Kapitel 47

Anante lastades ombord på en av gummiflottarna och bands fast. Två av soldaterna hoppade ombord efter att ha baxat ut flotten i floden. I en annan flotte placerades ryggsäcken som innehöll sfären, och Miss Gibbons satte sig för att hålla den under uppsikt samtidigt som den tredje soldaten började knuffa ut flotten i vattnet. Matt och Hayden och den fjärde soldaten sköt ut den sista flotten och började paddla för att komma undan från stenarna. Floden var hög nu efter regnen och alla flottarna började snabbt driva med strömmen och man försökte med årorna styra dem.
      De soldater som satt vid motorerna försökte starta dessa, men förgäves. Matt försökte med tankekraft få ögonkontakt med Anante som halvlåg i flotten snett framför, men fick ingen respons. Miss Gibbons i flotten längst till höger tog över från den soldat hon samåkte med och försökte själv få igång motorn. Sedan tittade också hon på Anante och nickade till en av soldaterna i den flotten.
      Matt såg att soldaten tog fram något ur en ficka och började mixtra med det. Han kastade en blick på Hayden, som av uppsynen att döma tydligen inte heller visste vad det var som pågick. Matt ropade till Miss Gibbons men fick naturligtvis inget svar. Flottarna drev fortfarande och styrdes bara med hjälp av årorna. Matt tog åran från Hayden och försökte tvinga sin flotte närmare Anantes, men han motarbetades av soldaten som höll i den andra åran.
      I den andra flotten makade sig soldaten närmare Anante och Matt såg att han tog tag i Anantes överarm och satte något mot armen. Matt hoppade genast i vattnet och simmade de fem meter som skilde flottarna. Han försökte ta sig upp i den andra flotten men motades ner av en av soldaterna. ”Anante!” ropade han och gjorde ett nytt försök. Anante hade sjunkit ihop och tycktes livlös.

Kapitel 48

Tre månader senare

     
     
De hade flyttat tillbaks till sin tidigare panahe och Matt anlände dit på aftonen tillsammans med Achalah och Vakuni som hade mött honom med en båt flera mil nerför den större floden.
      De sista två milen hade de emellertid tvingats gå till fots och Matt var trött när de äntligen kom fram trots att Vakuni och Achalah hade burit hans packning. Trött, men glad att vara tillbaks efter tre månaders oro.
      Loolingi kom rusande genom snåren och kastade sig upp i Matts famn precis när han började skymta en öppning mellan träden. ”Äntligen, äntligen!” ropade hon och pussade och kramade Matt så han nästan tappade andan. Han blev så glad att han fick tårar i ögonen. Hon tittade undrande på honom. ”Är du inte glad att se mig?”
      Matt log. ”Nandana, älskade barn, det är klart jag är glad att se dig.”
      ”Anante har sagt att man kan gråta av lycka”, sa hon.
      Matt nickade. ”Det är så.”
      ”Underligt”, tyckte hon. Sedan övergick hon till den viktiga frågan. ”Har du någon present till mig?”
      Innan de ens hade tagit sig de sista tjugo meterna till panahen hade Loolingi plockat fram ritblocket och färgpennorna ur ryggsäcken som Vakuni bar.
      Matt låtsades beklaga sig. ”Det var inte mig du saknade, du ville bara ha presenter.”
      Loolingi log glatt och blinkade oskuldsfullt innan hon sprang iväg för att sätta sig och rita.
      Matt omringades snabbt av övriga barn som emellertid bara hälsade med snabba kramar och handtryckningar innan de förenade sig med Loolingi. Några av de vuxna, bland andra Vinaja och Sitara, kom också fram och kramade om Matt, medan andra bara vinkade. Matt hade nog förväntat sig ett mer storstilat mottagande och blev lite ställd. Medan Vakuni och Achalah ställde undan packningen blev Matt stående, plötsligt nervös, i utkanten av panahen.

Kapitel 49

Anante hade fattat det avgörande beslutet.
      Efter att ha hjälpt Matt upp i hängmattan hade han uppsökt sin grotta och pratat med Nefi. Han kunde ha fattat beslutet och genomfört planen utan att blanda in Nefi, men eftersom planen var att återuppta Nefis tidigare mission ville han åtminstone tala om vad han tänkte göra. Han hade pratat med sin kontaktperson Akarscham och till sin förvåning inte bara fått ett godkännande av planen, utan till och med uppmuntrats och blivit lovad Nefis stöd.
      ”Vi har diskuterat dina planer”, hade Akarscham sagt. ”Några tycker fortfarande inte att det är någon bra idé, men de flesta har tänkt om och är villiga att göra ett nytt försök nu. Vi kan emellertid inte spela samma roll som förra gången. Människornas kunskap om den fysiska verkligheten är mycket större nu, liksom deras skepsis, och de skulle inte acceptera oss som andliga ledare på samma sätt som tidigare. Människorna väntar på en frälsare, men de skulle aldrig acceptera någon som sa sig vara denna frälsare. Idag är det nog effektivare att smyga in kunskapen i små portioner och låta människorna bli sina egna frälsare. Men någon som går före och sprider frön på ett diskret sätt kan alldeles säkert hjälpa till för att uppnå ett snabbare resultat. Din utvalde kan vara en sådan såningsman, oavsett tidigare inkarnationer. Frågan är bara: Tror du att han är redo?”
      Anante erkände att han inte var helt säker på det, men han skulle ta reda på det.
      Tillbaka i panahen väntade Anante på att Matt skulle vakna. Under tiden funderade han på hur mycket han skulle avslöja för Matt – det var möjligt att Matts samarbetsvilja skulle minska om han kände till vilka idéer och spekulationer som låg bakom planen. Å andra sidan skulle det kanske vara lättare att argumentera för planen om han kunde få Matt att inse hur viktig han var för planens genomförande – oavsett om Anante hade rätt eller ej i sina spekulationer. Att Anante faktiskt behövde honom.
      Om han bara någon gång vaknade.

Kapitel 50

”Vet inte du redan allt?” undrade Matt.
      ”Nej.”
      Så Matt berättade om botanikern och ekologen som han hade sökt upp i Kanada och hur han, efter att ha försäkrat dem om att den frukt de hade börjat odla – Cetana-frukten – växte lika bra i de mest skiftande klimat, hade fått dem att lova att försöka sprida den över världen. Han hade talat om själva hemligheten med att lyckas med fröna. Och han hade till och med lyckats lista ut att kvinnan hade brutit med sin fästman och så vitt Matt kunde bedöma så verkade hon hysa varma känslor för den andre mannen, ekologen. Matt berättade också om mötet med tant Gloria och historien om Wesley och hennes övertygelse om att Anante låg bakom miraklet. Hon hade också berättat för Matt att hans far hade besökt henne några veckor tidigare. Och hon ville veta allt om Anante. Matt hade känt att för henne kunde han berätta allt, och hon hade tröstat honom när han berättat om det hemska som hänt på floden och sagt att han skulle förlita sig på att Anante alltid gjorde det rätta.
      Mötet med Miss Gibbons efter hon hade kommit hem från sjukhuset hade inneburit att Matt nästan hade accepterat att Anante offrat sitt eget liv. Miss Gibbons hade blivit en helt ny människa och hon hade pratat med Matt i timmar och utan bitterhet eller hat om sitt liv och den insikt som den dramatiska händelsen i floden hade inneburit. Den nästan avslitna armen hade räddats och läkarna hade förvånats över hur snabbt hon återhämtade sig. Själv var hon övertygad om att det berodde på att hon äntligen bestämt sig för att följa sitt hjärta. Hon hade insett att hon fått en ny chans och nu skulle hon förverkliga sina tidigare drömmar, om än i en annan form – hon skulle starta en dans- och cirkus-skola för handikappade barn och hade redan medan hon låg på sjukhuset börjat utforska möjligheterna att genomföra sitt projekt.
      ”Hon sa att ni kommit överens om att genomföra den där ödesdigra planen som gjorde henne handikappad och att du försvann för gott.”

Kapitel 51

”Nu kan du öppna ögonen.”
      Matt öppnade ögonen och upptäckte att han satt i en grottmynning med ett trassligt grenverk framför sig. Han tittade försiktigt ner över kanten och var glad att han inte kunde se marken. Till höger såg han klasar av röda blommor och ett halvdussin kolibrier som hovrade ovanför blommorna och sökte nektar. En ljusbrun ödla kilade förbi precis på kanten till grottan och försvann sedan in bland grenarna i trädet utanför. Matt tittade på Anante som satt bredvid honom med benen hängande utanför. ”Hur går sånt här till? Var det så här du tog dig till Langley och Kalifornien och tillbaks hit?”
      Anante nickade. ”Det handlar om att kunna visualisera målet. Man bör veta hur målet ser ut – det var därför jag beskrev grottan för dig – så det underlättar om man har varit till platsen förut, men man kan också skicka tanken i förväg för att rekognosera, innan man gör den kroppsliga resan.”
      Matt tittade länge på Anante. Han kunde ju inte längre tvivla på att det var möjligt – oavsett om han själv på något vis hade bidragit till det eller inte, så hade han uppenbarligen hamnat i denna grotta enbart med tankens kraft – men han kunde fortfarande inte förstå hur det var möjligt. ”Du får det att låta så enkelt”, suckade han bara.
      Anante log. ”Det är enkelt när man kan det. Det gick ju bra att få upp dig och det tack vare att du var aktivt delaktig – jag hade inte klarat det själv...”
      ”Verkligen?” Matt ville tro det, men han var skeptisk.
      ”Verkligen.”
      Matt tittade in i grottan och upptäckte sfären. ”Så det är här du har gömt den.” Han hade frågat tidigare och fått veta att sfären var i tryggt förvar. ”Ja, här hittar nog ingen den.”
      ”Nej, den får nog stanna här ett tag. Sedan kanske du kan ta hand om den.”
      Matt stirrade på Anante. ”Du skämtar. Inte vill jag ha ansvar för den...”

Hur ska det sluta? - Del 11

Det var en dag i november år 27.394 f.Kr. vid en sjö någonstans i södra Europa. Livet på Jorden knatade på i vanlig ordning. Om 18000 år skulle den globala uppvärmningen göra slut på istiden med katastrofala översvämningar som följd. Mammutarna hade orsakat skrämsel-hicka genom att i förtid ställa till med en lokal översvämning och Knirr hade därför förlagt sitt nya båtvarv ett par hundra meter upp från stranden. Och där var han nu och bankade som bäst – mest knackade han sig i huvudet för att skaka om sina fjorton hjärnceller, så de höll sig alerta, men några bräder hade han också lyckats sammanfoga.
     Medan han grunnade på var kabyssen lämpligast skulle placeras dök hans svåger Knarr upp.
     "Men tjenare polarn, var har du varit? Det måste vara minst två veckor sen jag såg dig!"
     "Har köat på Arbetsförmedlingen", sa Knarr och såg lite viktig ut.
     "Varför då?"
     "För att göra en handlingsplan."
     "Varför då?"
     "Öh, hm? För att dom ska ha nåt att göra där... antar jag." Knarr lyckades inte upprätthålla den viktiga minen längre.
     "Får du nåt arbete då?" undrade Knirr.
     Nu blev Knarr ännu osäkrare. "Nää... Varför undrar du det?"
     "Det heter ju ‘Arbetsförmedling’", sa Knirr som ibland hade sina logiska stunder.
     Knarr såg fundersam ut och tänkte en stund – sådär trettiosju minuter – sen ryckte han på axlarna. "Dom sa då inget om nåt jobb, men... " Han plockade fram en bunt papper ur bakfickan. "… dom hade några kurser – till exempel... " Han bläddrade i bunten. "… den obligatoriska 12-veckorskursen för att lära sig fylla i blanketter..."
     "Vaddå för blanketter?"
     "Ja, till exempel så måste man varje dag fylla i 73 olika blanketter och intyg, och så ska dom kopieras i 22 upplagor och skickas till 14 olika myndigheter och institutioner för att granskas av byråkrater. Sen får man tillbaka lite mer än hälften – eller kanske nästan alla – för att man missat nåt kryss och glömt bifoga nån bilaga, så då får man göra om alltihop. Byråkraterna går samtidigt en kurs för att dom ska lära sig hitta på nya blanketter och formulär och intyg. Så i själva verket behöver man gå om den här kursen hela tiden för att hålla sig uppdaterad på det senaste."
     "Jamen, det låter ju som ett heltidsjobb tycker jag."
     "Jo, men man får ingen lön för det."
     "Varför ska man då göra det?"
     "Jo, man måste ju se till att hålla byråkraterna med jobb så dom inte springer lösa och lägger ut lömska fällor i alla snår – det är bättre om dom håller sig i sina dammiga kontor och byrålådor så man vet var dom finns... ”
     Knirr ryste. ”Mammutar och byråkrater, jag vet inte vilket som är värst... ”
     ”Men... ” fortsatte Knarr ”dom försökte också motivera oss till att satsa på blankett-fylleriet genom att påstå att om man lyckas fylla i alla blanketter rätt och bifoga alla bilagor, då kan man kanske, efter några år, få a-kasseersättning."
     "Vad är det?"
     Knarr slog ut med händerna och himlade med ögonen. "Ingen aning. Det är nåt abstrakt – ungefär som att vinna på Bingolotto."
     "Jag förstår”, sa Knirr, ”dom tror att folk går på vad som helst. Men vad händer sen då?"
     "Jo, då kan man gå nån annan kurs som ska öka ens kompetens så att man kan möjligen – om man har tur eller kontakter, eller pengar att muta nån – kan få ett jobb i nån annan stad eller utrikes."
     "Kan man inte få nåt jobb härhemma?"
     Knarr tittade på Knirr som om han tyckte att han verkligen var riktigt dum i huvudet, nästan lika dum som han själv. "Har du sett till nåra jobb i dom här trakterna?" frågade han retoriskt.
     "Nä, det förstås... "
     "Så man får gå kurser. Till exempel... " Han bläddrade i sin pappersbunt igen. "‘Konsten att griljera en mammutsnabel på bästa sätt’, eller ‘Hur man överlever en fisattack från mammutuslingarna’, eller ‘Snida funktionella tandpetare av överblivna mammutbetar’."
     "Tror dom att man ska få nåt jobb efter såna där kurser?” fnyste Knirr. ”Vet dom inte att mammutuslingarna snart är utrotade, även utrikes. Dom borde ta och uppdatera sitt kursutbud tycker jag"
     Knarr tittade närgånget på det finstilta längst ner på kurslistan. "Arbetsförmedlingens kursutbud 37.588 f. Kr. Herregud, dom här kurserna är nästan 10 000 år gamla!"
     "Kunde just tro det - det fanns betydligt fler mammutar då, särskilt hösten 37.589 f. Kr."
     ”Hur vet du det? Du var inte född då.”
     ”Min morfar har berättat.”
     ”Inte ens han var född då.”
     ”Nähä... Hmmm. Då kanske det var nån dokumentär jag såg... ”

De ägnade i alla fall en stund åt att studera alla broschyrer och pamfletter och orealistiska förslag som Arbetsförmedlingen skickat med Knarr och hittade till slut en kurs som hette ”Bli en ny Elvis”. Eftersom de inte visste vem Elvis var så hade de bläddrat förbi den kursen ett par varv innan Knirr upptäckte att den handlade om att bli rocksångare, och gick ut på att lära sig vicka på ändan på ett sexigt sätt så att man kan få många groupisar.
     ”Den här kursen är ju som gjord för dej, för det är ju ändå rocksångare du har tänkt bli”, sa Knirr.
     Knarr sprang genast iväg till Arbetsförmedlingen för att anmäla sitt intresse.
     När han återvände en vecka senare hade Knirr bestämt att kabyssen skulle ligga centralt i båten – med filialer i för och akter, och en liten uteservering i masttoppen.
     ”Har du gått kursen nu?” undrade Knirr samtidigt som han försökte räta ut en spik som han slagit snett för förtisjunde gången.
     ”Jag har fyllt i trettinie blanketter för att anmäla mig till kursen och så femtitre för att ansöka om utbildningsbidrag. Kursen kan bli av nån gång, så småningom, om några år eller efter istiden eller så – när dom har fått ihop till en lagom stor grupp, eller åtminstone två deltagare. Jag ser verkligen fram emot det.”
      ”Det låter bra. Men under tiden kanske du kan hjälpa mig med den här båten. Hur tycker du att den börjar ta sig?”
     ”Ser bra ut. Den där brädan har en fin ådring. Skulle det bli ett kryssningsfartyg eller en ubåt?”
     ”Jag är ju inte så förtjust i ubåtar, men det hänger mest på vad det kan tänkas bli för väder – ska det mest regna kanske det ändå är bäst med en ubåt. Med en uteservering i masttoppen utifall att det blir nån solig dag.”
     ”Men vad säger klimatologerna? Vet dom vad den här uppvärmningen beror på?”
     ”Dom lär ha gjort en del mätningar och det tycks som om uppvärmningen beror på vissa gasutsläpp som förgiftar atmosfären och orsakar turbulens i de olika luftlagren, vilket skapar friktion mellan luft- och gasmolekylerna och detta i sin tur alstrar värme, vilket får folk att svettas och så bildas svettmoln som ytterligare kapslar in jorden i ett våtvarmt omslag och så börjar folk gräla på grund av att kvinnorna tycker det är för varmt att stå vid spisen och när då karlarna tjatar på dom om mat så ökar efterfrågan på stekpannor som kvinnsen slår oss i huvet med och tillverkningen av stekpannor är väldigt energikrävande och alstrar både värme och avgaser. Och allt har sitt ursprung på udden på andra sidan sjön.”
     ”Mammutudden?”
     ”Japp. Det giftiga gasutsläppet har visat sig vara mammutfisar.”
     ”Ja, det kunde man ju ha anat!” Knarr fnyste förbittrat. ”Deras påhitt med vattenrutschbanan var bara ett smakprov på vilket jävelskap dom kan hitta på.”
     ”Visst. Men det roliga i hela denna katastrof, är ju att de totalkorkade mammutuslingarna kommer att utrota sig själva först, eftersom dom kommer att svettas ihjäl i värmen.”
     ”Rätt åt dom!”
     ”Tyvärr hinner dom fördärva hela planeten innan dom dukar under och det är inte mycket vi kan göra åt det. Det enda som skulle kunna sakta ner processen är om vi själva kan avhålla oss från att släppa väder.”
     ”Men det går ju inte. Det är ju en av de fundamentala mänskliga rättigheterna. Ingen man med självaktning skulle frivilligt avstå från det!”
     ”Precis. Så det enda alternativet är att bygga en båt som håller oss flytande när smältvattnet kommer.”
     ”Hoppas vi hinner.”
     ”Jodå. Det knepigaste blir bara att få ombord alla djuren”, sa Knirr.
     ”Tror du inte dom anmäler sig frivilligt när dom får veta vad som är på gång?”
     ”Jag tror inte dom litar på oss. Trots allt har vi klubbat ner en och annan sork.”
     ”Hmmm. Men om vi annonserar om gratis horoskop för alla oxar, fiskar, stenbockar och så vidare... ”
     ”Men du, det var smart! Det är dom tillräckligt korkade för att gå på. Själv är jag jungfru så jag tror ju inte på horoskop, men... ”
     ”Du ser inte ut som nån jungfru”, tyckte Knarr. ”Mer som en bisonoxe.”
     ”Vad är du då?”
     ”Kräfta.”
     ”Ja, det var ju det jag anade, att du är ett blötdjur. Nåväl, vi får fila på dom där finesserna sedan, nu är det själva båten som gäller.”

De började diskutera och skissa planritningar, masttjocklek, om garderoberna skulle vara av cederträ eller om mahogny kanske blev snyggast. Och skulle det vara elektrisk spis eller gasspis? De kom på att det kunde vara svårt att få en tillräckligt lång sladd för en elspis – och förresten hade Knirr inte hunnit med att uppfinna elekticiteten än – så det fick bli gasspis. Och pilsnerförrådet fick man inte glömma...
     ”Men vart ska vi ta vägen när översvämningen kommer då?” började Knarr undra efter nån timme.
     Det hade Knirr faktiskt tänkt på. ”Jag har räknat ut att Afrika kommer ligga nedströms, så det är väl enklast att styra ditåt.”
     ”Men kommer det inte att bli översvämmat där också, särskilt om allt vatten rinner åt det hållet?”
     ”Nä, där är så mycket öken, så dom blir bara glada att få lite vatten dit så dom kan bygga swimmingpooler”, försäkrade Knirr.
     ”Men med swimmingpooler kommer hotellen att bli överbokade av alla flyktingar, så var ska vi bo om vi inte får nåt hotellrum?”
     ”Vi får väl köpa en tomt, eller kanske andelslägenheter. Det ordnar sig säkert.”
     ”Kanske vi har några avlägsna släktingar där som vi kan bo hos”, funderade Knarr. ”Men finns det nåt att äta där då?”
     ”Bananer.”
     ”Är det allt?”
     ”Och svartvitrandiga hästar som man kan grilla, förutom att det blir snygga mattor av dom. Och så finns det nån sorts mammutsläktingar, men jag vet inte hur dom smakar.”
     ”Vi får komma ihåg att ta med svartpeppar, då smakar vilken mammut eller mammutsläkting som helst som prima oxfilé”, sa Knarr.
     ”Jag skriver upp det på min proviantlista”, sa Knirr och blev plötsligt hungrig. ”Undrar vad det blir till middag idag?”
     ”Men tänk om människorna där inte vill ha oss som grannar, det är inte så lätt att komma som invandrare och lära sig passa in”, fortsatte Knarr. ”Tänk om dom tycker vi är konstiga och har för annorlunda matvanor och kläder. Tänk om dom slår oss i huvet och säger åt oss att åka hem och att dom har uppfyllt sin flyktingkvot för det här årtusendet. Tänk om dom tror att vi ska ta deras jobb eller deras tjejer – undrar om dom har några snygga tjejer där... ? Vet du om det finns några snygga tjejer där?”
     ”Oroa dej inte för tjejerna, du kommer att bli jättepoppis som rockstjärna och dom kommer att tycka att du är så tjusig och spännande och utrikisk, så problemet blir nog att deras killar vill slå ihjäl dej.”
     ”Men vad ska vi göra då, om dom verkligen inte vill ha oss där?”envisades Knarr.
     Knirr ryckte på axlarna.”Tja, vi får väl övermanna dom och skicka dom till andra sidan stora havet.”
     ”Men om det inte finns nåt land där, då kommer dom säkert tillbaks.”
     ”Inte om dom ramlar över kanten”, påpekade Knirr.
     Knarr blev förskräckt. ”Men så kan vi ju inte göra!”
     ”Du är för blödig, typisk kräfta. Men i världen efter översvämningen så är det den smartaste som överlever, då får man inte vara pjåskig.”
     ”Kan vi vara säkra på att vi är dom smartaste då?” sa Knarr som ändå var begåvad med en aning självinsikt.
     ”Det är klart vi är! Vi … vi utrotade ju dom där trollen till exempel. Nästan i alla fall …”
     ”Men var det verkligen smart?” fortfor Knarr. ”Hade det inte varit smartare att samarbeta med dom – för mammutjakt till exempel. Dom var ju ändå nästan som människor, med känslor och så.”
     Knirr gjorde en grimas. ”Men dom var ju så fula …”
     ”Om man skulle gå efter utseende …”, sa Knarr.
     ”Ja, ja”, avbröt Knirr.
     ”Att acceptera andra som dom är, det tror jag är det smartaste”, deklarerade Knarr. ”Att leva i fred och harmoni med både människor och troll.”
     Knirr stirrade med misstro på sin svåger. ”Har du fått några nya piller av din doktor?” frågade han. ”Eller gått med i nån obskyr religiös sekt?”
     ”Nej”, sa Knarr. ”Jag har bara funderat lite.”
     Knirr skakade medlidsamt på huvudet. ”Du har nog feber. Gå hem och vila, så känns det nog bättre i morgon.”
     ”Fast mammutarna är det nog smartast att utrota i alla fall … ” erkände Knarr.

På andra sidan sjön hade mammutarna fått besök av en predikant. Predikanten försökte omvända mammutarna till en religion som gick ut på att ´älska din granne som din egen snabel´. Grannen som åsyftades var förstås människokräken. Sådana irrläror fick även den frommaste mammut att se ljusrosa. Dessutom var blotta tanken ett flagrant brott mot mammutarnas heligaste (och enda) lag. Så den predikanten blev omgående uppspikad på den besynnerliga blomprydda påle som människorna från norr en sommardag satt upp på västra stranden innan de arresterades. Blommorna hade ändå vissnat.

Hur ska det sluta? – Del 12

Det var en dag i december år 27.394 f.Kr. vid en sjö någonstans i södra Europa. Snön låg vit och vacker över inlandsisen. Stjärnorna tindrade och det var rent ut sagt svinkallt. Ändå föredrog Knirr och Knarr att hålla sig hemifrån. December månad är av hävd en tid då kvinnor kan bli lite hysteriska – för det är julmånaden. Vilken dag som helst nu skulle det vara julafton. Exakt vilken dag det var visste ingen, men för säkerhets skull julstädade och pyntade Biggan liksom alla andra grottkvinnor oavbrutet. Vilken dag som helst nu skulle hon ju också föda barn och då skulle hon kanske inte hinna städa just den dagen. Hon var stor som ett traktordäck men inte lika smidig och lättrullad – Knirr vågade inte ens nudda vid henne av rädsla för att det skulle trilla ut fyrlingar och femlingar till höger och vänster.
  
”Jag hoppas det är jul snart”, sa Knirr till Knarr. Dom satt nere på sjön och pimplade i hopp om att få upp några inlagda sillar, men det enda dom hittills fått upp var tomma surstömmingsburkar.
     ”Tror du att du får några julklappar?” undrade Knarr.
     ”Nä. Jag ser bara fram emot att Biggan ska bli som vanligt – hon har varit lite stingslig på sistone.”
     ”Min mamma blir vansinnig om jag så bara råkar rubba några mattfransar” sa Knarr.
     ”Jag smakade en knäck som Biggan hade kokat”, sa Knirr och visade den färska bulan under sorkpälsmössan.
     ”Man skulle kunna tro att kvinnsen hatar julen, eftersom dom blir så argsinta”, funderade Knarr.
     Knirr nickade ”Men ändå påstår dom att dom älskar julen och alla traditioner som hör till – det är fullkomligt obegripligt.”
     ”Vem är det som har hittat på alltihop?”
     ”Eftersom det inte finns någon logik i det hela, så gissar jag att det är någon genetisk åkomma – typ som PMS och att man inte får lämna toaringen uppfälld – dom kan liksom inte rå för att dom blir hysteriska i såna situationer”, sa Knirr. Han hade nämligen gått en kvällskurs i ämnet ’Hur en man överlever äktenskapet med ett minimum (cirka tre per dag) bulor i huvudet’ – det var en riktigt lärorik kurs, fast dom glömde nämna att man inte skulle smaka knäcken före jul. ”Vem som sen hittat på julen, och i vilket syfte, det är ju en annan fråga …”
     ”Min mamma påstår att det är något religiöst, eller någon slags födelsedag fast hon visste inte vems”, sa Knarr.
     ”Skulle inte förvåna mig om det bara är ett påhitt från mammutarna”, muttrade Knirr. ”För att stressa ihjäl människosläktet.”
     ”Fast farsan tror att det är ett påhitt från handlarna”, sa Knarr. ”Dom tjänar hur mycket som helst på julhandeln och sen i januari kan dom passa på att åka till varmare trakter för då har ingen några pengar att handla för och alldeles för mycket överbliven julmat att försöka äta upp …”
     ”Eller börja banta för att bli av med dom femton kilona man gått upp under julen”, suckade Knirr. ”Men det ligger nåt i det där med julhandeln. När folk vaknar upp efter julfrossarkoman och nyårsfirandet så är det kilometerlånga köer till skuldsaneringskontoret, som vi båda erfarit.”
     Knarr nickade bistert. ”Jag ska aldrig mer låna av farsan.”
     ”Och mitt största misstag var att uppfinna kreditkort”, erkände Knirr. ”Därför har jag också låtit bli att uppfinna pengar.”
     ”Jag trodde du avstod från det för att Biggan sa att pengar var roten till allt ont.”
     ”Hon kan ju faktiskt ha rätt, fast hon är kvinna …”
     ”Så det blir inga julklappar i år då?” undrade Knarr.
     ”Men är du tokig?” utbrast Knirr. ”Fattar du vilket liv det skulle bli om inte ungarna fick några paket att riva upp! Och fattar du vilken utskällning – och hur många bulor – jag skulle få från Biggan för att jag gör ungarna ledsna när det är jul och alla ska vara glada. Å andra sidan får man ju som karl räkna med både utskällningar, bulor och skilsmässoansökningar ändå för alla övriga misstag man ofrånkomligen begår i juletid – det hör ju till lika väl som Kalle Anka på tv.”
     ”Köerna till skilsmässoadvokaterna är också långa i januari.”
     ”Men där har jag inte varit än”, sa Knirr. Så funderade han en stund. ”Det är väl bäst att jag går och köper dom där julklapparna nu genast, för det kan ju vara julafton vilken dag som helst nu …”
     ”Du skulle kanske uppfinna en kalender så det blev lättare att hålla reda på datum och sånt”, tyckte Knarr.
     ”Lite sent påtänkt för det här året”, sa Knirr som inte gärna ville medge att det var en ganska smart idé. ”Men för nästa år … Vilket år är det då?”
     Knarr såg ut som ett frågetecken. ”Nästa år är det väl nästa år?”
     Knirr himlade med ögonen. ”Jo, men jag tänkte att det kanske hade nåt nummer eller så. Att man borde numrera både åren och dagarna, så att man till exempel kan räkna ut hur gammal man är, om man vet vilket år man föddes och vilket år det är nu.”
     Knarr såg skeptisk ut. ”Är det inte enklare att fråga sin mamma?”
     ”Ja, kanske om man har en mamma”, sa Knirr sorgset.
     ”Förlåt”, sa Knarr. ”Jag glömde bort att du är hittebarn.”
     ”Ja, det är min tragiska bakgrund som gör mig så mån om att mina ungar ska ha det bra”, sa Knirr. Vad han aldrig talat om för någon var att hans mamma sålt honom till en resande cirkus för att han var en så osedvanligt ful bebis. Det fick han veta när han var fem år och fick sparken från cirkusen för att dom hade hittat en ännu fulare unge. Efter att han suttit i ett dike och gråtit några timmar kom en socialassistent förbi och undrade varför han satt där och grinade. För att jag är inte tillräckligt ful, svarade den lille Knirr. Men socialassistenten tyckte att han var tillräckligt ful för att ingen skulle vilja adoptera honom, så han skulle få bo på ett barnhem. Och där fick han bo tills han var gammal nog för att gå med i ett jaktlag och kunna skaffa mat själv.
     Lyckligtvis uppdagades hans uppfinnartalanger innan hans obefintliga talanger som jägare skulle ha fått honom utesluten ur både jaktlaget och byaföreningen. Hans uppfinning av kolgrillen gav honom ett hedersmedlemskap i alla föreningar och en viss aktning och respekt. Tack vare detta så hade han sen sån tur att han på en grillfest träffade Biggan, som var både duktig på att laga mat och tillräckligt närsynt för att inte märka hur ful han var (och han tänkte minsann inte uppfinna några glasögon). Kanske var det också därför han var så motvillig att uppfinna fönster – fönsterglas skulle ju snabbt kunna leda in Biggan på önskemål om glasögon.
     Men nu när julen stod för dörren (om de hade haft någon dörr alltså), så var han alltså ändå tvungen att ta sig an en del önskningar – för en jul utan julklappar var värre än en grotta utan fönster, påstod Biggan. Och påminde Knirr om att de kanske hade lite olika åsikter om detta men att det var hennes tolkning som gällde – man kunde överleva men det var ohyggligt deprimerande och inte ville han väl ha deprimerade barn?
     Gnäll önskade sig en bil, Trotsig en traktor. Många tusen år innan sådana apparater uppfunnits fanns nämligen drömmar om motorfordon inprogrammerat i pojkars DNA. Det är därför sentida påhitt som könsneutral uppfostran och dito leksaker är dömt att misslyckas.
     Biggan önskade sig fred på jorden och smärtfria förlossningar, eller åtminstone en man som tar ut soporna ibland – man måste få ägna sig åt utopiska fantasier ibland bara för att stå ut, menade hon.
     ”Varför kan inte kvinnor önska sig något som en man faktiskt kan åstadkomma?” suckade Knirr.
     ”Som vad då” undrade Biggan med ett tonfall och en min så illavarslande att Knirr genast insåg sitt misstag. Och så räknade hon upp allt hon önskat sig det senaste året.
     ”Jag går ut och påbörjar fredsförhandlingarna genast”, sa Knirr.
     Men det var ingen som hade tid med några fredssamtal – de var alla upptagna med viktigare sysslor. Som att hugga julgran, eller polisanmäla nån som tjuvhuggit en julgran på deras mark. Ett par stycken tyckte redan att de hade fred – eller julefrid – så de klarade sig ett par veckor. Det var de som huggit sig i foten när de skulle hugga julgran (på nån grannes mark) och nu kunde sitta och bli ompysslade och dricka pilsner och slippa julstressen – det var värt hur många avhuggna tår som helst påstod de.
     Och att förhandla med mammutarna var knappast att tänka på. Så Knirr satte sig att fundera på julgranar. Eftersom han inte var alldeles säker på att han skulle få någon julefrid bara för att han högg av sig några tår, så hade han tänkt uppfinna en motorsåg. Nej, inte för att mer effektivt kunna såga av sig ett ben, utan för att det är vansinnigt jobbigt att hugga julgranar med flintayxor. Men liksom mycket annat var motorsågen ännu bara på idéstadiet. Det kanske var lika bra att fundera på att uppfinna plastgranar? Fast han hade ju inte uppfunnit plasten än heller.
     Det var medan han satt och funderade på julgranar som svågern Knarr kommit förbi och frågat om Knirr skulle hänga med på sillpimpling. Och eftersom han var ganska hungrig så glömde han snabbt bort både julgrans- och julklappsbekymren. Men de inlagda sillarna nappade inte denna dag och att komma hem både hungrig och tomhänt kunde sluta illa, så de bestämde sig för att gå och hugga ett par julgranar.
     ”Jag har sett ut ett par riktigt fina på Knorrs mark”, sa Knarr. ”Om vi mutar honom med en dunk päroncider så låter han nog bli att polisanmäla oss.”
     Både Biggan och Knarrs mamma blev nöjda med julgranarna och ställde fram mat på bordet.
  
En tidig morgon, några dagar efter det misslyckade sillfisket träffades Knirr och Knarr igen. De hade båda smitit ut tidigt innan hustru respektive mamma hann hitta på några arbetsuppgifter till dem, och de tänkte göra ett nyt försök med att få upp några inlagda sillar. De stod nere på sjön och skottade undan lite nysnö, för att kunna borra upp ett par pimpelhål.
     Så upptäckte Knarr att det stack upp några kvistar ur isen och han blev lite fundersam. Han tittade sig omkring åt alla håll och kliade sig i skäggstubben. ”Jag undrar …” sa han.
     ”Vad då?” undrade Knirr. ”Vad tittar du på?” Han såg sig också om – lite nervöst, ifall det låg några mammutar och lurpassade i snödrivorna, eller om Biggan var på väg. Det var visserligen ännu mörkt, men fullmånen lyste upp snövidderna. Och han såg inget annat än just snö, snö och så lite mer snö och en isig backe upp mot grottan – ingen Biggan på väg nerför backen, och ingen mammutsnabel som stack upp ur nån snödriva.
     ”Är vi på sjön?” undrade Knarr.
     ”Det är vi … väl …” sa Knirr och blev plötsligt lite osäker. Han hade nämligen också just stött på några kvistar.
     ”Växer det buskar i sjön?” frågade Knarr.
     ”Det var därför vi inte fick några sillar häromdan”, sa Knirr.
     ”För att det växer buskar i sjön?”
     ”För att vi inte gick tillräckligt lång ut”, sa Knirr. ”Vi satt på stranden och pimplade.”
     ”Hoppas ingen såg oss”, sa Knarr.
     De skyfflade tillbaks snön där dom hade tänkt göra nya pimpelhål och så gick de längre ut, tills de var säkra på att vara ute på sjön.
     Medan de med förnyat hopp om inlagda sillar skottade sig ner till isen blev de sakta varse ett obekant ljud. De såg sig förbryllat omkring och upptäckte några märkliga ljusprickar som rörde sig, och från samma håll kom det där mystiska ljudet. Förbluffade och fascinerade av fenomenet blev de stående som förhäxade medan både ljuspunkterna och ljudet kom närmare.
     En stund senare stod de fastfrusna av fasa då en lång rad vitklädda sjungande varelser skred fram mot dem. Är det spöken eller änglar, undrade de, något övernaturligt var det i alla fall och det var både skrämmande och på något vis vackert.
     Den första figuren hade en massa brinnande ljus på huvudet och andra hade glitter eller höga strutar. De stannade framför Knirr och Knarr och avslutade en sång om nån som hette Staffan. Sen kom ett par av dem fram och bjöd på kaffe, pepparkakor och några gula s-formade bullar. Knirr och Knarr tog emot det som bjöds för det luktade gott och det vore oförskämt att tacka nej. Det spöklika sjungande tåget drog vidare med sina ljus och kaffekannor.
     Knirr smakade på den gula bullen, den var väldigt god, och det var pepparkakan och kaffet också.
     När dom hade ätit upp sista smulan och druckit upp kaffet, sa Knarr. ”Vad var det där för ena varelser?”
     Knirr funderade länge. Sen summerade han sina iakttagelser. ”Dom var stora och tjocka, dom kom bortifrån Mammutudden … Och dom hade snablar …”
     De stirrade stumma på varann, oförmögna att riktigt ta till sig sanningen som uppenbarade sig. Hela händelsen var för fasansfullt, för overkligt och helt enkelt ett brott mot naturlagarna – det hade med andra ord inte hänt.
     ”Fast fikat var gott” sa Knarr.
     ”Och dom sjöng ganska bra”, sa Knirr.
     De kom överens om att de haft en synnerligen bisarr och fantasifull mardröm.
  
Någon tid senare började Biggan stöna och gnissla tänder och Knirr rusade ut för att hämta barnmorskan. När han sålunda gjort sin plikt passade han på att svimma eftersom det hur som helst var vad som förväntades av honom.
     Lagom till kvällsmaten vaknade han upp igen och hittade Biggan i sängen med ett litet knyte i famnen. Knirr förstod att det kanske inte skulle bli någon kvällsmat, om nu inte Biggan hade förberett något som bara behövde värmas upp.
     ”Så det är klart nu?” frågade han försiktigt. ”Gick det bra?”
     ”Ja, du höll dig ju föredömligt ur vägen”, sa Biggan. ”Kan du hämta Gnäll och Trotsig så dom får träffa sin lillasyster.”
     ”Blev det en flicka?” Knirr kände sig alldeles varm om hjärtat. Även om det hade varit roligt med ett ishockeylag, så hade han innerst inne drömt om en liten prinsessa som skulle tycka att han var världens bästa pappa och för alltid vara hans alldeles egna lilla pappas flicka. Han skulle skämma bort henne så hon blev alldeles odräglig och Biggan skulle gräla på honom för det, men det är så det ska vara. Han skulle till och med uppfinna pappaledighet.
     ”Får jag hålla henne?” frågade han. Och efter bara ett ögonblicks tvekan överräckte Biggan knytet till honom. Ett par stora mörka ögon betraktade honom. ”Jag är din pappa”, sa Knirr och fick små pipanden som svar som han tolkade som en kärleksförklaring. ”Hon tycker om mej”, sa han till Biggan. ”Vad ska hon heta förresten?”
     ”Hon heter Julia …”, sa Biggan. ”…för idag är det julafton. Och det är väl dags att jag börjar koka gröt, griljera skinkan, grilla revbensspjäll, koka lutfisk, koka knäck, steka köttbullar, städa toan och bädda nytt i sängen. Du kan väl räkna Julias fingrar och tår under tiden …”
  
Mammutarna hade åkt till Thailand efter Luciafirandet – lite ledigt från vardagsplikterna ville dom också ha. Men snart börjar ett nytt år av jävelskap …