Kapitel 48

Tre månader senare

     
     
De hade flyttat tillbaks till sin tidigare panahe och Matt anlände dit på aftonen tillsammans med Achalah och Vakuni som hade mött honom med en båt flera mil nerför den större floden.
      De sista två milen hade de emellertid tvingats gå till fots och Matt var trött när de äntligen kom fram trots att Vakuni och Achalah hade burit hans packning. Trött, men glad att vara tillbaks efter tre månaders oro.
      Loolingi kom rusande genom snåren och kastade sig upp i Matts famn precis när han började skymta en öppning mellan träden. ”Äntligen, äntligen!” ropade hon och pussade och kramade Matt så han nästan tappade andan. Han blev så glad att han fick tårar i ögonen. Hon tittade undrande på honom. ”Är du inte glad att se mig?”
      Matt log. ”Nandana, älskade barn, det är klart jag är glad att se dig.”
      ”Anante har sagt att man kan gråta av lycka”, sa hon.
      Matt nickade. ”Det är så.”
      ”Underligt”, tyckte hon. Sedan övergick hon till den viktiga frågan. ”Har du någon present till mig?”
      Innan de ens hade tagit sig de sista tjugo meterna till panahen hade Loolingi plockat fram ritblocket och färgpennorna ur ryggsäcken som Vakuni bar.
      Matt låtsades beklaga sig. ”Det var inte mig du saknade, du ville bara ha presenter.”
      Loolingi log glatt och blinkade oskuldsfullt innan hon sprang iväg för att sätta sig och rita.
      Matt omringades snabbt av övriga barn som emellertid bara hälsade med snabba kramar och handtryckningar innan de förenade sig med Loolingi. Några av de vuxna, bland andra Vinaja och Sitara, kom också fram och kramade om Matt, medan andra bara vinkade. Matt hade nog förväntat sig ett mer storstilat mottagande och blev lite ställd. Medan Vakuni och Achalah ställde undan packningen blev Matt stående, plötsligt nervös, i utkanten av panahen.

      Det första han hade frågat Achalah och Vakuni om när han mötte dem, var hur det stod till med Anante. I tre månader hade han haft mardrömmar om vildsinta kajmaner som slet Anante i stycken. Han ville inte tro att det var sant, men han kunde inte bli kvitt minnet av vad som hade skett på floden den där dagen.
      Trots allt försökte han vara optimistisk och även om han sov dåligt och helst bara ville återvända till regnskogen omgående, så hade han genomfört det uppdrag han hade fått av Anante. Han hade sökt upp tant Gloria och de kanadensiska forskarna, och han hade pratat med båda sina föräldrar. Han hade också pratat med Neuman och Hayden strax innan han skulle återvända till regnskogen. Han hade till och med sökt upp Miss Gibbons och haft ett långt och gripande samtal med henne. Och som Anante hade förutspått hade alla genomgått en tydlig och positiv förändring.
      Men oron för vad som hade hänt med Anante släppte inte. Matt förväntade sig att Anante på något vis skulle ge sig tillkänna om han levde, men Anante kom inte ens till honom i drömmen, bara mardrömmar. Och inte ens sedan han hade pratat med Vakuni och Achalah blev han lugnare.
      ”Han mår bra”, hade Achalah sagt.
      ”Hur bra?” ville Matt veta.
      ”Lika bra som alltid.”
      ”Men... blev han skadad?”
      ”Det tror jag inte”, hade Achalah sagt med en axelryckning.
      Matt blev störd av att ingen tycktes ta hans oro på allvar och de lite nonchalanta svaren fick honom att misstänka att de dolde något. Men de skulle knappas säga att Anante levde och mådde bra, om han var död? Eller?
      Nu stod han där i gläntan och blev återigen störd av det, visserligen vänliga och glada, men lite nonchalanta mottagandet. Och Anante hade inte synts till.
      Plötsligt kände Matt en hand på sin axel och när han vred på huvudet såg han Anante som stod bredvid honom och log med glittrande mörka ögon. ”Å, Gud!” utbrast Matt och slog armarna om honom.
      ”Nej, nu tar du fel”, sa Anante och kramade tillbaks. ”Det är bara jag, Anante, ännu ej upphöjd till gudastatus.”
      ”Du är min gud”, snyftade Matt. ”Jag trodde du var död...”
      Anante lösgjorde sig ur Matts omfamning och höll honom om axlarna.
      Matt torkade ögonen och blinkade som om han inte var alldeles säker på att det verkligen var Anante som stod där.
      Anante tittade med ömhet på Matt. ”Förlåt att jag gjorde dig orolig, men det var nödvändigt.”
      ”Varför har du inte hört av dig?” klagade Matt, samtidigt som han strök med händerna över Anantes hår och kände på de gula, röda och gröna fjädrar som var inflätade i håret.
      ”Kom så går vi och sätter oss”, sa Anante. ”Du är trött efter resan. Och säkert hungrig också...”
      Det var Matt. Och efter att han fått äta och vila sig började han känna sig bättre. Anante levde i alla fall, och han mådde lika bra som vanligt, precis som Achalah hade sagt, och det var det väsentliga. Matt insåg att frågorna om hur och varför, egentligen inte spelade någon roll längre, men Anante förklarade ändå varför han inte hade gett något livstecken ifrån sig på tre månader.
      ”Det gjordes flera försök att hitta sfären och min familj fick också besök av nya CIA-agenter”, sa Anante. ”Jag höll mig undan och min familj kunde uppriktigt och trovärdigt förklara att de inte hade någon aning om vad som hade hänt med mig och det enda de visste var att Miss Gibbons hade tagit sfären med sig. Tills sist upphörde besöken och försöken att hitta sfären. Men för att ingen skulle fatta misstankar om att det var något skumt med mitt försvinnande så var det var nödvändigt att du var genuint orolig, och helst skulle du vara riktigt deprimerad.”
      Matt stirrade med misstro på Anante. ”Gör man så mot en kompis...?”
      Anante log beklagande. ”Jag trodde ändå att du skulle förlita dig på att det ingick i min plan att låtsas bli uppäten av kajmaner och att jag naturligtvis hade händelseförloppet under kontroll...”
      ”Ja, egentligen kunde jag ju inte tro...”
      ”Precis, och därför ville jag inte ge dig någon bekräftelse på att det du ville tro, faktiskt var sant.”
      ”Men varför? Jag började faktiskt tvivla, jag blev bara mer och mer orolig, snudd på hysterisk ibland. Och inte har jag sovit många timmar... Varför var jag tvungen genomlida det?”
      ”För att CIA höll ögonen på dig”, sa Anante.
      ”Vad? Ja, de förhörde mig... De var särskilt intresserade av ditt språk, Anante, ’nefianskan’., och de undrade hur och var jag hade lärt mig det och vad det egentligen var för språk...”
      ”Och vad sa du?”
      ”Jag sa att det angick inte dem.”
      Anante log. ”Så de gav upp då?”
      Matt ryckte på axlarna. ”Efter ett tag...”
      ”Snarare för två veckor sedan”, sa Anante.
      Matt skakade på huvudet. ”De gav upp efter två veckor. Jag har inte pratat med någon från CIA sedan dess, förutom med min pappa. Han har förresten sagt upp sig nu. Och...” Matt hötte med fingret mot Anante, ”... han sa att det var din förtjänst. Han sa att du hade inspirerat honom för tre år sedan, då när han skrev den där avskedsansökan. Anante, var du i Colombia för tre år sedan?”
      ”Ja.”
      ”Min pappa visade mig en bild från ett CIA-uppdrag som han hade varit med och organiserat då och det var den bilden som hade fått honom att vilja säga upp sig...”
      ”Ja, CIA genomförde en aktion i en liten by i Colombia. De sökte terrorister som antogs finnas där. Men där fanns bara oskyldiga människor. CIA-agenterna var emellertid övertygade om att de gömde terroristerna och de gick hårt fram med befolkningen. Jag fanns där för att försöka förhindra att någon skadades. Den bild din pappa visade dig var väl den som togs efter att de misshandlat mej ganska brutalt.”
      Matt nickade. ”Jag kände knappt igen dig...”
      ”Ja, de pucklade på mej så rejält att de inte ens själva kände igen mig efteråt. De tog kort av alla i byn för att lägga in i sina register över tänkbara terrorister, men ingen utom din pappa har kommit på att jag har figurerat i en tidigare CIA-aktion – tack vare den där misshandeln.”
      ”Och han tänker nog inte tala om det heller. Men du, vad menar du med att CIA inte gav upp om mig...”
      ”De har hållit ögonen på dig – eller snarare låtit FBI göra det”, förklarade Anante. ”De har följt dig i över två månader för att se om du på något vis skulle ta kontakt med mig, eller jag med dig. När inget hände och du visade tecken på att vara verkligt deprimerad, så gav de till slut upp. Men de vet nog att du har åkt till Brasilien nu.”
      ”Tror du de kommer efter?” undrade Matt oroligt och började genast lyssna efter helikoptrar.
      ”Nej. Det är över nu – tills vidare i alla fall. Intresset är nu riktat åt det andra hållet, mot månen...”
      ”Ja, jag hörde att NASA var igång med ett nytt månprojekt... Så det blir Nefi som får tampas med USA:s försvarsmakt nu...”
      ”De klarar sig nog”, sa Anante lugnt.
      ”Kommer de att låta sig kontaktas nu?”
      ”Ingen aning.”
      ”Nå”, sa Matt med en axelryckning, ”huvudsaken är att du är okej, och om mina tre månader av lidande innebär att ni slipper mer besvär här, så var det väl värt det...”
      Anante log ömt. ”Så du har förlåtit mig? Bra. Och i kväll ska vi ha fest. Gissa vem som är huvudperson?”
     
      Det här är inte möjligt, tänkte Matt några timmar senare.
      ”Tvivla inte, Matt!” ropade Anante. ”Då tappar jag dig.”
      ”Okej. Jag tror. Jag vet!” Matt slog ut med armarna. ”Här är jag! Jag tror på allt! Jag kan färdas mellan planeterna!”
      Och så gjorde han det.
      Festen hade pågått i en timme eller två, kanske tre? Matt hade förlorat alla tidsbegrepp; phalamritan hade flödat och han hade inte hållit igen. När Anante hade utfört sitt nummer med Loolingi snurrande i luften över sitt huvud, hade Matt börjat reta honom och tyckt att det där var väl ingen konst med en liten unge som inte vägde någonting. ”Försök med mig”, hade han sagt i en utmanande ton och ställt sig upp framför Anante. Blotta tanken – eftersom han var både längre och tyngre än Anante – fick Matt själv att börja fnissa.
      ”Ha!” sa Anante och antog utmaningen. ”Jag ska skicka ut dig i omloppsbana runt solen.”
      ”Kör hårt”, sa Matt och tömde ännu en bägare bananöl.
      Och innan han hann reagera fann sig Matt upplyft över Anantes huvud. Oj, var allt han hann tänka innan Anante satte snurr på honom.
      Och nu befann han sig högt ovanför jorden, halvvägs till månen. Han hade en astronautdräkt på sig upptäckte han, och det verkade ju lämpligt eftersom han inte hade lärt sig leva utan syre än. Hur gör jag nu då, tänkte han och började trycka på diverse knappar på dräkten – och gjorde en vurpa när en raketmotor tändes. Hoppsan! Han flaxade med armarna tills han återfick kontrollen. Okej, då kör vi.
      Han gjorde en vända runt månen som uppvärmning. ”Är ni här Nefi?" ropade han och fick genast syn på en enorm rymdfarkost. Som en gigantisk discokula svävade den över månens baksida precis på gränsen mellan sol och skugga. Olikfärgade spegelglas kastade ett fyrverkeri av reflexer ner på månens yta. Matt skruvade upp volymen på hörlurarna inuti hjälmen och hörde Village People med ”Y.M.C.A”! ”Coolt, grabbar!” ropade han. ”Men jag måste tyvärr vidare.”
      Merkurius och Venus var inte coola, snarare heta. Matt satte igång kylaggregatet, vände och siktade in sig mot Mars istället. ”Finns det något liv här?” frågade han medan han svepte över den röda planetens yta. Något svar fick han inte men han rörde upp så mycket damm att han började hosta, trots den hermetiskt tillslutna hjälmen. ”Ja, ja, så var mitt liv också”, sa han fast han inte visste vad han menade med det, och for vidare.
      Asteroidbältet var en omtumlande upplevelse – eller kanske skulle man säga stentrumlande. ”Vad är det här egentligen?” undrade han medan han duckade för stenbumlingarna. Som svar på denna undran uppenbarade sig genast en widescreen-bildskärm. På skärmen visades en video om en planetkollision. En intet ont anande planet med förkörsrätt rammades av en långtradare i form av en stor planet bred last. Den första planeten klövs i en större och en mindre del plus en mängd småspillror. Av de större bitarna formades, efter snabbspolning, jorden och månen och småspillrorna blev förståss asteroidbältet. ”Aha”, sa Matt. ”Tur man inte var med den gången, där hade varken airbag eller säkerhetsbälte hjälpt.” Den planet som orsakat förödelsen försvann i fjärran utan att ens se sig om. Den borde polisanmälas, tänkte Matt, men å andra sidan skulle vi inte ha haft den jord vi har idag om inte den där olyckan inträffat. Man måste hitta det positiva i varje situation, som Anante brukar säga.
      Efter stentrumlingen begav sig Matt till Jupiter. Snacka om att känna sig liten! Hela synfältet fylldes av en virvlande massa av gaser och stoft i olika färger och mönster. Ramlar jag ner i den soppan kommer jag aldrig upp, tänkte han och backade en bit. Han landade på en av Jupiters månar – vilken visste han inte – och stampade med foten för att försäkra sig om att det var fast mark. Särskilt mycket till liv såg det inte ut att finnas där heller, men han frågade ändå. Som svar öppnades en gejser som sände sitt skållheta innehåll kilometerhögt innan det regnade ner över Matt. ”Okej, jag fattar vinken”, sa han och for vidare.
      Saturnus var som en skimrande hägring. Matt passerade genom ringarna som bestod av guldstoft, diamanter och andra ädelstenar. Han bländades av allt glitter och tänkte på allt gott han skulle kunna göra med denna rikedom. Men han nöjde sig med att snappa åt sig två diamanter som han stoppade i en ficka. De skulle hans mamma och syster få när han kom hem.
      Han fortsatte längre ut i solsystemet och hälsade som hastigast på Uranus och Neptunus. Matt kände att de två planeterna var förenade av ett osynligt band på det sätt som tvillingar kan vara – och han kände att de helst ville vara ifred. Så han fortsatte och gjorde en snygg landning på Pluto.
      Där var det kallt och mörkt men åtminstone gratis parkering. Tror jag det, tänkte Matt, så här långt från centrum. Och lika livat som i en sibirisk gruvort efter nedläggningen av gruvan.
      Han vände sig om och tittade tillbaks den väg han hade kommit, mot solen som var en lysdiod i fjärran. Så här långt hemifrån har jag aldrig varit förut, konstaterade han. Tur att inte morsan vet om det.
      Så upptäckte han en lina som satt fast i hans rymddräkt och försvann i riktning mot jorden. Han ryckte lite i den och kände att den satt fast i andra änden. Okej, då kommer jag inte längre. Han vände sig om igen och tittade ut i den stjärnklara rymden utanför solsystemet. Han såg något som tycktes röra sig och fällde ner teleskopglasögonen. Det fanns en planet därute, långt därute, men den tillhörde solsystemet. Med en särskild optik på glasögonen kunde han se spåret efter planeten och konstaterade att den hade en mycket excentrisk bana. Planeten befann sig nu nästan i det yttersta läget, aphelium, men den var på väg in mot solen och det var den rörelsen Matt hade märkt. Men han räknade ut – med sin excellenta matematikbegåvning – att det skulle dröja bortåt tusen år innan den nådde Plutos bana. Och så länge hade han inte tid att vänta.
      Han vände sig åter i riktning mot solen och jorden, ryckte i livlinan och ropade: ”Anante, hala in mig!” Innan han hann blinka befann han sig i en virvlande tunnel som fick det att slå lock för öronen, när han tog expresslinjen hem.
      I ett moln av vissna löv damp han i backen. ”Aj”, sa han och skakade av sig löven.
      ”Välkommen hem”
      Matt tittade upp och såg Anante stå framför honom och betrakta honom med smått road min.
      ”Tappade du mig?” undrade Matt med anklagande tonfall.
      Anante hjälpte honom på fötter. ”Uppåt i så fall. Du bara försvann.” Anante gjorde en uppåtgående cirkelrörelse med armen. ”Poff!”
      Matt sneglade upp mot den stjärnbeströdda himlen. ”Verkligen?”
      Anante nickade.
      Loolingi hängde plötsligt i Matts arm och välte nästan omkull honom. ”Ja, du bara försvann! Poff!”
      Matt tittade på henne och Anante och alla övriga omkring dem. Han flinade nådigt. ”Jag vet nog att det var ett trick. Eller... hur?”
      Anante la händerna på Matts axlar och såg honom djupt in i ögonen. ”Vem var det i så fall som utförde tricket?”
      ”Du?” Det var nästan en vädjan.
      Anante skakade på huvudet.
      ”Det var ditt trick, Matt!” ropade Loolingi.
      Matt kände sig fortfarande ganska omtumlad och visste inte vad han skulle tro. ”Hur länge var jag borta?”
      ”Å, säkert en minut”, sa Anante och låtsades titta på klockan.
      ”Nähej, jag var borta mycket längre... Vet du var jag var, Anante?”
      ”Jag tror du var på Pluto när du ropade att jag skulle hala in dig...”
      ”Hörde du det?”
      ”Naturligtvis. Jag hör alltid när du ropar på mig.”
      ”Jag tror jag måste sätta mig”, sa Matt, plötsligt svag i benen. ”Jag behöver något att dricka – jag känner mig dammig... Ett bad kanske...”
      ”Du är dammig.” Men Anante tyckte att Matt kunde vänta med att bada till nästa dag då han hade nyktrat till.
      ”Annars kanske du drunknar”, sa Loolingi.
      ”Å, inte kan jag drunkna”, tyckte Matt. ”Efter att ha överlevt en resa till Pluto... Men jag kan bada i morgon...”
      Festen var strax över och när alla andra drog sig tillbaks för natten satt Matt och Anante kvar vid de svagt glödande resterna av elden. Från skogen hördes knattranden och en uggla som hoade. Nere vid floden höll grodorna konsert.
      ”Det kanske är dags att krypa i säng”, föreslog Anante.
      ”Bra idé”, sa Matt och la sig på marken.
      ”Tänker du ligga där?” undrade Anante roat.
      ”Hur så? Är det någon annans säng?” Matt satte sig upp igen. ”Jag tycker inte om att vakna i någon annans säng... Särskilt inte om jag inte vet vems säng det är...”
      ”Händer det ofta?”
      Matt tittade på Anante och det var bara tack vare Anantes diyate som han såg honom i mörkret.
      ”Å... Men, Anante, ingen är perfekt. Utom du förståss.”
      Anante log och skakade på huvudet. ”Inte ens jag...”
      ”Men jag tror att du är det.” Matt makade sig lite närmare så att han kunde se Anantes ögon. ”Anante”, sa han, ”jag tror att du är den absolut perfektaste människan... Du är som Gud, fast snyggare.”
      ”Hur mycket har du druckit?”
      ”Hurså? Antyder du att jag är onykter, eller så?”
      ”Vad tror du själv?”
      ”Jag är aspackad”, nickade Matt med ett belåtet flin.
      ”Mhm. Och hur kommer det sig?”
      ”För att jag har druckit för mycket bananöl, ju...”
      ”Men den är alkoholfri...”
      ”Nää... Det tror jag inte alls på... Hur kan jag då vara så stupfull, va?”
      ”För att du tror att du är det. Det där har jag talat om förut...”
      Matt gjorde en grimas. ”Hm. Men jag är jäkligt övertygande, eller hur?”
      ”Visst. Men det är ändå bara du som tror på det.”
      Matt låtsades bli förnärmad. ”Så... Du tycker bara att jag är tramsig då?”
      ”Ja, det är nästan så man skäms att visa sig i ditt sällskap...”
      ”Anante, du sårar mig.”
      ”Jag skojar ju bara”, sa Anante och klappade Matt på kinden. ”Du vet att jag älskar dig hur fånig du än är.”
      ”Verkligen? I så fall är du perfekt.”
      ”Hm. Du har nog rätt.”