Kapitel 47

Anante lastades ombord på en av gummiflottarna och bands fast. Två av soldaterna hoppade ombord efter att ha baxat ut flotten i floden. I en annan flotte placerades ryggsäcken som innehöll sfären, och Miss Gibbons satte sig för att hålla den under uppsikt samtidigt som den tredje soldaten började knuffa ut flotten i vattnet. Matt och Hayden och den fjärde soldaten sköt ut den sista flotten och började paddla för att komma undan från stenarna. Floden var hög nu efter regnen och alla flottarna började snabbt driva med strömmen och man försökte med årorna styra dem.
      De soldater som satt vid motorerna försökte starta dessa, men förgäves. Matt försökte med tankekraft få ögonkontakt med Anante som halvlåg i flotten snett framför, men fick ingen respons. Miss Gibbons i flotten längst till höger tog över från den soldat hon samåkte med och försökte själv få igång motorn. Sedan tittade också hon på Anante och nickade till en av soldaterna i den flotten.
      Matt såg att soldaten tog fram något ur en ficka och började mixtra med det. Han kastade en blick på Hayden, som av uppsynen att döma tydligen inte heller visste vad det var som pågick. Matt ropade till Miss Gibbons men fick naturligtvis inget svar. Flottarna drev fortfarande och styrdes bara med hjälp av årorna. Matt tog åran från Hayden och försökte tvinga sin flotte närmare Anantes, men han motarbetades av soldaten som höll i den andra åran.
      I den andra flotten makade sig soldaten närmare Anante och Matt såg att han tog tag i Anantes överarm och satte något mot armen. Matt hoppade genast i vattnet och simmade de fem meter som skilde flottarna. Han försökte ta sig upp i den andra flotten men motades ner av en av soldaterna. ”Anante!” ropade han och gjorde ett nytt försök. Anante hade sjunkit ihop och tycktes livlös.

      ”Sluta upp med de där dumheterna, Wittley!” skrek Miss Gibbons.
      ”Vad har ni gjort?” skrek Matt tillbaks och rammades av något bakifrån. Någon tog tag i hans vänstra arm och drog i honom.
      ”Kom upp här, Matt”, stönade Hayden som försökte dra upp honom i sin egen flotte igen.
      ”Men de tar livet av Anante!” tjöt Matt.
      ”Vi har bara sövt honom”, sa soldaten som hade gett Anante injektionen. ”Han klarar sig.”
      Hayden drog upp Matt ur vattnet.
      ”Pröva starta motorerna nu!” ropade Miss Gibbons och gjorde ett eget försök.
      De kämpade en stund med lika obefintligt resultat som tidigare.
      ”Ha!” ropade Matt skadeglatt. ”Du trodde att motorerna skulle fungera igen om Anante blev utslagen, men du har bara fixerat tillståndet!”
      ”Det kanske var fel person vi sövde!” svarade Miss Gibbons.
      Matt gav henne fingret.
      ”Bråka inte”, vädjade Hayden. ”Vi måste koncentrera oss på att klara oss alla helskinnade ur det här.”
      Matt tog inte aktiv del i arbetet med att styra flotten utan satt i fören och höll ögonen på Anante istället. Stora träd och grenar flöt med strömmen och de forsande vågorna bröts av stenar som doldes just under ytan. Den flotte han själv satt i stötte vid ett tillfälle emot en av dessa dolda stenar och gjorde ett kast som närapå slungade alla överbord. Men Matt var inte orolig för sin egen säkerhet; även om han föll i vattnet så skulle han kunna simma och hålla sig flytande. Men Anante var bakbunden, fastbunden och dessutom medvetslös – han skulle inte ha en chans om flotten välte eller sjönk. Matt koncentrerade sig med all kraft han kunde uppbåda, på att komma i tankekontakt med Anante, men han fick inte det minsta livstecken från honom.
      Plötsligt hände det som Matt hade befarat. Men det var Miss Gibbons som drabbades. Med sina begränsade styrmöjligheter lyckades hon och den soldat som var med henne inte väja för det träd, som fastkilat med grenarna mot strömriktningen uppenbarade sig precis på deras kurs. Gummiflotten rände in i grenverket och det hördes en skarp knall. Miss Gibbons och soldaten fick kasta sig ur flotten för att inte själva spetsas på grenarna. Flotten vreds upp och ner för att till slut sitta helt faskilad.
      Männen i de andra flottarna försökte bromsa sin egen framfart för att kunna bistå de skeppsbrutna. Flotten som Anante låg i befann sig närmast och Miss Gibbons, som klamrade sig fast i grenverket och kämpade för att inte tappa ryggsäcken med sitt ovärderliga innehåll, kastade den över i den andra flotten och tog sig sedan själv ombord. Soldaten som varit med henne hade svepts med av strömmen, men var en duktig simmare och lyckades ta sig ombord på Matts flotte. Matt iakttog spänt den andra flotten som nu låg lite bakom, och befann sig bara ett par meter från de ödesdigra grenarna, tills den hade tagit sig förbi faran. Sedan försökte han än en gång förmå Miss Gibbons att befria Anante. Det som hade drabbat den första flotten kunde likaväl drabba den andra.
      Miss Gibbons brydde sig inte om att svara och det enda hon gjorde var att känna efter Anantes puls och glänta på hans ögonlock. Sedan tog hon i den diyate Anante hade hängande om halsen, men till Matts häpnad släppte hon den omedelbart som om hon hade bränt sig på den. Matt hörde henne svära och såg henne ta fram en kniv. Utan att ta i själva diyaten skar hon av snöret den satt fast i. Fortfarande utan att röra vid diyaten stoppade hon ner den i ryggsäcken tillsammans med sfären. Och så gjorde en av soldaterna, på hennes order, ett sista verkningslöst försök att starta båtmotorn.
      Matt skakade på huvudet. Själv begrep han inte hur det gick till, om nu Anante verkligen var medvetslös, men han tvivlade inte på att det faktiskt var Anantes verk. Däremot förvånade det honom lite att Miss Gibbons också var så övertygad om att Anante hade en sådan förmåga att påverka fysiska föremål; hur kunde hon tro på det och samtidigt tro att hon skulle kunna besegra honom? Hur kunde hon tro på det Godas och det Sannas makt och samtidigt bekämpa den?
      När de kom till ett ställe där floden vidgade sig och flöt mer stillsamt kunde man ägna lite tid åt att ösa vatten ur flottarna. Regnet hade lättat lite men något tecken på att det skulle upphöra fanns inte – himlen bestod av ett kompakt regnmoln som gav en tyngande och kvävande känsla. Matt visste att de skulle hämtas med helikopter vid den gamla panahen, men om regnet tilltog igen skulle det kunna bli problem för helikoptern. Det var dock inget som bekymrade honom; han var bara tacksam för att floden hade lugnat sig och han för första gången kunde slappna av lite, men det blev inte långvarigt.
      Han höll fortfarande ögonen på den andra flotten, som nu låg lite före igen, och märkte att Miss Gibbons plötsligt stelande till. Hon ställde sig på knä i fören på flotten och tog fram sina pistoler. När Matt tittade längre fram såg han kajmanerna. Både dem i floden och de som låg på stranden.
      ”O, jäklar!” sa Hayden som också hade sett vad som var på gång. ”Och nu kommer hela gänget. Matt, brukar kajmaner anfalla människor i båtar?”
      Matt svarade inte. Båda flottarna som nu drev ganska långsamt omringades snabbt av ett tjugotal kajmaner. Matt hörde soldaterna osäkra sina vapen. ”Reta inte upp dem”, sa han varnande.
      Kajmanerna gled upp invid flottarna och alla försökte hålla sig lugna. Tanken på vad som skulle kunna hända om någon kajman satte tänderna i en flotte gjorde alla kallsvettiga i det varma regnet.
      Stillheten bröts när en stor kajman plötsligt gjorde ett utfall mot flotten som Miss Gibbons och Anante färdades i. Med vidöppet gap kastade det gigantiska djuret huvudet mot flottens för. Miss Gibbons tumlade baklänges och föll över Anante. Hon lyckades ändå snabbt komma på knä och blev nästan skjuten av en av soldaterna i samma flotte, som utan att invänta order öppnade eld mot kajmanen.
      Om skotten träffade sitt avsedda mål visste ingen. Men lugnet byttes i oro bland både kajmaner och människor. Nervösa soldater började skjuta vilt och djuren svarade med att attackera de sårbara gummiflottarna. Matt skrek till soldaterna att sluta och för en gångs skulle var han och Miss Gibbons överens. Ända tills det osannolika hände.
      Matt var fortfarande mest orolig för Anante och var beredd att hoppa ner bland kajmanerna om det skulle behövas för att befria Anante från sina bojor. Fast hur det skulle gå till hade han ingen aning om. Och hans försök att vädja till Miss Gibbons i den frågan fick fortfarande inget gensvar. Alla inklusive Miss Gibbons var upptagna med att hålla koll på kajmanerna. Den enda som ägnade Anante någon uppmärksamhet var Matt och det var bara han som uppfattade vad som hände därnäst.
      Från att ha legat tillsynes hjälplös och medvetslös satte sig Anante plötsligt upp. Oförklarligt befriad från alla bojor sträckte han ut händerna, grep tag i ryggsäcken med sfären och i nästa ögonblick dök han ner i floden. Ner bland de upprörda kajmanerna.
      Miss Gibbons vände sig om i samma ögonblick som Anante försvann under vattnet och insåg att båda hennes troféer var försvunna. Det sista hon såg av Anante var hans fötter och sedan såg hon bara kajmaner som tycktes kasta sig över honom för att sedan försvinna under ytan. Det var då hon också började skjuta.
      Matt skrek. Hayden skrek. Och så startade motorerna.
      Helt utan förvarning gick båda båtmotorerna igång och flottarna stegrade sig. Alla föll omkull och en av soldaterna i Matts flotte ramlade överbord men kravlade sig snabbt ombord igen. Hans vapen försvann däremot i floden.
      I den andra flotten hade Miss Gibbons stått upp och hon kastades i en båge och landade tre meter bakom flotten som snabbt fortsatte framåt. Hon försvann för ett ögonblick men dök upp igen. Till sin fasa såg alla hur en kajman högg tag i hennes högra arm och drog ner henne under vattnet igen.
      Soldaterna vid motorerna försökte tygla sina farkoster och vända om för att undsätta Miss Gibbons. Ingen vågade skjuta längre eftersom man lika gärna kunde träffa henne. Matt och Hayden kunde inte göra något alls.
      Matt var paralyserad av chock. Att se Anante försvinna bland vildsinta kajmaner hade varit den värsta chocken, men att se Miss Gibbons attackeras var också en fasansfull syn, hur illa han än tyckte om henne.
      Med fungerande motorer lyckades man vända gummiflottarna och komma tillbaks till den plats där Miss Gibbons försvunnit. Hon dök upp i vattnet precis mellan
      flottarna och både Hayden och en av soldaterna i den andra flotten grep efter henne. När Hayden såg hur illa tilltygad armen han höll i var, släppte han taget och lät soldaterna i den andra flotten dra henne ombord.
      Matt mådde illa. Miss Gibbons verkade livlös och hennes högerarm hängde knappt ihop. Vad som hade hänt med Anante vågade han inte ens tänka på, men han sökte ändå med blicken över vattnet i ett hopp om att få syn på honom. Han försökte tänka positivt och tro att Anante med sina övernaturliga krafter naturligtvis inte skulle vare sig drunkna eller låta sig ätas upp av kajmaner. Han hade i alla fall på något vis tagit sig loss från det som fjättrat honom och självmant hoppat i floden. Matt kunde inte tro att Anante skulle begå självmord, men han mindes också Anantes ord om drastiska åtgärder och hade en obehaglig känsla av att Anante skulle vara beredd att offra sitt liv för att bespara sin familj ytterligare CIA-visiter. Matt bad tyst både sina egna skyddsandar och den opålitliga Kate att skydda Anante och inte låta honom dö, även om det var vad han själv ville.
      Hayden bytte plats med en av soldaterna i den andra flotten och försökte ta hand om Miss Gibbons och förbinda hennes arm med det som fanns i den förbandslåda han hade i sin ryggsäck.
      Från norr dök plötsligt en helikopter upp. Den stannade till över dem och en av soldaterna pratade med piloten via kommunikationsradio. Helikoptern fortsatte och i flottarna drog man på full gas och följde efter.