Hur ska det sluta? – Del 12

Det var en dag i december år 27.394 f.Kr. vid en sjö någonstans i södra Europa. Snön låg vit och vacker över inlandsisen. Stjärnorna tindrade och det var rent ut sagt svinkallt. Ändå föredrog Knirr och Knarr att hålla sig hemifrån. December månad är av hävd en tid då kvinnor kan bli lite hysteriska – för det är julmånaden. Vilken dag som helst nu skulle det vara julafton. Exakt vilken dag det var visste ingen, men för säkerhets skull julstädade och pyntade Biggan liksom alla andra grottkvinnor oavbrutet. Vilken dag som helst nu skulle hon ju också föda barn och då skulle hon kanske inte hinna städa just den dagen. Hon var stor som ett traktordäck men inte lika smidig och lättrullad – Knirr vågade inte ens nudda vid henne av rädsla för att det skulle trilla ut fyrlingar och femlingar till höger och vänster.
  
”Jag hoppas det är jul snart”, sa Knirr till Knarr. Dom satt nere på sjön och pimplade i hopp om att få upp några inlagda sillar, men det enda dom hittills fått upp var tomma surstömmingsburkar.
     ”Tror du att du får några julklappar?” undrade Knarr.
     ”Nä. Jag ser bara fram emot att Biggan ska bli som vanligt – hon har varit lite stingslig på sistone.”
     ”Min mamma blir vansinnig om jag så bara råkar rubba några mattfransar” sa Knarr.
     ”Jag smakade en knäck som Biggan hade kokat”, sa Knirr och visade den färska bulan under sorkpälsmössan.
     ”Man skulle kunna tro att kvinnsen hatar julen, eftersom dom blir så argsinta”, funderade Knarr.
     Knirr nickade ”Men ändå påstår dom att dom älskar julen och alla traditioner som hör till – det är fullkomligt obegripligt.”
     ”Vem är det som har hittat på alltihop?”
     ”Eftersom det inte finns någon logik i det hela, så gissar jag att det är någon genetisk åkomma – typ som PMS och att man inte får lämna toaringen uppfälld – dom kan liksom inte rå för att dom blir hysteriska i såna situationer”, sa Knirr. Han hade nämligen gått en kvällskurs i ämnet ’Hur en man överlever äktenskapet med ett minimum (cirka tre per dag) bulor i huvudet’ – det var en riktigt lärorik kurs, fast dom glömde nämna att man inte skulle smaka knäcken före jul. ”Vem som sen hittat på julen, och i vilket syfte, det är ju en annan fråga …”
     ”Min mamma påstår att det är något religiöst, eller någon slags födelsedag fast hon visste inte vems”, sa Knarr.
     ”Skulle inte förvåna mig om det bara är ett påhitt från mammutarna”, muttrade Knirr. ”För att stressa ihjäl människosläktet.”
     ”Fast farsan tror att det är ett påhitt från handlarna”, sa Knarr. ”Dom tjänar hur mycket som helst på julhandeln och sen i januari kan dom passa på att åka till varmare trakter för då har ingen några pengar att handla för och alldeles för mycket överbliven julmat att försöka äta upp …”
     ”Eller börja banta för att bli av med dom femton kilona man gått upp under julen”, suckade Knirr. ”Men det ligger nåt i det där med julhandeln. När folk vaknar upp efter julfrossarkoman och nyårsfirandet så är det kilometerlånga köer till skuldsaneringskontoret, som vi båda erfarit.”
     Knarr nickade bistert. ”Jag ska aldrig mer låna av farsan.”
     ”Och mitt största misstag var att uppfinna kreditkort”, erkände Knirr. ”Därför har jag också låtit bli att uppfinna pengar.”
     ”Jag trodde du avstod från det för att Biggan sa att pengar var roten till allt ont.”
     ”Hon kan ju faktiskt ha rätt, fast hon är kvinna …”
     ”Så det blir inga julklappar i år då?” undrade Knarr.
     ”Men är du tokig?” utbrast Knirr. ”Fattar du vilket liv det skulle bli om inte ungarna fick några paket att riva upp! Och fattar du vilken utskällning – och hur många bulor – jag skulle få från Biggan för att jag gör ungarna ledsna när det är jul och alla ska vara glada. Å andra sidan får man ju som karl räkna med både utskällningar, bulor och skilsmässoansökningar ändå för alla övriga misstag man ofrånkomligen begår i juletid – det hör ju till lika väl som Kalle Anka på tv.”
     ”Köerna till skilsmässoadvokaterna är också långa i januari.”
     ”Men där har jag inte varit än”, sa Knirr. Så funderade han en stund. ”Det är väl bäst att jag går och köper dom där julklapparna nu genast, för det kan ju vara julafton vilken dag som helst nu …”
     ”Du skulle kanske uppfinna en kalender så det blev lättare att hålla reda på datum och sånt”, tyckte Knarr.
     ”Lite sent påtänkt för det här året”, sa Knirr som inte gärna ville medge att det var en ganska smart idé. ”Men för nästa år … Vilket år är det då?”
     Knarr såg ut som ett frågetecken. ”Nästa år är det väl nästa år?”
     Knirr himlade med ögonen. ”Jo, men jag tänkte att det kanske hade nåt nummer eller så. Att man borde numrera både åren och dagarna, så att man till exempel kan räkna ut hur gammal man är, om man vet vilket år man föddes och vilket år det är nu.”
     Knarr såg skeptisk ut. ”Är det inte enklare att fråga sin mamma?”
     ”Ja, kanske om man har en mamma”, sa Knirr sorgset.
     ”Förlåt”, sa Knarr. ”Jag glömde bort att du är hittebarn.”
     ”Ja, det är min tragiska bakgrund som gör mig så mån om att mina ungar ska ha det bra”, sa Knirr. Vad han aldrig talat om för någon var att hans mamma sålt honom till en resande cirkus för att han var en så osedvanligt ful bebis. Det fick han veta när han var fem år och fick sparken från cirkusen för att dom hade hittat en ännu fulare unge. Efter att han suttit i ett dike och gråtit några timmar kom en socialassistent förbi och undrade varför han satt där och grinade. För att jag är inte tillräckligt ful, svarade den lille Knirr. Men socialassistenten tyckte att han var tillräckligt ful för att ingen skulle vilja adoptera honom, så han skulle få bo på ett barnhem. Och där fick han bo tills han var gammal nog för att gå med i ett jaktlag och kunna skaffa mat själv.
     Lyckligtvis uppdagades hans uppfinnartalanger innan hans obefintliga talanger som jägare skulle ha fått honom utesluten ur både jaktlaget och byaföreningen. Hans uppfinning av kolgrillen gav honom ett hedersmedlemskap i alla föreningar och en viss aktning och respekt. Tack vare detta så hade han sen sån tur att han på en grillfest träffade Biggan, som var både duktig på att laga mat och tillräckligt närsynt för att inte märka hur ful han var (och han tänkte minsann inte uppfinna några glasögon). Kanske var det också därför han var så motvillig att uppfinna fönster – fönsterglas skulle ju snabbt kunna leda in Biggan på önskemål om glasögon.
     Men nu när julen stod för dörren (om de hade haft någon dörr alltså), så var han alltså ändå tvungen att ta sig an en del önskningar – för en jul utan julklappar var värre än en grotta utan fönster, påstod Biggan. Och påminde Knirr om att de kanske hade lite olika åsikter om detta men att det var hennes tolkning som gällde – man kunde överleva men det var ohyggligt deprimerande och inte ville han väl ha deprimerade barn?
     Gnäll önskade sig en bil, Trotsig en traktor. Många tusen år innan sådana apparater uppfunnits fanns nämligen drömmar om motorfordon inprogrammerat i pojkars DNA. Det är därför sentida påhitt som könsneutral uppfostran och dito leksaker är dömt att misslyckas.
     Biggan önskade sig fred på jorden och smärtfria förlossningar, eller åtminstone en man som tar ut soporna ibland – man måste få ägna sig åt utopiska fantasier ibland bara för att stå ut, menade hon.
     ”Varför kan inte kvinnor önska sig något som en man faktiskt kan åstadkomma?” suckade Knirr.
     ”Som vad då” undrade Biggan med ett tonfall och en min så illavarslande att Knirr genast insåg sitt misstag. Och så räknade hon upp allt hon önskat sig det senaste året.
     ”Jag går ut och påbörjar fredsförhandlingarna genast”, sa Knirr.
     Men det var ingen som hade tid med några fredssamtal – de var alla upptagna med viktigare sysslor. Som att hugga julgran, eller polisanmäla nån som tjuvhuggit en julgran på deras mark. Ett par stycken tyckte redan att de hade fred – eller julefrid – så de klarade sig ett par veckor. Det var de som huggit sig i foten när de skulle hugga julgran (på nån grannes mark) och nu kunde sitta och bli ompysslade och dricka pilsner och slippa julstressen – det var värt hur många avhuggna tår som helst påstod de.
     Och att förhandla med mammutarna var knappast att tänka på. Så Knirr satte sig att fundera på julgranar. Eftersom han inte var alldeles säker på att han skulle få någon julefrid bara för att han högg av sig några tår, så hade han tänkt uppfinna en motorsåg. Nej, inte för att mer effektivt kunna såga av sig ett ben, utan för att det är vansinnigt jobbigt att hugga julgranar med flintayxor. Men liksom mycket annat var motorsågen ännu bara på idéstadiet. Det kanske var lika bra att fundera på att uppfinna plastgranar? Fast han hade ju inte uppfunnit plasten än heller.
     Det var medan han satt och funderade på julgranar som svågern Knarr kommit förbi och frågat om Knirr skulle hänga med på sillpimpling. Och eftersom han var ganska hungrig så glömde han snabbt bort både julgrans- och julklappsbekymren. Men de inlagda sillarna nappade inte denna dag och att komma hem både hungrig och tomhänt kunde sluta illa, så de bestämde sig för att gå och hugga ett par julgranar.
     ”Jag har sett ut ett par riktigt fina på Knorrs mark”, sa Knarr. ”Om vi mutar honom med en dunk päroncider så låter han nog bli att polisanmäla oss.”
     Både Biggan och Knarrs mamma blev nöjda med julgranarna och ställde fram mat på bordet.
  
En tidig morgon, några dagar efter det misslyckade sillfisket träffades Knirr och Knarr igen. De hade båda smitit ut tidigt innan hustru respektive mamma hann hitta på några arbetsuppgifter till dem, och de tänkte göra ett nyt försök med att få upp några inlagda sillar. De stod nere på sjön och skottade undan lite nysnö, för att kunna borra upp ett par pimpelhål.
     Så upptäckte Knarr att det stack upp några kvistar ur isen och han blev lite fundersam. Han tittade sig omkring åt alla håll och kliade sig i skäggstubben. ”Jag undrar …” sa han.
     ”Vad då?” undrade Knirr. ”Vad tittar du på?” Han såg sig också om – lite nervöst, ifall det låg några mammutar och lurpassade i snödrivorna, eller om Biggan var på väg. Det var visserligen ännu mörkt, men fullmånen lyste upp snövidderna. Och han såg inget annat än just snö, snö och så lite mer snö och en isig backe upp mot grottan – ingen Biggan på väg nerför backen, och ingen mammutsnabel som stack upp ur nån snödriva.
     ”Är vi på sjön?” undrade Knarr.
     ”Det är vi … väl …” sa Knirr och blev plötsligt lite osäker. Han hade nämligen också just stött på några kvistar.
     ”Växer det buskar i sjön?” frågade Knarr.
     ”Det var därför vi inte fick några sillar häromdan”, sa Knirr.
     ”För att det växer buskar i sjön?”
     ”För att vi inte gick tillräckligt lång ut”, sa Knirr. ”Vi satt på stranden och pimplade.”
     ”Hoppas ingen såg oss”, sa Knarr.
     De skyfflade tillbaks snön där dom hade tänkt göra nya pimpelhål och så gick de längre ut, tills de var säkra på att vara ute på sjön.
     Medan de med förnyat hopp om inlagda sillar skottade sig ner till isen blev de sakta varse ett obekant ljud. De såg sig förbryllat omkring och upptäckte några märkliga ljusprickar som rörde sig, och från samma håll kom det där mystiska ljudet. Förbluffade och fascinerade av fenomenet blev de stående som förhäxade medan både ljuspunkterna och ljudet kom närmare.
     En stund senare stod de fastfrusna av fasa då en lång rad vitklädda sjungande varelser skred fram mot dem. Är det spöken eller änglar, undrade de, något övernaturligt var det i alla fall och det var både skrämmande och på något vis vackert.
     Den första figuren hade en massa brinnande ljus på huvudet och andra hade glitter eller höga strutar. De stannade framför Knirr och Knarr och avslutade en sång om nån som hette Staffan. Sen kom ett par av dem fram och bjöd på kaffe, pepparkakor och några gula s-formade bullar. Knirr och Knarr tog emot det som bjöds för det luktade gott och det vore oförskämt att tacka nej. Det spöklika sjungande tåget drog vidare med sina ljus och kaffekannor.
     Knirr smakade på den gula bullen, den var väldigt god, och det var pepparkakan och kaffet också.
     När dom hade ätit upp sista smulan och druckit upp kaffet, sa Knarr. ”Vad var det där för ena varelser?”
     Knirr funderade länge. Sen summerade han sina iakttagelser. ”Dom var stora och tjocka, dom kom bortifrån Mammutudden … Och dom hade snablar …”
     De stirrade stumma på varann, oförmögna att riktigt ta till sig sanningen som uppenbarade sig. Hela händelsen var för fasansfullt, för overkligt och helt enkelt ett brott mot naturlagarna – det hade med andra ord inte hänt.
     ”Fast fikat var gott” sa Knarr.
     ”Och dom sjöng ganska bra”, sa Knirr.
     De kom överens om att de haft en synnerligen bisarr och fantasifull mardröm.
  
Någon tid senare började Biggan stöna och gnissla tänder och Knirr rusade ut för att hämta barnmorskan. När han sålunda gjort sin plikt passade han på att svimma eftersom det hur som helst var vad som förväntades av honom.
     Lagom till kvällsmaten vaknade han upp igen och hittade Biggan i sängen med ett litet knyte i famnen. Knirr förstod att det kanske inte skulle bli någon kvällsmat, om nu inte Biggan hade förberett något som bara behövde värmas upp.
     ”Så det är klart nu?” frågade han försiktigt. ”Gick det bra?”
     ”Ja, du höll dig ju föredömligt ur vägen”, sa Biggan. ”Kan du hämta Gnäll och Trotsig så dom får träffa sin lillasyster.”
     ”Blev det en flicka?” Knirr kände sig alldeles varm om hjärtat. Även om det hade varit roligt med ett ishockeylag, så hade han innerst inne drömt om en liten prinsessa som skulle tycka att han var världens bästa pappa och för alltid vara hans alldeles egna lilla pappas flicka. Han skulle skämma bort henne så hon blev alldeles odräglig och Biggan skulle gräla på honom för det, men det är så det ska vara. Han skulle till och med uppfinna pappaledighet.
     ”Får jag hålla henne?” frågade han. Och efter bara ett ögonblicks tvekan överräckte Biggan knytet till honom. Ett par stora mörka ögon betraktade honom. ”Jag är din pappa”, sa Knirr och fick små pipanden som svar som han tolkade som en kärleksförklaring. ”Hon tycker om mej”, sa han till Biggan. ”Vad ska hon heta förresten?”
     ”Hon heter Julia …”, sa Biggan. ”…för idag är det julafton. Och det är väl dags att jag börjar koka gröt, griljera skinkan, grilla revbensspjäll, koka lutfisk, koka knäck, steka köttbullar, städa toan och bädda nytt i sängen. Du kan väl räkna Julias fingrar och tår under tiden …”
  
Mammutarna hade åkt till Thailand efter Luciafirandet – lite ledigt från vardagsplikterna ville dom också ha. Men snart börjar ett nytt år av jävelskap …