och tog två ordentliga klunkar.
     Knarr skulle just ta en till klunk när ett fasaväckande skri hördes från skynket och han spillde ut halva dunken i rena förskräckelsen.
     Sköterskan kom ut och gick fram till dem där de satt och darrade – Knarr av skräck och Knorr av ångest över den utspillda cidern. ”Nu kan ni träffa honom ”, sa hon.
     ”Lever han?” undrade Knarr med bävan.
     ”Än så länge” sa sköterskan. ”Men jag var tvungen operera honom.”
     ”Var det cancer?” sa Knarr andlöst.
     ”Nejdå… ”
     ”Blindtarmen? Hjärtinfarkt? Hösnuva? Navelludd? Vindögdhet? Mjältbrand? Digerdöden? Skavsår? Skolios? Fetma? Mammutallergi? Hade hans bästa hjärncell bränt ut sig?”
     ”Nej, nej, nej… ”
     ”Då måste det vara sorkpest?”
     ”Han kan berätta själv”, sa sköterskan. ”Han ligger på uppvaket och börjar väl piggna till. Jag ska skriva min avhandling nu, som ska beskriva detta unika fall. Och få sjukdomen uppkallad efter mej… ”
     ”Gå in du”, sa Knorr till Knarr. ”Jag ska torka upp cidern du spillde ut… ”
  
Så Knarr gick på skallrande ben och kikade in bakom skynket. Knirr låg där på britsen och jämrade sig, men så fick han syn på Knarr och satte sig upp. ”Ta mej härifrån genast!” ropade han.
     ”Är du frisk nu då?” undrade Knarr.
     ”O, ja! Och jag vill hem! Den där sköterskan är hemsk! Hemskt duktig alltså…”
     ”Vad gjorde hon?” undrade Knarr och hjälpte Knirr ner från britsen. ”Var det en svår operation?”
     ”Svår? Den var ett medicinskt genombrott! Den här sjukdomen kommer att uppkallas efter mej!”
     ”Sköterskan sa att den skulle uppkallas efter henne… ”
     ”Men det var ju jag som var sjuk”
     ”Du kan stämma henne”, sa Knarr tröstande och stjälpte ner Knirr i en rullstol. ”Nu går vi.”
     ”Jag måste fylla i en massa försäkringspapper först, så jag kan få invalidersättning”, sa Knirr.
     ”Jag trodde du var botad”, sa Knarr häpet.
     ”Jag kommer nog att få bestående men ändå.”
     ”Men vad var det du led av?”
     ”Det var visst nån sorts mjäll… Mjällikus Sågspånikus, eller nåt sånt… ”
     ”Usch! Det låter verkligen otäckt. Men hur gick operationen till?”
     ”Vet inte. Hon slog mej i huvet med klubban och sen när jag vaknade till gav hon mej den där jätteohyggligt gräsliga sprutan och sa att nu var jag förmodligen frisk. Men om inte, så skulle hon ge mej en till spruta om en kvart, och det är därför jag vill härifrån.”
     ”Ja, det kan jag förstå. Vi skyndar oss och fyller i dom där försäkringspapperna.”
  
En timme senare var de hemma hos Knirr och på grund av omständigheterna så nöjde sig Biggan med de fiskpinnar de handlat på hemvägen, eftersom Knirr behövde några timmars konvalescens innan han kunde ägna sig åt någon som helst jakt.
  
En kvart senare gick han tillsammans med Knarr ner till sjön, eftersom Biggan tyckte att han åtminstone borde kunna hjälpa till med att steka fiskpinnarna även om han var konvalescent. Då kom han nämligen ihåg att sköterskan rekommenderat utomhusvistelse i stillhet, eftersom frisk luft var bästa boten mot Mjällikus Sågspånikus.
     ”Har du fått nån ny idé nu då”, undrade Knarr hoppfullt.
     ”Mjällschampo”, sa Knirr.
  
På andra sidan sjön hade mammutarna startat läkarutbildning, eftersom de sett annonsen under rubriken ”Lediga platser” i lokaltidningen. Särskilt populär blev kursen om hur man uppfinner nya operationsinstrument som orsakar största möjliga lidande, samt kursen om hur man tjänar pengar på verkningslösa mediciner och hur man tillverkar mediciner med mesta möjliga biverkningar och mediciner mot biverkningar, med ännu mer biverkningar, och hur man tillverkar mediciner mot biverkningar av mediciner mot biverkningar av mediciner utan verkan…