Kapitel 49

Anante hade fattat det avgörande beslutet.
      Efter att ha hjälpt Matt upp i hängmattan hade han uppsökt sin grotta och pratat med Nefi. Han kunde ha fattat beslutet och genomfört planen utan att blanda in Nefi, men eftersom planen var att återuppta Nefis tidigare mission ville han åtminstone tala om vad han tänkte göra. Han hade pratat med sin kontaktperson Akarscham och till sin förvåning inte bara fått ett godkännande av planen, utan till och med uppmuntrats och blivit lovad Nefis stöd.
      ”Vi har diskuterat dina planer”, hade Akarscham sagt. ”Några tycker fortfarande inte att det är någon bra idé, men de flesta har tänkt om och är villiga att göra ett nytt försök nu. Vi kan emellertid inte spela samma roll som förra gången. Människornas kunskap om den fysiska verkligheten är mycket större nu, liksom deras skepsis, och de skulle inte acceptera oss som andliga ledare på samma sätt som tidigare. Människorna väntar på en frälsare, men de skulle aldrig acceptera någon som sa sig vara denna frälsare. Idag är det nog effektivare att smyga in kunskapen i små portioner och låta människorna bli sina egna frälsare. Men någon som går före och sprider frön på ett diskret sätt kan alldeles säkert hjälpa till för att uppnå ett snabbare resultat. Din utvalde kan vara en sådan såningsman, oavsett tidigare inkarnationer. Frågan är bara: Tror du att han är redo?”
      Anante erkände att han inte var helt säker på det, men han skulle ta reda på det.
      Tillbaka i panahen väntade Anante på att Matt skulle vakna. Under tiden funderade han på hur mycket han skulle avslöja för Matt – det var möjligt att Matts samarbetsvilja skulle minska om han kände till vilka idéer och spekulationer som låg bakom planen. Å andra sidan skulle det kanske vara lättare att argumentera för planen om han kunde få Matt att inse hur viktig han var för planens genomförande – oavsett om Anante hade rätt eller ej i sina spekulationer. Att Anante faktiskt behövde honom.
      Om han bara någon gång vaknade.

      Loolingi satt i skuggan en bit bort och plitade i ett skrivhäfte och Anante gick fram till henne. Matt hade haft med sig inte bara ritblock och färgpennor, utan också kritor, vattenfärger, penslar, skrivhäften och blyertspennor, och några barnböcker. Matt hade också – innan festen började – läst lite ur en av böckerna för barnen och visat hur bokstäverna och orden hängde ihop. Loolingi hade snabbt lärt sig att både läsa och tala engelska, och nu på morgonen hade hon redan hunnit läsa halva Pippi Långstrump-boken. Matt hade berättat att han hade köpt den boken för att han tyckte det fanns vissa likheter mellan Pippi och Loolingi, och Loolingi blev också väldigt imponerad och inspirerad av Pippi, så nu skulle hon skriva en egen bok om sig själv.
      ”Går det bra?” undrade Anante.
      ”Nej”, sa hon, ”Titi tar hela tiden pennan ifrån mig.” Den pigga kapucinerapan började tjattra och hoppa på Loolingis axel när hon hörde sitt namn. ”Sluta nu, Titi”, sa Loolingi barskt, ”annars slår jag knut på din svans.”
      ”Eller så skickar du henne att väcka Matt”, föreslog Anante.
      ”Tror du han vill bli väckt?”
      ”Det struntar vi i. Han har väl inte kommit hit för att sova bort livet, heller...?”
      Loolingi höll fullkomligt med och skickade Titi.
      ”Han sover hårt”, konstaterade hon när Titi kom tillbaks och inte hade lyckats med mer än att få Matt att vända sig i hängmattan. ”Kanske en vrålapa skulle hjälpa... Eller... Hmm...” Hon fick en lurig glimt i ögonen.
      ”Har du någon idé?” undrade Anante.
      Det hade hon och hon sprang iväg för att hämta hjälp.
      Anante gick och satte sig i sin hängmatta och väntade på vad som skulle ske.
     
      Matt var klarvaken på en halv sekund och slog upp ögonen på vid gavel samtidigt som han i övrigt var paralyserad av chock.
      Han blinkade ett par gånger och stirrade upp i lövverket för att försäkra sig om att han verkligen var där han åtminstone hade trott att han var. De lojt vajande palmbladen, hettan och luftfuktigheten övertygade honom om att han kanske ändå befann sig i regnskogen, men det var inga vrålapor, skränande aror eller brölande paddor som hade väckt honom.
      Det ljud som fyllde hans öron och överröstade övriga tänkbara ljud, var Ricky Martin som på högsta volym sjöng ’Livin’ la vida loca’.
      När Matt efter några sekunder kom ur förlamningen satte han sig mödosamt upp i hängmattan. Det han såg fick honom att blinka ett par gånger till. Ute i den upplysta gläntan hoppade Loolingi, Achalah och ett flertal andra barn och ungdomar – och till och med farfar Ayusam! – runt i en hysterisk dans som gjorde Matt utmattad bara av att titta på. Och mellan deras fötter skymtade han källan till musiken – en cd-spelare.
      Matt tittade på Anante som han upptäckte satt i hängmattan intill.
      ”God morgon”, sa Anante och skrattade åt Matts yrvakna och fortfarande lätt chockade min.
      ”Har de blivit tokiga?” sa Matt.
      Anante nickade. ”Det var Loolingis idé för att få liv i dig. Det är en bra låt i alla fall.”
      När musiken slutade blev det så tyst att det slog lock för Matts öron. Och de dansande föll ihop i en skrattande hög på marken. ”Herregud!” sa Matt. ”Och ni ska föreställa urskogsindianer! Var kommer den där cd-spelaren ifrån?”
      Anante ryckte på axlarna. ”Det är Achalahs, men jag vet inte var han har fått den ifrån. Och bara för att vi är urskogsindianer behöver vi väl inte avstå från alla civilisationens underverk...”
      ”Är du vaken nu, Matt?” ropade Achalah som hade ställt sig upp igen och höll i cd-spelaren.
      Matt orkade bara vinka och Achalah och de andra återgick till sina tidigare sysslor. Loolingi satte sig med skrivhäftet igen och gav Titi en egen penna, men den som Loolingi höll i var naturligtvis intressantare.
      ”Ja, nu är jag vaken”, sa Matt till Anante.
      ”Bra, för vi har viktiga saker att prata om.”
      Matt suckade och upptäckte plötsligt att han var täckt av ett rödaktigt damm. ”Vad i... Hur... Vad är det här?” Han försökte borsta bort dammet från armarna. ”Var kommer det ifrån?”
      ”Kommer du ihåg resan du gjorde i går kväll?” undrade Anante.
      ”Vilken...? Menar du planetresan?”
      Anante nickade.
      ”Vad har den med det här dammet att göra? Det var väl ändå bara en mental resa?”
      ”Du var så där dammig när du kom tillbaks”, sa Anante.
      ”Hur skulle det ha gått till? Försök inte Anante, det är du som har hällt jord över mig, eller hur? Jag vet att jorden här är rödaktig...”
      Anante försäkrade att varken han eller någon annan hade hällt jord över honom, men det var upp till Matt att tro vad han ville. Och Matt trodde precis vad han ville och bestämde sig för att ta ett dopp i floden och tvätta av dammet, var än det nu kom ifrån.
      Efter doppet fick Matt en korg med frukt och bröd av Vinaja, och Loolingi och Anante höll honom sällskap medan han åt en sen frukost, eller kanske snarare lunch. Loolingi visade också Matt vad hon hade skrivit och teckningarna hon hade gjort. Och Matt gjorde henne salig genom att uppriktigt beundra hennes verk och tala om vilken begåvning hon var. Hon till och med rodnade. När Anante sedan sa att han ville tala med Matt i enrum hade hon pussat Matt över hela ansiktet och mycket motvilligt – och med en illavarslande blick på Anante – gått sin väg.
      ”Nu ligger jag risigt till”, sa Anante.
      ”Vad kan vara så viktigt att du tog den risken?” flinade Matt.
      Anante tittade på Matt och istället för att svara på frågan sa han leende: ”Jag tror faktiskt Loolingi är kär i dig.”
      ”Verkligen? Eller är det bara presenterna?”
      Anante skakade på huvudet. ”Hon skulle ha varit glad även om du kom utan presenter. Vinaja har berättat, att under de veckor då även jag var borta, så var det dig Loolingi frågade efter. Och när jag kom tillbaks, så undrade hon var du fanns, varför inte du kom tillbaks också...”
      ”Anante”, sa Matt retfullt, ”jag tror du är sotis!”
      Anante såg först oförstående ut, sedan nickade han. ”Innan du kom hit så var jag hennes favorit...”
      ”Det är du säkert fortfarande”, tröstade Matt. ”Jag är bara något exotiskt och nytt...”
      ”Visst, du är spännande annorlunda. Det är ju fler än Loolingi som har ett gott öga till dig...”
      ”Menar du Achalah?”
      ”Och hans syster...”
      Matt höjde på ögonbrynen. ”Nikiri?”
      Anante nickade. ”Och hon är bara tre år yngre än du, så du kan inte skylla på åldern...”
      ”Ja, men...” Matt kände sig lite ställd. Anante visste tydligen att han hade avvisat Achalah med hänvisning till åldern – han hade förresten påpekat att han fyllt arton nu – men Anante visste ju också att det var killar Matt gillade. ”Försöker du omvända mig, eller vad...?”
      ”Nejdå. Jag vill bara påpeka möjligheten...”
      Matt sa inget på en stund. ”Jag har faktiskt varit ihop med en tjej – men det är nästan tio år sedan...” erkände han sedan. ”Bara för att, ja du vet... Men, nej...Jag gillar killar, det är bara så.”
      ”Och det är absolut inget fel med det”, sa Anante. ”Och på tal om det, har du talat om det för dina föräldrar än?”
      Matt nickade. ”Ja, jag gjorde det. Men min mamma sa att hon redan visste. Och pappa hade misstänkt det – han hade hört rykten. Och min syster sa att hon hade anat det redan när jag var tolv år. Men ingen hade sagt något och så har jag i alla år försökt hålla något hemligt, fastän alla ändå mer eller mindre vetat hur det var... Det känns i alla fall bra att ha fått tala om det – och att alla accepterade det. Det känns faktiskt som om jag har fått en ny familj...”
      ”Ja, det är aldrig bra att ha hemligheter för sina närmsta...”
      ”Inte för sina vänner heller”, sa Matt och bligade förebrående på Anante. ”Du vet allt om mig, Anante, men jag har ingen aning om var jag har dig...”
      ”Jag är precis här.”
      ”Anante! Jag vill veta: Gillar du kvinnor eller män?”
      Till sin stora tillfredsställelse såg Matt att frågan både överrumplade och besvärade Anante. ”Har du någon gång varit ihop med någon?” fortsatte han, innan Anante hann hämta sig.
      ”Hur då, menar du?”
      Matt log. ”Försök inte slingra dig”, sa han. ”Du vet vad jag menar.”
      ”Varför vill du veta det?”
      Matt blev lite ställd av den motfrågan, men han hade bestämt sig för att inte låta Anante komma undan. ”Det var du som började...” sa han bara.
      Anante iakttog Matt och tycktes fundera. Han hade den där blicken som fick Matt att tro att Anante läste hans tankar – även om han litade på Anante när han sa att han aldrig gjorde det.
      Matt försökte uthärda och väntade på att Anante skulle säga något, men blev ganska omgående så nervös att han inte kunde möta den där blicken. Han började fingra på en liten påse som han upptäckte satt i bältet. Han hade på kvällen innan satt på sig det nya bälte och ländkläde som han fått av Anante, men han kunde inte minnas att det satt någon påse i bältet. Han kunde känna att det var något i påsen, och förbryllad lossade han den från bältet. Han plockade fram två små föremål ur den. ”Vad? Var kommer de här ifrån?” I handen höll han något som såg ut som diamanter.
      ”Ja, det där ja.” Anante nickade. ”När du kom tillbaks efter din ’planetresa’ i går kväll höll du de där i handen”, sa han. ”Men du märkte det inte utan släppte dem på marken. Achalah tog rätt på dem och gjorde påsen. Och jag erkänner att jag knöt fast påsen i ditt bälte i morse.”
      Matt visste inte vad han skulle tro. Att Anante skämtade ibland det visste han ju, men han trodde också att han hade lärt sig att känna igen den särskilda glimten i Anantes ögon vid de tillfällena. Den glimten fanns inte där nu – Anante såg helt allvarlig ut. ”Okej”, sa Matt. ”Det där sista tror jag nog på, men... Jag vet att det finns diamanter i de här trakterna. Jag tror inte för fem öre på att jag tog dem med från Saturnus. Jag menar jag var ju aldrig där, på riktigt. För att inte tala om att det knappast är färdigslipade diamanter som snurrar runt där ute...”
      Anante argumenterade inte, utan vidhöll bara att han hade talat sanning och att Matt fick tro vad han ville – precis som med det röda dammet.
      Matt stoppade tillbaks diamanterna i påsen och knöt fast den i bältet igen. Sedan tittade han på Anante som nu satt och filade naglarna med en liten sten. Matt var visserligen glad att han sluppit ifrån den där granskande blicken, men å andra sidan hade han inte fått något svar på sina frågor. ”Anante?”, sa han lite trevande.
      ”Mhm?” Anante var väldigt engagerad i nagelfilningen.
      ”Du har fortfarande inte svarat på någon av mina frågor. Har du någon alldeles särskild... ’vän’...?”
      Anante gav honom en lång blick innan han återgick till naglarna. ”Nej”, sa han slutligen.
      Matt hade varit så nervös, att när anspänningen nu släppte, började han darra.
      ”Jag har inte tid med sådant”, fortsatte Anante. ”Jag...”
      ”Skitsnack!” sa Matt.
      Anante stirrade bestört på honom.
      ”Du har väl all tid...” fortsatte Matt, men han kunde inte se Anante i ögonen. Men han tyckte att han hörde en suck.
      ”Sånt där är komplicerat...” sa Anante.
      ”Jag vet... Men kan du åtminstone tala om vilken läggning du har? Är det kvinnor du föredrar?”
      Anante tittade på sina naglar ”Det var verkligen inte det här jag hade tänkt prata med dig om...” Han filade lite på långfingernageln.
      ”Men du satte igång det. Och nu vill jag veta. En gång för alla, så jag kan gå vidare med mitt liv...”
      ”Jag föredrar ingenting”, sa Anante till slut. ”Om jag blir intresserad av någon så spelar kön ingen roll. För mig handlar det om personligheten...”
      Matt tittade länge på honom innan han frågade: ”Så vad är det för fel på min personlighet?”
      ”Det är inget fel på din personlighet, Matt.”
      ”Nähä? Men...?”
      ”Men...” Anante började fila naglarna på den andra handen.
      Matt ryckte ifrån honom stenen. ”Du har tvingat mig att uttala mina känslor”, sa han. ”Jag tror det är dags för dig att ta itu med dina. Kommer du ihåg bergkristallen med jaguaren, som du gav till mig?”
      Anante nickade.
      ”Så hur är det med dina morrhår? Är du helt sann mot dig själv?”
      Matt såg att han hade träffat rätt – Anantes min avslöjade att Matts frågor hade fått honom lite ur balans. Matt lät honom inte återhämta sig. ”Är du oskuld, Anante? Är det din hemlighet?”
      Anante suckade. Sedan nickade han.
      ”Jag anande det, men....” Matt visste inte hur han skulle ställa sig till detta erkännande – han började känna sig dum som ens frågat; hur kunde han inbilla sig att Anante ens var intresserad av sex? Bara för att han själv var så attraherad av Anante att han knappt stod ut?
      ”Märks det?” undrade Anante.
      ”Nja... Det var någon som antydde att det kunde vara så...”
      ”Då är det alltså ingen hemlighet...”
      ”Men är det verkligen sant?” for det till slut ur Matt. Anante var trots allt en man, en människa, några mänskliga behov borde han väl ändå ha – även om han varken behövde äta, eller sova, eller... ”Har du aldrig...?”
      Anante skakade på huvudet. ”Jag har varit för upptagen...”
      ”Men, lägg av! Vad då upptagen? Femtiotvå år och oskuld? Det finns inga ursäkter!”
      ”Har jag gjort fel, menar du?”
      Matt himlade med ögonen. ”En oförlåtlig synd. Nå, kanske inte oförlåtlig – det går ju att åtgärda...” Han gav Anante en utmanande blick. Han skämdes inte ens över att det skänkte honom en sådan djup tillfredsställelse att se Anante så besvärad. ”Men har du inga behov ens?”
      Anante gjorde en grimas. ”Vad du är besvärlig! Men okej, det är väl dags att bekänna hela hemligheten... Jag är rädd, helt enkelt... För att utlämna mig på det viset. För sårbarheten i intimiteten – min egen och den andras.”
      Matt bara gapade. ”Jag tror inte mina öron! Är det sant!?” utbrast han. ”Anante, den allsmäktige, är rädd! För intimitet!”
      ”Det är inget att skämta om”, sa Anante allvarligt.
      ”Nej, minsann. Detta är ytterst allvaligt – om du är rädd, vilken räddning finns det då för mänskligheten? Herregud, även jag har minsann problem med intimitet – men jag har åtminstone betvingat det några gånger!”
      ”Matt...”
      ”Hur kunde du då ge mig den där kyssen? Betydde den ingenting?” Matt började elda upp sig. Det gällde att passa på när Anante var lite ur balans, annars skulle han aldrig våga. ”Naturligtvis inte – du låtsades att jag var ditt barnbarn... Fast jag upplevde det då inte som någon mormorskyss... Självklart riskerar man att såra och bli sårad – men man överlever! Dessutom har du ju sagt att ni inte känner till saker som svartsjuka, så på vilket sätt skulle du kunna bli sårad?”
      ”Matt...”
      ”Anante, jag är tacksam för att du talade om det här för mig.”
      ”Jaså?”
      ”Ja, nu vet jag att du ändå är mänsklig...”
      Anante höjde på ögonbrynen. ”Hade du trott något annat? Matt, jag är lika mänsklig som du...”
      ”Ja, jag börjar förstå det ..”
      ”Bra.”
      ”Men du borde göra något åt det...” sa Matt.
      ”Vilket?”
      ”Att du är oskuld, för tusan!”
      Anante grimaserade. ”Jag har tänkt på det...”
      ”Det hjälper inte långt att bara tänka, Anante. Lite handlingskraft kan behövas...”
      Anante svarade inte.
      ”Och lust”, la Matt till.
      ”När jag får tid – och lust”, sa Anante och tittade på Matt. ”Hjälper du mig då?”
      Matt tyckte att hjärtat stannade i hans kropp – efter att först ha exploderat i ett vulkanutbrott som fick honom att hetta i hela kroppen. ”Om du ber snällt...” sa han när chockvågen ebbade ut.
      Anante höjde lite på ögonbrynen först, sedan log han. ”Okej.”
      ”Jag finns här närhelst du blir redo”, lovade Matt.
      ”Än så länge...”
      Matt hajade till. ”Vad menar du? Tänker du skicka mig härifrån igen?”
      ”Inte än. Vi har viktiga saker att prata om först... Det finns viktigare saker än mitt kärleksliv som jag behöver din hjälp med…”
      ”Vad kan vara viktigare än det...?” försökte Matt skämta, för han förstod att nu var det något allvarligt på gång och han var inte alls hågad.
      ”Jag tänkte prata med dig om din framtid... ”
      ”Å, nej!” Matt stönade högt. ”Anante, jag har nyss kommit hit. Jag är fortfarande bakfull!”
      ”Du är inte bakfull”, sa Anante och Matt var för sig själv tvungen erkänna att han inte kände sig särskilt bakfull trots flera liter bananöl. Fast han mindes inte så mycket av festen ändå, annat än den där bisarra upplevelsen av en resa genom solsystemet.
      ”Jag måste nog sluta med den där phalamritan i alla fall...”
      ”Eller åtminstone sluta tro på att det är starköl – tänk dig att det är banansaft istället.”
      ”Banansaft? Jag vet inte om jag precis skulle rekommendera den saften för något barnkalas...”
      Anante skakade uppgivet på huvudet, sedan ställde han sig upp. ”Kom med här”, sa han och drog upp Matt på fötter. ”Vi ska gå till mitt eget lilla krypin.”
      Matt hade inte alls lust att få veta något om sin framtid, men däremot blev han väldigt nyfiken på vad Anante kunde ha för eget krypin. Anante ville inte avslöja något om det i förväg, utan talade bara om att det låg några kilometer bort.
      ”Vi går dit, och under tiden vill jag att du berättar för mig vad du har gjort under de här tre månaderna. En fullständig rapport, tack.”