Hur ska det sluta? - Del 11

Det var en dag i november år 27.394 f.Kr. vid en sjö någonstans i södra Europa. Livet på Jorden knatade på i vanlig ordning. Om 18000 år skulle den globala uppvärmningen göra slut på istiden med katastrofala översvämningar som följd. Mammutarna hade orsakat skrämsel-hicka genom att i förtid ställa till med en lokal översvämning och Knirr hade därför förlagt sitt nya båtvarv ett par hundra meter upp från stranden. Och där var han nu och bankade som bäst – mest knackade han sig i huvudet för att skaka om sina fjorton hjärnceller, så de höll sig alerta, men några bräder hade han också lyckats sammanfoga.
     Medan han grunnade på var kabyssen lämpligast skulle placeras dök hans svåger Knarr upp.
     "Men tjenare polarn, var har du varit? Det måste vara minst två veckor sen jag såg dig!"
     "Har köat på Arbetsförmedlingen", sa Knarr och såg lite viktig ut.
     "Varför då?"
     "För att göra en handlingsplan."
     "Varför då?"
     "Öh, hm? För att dom ska ha nåt att göra där... antar jag." Knarr lyckades inte upprätthålla den viktiga minen längre.
     "Får du nåt arbete då?" undrade Knirr.
     Nu blev Knarr ännu osäkrare. "Nää... Varför undrar du det?"
     "Det heter ju ‘Arbetsförmedling’", sa Knirr som ibland hade sina logiska stunder.
     Knarr såg fundersam ut och tänkte en stund – sådär trettiosju minuter – sen ryckte han på axlarna. "Dom sa då inget om nåt jobb, men... " Han plockade fram en bunt papper ur bakfickan. "… dom hade några kurser – till exempel... " Han bläddrade i bunten. "… den obligatoriska 12-veckorskursen för att lära sig fylla i blanketter..."
     "Vaddå för blanketter?"
     "Ja, till exempel så måste man varje dag fylla i 73 olika blanketter och intyg, och så ska dom kopieras i 22 upplagor och skickas till 14 olika myndigheter och institutioner för att granskas av byråkrater. Sen får man tillbaka lite mer än hälften – eller kanske nästan alla – för att man missat nåt kryss och glömt bifoga nån bilaga, så då får man göra om alltihop. Byråkraterna går samtidigt en kurs för att dom ska lära sig hitta på nya blanketter och formulär och intyg. Så i själva verket behöver man gå om den här kursen hela tiden för att hålla sig uppdaterad på det senaste."
     "Jamen, det låter ju som ett heltidsjobb tycker jag."
     "Jo, men man får ingen lön för det."
     "Varför ska man då göra det?"
     "Jo, man måste ju se till att hålla byråkraterna med jobb så dom inte springer lösa och lägger ut lömska fällor i alla snår – det är bättre om dom håller sig i sina dammiga kontor och byrålådor så man vet var dom finns... ”
     Knirr ryste. ”Mammutar och byråkrater, jag vet inte vilket som är värst... ”
     ”Men... ” fortsatte Knarr ”dom försökte också motivera oss till att satsa på blankett-fylleriet genom att påstå att om man lyckas fylla i alla blanketter rätt och bifoga alla bilagor, då kan man kanske, efter några år, få a-kasseersättning."
     "Vad är det?"
     Knarr slog ut med händerna och himlade med ögonen. "Ingen aning. Det är nåt abstrakt – ungefär som att vinna på Bingolotto."
     "Jag förstår”, sa Knirr, ”dom tror att folk går på vad som helst. Men vad händer sen då?"
     "Jo, då kan man gå nån annan kurs som ska öka ens kompetens så att man kan möjligen – om man har tur eller kontakter, eller pengar att muta nån – kan få ett jobb i nån annan stad eller utrikes."
     "Kan man inte få nåt jobb härhemma?"
     Knarr tittade på Knirr som om han tyckte att han verkligen var riktigt dum i huvudet, nästan lika dum som han själv. "Har du sett till nåra jobb i dom här trakterna?" frågade han retoriskt.
     "Nä, det förstås... "
     "Så man får gå kurser. Till exempel... " Han bläddrade i sin pappersbunt igen. "‘Konsten att griljera en mammutsnabel på bästa sätt’, eller ‘Hur man överlever en fisattack från mammutuslingarna’, eller ‘Snida funktionella tandpetare av överblivna mammutbetar’."
     "Tror dom att man ska få nåt jobb efter såna där kurser?” fnyste Knirr. ”Vet dom inte att mammutuslingarna snart är utrotade, även utrikes. Dom borde ta och uppdatera sitt kursutbud tycker jag"
     Knarr tittade närgånget på det finstilta längst ner på kurslistan. "Arbetsförmedlingens kursutbud 37.588 f. Kr. Herregud, dom här kurserna är nästan 10 000 år gamla!"
     "Kunde just tro det - det fanns betydligt fler mammutar då, särskilt hösten 37.589 f. Kr."
     ”Hur vet du det? Du var inte född då.”
     ”Min morfar har berättat.”
     ”Inte ens han var född då.”
     ”Nähä... Hmmm. Då kanske det var nån dokumentär jag såg... ”

De ägnade i alla fall en stund åt att studera alla broschyrer och pamfletter och orealistiska förslag som Arbetsförmedlingen skickat med Knarr och hittade till slut en kurs som hette ”Bli en ny Elvis”. Eftersom de inte visste vem Elvis var så hade de bläddrat förbi den kursen ett par varv innan Knirr upptäckte att den handlade om att bli rocksångare, och gick ut på att lära sig vicka på ändan på ett sexigt sätt så att man kan få många groupisar.
     ”Den här kursen är ju som gjord för dej, för det är ju ändå rocksångare du har tänkt bli”, sa Knirr.
     Knarr sprang genast iväg till Arbetsförmedlingen för att anmäla sitt intresse.
     När han återvände en vecka senare hade Knirr bestämt att kabyssen skulle ligga centralt i båten – med filialer i för och akter, och en liten uteservering i masttoppen.
     ”Har du gått kursen nu?” undrade Knirr samtidigt som han försökte räta ut en spik som han slagit snett för förtisjunde gången.
     ”Jag har fyllt i trettinie blanketter för att anmäla mig till kursen och så femtitre för att ansöka om utbildningsbidrag. Kursen kan bli av nån gång, så småningom, om några år eller efter istiden eller så – när dom har fått ihop till en lagom stor grupp, eller åtminstone två deltagare. Jag ser verkligen fram emot det.”
      ”Det låter bra. Men under tiden kanske du kan hjälpa mig med den här båten. Hur tycker du att den börjar ta sig?”
     ”Ser bra ut. Den där brädan har en fin ådring. Skulle det bli ett kryssningsfartyg eller en ubåt?”
     ”Jag är ju inte så förtjust i ubåtar, men det hänger mest på vad det kan tänkas bli för väder – ska det mest regna kanske det ändå är bäst med en ubåt. Med en uteservering i masttoppen utifall att det blir nån solig dag.”
     ”Men vad säger klimatologerna? Vet dom vad den här uppvärmningen beror på?”
     ”Dom lär ha gjort en del mätningar och det tycks som om uppvärmningen beror på vissa gasutsläpp som förgiftar atmosfären och orsakar turbulens i de olika luftlagren, vilket skapar friktion mellan luft- och gasmolekylerna och detta i sin tur alstrar värme, vilket får folk att svettas och så bildas svettmoln som ytterligare kapslar in jorden i ett våtvarmt omslag och så börjar folk gräla på grund av att kvinnorna tycker det är för varmt att stå vid spisen och när då karlarna tjatar på dom om mat så ökar efterfrågan på stekpannor som kvinnsen slår oss i huvet med och tillverkningen av stekpannor är väldigt energikrävande och alstrar både värme och avgaser. Och allt har sitt ursprung på udden på andra sidan sjön.”
     ”Mammutudden?”
     ”Japp. Det giftiga gasutsläppet har visat sig vara mammutfisar.”
     ”Ja, det kunde man ju ha anat!” Knarr fnyste förbittrat. ”Deras påhitt med vattenrutschbanan var bara ett smakprov på vilket jävelskap dom kan hitta på.”
     ”Visst. Men det roliga i hela denna katastrof, är ju att de totalkorkade mammutuslingarna kommer att utrota sig själva först, eftersom dom kommer att svettas ihjäl i värmen.”
     ”Rätt åt dom!”
     ”Tyvärr hinner dom fördärva hela planeten innan dom dukar under och det är inte mycket vi kan göra åt det. Det enda som skulle kunna sakta ner processen är om vi själva kan avhålla oss från att släppa väder.”
     ”Men det går ju inte. Det är ju en av de fundamentala mänskliga rättigheterna. Ingen man med självaktning skulle frivilligt avstå från det!”
     ”Precis. Så det enda alternativet är att bygga en båt som håller oss flytande när smältvattnet kommer.”
     ”Hoppas vi hinner.”
     ”Jodå. Det knepigaste blir bara att få ombord alla djuren”, sa Knirr.
     ”Tror du inte dom anmäler sig frivilligt när dom får veta vad som är på gång?”
     ”Jag tror inte dom litar på oss. Trots allt har vi klubbat ner en och annan sork.”
     ”Hmmm. Men om vi annonserar om gratis horoskop för alla oxar, fiskar, stenbockar och så vidare... ”
     ”Men du, det var smart! Det är dom tillräckligt korkade för att gå på. Själv är jag jungfru så jag tror ju inte på horoskop, men... ”
     ”Du ser inte ut som nån jungfru”, tyckte Knarr. ”Mer som en bisonoxe.”
     ”Vad är du då?”
     ”Kräfta.”
     ”Ja, det var ju det jag anade, att du är ett blötdjur. Nåväl, vi får fila på dom där finesserna sedan, nu är det själva båten som gäller.”

De började diskutera och skissa planritningar, masttjocklek, om garderoberna skulle vara av cederträ eller om mahogny kanske blev snyggast. Och skulle det vara elektrisk spis eller gasspis? De kom på att det kunde vara svårt att få en tillräckligt lång sladd för en elspis – och förresten hade Knirr inte hunnit med att uppfinna elekticiteten än – så det fick bli gasspis. Och pilsnerförrådet fick man inte glömma...
     ”Men vart ska vi ta vägen när översvämningen kommer då?” började Knarr undra efter nån timme.
     Det hade Knirr faktiskt tänkt på. ”Jag har räknat ut att Afrika kommer ligga nedströms, så det är väl enklast att styra ditåt.”
     ”Men kommer det inte att bli översvämmat där också, särskilt om allt vatten rinner åt det hållet?”
     ”Nä, där är så mycket öken, så dom blir bara glada att få lite vatten dit så dom kan bygga swimmingpooler”, försäkrade Knirr.
     ”Men med swimmingpooler kommer hotellen att bli överbokade av alla flyktingar, så var ska vi bo om vi inte får nåt hotellrum?”
     ”Vi får väl köpa en tomt, eller kanske andelslägenheter. Det ordnar sig säkert.”
     ”Kanske vi har några avlägsna släktingar där som vi kan bo hos”, funderade Knarr. ”Men finns det nåt att äta där då?”
     ”Bananer.”
     ”Är det allt?”
     ”Och svartvitrandiga hästar som man kan grilla, förutom att det blir snygga mattor av dom. Och så finns det nån sorts mammutsläktingar, men jag vet inte hur dom smakar.”
     ”Vi får komma ihåg att ta med svartpeppar, då smakar vilken mammut eller mammutsläkting som helst som prima oxfilé”, sa Knarr.
     ”Jag skriver upp det på min proviantlista”, sa Knirr och blev plötsligt hungrig. ”Undrar vad det blir till middag idag?”
     ”Men tänk om människorna där inte vill ha oss som grannar, det är inte så lätt att komma som invandrare och lära sig passa in”, fortsatte Knarr. ”Tänk om dom tycker vi är konstiga och har för annorlunda matvanor och kläder. Tänk om dom slår oss i huvet och säger åt oss att åka hem och att dom har uppfyllt sin flyktingkvot för det här årtusendet. Tänk om dom tror att vi ska ta deras jobb eller deras tjejer – undrar om dom har några snygga tjejer där... ? Vet du om det finns några snygga tjejer där?”
     ”Oroa dej inte för tjejerna, du kommer att bli jättepoppis som rockstjärna och dom kommer att tycka att du är så tjusig och spännande och utrikisk, så problemet blir nog att deras killar vill slå ihjäl dej.”
     ”Men vad ska vi göra då, om dom verkligen inte vill ha oss där?”envisades Knarr.
     Knirr ryckte på axlarna.”Tja, vi får väl övermanna dom och skicka dom till andra sidan stora havet.”
     ”Men om det inte finns nåt land där, då kommer dom säkert tillbaks.”
     ”Inte om dom ramlar över kanten”, påpekade Knirr.
     Knarr blev förskräckt. ”Men så kan vi ju inte göra!”
     ”Du är för blödig, typisk kräfta. Men i världen efter översvämningen så är det den smartaste som överlever, då får man inte vara pjåskig.”
     ”Kan vi vara säkra på att vi är dom smartaste då?” sa Knarr som ändå var begåvad med en aning självinsikt.
     ”Det är klart vi är! Vi … vi utrotade ju dom där trollen till exempel. Nästan i alla fall …”
     ”Men var det verkligen smart?” fortfor Knarr. ”Hade det inte varit smartare att samarbeta med dom – för mammutjakt till exempel. Dom var ju ändå nästan som människor, med känslor och så.”
     Knirr gjorde en grimas. ”Men dom var ju så fula …”
     ”Om man skulle gå efter utseende …”, sa Knarr.
     ”Ja, ja”, avbröt Knirr.
     ”Att acceptera andra som dom är, det tror jag är det smartaste”, deklarerade Knarr. ”Att leva i fred och harmoni med både människor och troll.”
     Knirr stirrade med misstro på sin svåger. ”Har du fått några nya piller av din doktor?” frågade han. ”Eller gått med i nån obskyr religiös sekt?”
     ”Nej”, sa Knarr. ”Jag har bara funderat lite.”
     Knirr skakade medlidsamt på huvudet. ”Du har nog feber. Gå hem och vila, så känns det nog bättre i morgon.”
     ”Fast mammutarna är det nog smartast att utrota i alla fall … ” erkände Knarr.

På andra sidan sjön hade mammutarna fått besök av en predikant. Predikanten försökte omvända mammutarna till en religion som gick ut på att ´älska din granne som din egen snabel´. Grannen som åsyftades var förstås människokräken. Sådana irrläror fick även den frommaste mammut att se ljusrosa. Dessutom var blotta tanken ett flagrant brott mot mammutarnas heligaste (och enda) lag. Så den predikanten blev omgående uppspikad på den besynnerliga blomprydda påle som människorna från norr en sommardag satt upp på västra stranden innan de arresterades. Blommorna hade ändå vissnat.