torsdag 9 september 2010

En novell ur gömmorna

Jag rotade i mina gömmor härom natten och hittade en gammal novell. Det var när jag gick på Komvux, för sådär tjuo år sedan, som vi skulle skriva en berättelse utifrån vandringssägnen om ”bölden”. Det märks av texten att det var några år sedan den skrevs; det var en tid då det pratades om AIDS och digitalkameror och mobiler var knappt uppfunnet. Och åker någon till Torremolinos nu för tiden? Jag kunde ha moderniserat texten nu när jag digitaliserade den (den var handskriven) men det fick vara. Orkar du inte läsa hela, så läs i alla fall slutet …
    
    
Bölden
    
Mia ryckte upp dörren och formligen kastade sig över stämpeluret. En minut till godo!
     ”Mia! Hej!”
     Hon vände sig om och fick se en rödhårig, mullig och glad tjej som kom emot henne. ”Hej Kajsa!”
     ”Jag började tro att du hade blivit kvar i Torremolinos”, sa Kajsa förebrående. ”Wow, vilken solbränna!”
     Mia hängde upp jackan och tog upp hårborsten ur väskan. Hennes blonda hår trasslade alltid ihop sig när hon cyklade. ”Ja, fast det har redan börjat flagna.” Hon tittade närgånget på näsan i spegeln. Det skulle inte se så snyggt ut om den flagnade och blev grisskär. Och så kliade det på kinden, men kinder brukade väl inte flagna …
     ”Mm … Du skulle ha gått på solarium först, som jag sa …”
     ”Det är möjligt, men jag hade ju faktiskt inte så mycket tid …” Jag borde kanske klippa mig, tänkte Mia och stoppade ner hårborsten i väskan igen.
     ”Nä, det förstås … Oops, nu kommer Tuppen. Han har nog saknat dig.” Kajsa fnissade. ”Det är bäst vi sätter igång och jobbar.”
     ´Tuppen´ kallades så för att han var förman och ende mannen på den i övrigt helt kvinnliga avdelningen, som inofficiellt gick under benämningen ´Hönshuset´.
     Nu fick han syn på Mia och gick fram till henne.
     ”Jaha, Mia är tillbask, ser jag”, sa han och log insmickrande. ”Solbränd och ännu vackrare än vanligt.”
     Mia hörde ett kvävt ljud från Kajsa och visste att hon kämpade för att hålla tillbaks gapskrattet.
     Och visserligen var Tuppen odräglig, men nu var Mia – trots att hon hade försovit sig och trots att hon var tillbaks i den grå vardagen – på ett osedvanligt strålande humör, så hon tyckte att hon kunde kosta på sig att le tillbaks. Och om Tuppen började inbilla sig något bara för det, så var det hans bekymmer.
     ”Det var en skön vecka”, sa hon.
     ”Det tror jag. Jag önskar jag hade kunnat följa med.”
     Ditt äckel! Tänkte Mia.
     Kajsa började plötsligt hosta våldsamt.
     Tuppen tittade på henne med rynkade ögonbryn. ”Är du sjuk, Kajsa?”
     ”Nej, då …” lyckades Kajsa klämma ur sig medan hon snöt sig för att hejda det hysteriska gapflabbet som höll på bryta ut.
     ”Du borde kanske stanna hemma ett par dagar”, föreslog Tuppen och fick det nästan att låta som en order.
     Eller ett par år, tänkte Kajsa. ”Nej, det är ingen fara. Det är bara nån sorts allergi …”
     ”Vad lider du av för allergi?” frågade Mia när Tuppen hade gått.
     ”Fjäderfä-allergi.”
    
Under fikapausen fick Mia berätta om sin resa. Hon kände sina arbetskamrater och visste vad de ville veta. En del var nyfikna och skvallriga och ville ha något snaskigt att föra vidare. Andra var bara vänligt intresserade och ville höra om trevliga saker. Och så fanns det de som var avundsjuka och missunnsamma och som låtsades ointresserade, men satt med öronen på helspänn i hopp om att uppsnappa något negativt.
     Till sistnämnda kategori hörde Maggan som, när det blev tal om spanska killar och deras eventuella företräden, inte kunde hålla sig längre.
     ”Ja, jag skulle då aldrig ge mig i lag med nån utlänning”, sa hon förmätet. ”Med AIDS och allt annat man kan dra på sig.” Flera andra mumlade instämmande.
     Kajsa kunde inte låta bli att påpeka att AIDS kunde man lika gärna få från svenskar, men det var väl ändå inget Maggan behövde oroa sig för …
     Det var kanske inte riktigt snällt sagt, men det var ju allmänt känt att 30-åriga Maggan fortfarande var oskuld.
     ”Nå”, sa Mia och ställde sig upp för att gå tillbaks till arbetet. ”Även om ni inte tror det, så kan man faktiskt nöja sig med att bara snacka med killar – hur charmiga och sexiga de än är – och det får man absolut inte AIDS av.”
    
”Nå, få höra nu?”
     Det var lunchrast och Mia och Kajsa hade, efter att ha ätit, gått ut och satt sig på en berghäll i skogsbrynet intill fabriken. Det var svalt i luften men solen värmde och snösmältningen var i full gång.
     ”Jag måste underhålla solbrännan”, sa Mia och blundade mot solen.
     ”Gå till solariet, det är ändå för kallt för att sola kroppen”, tyckte Kajsa.
     ”På min balkong blir det rätt varmt …”
     ”Bra. Men nu vill jag veta allt. Sanningen!”
     Mia kisade mot Kajsa och log retfullt. ”Om vad då?”
     ”Kom igen! Jag känner dig. Innan du for var du heldeppig, nu lyser det om dig. Du till och med log mot Tuppen! Någonting har hänt.”
     ”Tja …” Mia drog på det. Men så kunde hon inte hålla sig längre. I själva verket var hon sprickfärdig av längtan efter att få berätta.
     Urban hette han. ”svensk?” utropade Kajsa smått besviken. Jodå, han var svensk, men svenska killar kan vara nog så trevliga och intressanta, det borde väl Kajsa veta som hade Frank … ”Jamen, han är en alldeles egen sort” … och så var det ju så mycket lättare att kommunicera om man talade samma språk. Samma kroppsspråk också …
     De hade träffats redan första dagen och hade tillbringat hela veckan tillsammans, utom de första nätterna …
     ”De sista nätterna då?” Kajsa blinkade insinuant.
     ”Just det, min käre Watson.” Mia log och var tacksam för solbrännan som förhoppningsvis dolde rodnaden.
     ”Mhm …”
     Det hade varit en underbar vecka, bara alltför kort.
     ”Är han snygg då?”
     ”Snygg? Störtläcker! jag blir alldeles … åååh … Jag bara tänker på honom … Jag ska lämna in filmrullarna idag.”
     Dessutom bodde han i Umeå, vilket innebar att de kunde träffas varje helg, sen han hade kommit hem vill säga. Han skulle stanna en vecka till och inte vara hemma förrän på söndag kväll, eftersom han och hans kompis skulle stanna i Stockholm på lördagen och sova över hos en annan kompis. Så det skulle nog bli sent på söndag kväll, för de skulle köra bil upp.
     ”Så jag får nog vänta ända till helgen därpå innan jag träffar honom igen” sa Mia med en suck. ”Två veckor nästan …”
     ”Den som väntar på något gott …” sa Kajsa tröstande.
     ”Och att han är kvar där nere en vecka till …” sa Mia och bet sig i läppen.
     Kajsa förstod vad hon tänkte. ”Det finns skitstövlar”, sa hon. ”Men det finns också de som är ärliga och seriösa – jag känner åtminstone en …”
     Mia skrattade. ”Ja, men han är ju en alldeles egen sort.”
     Kajsa ställde sig upp och drog upp Mia på fötter – dags att återgå till arbetet.
     ”Ja, jag är då glad att du äntligen lyckats glömma Bosse …”
     ”Vilken Bosse?”
     ”Just det. Kom nu, innan Tuppen blir orolig.”
    
Naturligtvis hade hon inte glömt Bosse, men hon hade kommit över honom. Hon hade inte ens tänkt på honom på en hel vecka. Men veckorna dessförinnan …
     Hon hade varit helt förstörd. De hade visserligen bara varit tillsammans i fyra månader och bodde inte ens ihop, men romantisk som hon var hade hon inbillat sig att de skulle vara tillsammans för alltid; gifta sig, få barn …
     Och så hade han endag ringt och sagt att han ville göra slut. Han hade träffat en annan. Att ringa och säga en sån sak! Han hade inte ens vågat se henne i ögonen!
     Först blev hon chockad; hon hade bara lagt på luren. Sen blev hon arg – kanske mest på sig själv. Hon kände sig lurad, bortgjord. Som hon hade pratat om framtiden, planerat … Kanske var det det som hade skrämt iväg honom. Typiskt killar som inte vill binda sig!
     Efter några dagar kom sorgen, när hon började sakna honom. Hon hatade och saknade honom med samma intensitet, och hon hade bestämt sig för att aldrig mer bli kär i en kille. Hon skulle bli en cynisk subba som Maggan. Det hade Tuppen – som trott sig se sin chans – fått känna på, men sånt bet ju inte på honom …
     Mias syster Eva hade dock försökt få henne att inse att livet inte tog slut bara för att en kille gjorde slut. Själv var hon lyckligt gift och det fanns väl ingen anledning att tro att inte Mia också skulle kunna bli det en dag. Hon var ju ändå bara tjugo år och hade hela livet framför sig.
     ”Varför inte följa med Mikael och mig till Torremolinos?” hade Eva föreslagit. Hon hade till och med ringt till resebyrån för att höra om det fanns några lediga platser. ”Och det fanns det, men du måste bestämma dig fort.”
     Men Mia hade inte varit intresserad; hon ville bara sitta i sin lägenhet och tycka synd om sig själv.
     ”Du kan lika gärna tycka synd om dig själv på en badstrand”, hade Eva menat och till sist hade Mia gått med på förslaget.
     Hon hade pengar sparade och faktum var, att hon, när hon fått öra om systerns och svågerns resa, hade blivit så ressugen själv, att hon genast börja planera för sig och Bosse och med stor entusiasm lagt fram sina planer för honom. Två dagar senare förstod hon varför han inte hade varit så intresserad; det var då han gjorde slut …
     Mia cyklade snabbt hem efter jobbet och duschade av sig fabriksdammet.
     Solbrännan fick en extra dimension när huden var våt. Synd bara att hon inte hade vågat sola topless. När Urban äntligen hade övertalat henne hade hon redan hunnit bli så brun på resten av kroppen, att det skulle se fånigt ut om hon tog av sig bikini-behån. Fast i mörkret på hotellrummet hade det inte synts … Men kanske skulle hon försöka med solariet i alla fall, innan han skulle komma … Åh, Urban, jag älskar dig! Jag är väl galen, men är man obotlig romantiker så …
     Hon smorde in sig noga. Axlarna hade börjat flagna, men resten skulle förhoppningsvis klara sig. Hon studerade näsan noga i spegeln och bad den att hålla sig i skinnet … eller kanske tvärtom – att skinnet skulle hålla sig på näsan.
     Och så kliade det på kinden, men det såg inte ur som om den skulle flagna. I själva verket såg det ut som om … Det skulle bli en jäkla finne – typ böld!
     ”Och så säger de att solande är bra mot finnar”; muttrade hon och strök på Clearasil. Hoppas den hinner försvinna innan Urban kommer.
    
Veckan gick trots allt fort. Att arbetet var trist och enformigt märkte Mia knappt. Tanken på att snart få återse Urban fick allt annat att verka oviktigt. Utom möjligen finnen – ju fortare veckan gick, desto fortare växte finnen.
     ”Det där är ingen vanlig finne”, sa Kajsa sakkunnigt, hon hade flerårig egen erfarenhet av acne. ”Det är en böld.”
     ”Det har jag faktiskt förstått”, sa Mia lite irriterat. ”Men vad gör man åt en sån då?” Hon hade försökt med alla upptänkliga receptfria medel, inklusive tandkräm som faktiskt hade en uttorkande effekt men det var bara huden som blev uttorkad och fnasig.
     ”Det beror på vad den kommer sig av. Du vet inte om du blev biten av något där nere i Spanien?”
     ”Nää … Vad skulle det vara?”
     Kajsa slog ut med armarna. ”Inte vet jag vad de har för ´kreatur´ där nere … spindlar och skorpioner. Jag tycker du ska gå till företagsläkarn´n. Det kan ju vara nåt farligt.”
     Mia kände på bölden som nu var nästan tre centimeter i diameter, illande röd, kliande och varm. ”Jag tror det är en inflammation …”
     ”Det är klart det är inflammerat, men varför?”
    
Företagsläkaren var tämligen ointresserad. Han skrev ut tre recept på olika salvor och pastor och sa att hon kunde börja med en och om inte den hjälpte så var det bara att prova nästa och så vidare …
     ”Men vad är det då?” försökte Mia fråga.
     ”En finne”, fick hon till svar och därmed var hon avfärdad.
     Hennes mor och syster försökte trösta henne med att det nog var som doktorn sa och att den säkert snart skulle försvinna.
     De flesta av arbetskamraterna var finkänsliga nog att inte säga något, men Maggan mumlade om böldpest, spanska sjukan och AIDS, och höll sig på behörigt avstånd.
     ”Dumheter”, sa Kajsa till Mia. ”Hör inte på henne.”
     ”Men Mia började tänka alltmer på AIDS.
     Tuppen sa inget, men hans insmickrande flin blev alltmer amsträngt.
     ”Nån nytta ska man väl ändå ha av den här förbannade saken”, kommenterade Mia detta med en viss bitter ironi.
    
På lördag kväll ringde Urban. Han var i Stockholm och hade längtat sig fördärvad efter Mia ända sedan han vinkat av henne på flygplatsen, sa han. Om det inte hade varit för kompisen, så skulle han ha avbrutit sin semester och åkt hem tillsammans med henne. Det hade han sagt redan när hon skulle åka. Om det inte hade varit för kompisarnas skull (han hade ju lovat att stanna) och för bilen (som var hans) så skulle han vid det här laget ha suttit på ett plan på väg till henne. Men de skulle starta tidigt på söndag morgon (hur bakfull hans kompis än var), så kanske … Kanske kunde de träffas redan denna helg, även om det blev kort. Mia blev både överlycklig och skärrad; hur stor var chansen att en gigantisk böld försvann spårlöst på mindre än tjugofyra timmar?
     Sent på söndag eftermiddag ringde han igen. De var i Sundsvall och hade råkat ut för en olycka. De hade blivit rammade från sidan av en annan bil och Urbans bil hade blivit köroduglig. Lyckligtvis hade ingen blivit skadad, men de visste inte än hur de skulle ta sig hem sista biten.
     ”Men jag hoppas bilen är fixad innan fredag”, sa han, ”för då bara måste jag få träffa dig. Jag får väl lifta i värsta fall.”
     ”Det går bussar också”, påpekade Mia ömt. ”Jag längtar efter dig också.”
    
Hon hörde inte av honom mer den kvällen (troligen hade han inte kommit hem än) och Mia gick och la sig.
     Men hon kunde inte somna. Hon försökte tänka på nästa helg, men hela tiden kom en otäck tanke smygande: Tänk om jag har AIDS!
     Hon steg upp och tittade på bölden, grät och beslöt att låta testa sig. Men om det var AIDS då …?
     Till sist somnade hon i alla fall.
    
Nästa morgon ringde hon till Kajsa och sa att hon inte mådde så bra och att hon skulle stanna hemma. Kajsa skulle meddela Tuppen, så att Mia slapp prata med honom.
     Trots att hon bara hade sovit ett par timmar och till och med vaknat innan väckarklockan ringt, så kunde hon inte förmå sig till att gå och lägga sig igen.
     Innan hon ringde till Kajsa hade hon funderat över vad hon skulle göra, och beslutat sig för att försöka prata med en annan läkare. Och om hon inte fick någon tid i veckan, så skulle hon i alla fall höra om hon kunde göra ett hiv-test. Men för stunden kände hon sig mest angelägen om att försöka bli av med bölden – vad det än var och med vilka medel som helst; nog borde det ändå gå att peta hål på den.
     Klockan åtta ringde hon för att beställa tid på vårdcentralen. Jo, någon hade avbokat sin tid klockan ett samma dag, om det kunde passa? Det passade alldeles utmärkt. Vilken tur!
     Bara att ha fått tid hos läkaren fick Mia att känna sig betydligt piggare. Så pigg att hon kunde äta lite fil och sen lägga sig och sova bort timmarna tills hon skulle iväg.
    
Doktor Lindfors visade sig vara en kvinna och betydligt mer intresserad än företagsläkaren. Hon tittade på bölden, kände på den, frågade om den, men kunde inte säga vad det var. Förmodligen skulle den försvinna av sig själv. Några blodprover skulle i alla fall tas. Mia vågade inte fråga om hiv-test, förhoppningsvis visade blodprovet att det bara var något fullkomligt banalt och harmlöst virus eller en bakterieinfektion.
     ”Men den blir bara större”, klagade Mia ändå. ”Kan man inte öppna den?”
     Det tyckte doktor Lindfors inte var nödvändigt, inte i det här stadiet i alla fall.
     ”Kan det vara AIDS?” hade Mia till slut ändå frågat.
     ”Har du anledning att misstänka det?” undrade läkaren.
     ”Nja, nä, jag vet inte … men …”
     Doktor Lindfors var en förstående läkare och sa att hon för sin del inte trodde att det var AIDS, men om Mia var orolig så skulle hon förstås testa sig, men först om några veckor i så fall. Och om bölden blev värre så fick hon återkomma så kunde de då resonera om ett kirurgiskt ingrepp. Tills vidare skulle hon få en penicillinkur och en klådstillande salva. När provsvaren kommit skulle man veta om det behövdes något annat.
     Om den blev värre! Kunde den bli så mycket värre! Den täckte snart halva ansiktet, tyckte Mia. Men doktorn hade i alla fall lyckats lugna henne så pass att hon beslutat sig för att glömma det där med AIDS.
    
Hon arbetade som vanligt resten av veckan. Urban ringde varje kväll och hon tittade på de framkallade semesterbilderna varje dag. På torsdag talade han om att bilden var fixad. Mia lyckades inte låta lika glad som hon borde göra och han märkte det.
     ”Hur är det?” sa han. ”Vill du inte att jag ska komma i morgon?”
     ”Jo, visst vill jag, men …” Och så berättade hon om den hemska bölden som vanställde hennes ansikte. ”Du kommer att tycka att jag är äcklig …”
     Han bedyrade att det skulle han inte alls. För det första trodde han att hon förstorade upp saken. Och dessutom var hon alldeles för söt för att en böld skulle kunna ha någon inverkan. ”Jag ska pussa på bölden så försvinner den säkert genast”, sa han.
     Mia skrattade och hoppades verkligen att han hade magiska läppar; det hade hon förresten tyckt redan första gången han kysste henne, så varför inte?
     Men ändå misströstade hon när hon såg sig i spegeln den kvällen. Bölden hade svällt ut så den täckte halva kinden, men den var ändå på något vis mindre påfallande, inte så klart avgränsad längre, mer som en riktigt elak tandrotsinfektion. Kanske var det det, det var, fast hon inte hade tandvärk? Men ändå … en ordentlig bula var det.
     Om den bara inte kliade så infernaliskt! Det hade ju varit riktigt bra tidigare under veckan, men nu hade det börjat om igen – värre än någonsin!
     Kanske är det bara för att jag är nervös för att träffa Urban igen, tänkte hon och strök på extra tjockt med klådstillande salva just där det kliade som värst. Det var precis på den punkt där bölden en gång hade börjat. Och var det inte en lite mörkare fläck just där? Börjar den vara mogen nu? Tänk om jag kunde bli av med den innan Urban kommer ändå …
    
Klockan tre på natten vaknar Mia med ett ryck. Hon stönar högt av smärta. Det känns som om tusentals sylvassa tänder biter sig fast i kunden. Hon för upp handen och känner något vått, klibbigt.
     Gud, den har spruckit!
     Hon rusar till badrummet, blinkar i det plötsliga ljuset och känner en ny intensiv smärta. En rödsvart massa väller plötsligt ut över kinden, ner på hakan och halsen.
     Gud, jag kommer att förblöda!
     Hon lyfter handen för att försöka stoppa flödet. Så hejdar hon sig, handen skälver till, sen skakar hon i hela kroppen. Hon stirrar med fasa på spegelbilden.
     Det är inte bara blod! Det ser ut som små svarta …
     Skriket väcker det närmsta grannarna. Några sätter sig upp, säger ”Vad var det?”, lyssnar intensivt i en minut, rycker sen på axlarna och somnar om.
    
Fem över sju ringer telefonen i Mias lägenhet. Ingen svarar.
     Klockan åtta ringer det igen. Inget svar.
     Fem över åtta säger Kajsa till Tuppen: ”Jag åker hem till Mia. Något har hänt.”
     ”Jag följer med”, säger Tuppen.
     ”Du gör så fan heller!” skriker Kajsa och springer ut.
     Kvart över åtta ringer hon på dörren till Mias lägenhet. Kvart i nio kommer vaktmästaren och låser under protest upp dörren.
     Kvart över nio anländer ambulansen till sjukhuset och Mia rullas in på akuten.
    
Strax efter klockan fem på aftonen öppnar Mia ögonen. Hon vet inte vad som hänt, var hon är och varför. Hon minns ingenting. ”Vilken böld?” Säger hon och känner på bandaget på kinden.
     Hon minns inte sitt namn. ”Mia?” Hon smakar på namnet. Känns det bekant? Hon vet inte. ”Och vem är ni?” Hon känner inte igen sin mor, inte heller sin syster. Och vem kan Kajsa vara?
     ”Men Urban då?” ropar Kajsa förtvivlat. ”Honom minns du väl?”
     Det gör inte Mia.
    
I lägenheten har spindelungarna spridit sig; ner i avloppet, upp i ventilationstrumman, ut i köket, in till grannarna.
     Om några veckor kommer honorna att para sig med sina bröder och börja leta efter lämpliga värdar för nästa generation.
    
     SLUT

onsdag 4 augusti 2010

Uppsats

Jag tänkte försöka lägga upp uppsatsen jag skrev för cirka 11 år sedan. Det är lite knepigare eftersom den innehåller en massa fotnoter. Så dyker det upp något avsnitt av uppsatsen bara för att strax försvinna, så beror det på att jag mekar med dessa finesser. Man ska alltså kunna klicka på fotnot-siffran t.ex. [1] och då bli förflyttad till själva fotnoten. Och så klickar man på fotnoten för att komma tillbaks till där man var i texten. Nu kanske inte så många är intresserade av dessa fotnoter (de består bara av referenser till de böcker som uppgifter/citat är hämtade ur), men ska det vara enligt reglerna så bör en uppsats ha sådana fotnoter.
Jag hoppas ingen blir stött av den lite hädiska titeln (Är Gud en utomjording?). Det är en seriös uppsats och frågan ställs utifrån många gamla skrifter som faktiskt får en att fundera. Själv är jag inte religiös, men jag tror att allt är möjligt och att var och en får ha sin tro - för det är ju just tro det handlar om, inga bevis finns ju för vare sig den ena eller andra synen på en gudomlig existens.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

INNEHÅLLSFÖRTECKNING



1.      INLEDNING

1.1.   Om källkritik
1.2.   Syfte
1.3.   Metod och material

2.      FÖRUTSÄTTNINGARNA


2.1.   Bibeln
2.2.   Språksvårigheter
2.3.   Vad menas med ordet ”Gud”?
2.4.   Skrivkonsten – en gåva från gudarna
2.5.   Fakta eller myter

3.      RESULTAT

3.1.   Guds personlighet
3.1.1.  Syndafloden
      3.2. Änglar, nefilim och anunnaki
      3.3. Teknik
            3.3.1.  Flygande maskiner
            3.3.2.  Vapen
      3.4. Människan
            3.4.1.  Kunskap
                  3.4.1.1.  Skapelseberättelser


4.  DISKUSSION

LITTERATURFÖRTECKNING



1 Inledning

1. INLEDNING

Språket är det verktyg vi använder för att dela med oss av våra erfarenheter, upplevelser och drömmar.
Det talade språket blev det som skilde människan från djuren och en förutsättning för en avan-cerad samhällskultur. Genom det talade språket förde man förvärvad kunskap vidare från en generation till nästa. Varje generation lade till sina egna erfarenheter och på så sätt ökade den allmänna kunskapen om hur världen var beskaffad.

Med tiden började emellertid den äldsta kunskapen att feltolkas och missförstås. Högtstående kulturer gick under, och med dem en del av den gamla kunskapen. Men minnena av dessa kunskaper bevarades i form av myter. Berättelser om fantas­tiska skeenden som inte längre kunde begripas, degraderades till sagor om märkliga under och gudar med övermänskliga egenskaper.

När skriftspråket utvecklades skrevs berättelserna ner. Förmågan att läsa och skriva blev en betydelsefull maktfaktor som endast ett fåtal kom i besittning av. Och liksom många andra betydelsefulla upp-täckter och uppfinningar gavs gudar­na äran av att ha skapat skriv-konsten.

Då skrivkonsten oftast förbehölls kungar och präster som på olika sätt ansågs stå närmare gudarna än andra människor, och religion och politik var intimt förknippade – i själva verket ett och samma – blev läs- och skrivkunnigheten också ett makt­medel. Med hänvisning till skrifter som utgavs för att vara Guds ord kunde diktatoriska ledare tygla sina undersåtar, vilka inte själva hade möjlighet att undersöka vad som var sant och riktigt.

Efterhand spreds läs- och skrivkunnandet även till ”vanliga dödliga”, men vid det laget hade de religiösa ledarna redan valt ut, redigerat och tolkat skrifterna så att de anpassats till att tjäna deras syften. I vissa fall rör det sig troligen om rena misstolkningar, men avsiktliga förvanskningar och undanhåll­ande av dokument som inte ”passar”, eller rent av utgör ett hot mot kyrkans auktoritet, har troligen förekommit (och före­kommer?) i okänd omfattning.



1.1 Om källkritik


I vårt dagliga liv överöses vi hela tiden av information. Genom tidningar, TV, radio, Internet och andra medier delges vi en bild av vad vi tror är verkligheten. Vi vill gärna tro att det vi hör och läser är sant, men genom erfarenhet har vi lärt oss att så inte alltid är fallet. Bilden av verkligheten är subjektiv och färgas av både sändarens och mottagarens egna erfarenheter.

I sin bok ”Orientering i källkritik” delar Torsten Thurén[1] in vittnesmålens svagheter i nio grupper enligt följande:

·       Vittnet ser vad han förväntar sig att se.
·       Vittnet lägger bara märke till en del av vad han faktiskt ser.
·       Vittnet tolkar det han ser på ett felaktigt sätt.
·       Vittnet blir lurat.
·       Vittnet glömmer och förvränger under tidens lopp.
·       Vittnet påverkas av andra.
·       Vittnet är beroende av andra källor.
·       Vittnet ljuger eller förvränger medvetet.
·       Vittnesmålet har gått i flera led.

Att vi utifrån dessa synpunkter är kritiska till den dagliga infor-mationen anses ingalunda kontroversiellt, utan snarare föredömligt. Men hur är det med gammal information? Hur kritiska är vi gentemot gamla, beprövade och välförankrade, ”sanningar”? Kan man ifråga-sätta Bibels ”sanningar”? Är något sant bara för att det är gammalt? Om något som är ännu äldre ger en annorlunda bild – borde då inte det vara ännu
sannare? Eller kan man, tvärtom, med säkerhet hävda att allt som är nytt är
sannare än det gamla? Är vår vetenskapliga världsbild sannare än de myter som olika religioner använder för att förklara världen?

Att finna den absoluta sanningen är förmodligen omöjligt, men genom att med ett både kritiskt, och samtidigt öppet och förutsätt­ningslöst sinne, granska ett flertal källor kanske man kan hitta något som åtminstone närmar sig sanningen ...



1.2 Syfte


”Feel disillusioned? I´ve got some great new illusions.” (anonym)

Mitt syfte med denna uppsats är att försöka påvisa de misstolkningar som förvanskat många av de gammaltestamentliga berättelserna i Bibeln, och att källkritik inte bara är relevant för den information som vi överöses med idag, utan att det är lika viktigt när man studerar gamla texter. Jag vill också visa på de paralleller som finns mellan de bibliska redogörelserna för olika skeenden, och de sumeriska och akkadiska skildringar som återfunnits. Med detta som grund vill jag också lägga fram teorin om att den Gud som skildras i Gamla Testamentet inte är vad vi vanligen menar med en gud. Ordet gud används för allt som inte går att förklara vetenskapligt eller erfarenhetsmässigt, och jag menar att det är ett misstag att tolka alla dessa fenomen som ett och samma.

Jag vill inte påstå att det inte finns någon gud i betydelsen ”universums skapare” – en helt och hållet andlig och opersonlig makt. Till och med vetenskapsmännen (fysikerna) erkänner nu att det finns något utanför deras begreppsvärld; något som de inte kan ge en logisk eller materiell förklaring. Experiment inom kvant­mekaniken antyder att det verkligen finns något slags universellt medvetande, som i brist på bättre uttryck kan kallas ”Gud”.

Vad jag däremot menar är att det inte är någon sådan andlig gud som beskrivs i de äldsta religiösa dokumenten – den guden (eller de gud­arna) är på alla sätt mycket påtaglig(a), materiell(a), materialistisk(a) och på många sätt väldigt mänsklig(a). En av de fundamentala begreppen i Bibeln är ju uppgiften att människan skapades till ”Guds avbild”. Hur skulle en andlig, okroppslig gud kunna ha en ”avbild”? På vilket sätt liknar vi Gud? En av mänsklig­hetens mest frapperande egenskaper är ju dess fullkomlighet; de många svagheter vi kallar just ”mänskliga”. Är det kanske dessa egenskaper som är vår spegling av Gud? Är Gud en ”människa”?



1.3 Metod och material


Då jag inte haft tid att lära mig vare sig sumeriska, hebreiska eller sanskrit, har jag måst vända mig till andra som ägnat sig åt just tolkningen av ursprungstexter.

För att skaffa ”bevis” för teorin om Gud som utomjording, har jag anlitat ett flertal böcker (förutom givetvis Bibeln) skrivna av dels de (von Däniken och Sitchin) som hävdar samma teori, men också andra mer neutrala bibelforskare m. fl. Genom att jämföra gammal­testamentliga texter med i första hand sumeriska/akkadiska texter, har jag velat visa att det finns andra, äldre, och mer detaljerade versioner, av de, i regel förenklade, bibliska berättelserna. Även med inslag från vediska skrifter försöker jag ge belägg för att forntidens folk inte alls var främmande för avancerad teknik, och att dessa maskiner som figurera i både Bibel och andra texter, måste betraktas som reella
fysiska företeelser. Jag har begränsat mig till enbart textbaserade ”bevis”, och till viss del muntliga traditioner, trots att det finns otaliga bilder, föremål, byggnader och annat som också stödjer teorin.


[1] 1986

2 Förutsättningarna

2. FÖRUTSÄTTNINGARNA


Kan man överhuvudtaget forska om Gud? Kan man utforska något som anses stå över mänsklig fattningsförmåga? Finns det några förut­sättningar att vare sig studera eller ifrågasätta något som eventuellt bara är en myt?

Denna studie har sin utgångspunkt i följande förutsättningar:

1. Bibeln: Som referensverk till den västerländska gudsupp­fatt­­ningen utgör Bibeln och dess ursprung själva funda­mentet för diskussionen.

2. Språksvårigheter: Problemet med att översätta och tolka gamla skrifter, och ursprungs­författarnas svårigheter att adekvat skildra händelser som avviker från det vardag­liga, ger en grund för ifrågasättande.

3. Vad menas med ordet ”Gud”?: Ett laddat ord vars inne­börd egentligen inte kan förklaras.

4. Skrivkonsten – en gåva från gudarna: Utan det skrivna ordet skulle Bibeln med sina språksvårigheter och sin gudsbild inte existera.

5. Fakta eller myt: Arkeologiska fynd har visat att både människor och platser som refereras till i Bibeln har existerat i verklig-heten. Kan man då verkligen avfärda allt som ännu inte bevisats, som enbart myt?

Med dessa förutsättningar kan man börja söka efter ”bevisen”.

2.1 Bibeln

2.1  Bibeln


Bibeln fick sin slutgiltiga form på 300- eller 400-talet då de bibliska texterna upptecknades och tolkades.
Bibeln samman­ställdes så att den passade kyrkan och ansågs ge all kunskap som behövdes, och man lärde sig därmed inte mycket om den fysiska världen. Kristendomen brydde sig inte om orsak/verkan­-sambandet. Före 1900-talet utnyttjades kyrkan som ett medel att vidmakthålla fattigdomen. De bibliska böckerna har också genomlevt många omskrivningar och över­sättningar och ”... översättarna har tillsatt sin egen speciella krydda...” dessutom finns ”... faktiska fel i original­manuskripten”.[1] Enligt Henrikson[2] är det ”inte ovanligt med motsägelser i Mose-böckerna”, vilket kan bero på att dessa skapats av många författare.

Dödahavsrullarna, som återfanns i Qumrangrottorna i Palestina 1947, består av fragment av 800 olika texter. En Romersk-katolsk skola har hållit järnhård kontroll över visst qumran­material, vilket inte gjorts tillgängligt för andra än kyrkans egna forskare. Ortodoxa bibel-forskare ville ha monopol på all information. Qumranmaterialet brukar klassificeras under två rubriker: det ”bibliska materialet”, och icke-bibliskt
material – ”Sektmaterialet”. Att kalla det sektmaterial är ett sätt att oskad­liggöra det. Det som inte passar in framställs som hörande till en kult avskild från huvudströmningen inom judendom och tidig kristendom. Judiska och kristna vetenskapsmän har ”hämningar” mot att erkänna qumrandokumentens samband med
judendom och tidig kristendom. M. Baigent och R. Leigh skriver i sin bok Dödahavsrullarnas hemlighet att bibel­forskarnas arbete ska ”alltid vara underkastat den heliga moderkyrkans rätt att slutgiltigt avgöra vad som verkligen överens­stämmer med den lära hon tagit emot ifrån Kristus.”[3]  Innebörden blir att ”all forskning och under­sökning, oavsett av vad som skulle framkomma måste underordnas och anpassas till den officiella katolska läran ...”, med andra ord redigeras eller jämkas eller förvrängas ...” Och ”Allt som inte kan underordnas eller anpassas till den rådande doktrinen måste med nödvändighet undertryckas.” Ett påvligt dekret angående bibel­forskning förklarade 1964 att ”uttolkaren ständigt måste hysa en anda av villig hörsamhet gentemot kyrkans högsta lärdom.”[4] Av denna an­ledning har många böcker (de s.k. apokryfiska) från samma tid och område som de godkända bibliska böckerna, ej blivit godkända av kyrkan. Baigent och Leigh menar att man när man läser Bibeln hela tiden måste var medveten om vem texten en gång skrevs för, vem den kan tänkas ha tjänat och i vilket syfte.

Bibeln är dock inte den enda källan till mänsklighetens äldsta historia. I själva verket är Bibeln i många
hänseenden endast en förenklad version av äldre texter, och det finns mångaliknande berättelser och traditioner från hela världen. De sumeriska och vediska skrifter som bevarats ger en något annorlunda, och kanske mer distinkt och tydlig, bild av de skeenden som i Bibeln har fått en snarast mytisk innebörd och förklaring. Även andra texter, som t. ex. den centralamerikanska Popul Vuh, visar sig ha många överens-stämmelser med Gamla Testamen­tet, som följande utdrag visar: ”De märkte knappast att de korsade havet. Som om det intet hav fanns överskred de det; över stenar gick de. Ur sanden höjde sig runda stenar /.../ de som vandrade genom havet som delade sig ...”[5] , vilket ger tydliga associationer till berättelsen om torrläggningen av Röda havet som möjliggjorde Israels folks flykt från egyptierna (2 Mos, 14).



[1] Jessup, 1974:42
[2] 1990:68
[3] Baigent/ Leigh, 1993:147
[4] Baigent/ Leigh, 1993:154
[5] Däniken, 1977


2.2 Språksvårigheter

2.2 Språksvårigheter



Oavsett de eventuella medvetna misstolkningarna finns det andra problem med tolkningen av de gamla skrifterna; nämligen att Gamla Testamentet (G.T.) är skrivet på hebreiska i en ovokaliserad form. Texten har bara konsonanter; vokaler tillsattes först omkring 600 e. Kr. ”Vid den tidpunkten hade det hebreiska språket varit ett dött språk i närmare 700 år.”[1] 

Det är alltså stor risk att det blivit fel. Felöversatta ord har orsakat många besynnerliga berättelser i G.T.
(vissa ord betyder flera saker, särskilt när vokalerna inte skrivs ut), och om man väljer andra betydelser av orden blir det mer begripligt. Brist på tekniska ord har också orsakat tolkningar med enkla ord. Detta är inte bara över­sättarens dilemma, utan drabbar även den ursprungliga iakttagaren och berättaren som har haft svårt att finna ord för att beskriva nya främmande (kanske också skrämmande) företeelser. (Se också: ”Om källkritik”.)

Problemet med att hitta och översätta ord har orsakat missförstånd som fortfarande, trots påpekanden, inte
rättats till i nyare bibel-översättningar. Ordet ”helig” har t.ex. misstolkats. ”När vi idag använder ordet ”helig”, avser vi vanligen något som är moraliskt oförvitligt. Det hebreiska kaddosh har emellertid ingenting med moral som sådan att skaffa, utan betecknar något som är annorlunda, som är vitt skilt från det vardagliga.”[2]
I berättelsen om Jakobs dröm om himlastegen (1 Mos. 28), vaknar han och inser att han sovit på en ”helig plats”. ”Och han greps av fruktan och sade: ’Detta måste vara en helig plats. Här bor förvisso Gud (BetEl), och här är himmelens port. Han kallade platsen Betel. Kan det vara Babylon? Själva namnet Babylon betyder ”Gudarnas port”. Vad menas med ”Gudarnas port”?

[1] Kjellson/ Mattsson, 1985:92

[2] Armstrong, 1998:56



2.3 Vad menas med ordet ”Gud”?

2.3  Vad menas med ordet ”Gud”?


Ordet ”Gud” och alla ord som i olika sammanhang översätts till ”Gud” är av särskilt intresse.

”Ordet gud har den lexikaliska betydelsen: övernaturlig, över­mänsklig”.[1] Ordet ILU i sumeriska och akkadiska texter över­sätts till gudar, men betyder egentligen ”de förnäma”. Ordet EL hos hebreerna har härletts från ordet ILU, och i pluralis blivit ELOHIM.

Det egyptiska ordet för gudomligt väsen/gud är NTR, vilket betyder ”en som ser på”. Samma betydelse har namnet Schumer: landet som tillhör ”en som ser på”. Egyptierna trodde deras gudar kommit i båt söderifrån. De måste då ha kommit via Röda havet, vilket egyptierna kallade Ur-havet. Hieroglyfen för Ur betyder ”Det fjärran landet i öster” och kan ha betytt Ur i Sumerien.[2]

Grekisk mytologi har i mycket sin motsvarighet i den sumer­iska mytologin – hjältar och kungar härstammar från gudarna; de är halvgudar. De grekiska gudarna kom inte direkt från himlen, de kom från Främre Orienten.

Man finner också likheter mellan Vedas (Indien) guda­berättelser och de grekiska. Även namnen på gudarna kan kännas igen; Dyaus = Zeus, Dyaus-Pitar = Jupiter, Varuna = Uranus. Genom utvandring förde Arier (”förnäma”) med sig Veda från Indien till Främre Orienten och Europa.

Sumererna hade alltså liksom grekerna och hinduerna (och till skillnad från senare judendomen och kristendomen), många gudar. De så kallade ”gamla gudarna” var internationella gudar (de regerade över hela jorden), vilka såg ut som och betedde sig som människor. Att de kallades gudar beror på att de trots detta
inte var människor, och det ord som använts för att beskriva dessa ”övernaturliga människor” har då översatts till ”gud”, som alltså är det ord vi använder för att beteckna något ”övermänskligt”. De sumeriska gudarna hade emellertid också egennamn och för att i skrift skilja på gudar och människor sattes tecknet för stjärna alltid före namnet, för att beteckna en gud. Vilket också antyder gudarnas himmelska ursprung.

De sumeriska gudarnas överhuvud var An/Anu. Enlil, näst högste guden, kom till Jorden innan människorna skapats. Tredje stora guden Ea/Enki (bror till Enlil) var också en himmelsgud som stigit ner på Jorden. Enki var en ingenjör som bland annat planerade och övervakade byggandet av kanaler och fördämningar.




[1] Lindkvist, 1992:31

[2] Sitchin, 1990




2.4 Skrivkonsten – en gåva från gudarna

2.4  Skrivkonsten – en gåva från gudarna


Vad som gör de sumeriska gudarna intressanta i samband med Bibeln är den samstämmighet som återfinns mellan mesopo­tamiska och bibliska texter. Gilgamesch-eposet, till exempel, har likheter med senare grekiska gudasagan och är föregångare till Bibelns framställ-ning av syndafallet. Och då de sumeriska kilskriftstexterna är äldre än de bibliska, bör de sumeriska/ akkadiska texterna vara mer ursprungliga än de bibliska, och därmed mer tillförlitliga som referens till den äldsta historien.

Skrivarna utgjorde en aristokrati i Babylonien och Assyrien och hade stor makt. Att kunna läsa och skriva var ett privi­legium och ett makt-medel i både Egypten och Mesopotamien. Skrivkonsten utnyttjades inte bara för att nedteckna berättelser och myter; många av de lertavlor med kilskrift som påträffats består av listor över spannmål och kreatur och övriga lantbruks- och handelsräkenskaper. Det sumeriska folket uppfann pengar och räntelån.

Liksom sumererna ansåg egyptierna att skriften var en gåva från gudarna; guden Thot hade skapat skrivkonsten och skänkt kunskapen till människorna. Ordet hieroglyf är grekiskt och betyder ”heliga tecken”.[1]

Akkadiska (Babylonien och Assyrien) är det äldsta kända semitiska språket. På många assyriska och babyloniska skrifttavlor som hittats i ruiner av mesopotamiska städer anges att de är kopior av äldre original. Men varför kallades språket akkadiska? I Bibeln nämns staden Ackad som låg i Sinears land, vilket motsvarar Sumer. Bevis för kungariket Akkad har blivit funna bland mesopotamiens ruiner.

Akkadiskan innehåller många låneord från äldre språk, särskilt vetenskapliga och tekniska uttryck, liksom
sådant som rörde gudar och himlen. I biblioteket i Nineve (skapat av Assur­banipal på 600-talet f. Kr.) har återfunnits 25 000 skrifttavlor – kopior av ”gamla texter”. Assurbanipal omtalar själv i en kommentar att ”... jag förstår de gåtfulla, i sten mejslade orden från dagarna före floden”.[2]

Man har även återfunnit akkadisk-sumeriska ordböcker. Sumeriskan är det första skriftspråket, ursprungligen ett bildspråk, senare en bokstavsskrift.

Vetenskapsmännen vet fortfarande inte vilka sumererna var, var de kom ifrån, varför deras civilisation uppstod, plötsligt och oväntat.



[1] Jean, 1991

[2] Sitchin, 1990:29



2.5 Fakta eller myter?

2.5  Fakta eller myter?




Varför har då de gamla berättelserna tolkats som sagor och myter? Trots de försök till förenklande tolkningar av svår­begripliga skeenden, har man inte lyckats helt skala bort allt som ter sig mystiskt och övernaturligt – och då man varit ovillig att tolka skrift­erna bokstavligt, har man förklarat berätt­elserna som myter, syn­villor, uppenbarelser och symboliska sagor. Det som är obegripligt blir mytologiskt även i modern tid. På 30- och 40-talet besöktes stenåldersfolk i Melanesien och Nya Guinea av västerlänningar som blev betraktade som gudar och vars moderna utrustning (bl. a. lampor) väckte stor beundran.[1]

Astronomen Carl Sagan, ställer upp ett scenario med anledning av att gorillor och chimpanser har visat sig ha
förmåga att lära sig teckenspråk. Om chimpanser i tusentals år fick fortsätta använda ett komplicerat teckenspråk – hur skulle de betrakta språkets ursprung? Skulle vaga minnen av de människor som lärde de första chimpanserna teckenspråket finnas kvar? Skulle de berätta om legendariska chimpanshjältar eller om gudar? Myter om gudomliga varelser som överbringat språkets gåva? (På det gamla egyptiska språket betyder den fras som används för att beteckna skrivet språk ordagrant: ”gudarnas tal”.)

Men vissa ”sagor” har genom arkeologiska utgrävningar visat sig innehålla mycket av fakta; bland annat
visade amatör­forskaren Heinrich Schlieman (som studerade Greklands historia i Illiaden och Oddyséen), genom upptäckten av staden Troja, att dessa sagor hade inslag av fakta.[2] Även många städer, liksom de kungar som levat och regerat i dessa städer, som omtalas i Bibeln, har i många fall visat sig vara autentiska tack vare fynd som gjorts både i det nuvarande Israel och området kring floderna Tigris och Eufrat där det forna Mesopotamien låg. Kanske är det så att ”bibeln måste tolkas bokstavligen.”[3]

Zecharia Sitchin framförde redan 1976, på grundval av urgamla bevis (sumeriska kilskriftstexter), idén om
att det finns ytterligare en planet bortanför Pluto, vilket idag bekräftas av astronomer som menar att det med största sannolikhet finns en sådan planet. Det tycks som om sumererna redan för 5000-6000 år sedan kände till sådant som vi först nu, med modern teknik, har ”återupptäckt”. Kan då inte också resten av den sumeriska mytologin vara sann?

I följande resultat-redovisning presenteras ”bevisen” för teorin att Gud är en/flera utomjording(ar).




[1] Armstrong, 1998

[2] Armstrong, 1998

[3] Jessup, 1974:42



3.1 Guds personlighet

3.  RESULTAT


3.1  Guds personlighet



Hur är Gud egentligen som ”människa”? Hur står det till med Guds sociala och emotionella kompetens? Av de beskrivningar som ges i Bibeln får man närmast ett schizofrent intryck av denne figur som antas vara fullkomlig.

I grundtexterna används bland annat ordet elohim, som alltså är plural, för Gud. Är det på grund av hans ambivalenta beteende, eller betyder det helt enkelt att Gud inte är en, utan snarare flera gudar?

”Gud står i gudaförsamlingen, mitt ibland gudarna håller han dom: /.../ Jag har väl sagt att I ären gudar och
allasammans den Högstes söner; men I måsten dock dö, såsom människor dö ...” (Psalt. 82) Ett tydligt exempel på att även Bibeln innehåller klara bevis för att det inte bara finns en Gud.

Att Bibeln i många fall är så inkonsekvent kan förklaras med att böckerna skrivits av ett flertal olika författare och vid olika tidpunkter. Vissa berättelser ger intryck av att vara ögonvitt­nes­­skildringar, medan andra nedtecknats långt efter de händelser de beskriver. Religions­historikern Karen Armstrong förklarar att det finns två olika författare till Genesis (1 Mos.) och Exodus (2 Mos.) – Jahvisten och Elohisten – vilka har olika benämningar på Gud. Hon ställer frågan: ”Tillbad Abraham samme Gud som Mose, eller kände han honom under något annat namn? ...”, och menar att ”Bibeln är egendomligt vag på den punkten och ger motstridiga
svar.” Hon säger vidare: ”Det är fullt möjligt att Abrahams Gud och ’han som också Isak fruktar’ eller ’ min [Jakobs] faders Gud’, och ’den starke i Jakob’ var tre olika gudar.”[1]

Den främsta anledningen till att ifrågasätta Gud som en enda över­sinnlig individ, är de olika sätt han har att
uppenbara sig på.

”För Abraham ter han sig som en vän och antar ibland rentav mänsklig gestalt. Denna typ av gudomlig uppenbarelse (epifanea), var mycket vanlig i antikens hedniska värld.” I Första Mosebok, kapitel 18, ser Abraham tre främlingar närma sig hans tält. Det visar sig att en av männen är Jahve/Gud och de båda andra är änglar. ”Ingen tycks bli särskilt förvånad över detta.”[2] ”Israeliterna trodde inte att Jahve, Sinais Gud, var den ende Guden ...” 

Ett exempel på Guds mänskliga sida beskrivs i Första Mosebok (32:24-30) där Jakob brottas med en ”man” som sen avslöjar sig som Gud (El, Elohim). Jakob vinner (!) brottningsmatchen och får av Gud namnet Israel.

Den Gud som Moses möter i Sinai inger skräck och kräver distans, och tycks inte vara samma Gud som Abraham mötte. ”Och Herren sade till Mose: ’Se, jag skall komma till dig i en tjock molnsky, för att folket ska höra, när jag talar med dig, /.../ Och må de hålla sig redo till i övermorgon; ty i övermorgon skall Herren stiga ner på Sinai berg inför allt folkets ögon.” (2 Mos. 19:9-11). ”På den tredje dagen, när det hade blivit morgon, begynte det dundra och blixtra, och en tung molnsky kom över berget, och ett mycket starkt basunljud hördes /.../ Och hela Sinai berg höljdes i rök, vid det att Herren kom ned därpå i eld ...” (2 Mos. 19:16-18).

Att Gud, t.ex. i berättelsen om Israels uttåg ur Egypten, så tydligt tar parti för ett folk, tyder på att det inte är någon universell Gud, utan snarare en stam-gud med personliga intressen.[3]

David talar också om hur Herren tar ställning och räddar honom från hans fiender, och hur Herren uppenbarar sig på det spektakulära vis som så ofta beskrivs i Bibeln: ”... Och han hörde från sin himmelska boning min röst, /.../ Och han sänkte himmelen och for ned, och töcken var under hans fötter. Han for på keruben och flög, han sågs komma på vindens vingar.” (2 Sam,22:7-11) (Mer om keruber i avsnittet ”Flygande maskiner”.)

Behöver en allsmäktig, allvetande och andlig gud verkligen göra så mycket väsen av sig? Liknar det inte mer en högst mänsklig makt­demonstration, något som en som inte är alldeles säker på sin ställning tillgriper för att sätta skräck i eventuella opponenter?

Ännu ett exempel hittar vi i Mika: ”Ty se Herren träder ut ur sin boning, han far ned och går fram över jordens höjder. Bergen smälta under hans fötter, och dalar bryta sig fram – såsom vaxet gör för elden, såsom vattnet, när det störtar utför branten.” (1:3-4)

Ett annat exempel på Guds ”mänsklighet” är att när människorna blir för duktiga visar sig Gud ha tendens
att jäklas. Byggandet av Babels torn var ett tilltag som inte gillades av Gud/Herren som måhända kände sig hotad av denna driftighet. (För mer om vad detta byggande egentligen hand­lade om, se ”Kunskap”.) Då Herren insåg att ”härefter skall intet bliva dem omöjligt”, och att detta till en del berodde på att de ”hava alla enahanda tungomål” (de kunde alltså kommuni­cera bra, vilket är en förutsättning för utveckling), beslöt han att åtgärda detta, och sa (till vem då?): ”Välan, låt oss stiga dit ned och förbistra deras tungomål ...” (1 Mos. 11:6-7)

Gud var också intresserad av materiella saker och ville ha ”offer­gåvor”. Han ville ha gåvor bestående av
bland annat guld, silver, koppar, garn, skinn, trä och onyxstenar (2 Mos. 25:2-7). Även gyllene smycken ges som ”offergåva” (4 Mos. 31:50-52). Vad ska en allsmäktig Gud, som antas ha skapat hela universum, med sådant till?

Hans velighet när det gäller de egna besluten – som t. ex. att skapa människor och sedan ångra sig (borde han inte ha vetat hur det skulle gå?) – tycks inte heller anstå en allvetande gud.

Å andra sidan; att vi människor – som är skapade till ”Guds avbild” – har så många fel och brister är ju inte
förvånande när denne Gud själv är så ofullkomlig.



[1] Armstrong, 1998:27

[2] Armstrong; 1998:29

[3] Armstrong, 1998



3.1.1 Syndafloden

3.1.1  Syndafloden



Vad är en syndaflod? Enligt Henrikson[1] är begreppet syndaflod inget annat än missförstådd tyska. Sinflut betyder helt enkelt stor flod och har inget med synd att göra. I Bibeln används heller inte ordet syndaflod, utan bara kort och gott flod. I ”Nya Världens översättning av den Heliga Skrift” används ordet översvämning.

Att minst en stor översvämning har drabbat jorden i forntiden finns det många belägg för. Bland annat när den senaste istiden upphörde (för 10 000 - 15 000 år sedan) resulterade de töande ismassorna i stora översvämningar över hela jorden. När den bibliska översväm­ningen inträffade råder det delade meningar om, men det är inte osannolikt att det är just denna inledning till ett varmare klimat det handlar om. Och i så fall handlar det om en ren naturkatastrof.

Enligt sumeriska texter försökte gudarna minska människornas antal först genom sjukdomar, sedan genom att på olika sätt svälta ut dem (hungern ledde t.o.m. till kannibalism)[2] och när det visar sig att en naturkatastrof är på gång, beslutar man (gudarna) att hålla det hemligt för människorna.

Bibeln låter emellertid påskina att denna katastrof är ett medvetet verk av en gud som blev besviken på de människor han skapat, och som därmed beslutade att utrota mänsklig­heten.

Men var det verkligen människorna som var så syndiga? Här är Bibeln ganska inkonsekvent. Berättelsen om översvämningen börjar med att tala om hur Guds söner vid denna tid gick ”in till människornas döttrar och dessa födde barn åt dem ...” (1 Mos. 6:4) Det tycks snarare som om det är ”Guds söner” som ägnar sig åt promiskuösa utsvävningar. Ändå är det människorna Gud beskyller för att vara onda och han säger: ”... jag ångrar att jag har gjort dem.” (6:7) Men om nu Gud tyckte att människorna var ett misstag (kan en allvetande gud göra misstag?), kunde han då inte ha gjort sig kvitt dem utan att på köpet utrota  även alla djur? Tyder inte detta på att han faktiskt inte hade kontroll över händelseutvecklingen – att katastrofen var oundviklig och omöjlig att styra?

Kan det ha varit så att Gud i själva verket ville få slut på den okontrollerade påspädningen av ”gudablod” till människorna, som pågick vid den tiden, och att han bara utnyttjade denna oundvikliga översvämning? Blev det svårt att klart avgöra och definiera vilka som var ”gudar” och vilka som var människor? Ville han kanske behålla sin egen art ren? Var det inte så att det egentligen var de egna ”sönernas” växande sedliga förfall han var besviken på?[3]  Men var det kanske lite pinsamt att behöva erkänna att han inte hade bättre pli på sitt eget manskap, och det var därför han lät Noa tro att det var människor­nas synd som föranledde katastrofen?
Kanske ville han också ge sken av att vara mäktig nog att åstadkomma något sådant, och därmed tillförsäkra sig lydnad i framtiden?

Gud ville trots allt inte göra totalt slut på mänskligheten (det behövdes väl fortfarande arbetare när jorden sedan blev beboelig igen (se avsnittet ”Människan”)), och han gav alltså Noa anvisningar för byggandet av den farkost som skulle tjäna som livbåt för både Noa med familj, och allehanda djur. I den apokryfiska
Baruks bok står: ”Han som var världens hopp undkom i en bräcklig farkost och lämnade så kvar åt världen fröet till en ny släkt ...”[4] 

De sumeriska uppgifterna om att svåra tider hade föregått den totala katastrofen, bekräftas i Bibeln av berättelsen om Noas födelse. Hans far Lemek ”... gav honom namnet Noa, i det han skall trösta oss vid vårt arbete och våra händers möda, när vi brukar jorden, som Herren har förbannat.” (1 Mos, 5:29) Här skyller man också på Herren, men troligen beror problemen på den allmänna torka som istiden innebar, då mycket av jordens vatten var bundet i isen.

Noa var enligt Bibeln en rättfärdig man som hade funnit nåd inför Herrens ögon: ”i umgänge med Gud vandrade Noa.” (1 Mos. 6:9) I Henoks bok antyds att Noa i själva verket var avkomling till någon ”ängel” (se: ”Änglar, nefilim och anunnaki”) Enligt Sibyllerna tillhörde Noa den femte rasen; jättarnas ras.[5]

Varför Gud vill både utrota mänskligheten, men samtidigt rädda den, förklaras i de sumeriska texterna med att det är flera gudar med olika viljor inblandade. Det är Enlil som vill utrota människorna, och i ett möte med övriga höga gudar beslutar man att hålla människorna ovetande om den katastrof som snart kommer att inträffa.  Ea/Enki (som skapade människor­na och förmodligen hade en mer känslo­mässig inställning till dem) kringgår löftet att inte avslöja något, och varnar Atra-Hasis/Utnapischtim (den sumeriske Noa). Han ger också anvisningar för byggandet av ett skepp som ska vara helt tillslutet, en sulili. (I hebreiskan idag används ordet soleleht för att beteckna ubåt.)[6]

Enki förklarar också för Utnapischtim att han ska vänta på ett tecken för att veta när det är dags att gå ombord och tillsluta farkosten. Tecknet var en raket-uppskjutning, enligt Sitchin.

Gudarna visste alltså att översvämningen skulle komma, och natur­ligt­vis tänkte de inte sitta kvar i sina tempel och låta sig spolas bort. De hade sin ”himmel” någonstans (troligtvis i omloppsbana runt jorden) dit de kunde ta sin tillflykt i en nödsituation som denna. Emellertid var denna tillflyktsort inte dimensionerad för att hysa
alla anunnaki (gudar) på en gång; det skulle alltså bli rätt obekvämt ett tag. Nere på jorden levde gudarna gott (de hade både utrymme och mat och dryck i överflöd), och genom noggranna beräkningar kunde de avgöra hur länge man kunde vänta, innan det blev alldeles nöd­vändigt att ge sig av. Det var detta ögonblick, när raketerna lyfte från Sippar, som Utnapischtim skulle vara uppmärksam på.

När stunden var inne och syndafloden nära, ”steg gudarna rysande upp i Anu´s himmel”.[7] Anunnakis ”gudavagnar” kastade ”sitt glödande sken över landet.”

Att syndafloden innebar påfrestningar även för gudarna där de satt i sina rymdskepp med begränsade matförråd framgår av följande ur Atra-Hasis-eposet: ”Anunnaki, de stora gudarna, satt törstande och hungrande /.../ grät över landet /.../ Deras läppar var febriga av törst, de led av hungerkramper.”[8]

Detta förklarar varför ”Herren” plötsligt blev så välvilligt inställd till människorna (”Jag skall härefter icke mer förbanna marken för människans skull ...” (1Mos. 8:21)), när han ”kände den välbehagliga lukten” (1 Mos, 8:21) av Noas brännoffer, efter att vattnet runnit undan och man kunnat lämna arken; Gud var hungrig!

Det finns många andra berättelser om stora översvämningar från bland annat Persien, Assyrien, Melanesien, Indien, Sydamerika och Nordamerikas indianer. Snorres Edda innehåller också en berättelse om en översvämning och en man vid namn Bergelmer som med sin hustru räddade sig i en båt.

En indisk berättelse ger en annan idé om översvämningens orsak. Där handlar det om ett fruktansvärt odjur som föll från himlen, från rymden ner i vattnet: ”Då odjuret först syntes var det vitt och mycket litet, sedan växte det på en timme till storleken av en elefant.”[9] Detta odjur orsakade väldiga vågor vid nedslaget. Även Egyptierna och eskimåerna (”...himlen störtade ner ” och ”jorden ... kantrade”), berättar om en nedfallande himlakropp, liksom bushmännen i Kala­hari­öknen  (”Himlen kom närmare och två månar syntes i skyn där förut ingen måne synts.”)[10]. ”Månarna” ska ha slagit ner i Atlanten och därvid förintat en stor ö-kontinent.
Alla dessa berättelser är med all tydlighet redogörelser för en katastrof i form av gigantiska meteoritnedslag.

I berättelser om översvämningen förekommer också ofta dessa hän­visningar till en ö-kontinent som dränktes och försvann. Alla har hört om det mytomspunna Atlantis, men i brist på konkreta bevis för denna kontinents existens, betraktas berättelserna om den oftast som just myter. Men är det bara myter?

Platon talar om att Solon informerades av en präst från Sais i Egypten, som talar om att det som grekerna
betraktar som myter är sant, och att många syndafloder inträffat. ”Och du är ovetande om att en intelligent och utmärkt ras tidigare bebodde vårt land, från vilken du och din stad äro avkomlingar, ehuru blott en liten grupp av denna beundransvärda ras återstod.”[11] Det talas också om städer som ”existerade för nio tusen år sedan”, alltså omkring 9 600 f. Kr. Prästen beskriver Atlantis (den låg i ” Västra Oceanen”) och hur den försvann.

I Dzyans bok (som ”tillkom bortom Himalaya” och är av okänd ålder) berättas om ett land som sjönk i Atlanten 9564 år f. Kr.

På andra sidan Atlanten kände man också till denna kontinent. Papagosindianerna i Arizona berättar om ett stort land ute i havet som dränktes. En gudomlig man (Montezuma) undkom och kom till Amerika österifrån. I Centralamerika har Maya­folket berättelser om en ö i Atlanten som sjönk med 64 miljoner invånare, 8060 år före berättelsens nedskrivande. Maya-Quiché-folket menar att deras förfäder kom österifrån, utifrån havet, med ledaren Quetzalcoatl.[12]

Det är anmärkningsvärt hur samstämmiga berättelserna om sjunkna kontinenter är. Man kan inte gärna avfärda detta som en ren tillfällighet.





[1] Biblisk historia, 1990

[2] Sitchin, 1990

[3] Sitchin, 1990

[4] Kjellson/ Mattsson, 1985:139

[5] Kjellson/ Mattsson, 1985

[6] Sitchin, 1990

[7] Sitchin, 1990:311

[8] Sitchin, 1990:312

[9] Kjellson/ Mattsson, 1985:133

[10] Kjellson/ Mattsson, 1985:136

[11] Kjellson/ Mattsson, 1985:145

[12] Kjellson/Mattsson, 1985


3.2 Änglar, nefilim och anunnaki

3.2  Änglar, nefilim och anunnaki



Gud är inte den enda övernaturliga varelsen som omnämns i Bibeln. På flera ställen talas det om änglar, Guds söner, och jättar. Vilka var dessa och vad hade de för uppgift? Behöver en allsmäktig Gud verkligen ställföreträdare och underlydande som agerar på hans uppdrag? I sumeriska texter talas det om anunnaki, som benämndes ”gudar”, men av lägre rang; de kan sägas ha haft mer allmänna plikter.[1]

Om vi tittar på betydelsen av de originalord som används för att beteckna dessa figurer, kanske vi får en
ledtråd till vilka de var.

I Gamla Testamentet heter Herrens ”änglar” malachim, vilket ordagrant översatt betyder ”utsända”.

Ordet nefilim, som ofta översatts till ”Guds söner”, kommer från semitiska NFL, vilket betyder ”vara nedkastad”, varifrån traditionen om ”de fallna änglarna” kommer.[2]

 I Vedaskrifterna används ordet ”rishis”, med betydelsen ”de svävande”.

 Det akkadiska ordet an-nun-na-ki betyder ”de femtio som kom till jorden från himlen.”[3]

 I Bibeln återfinns förutomnefilim, ordet anak eller anakim. ”Likväl är det så att det folk som bor i landet är starkt, och de befästa städerna är mycket stora och dessutom såg vi där dem som hade fötts åt Anak.” (4 Mos. 13:28) Dessa ”Anak” beskrivs som jättar. I den svenska Bibeln: ”Vi sågo där och jättarna, Anaks barn, av jättestammen ...” (4 Mos. 13:34) I den amerikanska katolska ”Holy Bible” står det: ”... descendants of the Anakim...”. (Numbers 13:28) och ”[the Anakim were a race of giants]” (Numbers 13:33). ”Vid den tiden, likasom ock efteråt, levde jättarna på jorden, sedan Guds söner begynte gå in till människornas döttrar och dessa födde barn åt dem; detta var forntidens väldiga män, som voro så namnkunniga.” (1 Mos. 6:4) Vilket egentligen, enligt Sitchin (1995), borde översättas till: ”... de som hade schem.”. (För en förklaring av ordet schem, se: ”Flygande Maskiner”.)

I Jehovas vittnens ”Nya Världens översättning av den Heliga skrift” har ordet nefilim behållits: ”Och där såg vi de [så kallade] nefilim, Anaks söner som [stammar] från de [så kallade] nefilim ...” (4 Mos. 13:33). Även: ”De [så kallade] nefilim befanns vara på jorden i de dagarna, och även därefter, när [den sanne] Gudens söner fortsatte att ha umgänge med människornas döttrar och de födde söner åt dem ...” (1 Mos. 6:4). I
samma bok (5 Mos. 1:28): ”... ett folk större och resligare än vi, städer, stora och befästa till himlarna, och även anakiternas söner såg vi där.” Är anakiterna desamma som anunnaki?

Vilka de än var, är det tydligt att dessa Anaks avkomlingar utmärkte på något sätt som gjorde dem lätta att
urskilja från övriga invånare i landet.

 I den apokryfiska (= ej godkänd av kyrkan) Henoks bok berättas om Noas födelse och de bekymmer om sonens härkomst som hans far Lamek (Lemek) får: Kapitel 106: ”Hans kropp var vit som snö och röd som rosor och håret på hans huvud var vitt som ull. Hans fader sade: han är icke som människa utan liknar en övre världens barn – och det tyckes att han icke härstammade från mig utan från änglarna.”[4]

I Henoks bok nämns också att ”himlens söner” fann behag i människornas döttrar.[5] En legend av samma typ om ”Guds söner” återfinns i Anderna. (Jessup, 1974) Peruanerna har även de berättelser om jättar som tog indianskor till hustrur.[6]

I de apokryfiska ”Baruks bok” och ”Vishetens bok”, berättas om jättar från urtiden: ”Så var det ock i forntiden då de över­modiga jättarna förgingos.”[7]

”Invånarna på Malekula (Nya Hebriderna) hävdade att den första människorasen utgjordes av ’himlasönernas’ efter­kommande.” Och ”indianerna påstår att de är avkomlingar till åskfåglar.”[8]

Det framgår klart av alla berättelser att dessa ”jättar och ”änglar” kom från himlen och att de inte var
helt olika människorna, men ändå avvikande.

Åter till frågan om vad de hade för uppgift.

Bibelns änglar tycks ha tjänat både som budbärare, övervakare, beskyddare och förstörare.

Några exempel:

I berättelsen om Abraham och Sara, där de får beskedet att Sara ska föda en son trots sin höga ålder, får de
besök av tre ”män”, av vilka två visar sig vara änglar, medan den tredje är Herren själv.(1 Mos, 18)
Lot får också besök av två änglar som vill varna honom för den förestående förintelsen av Sodom och Gomorra. Besöket väcker en viss uppståndelse hos övriga invånare i staden som knappast visade dessa ”män” den respekt som man kunde förvänta sig skulle vederfaras ”gudomliga” varelser. I ”Nya Världens översättning av den Heliga Skrift” är översättningen rakt på sak: ”Var är männen som kom in till dig i natt? För ut dem till oss så att vi kan ha könsumgänge med dem.” (1 Mos. 19:5) Dessa ”män” var uppenbarligen fysiska varelser.

Henoks bok berättar att 200 himmelssöner nedsteg till jorden, tillsammans med tjugo namngivna ledare vilka
lärde människorna olika saker. I kapitel 57 kan man läsa: ”Jag såg en mängd vagnar vari människor åkte och de foro på vindens vingar.[9]

Även anunnaki/nefilim uppges vara källan till all kunskap på jorden.[10]

Anunnaki var de meniga som utförde arbetet med Enlil som befälhavare: ”Av Anu beordrad att följa hans
anvisningar satte han trehundra som väktare på himlen för att från himlen utforska jordens vägar; på jorden lät han sexhundra bo. Sedan han givit himlens och jordens anunnaki alla anvisningar fördelade han posterna.”[11] (För mer upplysningar om anunnaki, se: ”Människan”.)

Erich von Däniken har också andra teorier om vissa ”änglar”. I Gilgamesch-eposet berättas om Enkidus och
Gilgamesch kamp mot odjuret Chuwawa, bevakaren av ”gudarnas” boningar. Däniken tror att det rör sig om en robot. ”De kastspjut och klubbor Enkidu och Gilgamesch slungade mot det ensamma odjuret studsade bara tillbaka från detta ’lysande odjur’, men bakom det talade en ’dörr’ med mänsklig ’tordönsstämma’.”
Det berättas också att Chuwawa var varken ”Gud” eller människa: ”... Förrän jag nedlagt denne ’man’, om det är en man, förrän jag nedlagt denne gud, om det är en gud ...”[12]

I en annan kilskriftstext beskrivs de som följer gudinnan Inanna: ”... varelser som ingen föda känner, som inget vatten känner, äter inget utstött mjöl, dricker inget offrat vatten ...” Beskriver detta också robotar?

von Däniken menar att även den ”ängel” som Gud talar om att han ska sända som skydd för Israels folk (2 Mos. 23:20-21) också är en robot eftersom ”ängeln” tycks vara programmerad och inte tolererar avvikelser från bestämmelserna: ”Ta dig till vara inför honom och hör hans röst, var icke gensträvig mot honom; han skall icke hava fördrag med edra överträdelser, ty mitt namn är i honom.”

I Andra Samuelsboken straffar Herren Israels folk med pest: ”Men när ängeln räckte ut sin hand över Jerusalem för att fördärva det, ångrade Herren det onda, och han sade till ängeln, folkets fördärvare: ’Det är nog; drag nu din hand tillbaka.’ Och Herrens ängel var då vid jebuséen Araunas tröskplats.” (2 Sam. 24:16) Herren har här uppen-barligen någon underlydande som utför hans order. Den exakta platshänvisningen tyder också på att ängeln var en fysisk företeelse och inte något andeväsen – i själva verket ger denna ängel mer intryck av att vara något slags vapen.

Med de kunskaper de utomjordiska besökarna besatt, är det väl inte helt orimligt att tro att de också kunde ha knåpat ihop en eller annan robot?




[1] Sitchin, 1990
[2] Sitchin, 1990
[3] Sitchin, 1990:259
[4] Lindkvist, 1992:26
[5] Lindkvist, 1992
[6] Kjellson/Mattsson, 1985
[7] Kjellson/Mattsson, 1985:139
[8] Däniken, v., 1973:168
[9] Lindkvist, 1992:24
[10] Sitchin, 1995
[11] Sitchin, 1990:258
[12] 1973:165 f