Bölden
Mia ryckte upp dörren och formligen kastade sig över stämpeluret. En minut till godo!
”Mia! Hej!”
Hon vände sig om och fick se en rödhårig, mullig och glad tjej som kom emot henne. ”Hej Kajsa!”
”Jag började tro att du hade blivit kvar i Torremolinos”, sa Kajsa förebrående. ”Wow, vilken solbränna!”
Mia hängde upp jackan och tog upp hårborsten ur väskan. Hennes blonda hår trasslade alltid ihop sig när hon cyklade. ”Ja, fast det har redan börjat flagna.” Hon tittade närgånget på näsan i spegeln. Det skulle inte se så snyggt ut om den flagnade och blev grisskär. Och så kliade det på kinden, men kinder brukade väl inte flagna …
”Mm … Du skulle ha gått på solarium först, som jag sa …”
”Det är möjligt, men jag hade ju faktiskt inte så mycket tid …” Jag borde kanske klippa mig, tänkte Mia och stoppade ner hårborsten i väskan igen.
”Nä, det förstås … Oops, nu kommer Tuppen. Han har nog saknat dig.” Kajsa fnissade. ”Det är bäst vi sätter igång och jobbar.”
´Tuppen´ kallades så för att han var förman och ende mannen på den i övrigt helt kvinnliga avdelningen, som inofficiellt gick under benämningen ´Hönshuset´.
Nu fick han syn på Mia och gick fram till henne.
”Jaha, Mia är tillbask, ser jag”, sa han och log insmickrande. ”Solbränd och ännu vackrare än vanligt.”
Mia hörde ett kvävt ljud från Kajsa och visste att hon kämpade för att hålla tillbaks gapskrattet.
Och visserligen var Tuppen odräglig, men nu var Mia – trots att hon hade försovit sig och trots att hon var tillbaks i den grå vardagen – på ett osedvanligt strålande humör, så hon tyckte att hon kunde kosta på sig att le tillbaks. Och om Tuppen började inbilla sig något bara för det, så var det hans bekymmer.
”Det var en skön vecka”, sa hon.
”Det tror jag. Jag önskar jag hade kunnat följa med.”
Ditt äckel! Tänkte Mia.
Kajsa började plötsligt hosta våldsamt.
Tuppen tittade på henne med rynkade ögonbryn. ”Är du sjuk, Kajsa?”
”Nej, då …” lyckades Kajsa klämma ur sig medan hon snöt sig för att hejda det hysteriska gapflabbet som höll på bryta ut.
”Du borde kanske stanna hemma ett par dagar”, föreslog Tuppen och fick det nästan att låta som en order.
Eller ett par år, tänkte Kajsa. ”Nej, det är ingen fara. Det är bara nån sorts allergi …”
”Vad lider du av för allergi?” frågade Mia när Tuppen hade gått.
”Fjäderfä-allergi.”
Under fikapausen fick Mia berätta om sin resa. Hon kände sina arbetskamrater och visste vad de ville veta. En del var nyfikna och skvallriga och ville ha något snaskigt att föra vidare. Andra var bara vänligt intresserade och ville höra om trevliga saker. Och så fanns det de som var avundsjuka och missunnsamma och som låtsades ointresserade, men satt med öronen på helspänn i hopp om att uppsnappa något negativt.
Till sistnämnda kategori hörde Maggan som, när det blev tal om spanska killar och deras eventuella företräden, inte kunde hålla sig längre.
”Ja, jag skulle då aldrig ge mig i lag med nån utlänning”, sa hon förmätet. ”Med AIDS och allt annat man kan dra på sig.” Flera andra mumlade instämmande.
Kajsa kunde inte låta bli att påpeka att AIDS kunde man lika gärna få från svenskar, men det var väl ändå inget Maggan behövde oroa sig för …
Det var kanske inte riktigt snällt sagt, men det var ju allmänt känt att 30-åriga Maggan fortfarande var oskuld.
”Nå”, sa Mia och ställde sig upp för att gå tillbaks till arbetet. ”Även om ni inte tror det, så kan man faktiskt nöja sig med att bara snacka med killar – hur charmiga och sexiga de än är – och det får man absolut inte AIDS av.”
”Nå, få höra nu?”
Det var lunchrast och Mia och Kajsa hade, efter att ha ätit, gått ut och satt sig på en berghäll i skogsbrynet intill fabriken. Det var svalt i luften men solen värmde och snösmältningen var i full gång.
”Jag måste underhålla solbrännan”, sa Mia och blundade mot solen.
”Gå till solariet, det är ändå för kallt för att sola kroppen”, tyckte Kajsa.
”På min balkong blir det rätt varmt …”
”Bra. Men nu vill jag veta allt. Sanningen!”
Mia kisade mot Kajsa och log retfullt. ”Om vad då?”
”Kom igen! Jag känner dig. Innan du for var du heldeppig, nu lyser det om dig. Du till och med log mot Tuppen! Någonting har hänt.”
”Tja …” Mia drog på det. Men så kunde hon inte hålla sig längre. I själva verket var hon sprickfärdig av längtan efter att få berätta.
Urban hette han. ”svensk?” utropade Kajsa smått besviken. Jodå, han var svensk, men svenska killar kan vara nog så trevliga och intressanta, det borde väl Kajsa veta som hade Frank … ”Jamen, han är en alldeles egen sort” … och så var det ju så mycket lättare att kommunicera om man talade samma språk. Samma kroppsspråk också …
De hade träffats redan första dagen och hade tillbringat hela veckan tillsammans, utom de första nätterna …
”De sista nätterna då?” Kajsa blinkade insinuant.
”Just det, min käre Watson.” Mia log och var tacksam för solbrännan som förhoppningsvis dolde rodnaden.
”Mhm …”
Det hade varit en underbar vecka, bara alltför kort.
”Är han snygg då?”
”Snygg? Störtläcker! jag blir alldeles … åååh … Jag bara tänker på honom … Jag ska lämna in filmrullarna idag.”
Dessutom bodde han i Umeå, vilket innebar att de kunde träffas varje helg, sen han hade kommit hem vill säga. Han skulle stanna en vecka till och inte vara hemma förrän på söndag kväll, eftersom han och hans kompis skulle stanna i Stockholm på lördagen och sova över hos en annan kompis. Så det skulle nog bli sent på söndag kväll, för de skulle köra bil upp.
”Så jag får nog vänta ända till helgen därpå innan jag träffar honom igen” sa Mia med en suck. ”Två veckor nästan …”
”Den som väntar på något gott …” sa Kajsa tröstande.
”Och att han är kvar där nere en vecka till …” sa Mia och bet sig i läppen.
Kajsa förstod vad hon tänkte. ”Det finns skitstövlar”, sa hon. ”Men det finns också de som är ärliga och seriösa – jag känner åtminstone en …”
Mia skrattade. ”Ja, men han är ju en alldeles egen sort.”
Kajsa ställde sig upp och drog upp Mia på fötter – dags att återgå till arbetet.
”Ja, jag är då glad att du äntligen lyckats glömma Bosse …”
”Vilken Bosse?”
”Just det. Kom nu, innan Tuppen blir orolig.”
Naturligtvis hade hon inte glömt Bosse, men hon hade kommit över honom. Hon hade inte ens tänkt på honom på en hel vecka. Men veckorna dessförinnan …
Hon hade varit helt förstörd. De hade visserligen bara varit tillsammans i fyra månader och bodde inte ens ihop, men romantisk som hon var hade hon inbillat sig att de skulle vara tillsammans för alltid; gifta sig, få barn …
Och så hade han endag ringt och sagt att han ville göra slut. Han hade träffat en annan. Att ringa och säga en sån sak! Han hade inte ens vågat se henne i ögonen!
Först blev hon chockad; hon hade bara lagt på luren. Sen blev hon arg – kanske mest på sig själv. Hon kände sig lurad, bortgjord. Som hon hade pratat om framtiden, planerat … Kanske var det det som hade skrämt iväg honom. Typiskt killar som inte vill binda sig!
Efter några dagar kom sorgen, när hon började sakna honom. Hon hatade och saknade honom med samma intensitet, och hon hade bestämt sig för att aldrig mer bli kär i en kille. Hon skulle bli en cynisk subba som Maggan. Det hade Tuppen – som trott sig se sin chans – fått känna på, men sånt bet ju inte på honom …
Mias syster Eva hade dock försökt få henne att inse att livet inte tog slut bara för att en kille gjorde slut. Själv var hon lyckligt gift och det fanns väl ingen anledning att tro att inte Mia också skulle kunna bli det en dag. Hon var ju ändå bara tjugo år och hade hela livet framför sig.
”Varför inte följa med Mikael och mig till Torremolinos?” hade Eva föreslagit. Hon hade till och med ringt till resebyrån för att höra om det fanns några lediga platser. ”Och det fanns det, men du måste bestämma dig fort.”
Men Mia hade inte varit intresserad; hon ville bara sitta i sin lägenhet och tycka synd om sig själv.
”Du kan lika gärna tycka synd om dig själv på en badstrand”, hade Eva menat och till sist hade Mia gått med på förslaget.
Hon hade pengar sparade och faktum var, att hon, när hon fått öra om systerns och svågerns resa, hade blivit så ressugen själv, att hon genast börja planera för sig och Bosse och med stor entusiasm lagt fram sina planer för honom. Två dagar senare förstod hon varför han inte hade varit så intresserad; det var då han gjorde slut …
Mia cyklade snabbt hem efter jobbet och duschade av sig fabriksdammet.
Solbrännan fick en extra dimension när huden var våt. Synd bara att hon inte hade vågat sola topless. När Urban äntligen hade övertalat henne hade hon redan hunnit bli så brun på resten av kroppen, att det skulle se fånigt ut om hon tog av sig bikini-behån. Fast i mörkret på hotellrummet hade det inte synts … Men kanske skulle hon försöka med solariet i alla fall, innan han skulle komma … Åh, Urban, jag älskar dig! Jag är väl galen, men är man obotlig romantiker så …
Hon smorde in sig noga. Axlarna hade börjat flagna, men resten skulle förhoppningsvis klara sig. Hon studerade näsan noga i spegeln och bad den att hålla sig i skinnet … eller kanske tvärtom – att skinnet skulle hålla sig på näsan.
Och så kliade det på kinden, men det såg inte ur som om den skulle flagna. I själva verket såg det ut som om … Det skulle bli en jäkla finne – typ böld!
”Och så säger de att solande är bra mot finnar”; muttrade hon och strök på Clearasil. Hoppas den hinner försvinna innan Urban kommer.
Veckan gick trots allt fort. Att arbetet var trist och enformigt märkte Mia knappt. Tanken på att snart få återse Urban fick allt annat att verka oviktigt. Utom möjligen finnen – ju fortare veckan gick, desto fortare växte finnen.
”Det där är ingen vanlig finne”, sa Kajsa sakkunnigt, hon hade flerårig egen erfarenhet av acne. ”Det är en böld.”
”Det har jag faktiskt förstått”, sa Mia lite irriterat. ”Men vad gör man åt en sån då?” Hon hade försökt med alla upptänkliga receptfria medel, inklusive tandkräm som faktiskt hade en uttorkande effekt men det var bara huden som blev uttorkad och fnasig.
”Det beror på vad den kommer sig av. Du vet inte om du blev biten av något där nere i Spanien?”
”Nää … Vad skulle det vara?”
Kajsa slog ut med armarna. ”Inte vet jag vad de har för ´kreatur´ där nere … spindlar och skorpioner. Jag tycker du ska gå till företagsläkarn´n. Det kan ju vara nåt farligt.”
Mia kände på bölden som nu var nästan tre centimeter i diameter, illande röd, kliande och varm. ”Jag tror det är en inflammation …”
”Det är klart det är inflammerat, men varför?”
Företagsläkaren var tämligen ointresserad. Han skrev ut tre recept på olika salvor och pastor och sa att hon kunde börja med en och om inte den hjälpte så var det bara att prova nästa och så vidare …
”Men vad är det då?” försökte Mia fråga.
”En finne”, fick hon till svar och därmed var hon avfärdad.
Hennes mor och syster försökte trösta henne med att det nog var som doktorn sa och att den säkert snart skulle försvinna.
De flesta av arbetskamraterna var finkänsliga nog att inte säga något, men Maggan mumlade om böldpest, spanska sjukan och AIDS, och höll sig på behörigt avstånd.
”Dumheter”, sa Kajsa till Mia. ”Hör inte på henne.”
”Men Mia började tänka alltmer på AIDS.
Tuppen sa inget, men hans insmickrande flin blev alltmer amsträngt.
”Nån nytta ska man väl ändå ha av den här förbannade saken”, kommenterade Mia detta med en viss bitter ironi.
På lördag kväll ringde Urban. Han var i Stockholm och hade längtat sig fördärvad efter Mia ända sedan han vinkat av henne på flygplatsen, sa han. Om det inte hade varit för kompisen, så skulle han ha avbrutit sin semester och åkt hem tillsammans med henne. Det hade han sagt redan när hon skulle åka. Om det inte hade varit för kompisarnas skull (han hade ju lovat att stanna) och för bilen (som var hans) så skulle han vid det här laget ha suttit på ett plan på väg till henne. Men de skulle starta tidigt på söndag morgon (hur bakfull hans kompis än var), så kanske … Kanske kunde de träffas redan denna helg, även om det blev kort. Mia blev både överlycklig och skärrad; hur stor var chansen att en gigantisk böld försvann spårlöst på mindre än tjugofyra timmar?
Sent på söndag eftermiddag ringde han igen. De var i Sundsvall och hade råkat ut för en olycka. De hade blivit rammade från sidan av en annan bil och Urbans bil hade blivit köroduglig. Lyckligtvis hade ingen blivit skadad, men de visste inte än hur de skulle ta sig hem sista biten.
”Men jag hoppas bilen är fixad innan fredag”, sa han, ”för då bara måste jag få träffa dig. Jag får väl lifta i värsta fall.”
”Det går bussar också”, påpekade Mia ömt. ”Jag längtar efter dig också.”
Hon hörde inte av honom mer den kvällen (troligen hade han inte kommit hem än) och Mia gick och la sig.
Men hon kunde inte somna. Hon försökte tänka på nästa helg, men hela tiden kom en otäck tanke smygande: Tänk om jag har AIDS!
Hon steg upp och tittade på bölden, grät och beslöt att låta testa sig. Men om det var AIDS då …?
Till sist somnade hon i alla fall.
Nästa morgon ringde hon till Kajsa och sa att hon inte mådde så bra och att hon skulle stanna hemma. Kajsa skulle meddela Tuppen, så att Mia slapp prata med honom.
Trots att hon bara hade sovit ett par timmar och till och med vaknat innan väckarklockan ringt, så kunde hon inte förmå sig till att gå och lägga sig igen.
Innan hon ringde till Kajsa hade hon funderat över vad hon skulle göra, och beslutat sig för att försöka prata med en annan läkare. Och om hon inte fick någon tid i veckan, så skulle hon i alla fall höra om hon kunde göra ett hiv-test. Men för stunden kände hon sig mest angelägen om att försöka bli av med bölden – vad det än var och med vilka medel som helst; nog borde det ändå gå att peta hål på den.
Klockan åtta ringde hon för att beställa tid på vårdcentralen. Jo, någon hade avbokat sin tid klockan ett samma dag, om det kunde passa? Det passade alldeles utmärkt. Vilken tur!
Bara att ha fått tid hos läkaren fick Mia att känna sig betydligt piggare. Så pigg att hon kunde äta lite fil och sen lägga sig och sova bort timmarna tills hon skulle iväg.
Doktor Lindfors visade sig vara en kvinna och betydligt mer intresserad än företagsläkaren. Hon tittade på bölden, kände på den, frågade om den, men kunde inte säga vad det var. Förmodligen skulle den försvinna av sig själv. Några blodprover skulle i alla fall tas. Mia vågade inte fråga om hiv-test, förhoppningsvis visade blodprovet att det bara var något fullkomligt banalt och harmlöst virus eller en bakterieinfektion.
”Men den blir bara större”, klagade Mia ändå. ”Kan man inte öppna den?”
Det tyckte doktor Lindfors inte var nödvändigt, inte i det här stadiet i alla fall.
”Kan det vara AIDS?” hade Mia till slut ändå frågat.
”Har du anledning att misstänka det?” undrade läkaren.
”Nja, nä, jag vet inte … men …”
Doktor Lindfors var en förstående läkare och sa att hon för sin del inte trodde att det var AIDS, men om Mia var orolig så skulle hon förstås testa sig, men först om några veckor i så fall. Och om bölden blev värre så fick hon återkomma så kunde de då resonera om ett kirurgiskt ingrepp. Tills vidare skulle hon få en penicillinkur och en klådstillande salva. När provsvaren kommit skulle man veta om det behövdes något annat.
Om den blev värre! Kunde den bli så mycket värre! Den täckte snart halva ansiktet, tyckte Mia. Men doktorn hade i alla fall lyckats lugna henne så pass att hon beslutat sig för att glömma det där med AIDS.
Hon arbetade som vanligt resten av veckan. Urban ringde varje kväll och hon tittade på de framkallade semesterbilderna varje dag. På torsdag talade han om att bilden var fixad. Mia lyckades inte låta lika glad som hon borde göra och han märkte det.
”Hur är det?” sa han. ”Vill du inte att jag ska komma i morgon?”
”Jo, visst vill jag, men …” Och så berättade hon om den hemska bölden som vanställde hennes ansikte. ”Du kommer att tycka att jag är äcklig …”
Han bedyrade att det skulle han inte alls. För det första trodde han att hon förstorade upp saken. Och dessutom var hon alldeles för söt för att en böld skulle kunna ha någon inverkan. ”Jag ska pussa på bölden så försvinner den säkert genast”, sa han.
Mia skrattade och hoppades verkligen att han hade magiska läppar; det hade hon förresten tyckt redan första gången han kysste henne, så varför inte?
Men ändå misströstade hon när hon såg sig i spegeln den kvällen. Bölden hade svällt ut så den täckte halva kinden, men den var ändå på något vis mindre påfallande, inte så klart avgränsad längre, mer som en riktigt elak tandrotsinfektion. Kanske var det det, det var, fast hon inte hade tandvärk? Men ändå … en ordentlig bula var det.
Om den bara inte kliade så infernaliskt! Det hade ju varit riktigt bra tidigare under veckan, men nu hade det börjat om igen – värre än någonsin!
Kanske är det bara för att jag är nervös för att träffa Urban igen, tänkte hon och strök på extra tjockt med klådstillande salva just där det kliade som värst. Det var precis på den punkt där bölden en gång hade börjat. Och var det inte en lite mörkare fläck just där? Börjar den vara mogen nu? Tänk om jag kunde bli av med den innan Urban kommer ändå …
Klockan tre på natten vaknar Mia med ett ryck. Hon stönar högt av smärta. Det känns som om tusentals sylvassa tänder biter sig fast i kunden. Hon för upp handen och känner något vått, klibbigt.
Gud, den har spruckit!
Hon rusar till badrummet, blinkar i det plötsliga ljuset och känner en ny intensiv smärta. En rödsvart massa väller plötsligt ut över kinden, ner på hakan och halsen.
Gud, jag kommer att förblöda!
Hon lyfter handen för att försöka stoppa flödet. Så hejdar hon sig, handen skälver till, sen skakar hon i hela kroppen. Hon stirrar med fasa på spegelbilden.
Det är inte bara blod! Det ser ut som små svarta …
Skriket väcker det närmsta grannarna. Några sätter sig upp, säger ”Vad var det?”, lyssnar intensivt i en minut, rycker sen på axlarna och somnar om.
Fem över sju ringer telefonen i Mias lägenhet. Ingen svarar.
Klockan åtta ringer det igen. Inget svar.
Fem över åtta säger Kajsa till Tuppen: ”Jag åker hem till Mia. Något har hänt.”
”Jag följer med”, säger Tuppen.
”Du gör så fan heller!” skriker Kajsa och springer ut.
Kvart över åtta ringer hon på dörren till Mias lägenhet. Kvart i nio kommer vaktmästaren och låser under protest upp dörren.
Kvart över nio anländer ambulansen till sjukhuset och Mia rullas in på akuten.
Strax efter klockan fem på aftonen öppnar Mia ögonen. Hon vet inte vad som hänt, var hon är och varför. Hon minns ingenting. ”Vilken böld?” Säger hon och känner på bandaget på kinden.
Hon minns inte sitt namn. ”Mia?” Hon smakar på namnet. Känns det bekant? Hon vet inte. ”Och vem är ni?” Hon känner inte igen sin mor, inte heller sin syster. Och vem kan Kajsa vara?
”Men Urban då?” ropar Kajsa förtvivlat. ”Honom minns du väl?”
Det gör inte Mia.
I lägenheten har spindelungarna spridit sig; ner i avloppet, upp i ventilationstrumman, ut i köket, in till grannarna.
Om några veckor kommer honorna att para sig med sina bröder och börja leta efter lämpliga värdar för nästa generation.
SLUT
