Kapitel 51

”Nu kan du öppna ögonen.”
      Matt öppnade ögonen och upptäckte att han satt i en grottmynning med ett trassligt grenverk framför sig. Han tittade försiktigt ner över kanten och var glad att han inte kunde se marken. Till höger såg han klasar av röda blommor och ett halvdussin kolibrier som hovrade ovanför blommorna och sökte nektar. En ljusbrun ödla kilade förbi precis på kanten till grottan och försvann sedan in bland grenarna i trädet utanför. Matt tittade på Anante som satt bredvid honom med benen hängande utanför. ”Hur går sånt här till? Var det så här du tog dig till Langley och Kalifornien och tillbaks hit?”
      Anante nickade. ”Det handlar om att kunna visualisera målet. Man bör veta hur målet ser ut – det var därför jag beskrev grottan för dig – så det underlättar om man har varit till platsen förut, men man kan också skicka tanken i förväg för att rekognosera, innan man gör den kroppsliga resan.”
      Matt tittade länge på Anante. Han kunde ju inte längre tvivla på att det var möjligt – oavsett om han själv på något vis hade bidragit till det eller inte, så hade han uppenbarligen hamnat i denna grotta enbart med tankens kraft – men han kunde fortfarande inte förstå hur det var möjligt. ”Du får det att låta så enkelt”, suckade han bara.
      Anante log. ”Det är enkelt när man kan det. Det gick ju bra att få upp dig och det tack vare att du var aktivt delaktig – jag hade inte klarat det själv...”
      ”Verkligen?” Matt ville tro det, men han var skeptisk.
      ”Verkligen.”
      Matt tittade in i grottan och upptäckte sfären. ”Så det är här du har gömt den.” Han hade frågat tidigare och fått veta att sfären var i tryggt förvar. ”Ja, här hittar nog ingen den.”
      ”Nej, den får nog stanna här ett tag. Sedan kanske du kan ta hand om den.”
      Matt stirrade på Anante. ”Du skämtar. Inte vill jag ha ansvar för den...”

      ”Du kanske behöver den”, sa Anante.
      ”Till vad?”
      ”Jag har märkt att du inte är särskilt intresserad av att komma i kontakt med Nefi, men de kanske vill kontakta dig.”
      Matt såg mycket frågande ut. ”Vad skulle de vilja mig?”
      ”Det är det jag ska prata med dig om...”
      Matt gjorde en grimas. ”Nu blir jag riktigt nervös...”
      Anante skrattade. ”Det kanske är befogat. Det var därför jag tog dig hit, för att vi skulle få vara garanterat ifred. Du är förresten den första som jag har bjudit in hit till mitt hemliga ställe.”
      ”Vet inte ens Loolingi om det?”
      ”Jag måste väl få ha en fri-zon från henne också...”
      ”I så fall antar jag att jag ska känna mig hedrad...”
      ”Det vi ska prata om är så pass viktigt att jag tyckte det var nödvändigt att vi fick vara garanterat ifred. Jag har tidigare talat om att du är utvald...”
      ”Men till vad? Och så säger du att Nefi kan vilja kontakta mig? Du gör mig nervös, Anante. Du sa att du skulle prata med mig om min framtid. Vad vet du om min framtid?”
      ”Jag vet inget om din framtid, eftersom den avgör du själv. Men jag har ett uppdrag till dig om du är beredd att ta det. Det gäller faktiskt hela mänsklighetens framtid. Hela den här planetens framtid!”
      ”Å, nej!” Matt slog händerna för ansiktet, sedan tittade han vädjande på Anante. ”Jag är inte kvalificerad för sådana uppdrag. Finns det inte någon annan du kan anlita?”
      ”Jag har valt dig...”
      ”Men det finns garanterat de som är mer lämpade att rädda mänskligheten. Ditt omdöme måste ha blivit lite avtrubbat, förmodligen av sexbrist. Så jag kan väl ta hand om ditt kärleksliv – om så bara som manager, så får vi se om du kommer på bättre tankar sedan, vad gäller det där andra menar jag. Vad säger du om det?”
      Anante tittade på Matt och verkade överväga förslaget. ”Jag ska berätta om bakgrunden till ditt nya uppdrag”, sa han så och Matt suckade uppgivet. ”Lägg dig ner.”
      ”Varför?”
      ”Jag vill inte att du trillar ner i rena förskräckelsen.”
      ”Det var ju himla uppmuntrande”, muttrade Matt men lydde och la sig på mage. Grottans golv var tillräckligt vadderat med mossa och vissna löv för att det skulle vara ganska bekvämt att ligga på. Han försökte undvika att komma i kontakt med sfären som låg ungefär i mitten av grottan.
      Anante la sig ner vid Matts vänstra sida. Bara en halvmeter längre till vänster kastade sig vattenfallet utför klippkanten och vattendroppar som studsade på bladen stänkte dem i ansiktet. Vattenfallets dån överröstade alla andra ljud, men Matt hörde Anantes röst tydligt.
      ”Det har funnits flera stora andliga ledare genom mänsklighetens historia”, började Anante. ”Flera av dem spelar fortfarande en stor roll i många människors liv – Buddha, Krishna...”
      ”Men vänta lite! Krishna är väl ändå bara en mytologisk figur?”
      ”Nej.”
      ”Menar du att han har funnits på riktigt?”
      ”Ja. Precis som den man som levde för tvåtusen år sedan...”
      ”Jesus? Ja, att han har funnits har jag aldrig tvivlat på, även om jag inte är särskilt religiös av mej...”
      ”Ja, han gjorde ett oförglömligt intryck på de människor han mötte, och än idag tror många att han fortfarande lever och en dag ska återvända...”
      ”Kommer han att göra det?”
      ”Hans själ kommer att återvända i en ny mänsklig gestalt – liksom flera andra av de stora själarna. Hjälparna säger att när tiden är den rätta kommer alla stora själar att återvända till Jorden för att tillsammans arbeta för att rädda planeten från undergång – de kommer alla att fortsätta det de påbörjat. De ville en gång förändra världen, men världen var inte redo för dem. Jesus var en av Nefis missionärer och han var deras sista stora hopp i försöken att återuppväcka kunskapen om det Godas och det Sannas makt...”
      ”Vänta nu”, avbröt Matt. ”Påstår du att Jesus var en Nefi?”
      ”Jag säger bara att Nefi var inblandade. Om du vill veta detaljerna får du fråga dem...”
      ”Visst...”
      ”Det där försöket”, fortsatte Anante, ”blev, om inte helt misslyckat, i alla fall inte riktigt som man hade hoppats...”
      ”Nej, han blev ju mördad...” Matt hejdade sig och tittade på Anante. ”Tror du verkligen att världen är mer redo nu? Anante, jag vågar knappt fråga, men... var du Jesus i ett tidigare liv?”
      Anante log och skakade på huvudet. ”Nej, det var jag inte. Och du säger att han blev mördad, men han dog inte på korset. Han dog många år senare på en annan plats. Matt, anledningen till att jag pratar med dig om det här är, att mitt uppdrag under denna livstid är att hjälpa de här stora själarna att återupptäcka sitt syfte och förmedla kontakten mellan dem, så att de kan fullfölja sitt gemensamma syfte – och jag behöver en assistent...”
      ”Menar du…? Ska jag...?” Matt visste inte vad han skulle säga.
      ”Jag tror du skulle kunna hjälpa mig att åtminstone hitta en av dem, en som enligt ett tips ska finnas i Nordamerika.”
      Matt kippade efter andan.”Vem?”
      Anante tvekade lite. ”Eftersom jag har fått bekräftat att detta är mitt uppdrag, så bör följaktligen denna själ – liksom de övriga – återvända till jordelivet under min livstid. Nefi erkänner också att det troligen är så, men de är inte övertygade om att tiden är den rätta ännu. För även om de alla skulle vara återfödda nu, så är det inte säkert att dessa själar har hittat sin rätta inkarnation än, för att återuppta detta arbete. Det är ju så att jag kan leva mycket länge – så länge att dessa själar kan hinna återfödas flera gånger under min livstid...” Han gjorde ännu en paus.
      ”Men minst en av själarna har nu fötts i den rätta inkarnationen – men förmodligen själv helt ovetande om detta.” fortsatte Anante. ”Exakt när, var och som vem, ingår i mitt uppdrag att finna ut. Och att… på något sätt väcka den här personens medvetande…” Han tittade begrundande på Matt, som om han började omvärdera sitt beslut att involvera honom i sitt uppdrag. ”Jag ska bli den här personens andliga coach.”
      Matt bara stirrade. Det Anante pratade om fick tanken att svindla.
      I Matts huvud snurrade alla möjliga slags ambivalenta tankar och känslor; han var djupt fascinerad av möjligheten att han på något vis skulle kunna medverka till att förändra världen, och samtidigt var han vettskrämd och fylld av tvivel på sin egen förmåga och värdighet. Varför hade Anante valt just honom? Han blev allt nervösare och märkte att han höll andan. Han tog ett djupt andetag och sa: ”Men... Hur? Är du säker på att den här personen verkligen är redo?”
      Anante svarade inte genast, men till Matts lättnad vände han blicken från honom och tittade mot det droppande bladverket utanför grottmynningen. ”Helt säker kan jag inte vara, men jag tror inte vi kan vänta längre”, sa han till slut och tittade på Matt igen.
      ”Vi?”
      ”Alla levande varelser på denna planet.”
      Matt funderade. ”Varför gör du det inte själv?”
      ”Vilket?”
      ”Frälser världen!”
      ”Det är inte min uppgift. Min uppgift är att verka i bakgrunden och inspirera andra – de som lever i den verklighet som behöver förändras – och ge den starthjälp de behöver för att återupptäcka Sanningen och det Godas makt. Min roll är som regissörens, eller talskrivarens, en sorts vägvisare. Jag kan lära upp enstaka personer, men för att snabbt få en större spridning av kunskapen behövs någon som människorna kan identifiera sig med, någon som har levt ett alldeles vanligt liv som alla andra och som kan visa att vem som helst kan upptäcka och lära sig leva enligt den Sanna kunskapen.”
      ”Aha, jag förstår! Du menar att om du skulle ställa upp i en pratshow och tala om för folk hur de kan förändra sina liv, så skulle de tycka att det är lätt för dig att säga som slipper leva i deras värld. De skulle tro att deras enda möjlighet vore om de också bosatte sig i någon urskog och helt enkelt övergav den så kallade civilisationen, och det är de inte beredda att göra. Och det är väl inte heller vad du önskar?”
      ”Nej. Man kan inte förändra samhället genom att fly från det.”
      ”Okej, så du ska bara vara den osynliga vägvisaren för någon annan. Men jag då? ” Även om han inte var alldeles säker på att han ville veta svaret, kände Matt att han ändå måste fråga. ”Vilken är min uppgift i allt det här?”
      ”Jag tänkte du kunde vara min verkställande direktör.”
      ”Och vad ska jag då verkställa?”
      Anante tittade åter på Matt med den där granskande blicken som gav honom onda aningar. ”Den här personen vi har pratat om, han eller hon som inte vet något om att han eller hon är en inkarnation av en av de stora själarna – och förmodligen inte vill veta något om det heller – måste förståss först hittas...”
      ”Och hur ska det gå till? Även om du påstår att just den här personen kan finnas i USA så finns det ju sådär trehundra miljoner människor där. Och de andra då? Det finns ju några miljarder människor på den här planeten...”
      ”Jag medger att det är en stor uppgift, men eftersom det är min uppgift att bli de här personernas vägvisare, så vet jag att de kommer att dyka upp i mitt liv – det är inte meningen att jag helt på måfå ska behöva leta efter dem; jag ska bara vara redo och öppen för möjligheten att varje människa jag möter kan vara den rätta. Och eftersom jag lever ett ganska isolerat liv – om än jag har besökt många länder – så har utbudet av tänkbara individer varit rätt så begränsat hittills.”
      ”Hur många nordamerikaner har du träffat?.”
      ”Några hundra.”
      ”Så...” Matt funderade intensivt. Eftersom det verkade som om hans uppgift skulle bli att hjälpa Anante att hitta den här personen som alltså skulle vara amerikan, så började han tro att det var någon han själv kände eller hade träffat. Han hade svårt att tänka sig att det skulle kunna vara Miss Gibbons även om hon hade förändrats, men Hayden var väl inte alldeles otänkbar, eller tant Gloria, eller kunde det vara någon av de kanadensiska forskarna han uppsökt?
      ”Men det kan vara någon jag ännu inte träffat”, påpekade Anante som anade hur Matt tänkte.
      ”Men du tror att det kan vara någon som du redan har träffat?” frågade Matt ändå lite hoppfullt.
      ”Kanske...”
      ”Skulle det kunna vara någon som jag också har träffat? Våra gemensamma bekanta är ju inte så många, så det skulle ju klart underlätta sökandet...”
      ”Det är också möjligt...”
      ”Men du vet alltså inte? Hur ska du veta vem som är den rätta då? Känner du det inte direkt? Tänker du utsätta dem för något test? Eller fråga deras skyddsandar, kanske? Eller kommer personen ifråga att själv upptäcka det och tala om det för dig? Och på vilket sätt menar du att jag ska hjälpa till?”
      ”Även om min intuition skulle säga mig att en person är den jag söker, så gäller det att få personen att själv upptäcka sin tidigare inkarnation...”
      ”Och hur ska det gå till?”
      ”Det är det som är det knepiga… Man kanske kan antyda att det kan vara på det viset...”
      ”Antyda!?” Matt skakade avvärjande på huvudet. ”Antyda att han-hon var… hm… Jesus i ett tidigare liv!? Det kanske är lite väl rakt på sak... Om du säger till någon, något i stil med ’Har du funderat på om du kanske var Jesus – eller Buddha eller… Muhammed – i ett tidigare liv’, så kommer han att tro att du är alldeles prillig. Och han ska vara himla glad att han inte tror på det, för om han började gå omkring och säga att han är Jesus, så skulle han nog snart bli inspärrad på något trevligt ställe med mjuka väggar.”
      ”Så du tycker inte det är någon bra idé?”
      ”Inte värst... Och...” Plötsligt slog det Matt: ”… alldeles särskilt som jag just fick en otäck misstanke att det blir jag som får göra det...”
      ”Jag hade ju hoppats att du ville hjälpa mig...”
      ”Jo, men... Borde det ju vara enklare att få denna person att tro på det om det kommer från dig? Varför skulle någon tro på mig?”
      ”Varför skulle någon tro på en besynnerlig urskogsindian?” kontrade Anante. ”Dessutom behöver jag dig som buffert.”
      ”Jaha, ja! Det var ju precis vad jag anade – det blir jag som får ta smällarna.”
      ”Jag tänkte snarare att du skulle kännas tryggare för de här personerna – eftersom du är mer som de själva...”
      ”En vanlig dödlig, menar du?”
      ”Ungefär... Om de ser att du litar på mig och att du har tagit till dig kunskapen utan att bli ´konstig´, så blir det kanske inte lika skrämmande. Dessutom har du mer social kompetens än vad jag har – du vet mer om hur människor reagerar inför olika utmaningar – det är därför jag vill ha dig som buffert.”
      Matt tittade på Anante för att försäkra sig om att han menade allvar. Det var naturligtvis en stor ära att vara utsedd till Anantes assistent – eller verkställande direktör – och kanske låg det något i det Anante sa, men han var fortfarande tveksam. De uppdrag han hittills hade utfört var en bagatell jämfört med detta. Hur skulle någon kunna tro honom om han kom och antydde att ’du har kanske varit Jesus i ditt tidigare liv och i så fall är det dags att du inser det och fortsätter där du blev avbruten’. ”Okej. Kanske funkar det”, sa han. ”Men åter till frågan: ’hur hittar vi denna person?’ Du sa att din intuition kanske kunde ge dig en aning om vem det var – har du redan någon kandidat?”
      ”Ja, men det kanske inte är den rätta.”
      ”Är det någon jag känner?” frågade Matt fast han inte var säker på om han ville veta.
      ”Jag vet att du inte vill veta”, sa Anante milt.
      Matt suckade. ”Jag tycker att det här känns som ett ganska hopplöst företag. Och jag känner mej väldigt ambivalent…”
      Anante tog Matts hand och kramade den tröstande. ”Du ska bara göra det som känns rätt för dig. Jag kommer inte att tvinga dig till något du inte vill. Jag vill bara att du litar på mig.”
      ”Visst litar jag på dig! Och jag tror att det du vill göra är det rätta – och nödvändiga – och det är en kolossal ära för mig att du vill göra mig delaktig... men... varför just jag? Är det bara för att jag är ditt ’barnbarn’?”
      ”Nej...”
      ”Skulle inte vi fara och surfa? Det känns alldeles rätt för mig nu, att lära mig surfa...”
      Anante log. ”Tja, det finns väl en del självutnämnda gurus och frälsare i Kalifornien, så kanske kan vi hitta någon äkta där också...”
      Matt la huvudet mot armarna och ville bara somna av ren utmattning – han kände att hans hjärna hade kortslutit sig totalt. ”Jag förstår om du blir besviken på mig...” mumlade han och andades in den välbehövligt jordnära doften av multnande löv och mossa.
      Anante skakade på huvudet. ”Du reagerar ungefär som jag hade förväntat...”
      ”Om du vill kan jag väl följa med som moraliskt stöd i alla fall...” sa Matt och började skratta vid tanken att han skulle kunna utgöra ett stöd för Anante, när han själv var en sådan ynkrygg. ”Jag är ju fullkomligt patetisk.”
      ”Absolut hopplös”, höll Anante med. ”Fast jag är ju tillräckligt naiv för att tro på dig ändå. Du känner dig inte värdig, men tro mig – när jag har lärt dig allt jag kan, då kommer du att känna dig värdig vilken uppgift som helst. Vill du åtminstone bli min lärjunge?"
      ”O, ja! Men...”
      ”Inga ’men’, Matt!”
      ”Tänk att du står ut med mig...”
      ”Jag borde få tapperhetsmedalj för det!” sa Anante. Sedan gav han Matt den där långa granskande blicken igen.
      ”Varför tittar du på mig så där?” frågade Matt misstänksamt.
      ”Jag måste försäkra mig om att mina motiv för att utse dig verkligen är de rätta, innan jag går vidare. Nefi är inte alldeles övertygade om att jag har gjort det rätta valet...”
      ”Du borde kanske lyssna mer på dem...”
      ”Jag lyssnar till min intuition. Men du kanske vill prata med dem – för att övertyga dem?”
      ”Jag överlåter det till dig...”
      ”Jag har redan fattat mitt beslut. Jag ska fullfölja min livsuppgift och jag ska göra det nu – med eller utan dig...”
      ”Försöker du ge mig dåligt samvete nu?”
      ”Nej.”
      ”Men, Anante, vad tror du egentligen att vi ska kunna åstadkomma?”
      ”Vi måste ändra människornas tankar. Eftersom verkligheten utgår från tanken, så blir ju verkligheten fylld av ondska, dårskap och rädsla och livet allmänt svårt, om det är vad människorna tror på. Om människorna lider av okunskap om tankens makt och de tror på de negativa krafterna därför att det är vad de ser, och de fylls av rädsla på grund av tron att de är maktlösa, så måste vi visa något annat och få dem att tänka om – få dem att inse sin makt. Om alla människor vägrar tro på ondskan och rädslan och maktlösheten så kan dessa saker inte existera, eller hur? Om de som är utvalda att leda folket och de med pengar och teknik och andra maktmedel inser att pengar, ägodelar, prestige, beundran och kortsiktig makt bara är en illusion och totalt värdelös om den värld de lever i upphör att existera, så kanske de kan ge upp dessa begär för att istället kämpa för en sannare och bättre verklighet.”
      ”Ja, men hur ska det kunna uppnås – alla vill ha pengar och makt – det innebär ju att omvända nästan varenda människa på denna planet...”
      ”Det kommer att ta tid, visst, men man måste ju börja någonstans någon gång. Vi måste ge människorna kunskapen om det Godas och det Sannas makt. Med den kunskapen kan människorna börja förändra världen. Det vi kan ge dem är tron, kunskapen och modet – viljan har de själva, för ingen vill leva i en värld fylld av ondska, rädsla, okunskap och maktlöshet. Okunskapen och känslan av maktlöshet håller på att fördärva hela planeten; om vi väntar mycket längre kan det bli en ohygglig katastof för både mänskligheten och alla andra levande varelser på denna jord.”
      Matt nickade eftertänksamt. ”Vi kommer inte att hinna omvända världen inom min livstid i alla fall...”
      ”Det vet vi inte. Men vi kanske åtminstone kan åstadkomma så mycket att du har ett bra material till din uppsats, eller avhandling...”
      ”Jösses, nu sjönk ambitionerna ordentligt – rädda världen eller skriva en uppsats. Å andra sidan har jag dragit mej länge för att slutföra mina studier... ”
      ”Så varför inte göra en studie av detta projekt?” föreslog Anante. ”Studera hur människor tar till sig tanken att de har makten att förändra sin verklighet – bli en framtidsantropolog!”
      ”Ja, det vore kanske nåt för mig. Men då går du alltså före och predikar och jag följer efter och studerar effekterna.”
      ”Så jag måste alltså själv konfrontera den här personen vi skulle hitta...?”
      ”Ja, jag nöjer mig med att studera reaktionen.”
      ”Tänker du inte ens vara ett moraliskt stöd?”
      ”Behöver du det?”
      Anante sneglade på honom. Hans pannlugg var genomdränkt av stänket från vattenfallet och släppte ifrån sig små rännilar. Han stök undan håret från ögonen och sa: ” Den som står överst på min lista kan nog bli lite knepig… Men okej, jag ska försöka klara det utan ditt moraliska stöd.”
      ”Jaså?” Matt kände sig lite snopen. ”Men jag får följa med ändå?”
      ”Det behövs inte i det här fallet. Men oroa dig inte, du ska nog få göra rätt för dig sedan, oavsett om jag har rätt eller fel i det här fallet...”
      ”Kanske jag vill veta vem du har i åtanke ändå…”
      ”Du får gissa tre gånger.”
      ”Jag har ingen aning! Är det verkligen nån jag känner?”
      ”Gissa varför du inte behöver följa med som moralisk stöd.”
      ”För att jag är värdelös som moraliskt stöd.”
      ”Ja, men förutom det... Knäppskalle!” Anante suckade och log på samma gång. ”Vad har jag gett mig in i”, mumlade han för sig själv. Sedan såg han Matt stint i ögonen och sa: ”Därför att jag ska ingenstans. Därför att den person jag tänker på, ligger här vid min sida...”
      Det tog några sekunder innan Matt kunde ta till sig innebörden i Anantes ord. ”Vad?” viskade han. Han lyfte på huvudet och stirrade på Anante så det kändes som om ögonen skulle poppa ut ur sina hålor. Anante tittade på honom med en både frågande och påstående min. Däremot kunde Matt inte se den minsta indikation på att han skämtade. Han kände hur nackhåren reste sig och han fick gåshud över hela kroppen trots värmen. När Anante inte sa något, var Matt, efter en evighet som varade i fyra sekunder, ändå tvungen att säga det: ”Du skämtar!”
      Anante skakade sakta på huvudet.
      ”Det är inget kul skämt, Anante!”
      ”Det är inget skämt.”
      ”Men, Herregud! Det fattar jag väl att det är ett skämt!”
      ”Jag är inte Herregud, men det är mycket möjligt att din själ i en tidigare inkarnation var Jesus från Nasaret. Eller kanske Buddha…”
      ”Aldrig!”
      ”Är du helt säker?”
      ”Absolut!”
      ”Okej. Då är det väl någon annan då...”
      Matt blev lite ställd av att Anante gav sig så lätt. ”Förmodligen...”
      Anante log. ”Vi får hjälpas åt med att hitta den här personen. Men först ska jag lära dig allt om det Godas och det Sannas makt. Allt du behöver veta och kunna för att bistå mig i kampen mot rädslans makt. Allt du behöver för att våga vara den du är – före detta Jesus eller ej. Allt du behöver för att rädda världen.”
      ”Skulle jag inte bara hjälpa till att hitta dem som ska rädda världen.”
      ”Det är väl samma sak? Och jag är fortfarande inte övertygad om att det inte är du...”
      Matt stönade. ”Du är totalt ute och cyklar, Anante! Men oavsett detta, så är väl risken den, att världen kan hinna gå under innan jag har lärt mig allt jag behöver...”
      ”Sätt dig upp”, sa Anante och satte sig själv med korslagda ben, vänd mot Matt. När Matt satt upp, sträckte Anante höger arm in i grottan mot sfären. Genast lystes klotet upp av ett ljust lila inre sken, och sedan lyfte det och började sakta röra sig tills det befann sig mitt emellan Matt och Anante. Där stannade det men fortsatte att sväva några centimeter ovanför golvet. Det ljuslila skenet pulserade svagt.
      Matt titta på Anante och såg att dennes diyate pulserade på samma sätt och med samma färg. Så tittade han på sin egen diyate och såg samma sak.
      ”Med Teguna-sfären kan även den mest okunnige snabbt nå kunskap om det Sannas makt”, sa Anante med den röst som Matt kände igen som lärarens. ”När Miss Gibbons fick ta del av denna kunskap via sfären, lät jag henne tro att hon behövde min hjälp för att kunna få kontakt med källan och Nefi, men det var inte alldeles sant. Teguna-sfären är Nefis uppfinning och då Nefi inte är fulländade i sin tillit till det Goda och det Sanna, så är inte Teguna-sfären heller fulländad. Starka personligheter kan komma åt en stor del av kunskapen utan att deras avsikter är goda. Innan jag lät Miss Gibbons ta med sig sfären till Langley la jag in blockeringar för att förhindra åtkomsten av vissa delar av kunskapen – de delar som kan bli mycket farliga om de missbrukas. Det är bara jag som kan åstadkomma dessa blockeringar. Nefi överträffade sig själva när de skapade sfären – de behärskar inte till fullo sin egen uppfinning – och de har alltid varit rädda för att den ska hamna i orätta händer. Men de gav den till människorna i min farfars hemby därför att de såg att dessa människor var naturligt goda och inte eftersträvade personlig makt.
      Att ansvara för Teguna-sfären är alltså ett stort ansvar och jag har fortfarande inte utsett någon att ta över efter mig. Jag behöver dig för att du har växt upp i en värld som är så olik den värld jag växt upp i. Din värld har en försvagande inverkan på min makt, men du är van vid den världen och om du lär dig behärska den Sanna makten, så kan du verka för det Goda i den världen utan att den försvagar dig på samma sätt som den försvagar mig. Du kan få lika stor makt i din värld som jag har här i min värld. Och då kan jag överlämna Teguna-sfären till dig. Men bara om du är villig att ta det ansvaret förståss. I annat fall kan jag återlämna den till Nefi.”
      Matt var alltför överväldigad för att ens kunna åstadkomma en min, än mindre säga något.
      Anante log och sträckte sig fram över sfären och tog Matts båda händer i sina. ”Men det som gäller nu, är om du är beredd att göra resan utan återvändo in i Sanningens ocensurerade verklighet. Tågresan till källan som vi gjorde tidigare, var bara ett litet, litet smakprov. Om du blev skrämd av möjligheternas oändlighet redan då, så kommer det här att garanterat skrämma livet ur dig.”
      Matt försökte le, men åstadkom bara en rätt ängslig grimas.
      Anante släppte ena handen och klappade honom på kinden istället. ”Oroa dig inte”, sa han milt. ”Det är bara dina tvivel och din bristande självtillit som kommer att dö. Inget att sakna, eller hur? Och det kommer definitivt att göra mitt jobb lättare!”
      Nu lyckades Matt i alla fall le. ”Okej, för din skull får jag väl offra mina mest omhuldade egenskaper, då...”
      ”Så du är redo?”
      Matt nickade. ”Okej, visst... Men… visst var det bara ett skämt det där...om att jag skulle vara nån…?”
      Anante ryckte på axlarna. ”Vi säger väl det, om det gör dig gladare.”
      Matt suckade.
      ”Är du redo nu då, att göra ditt livs resa?”
      Matt blundade, tog ett djupt andetag, sen öppnade han ögonen, såg in i Anantes oändligt kärleksfulla och ändlöst kloka ögon och sa: ”Jag är redo


Tre sekunder senare.
     
      ”Nej, jag är inte redo!!!!”
      ”Skärp dig nu, Matt, annars puttar jag ut dig härifrån.”
      ”Jag hoppar själv!”
      ”I så fall får du inte följa med och surfa heller...”
      ”Åh...”
      ”Så...?”
      ”Okej, okej. Men det finns väl en nödbroms?”
      ”Inte när jag kör – jag är för bra för det.”