3.1 Guds personlighet

3.  RESULTAT

3.1  Guds personlighet

Hur är Gud egentligen som ”människa”? Hur står det till med Guds sociala och emotionella kompetens? Av de beskrivningar som ges i Bibeln får man närmast ett schizofrent intryck av denne figur som antas vara fullkomlig.

I grundtexterna används bland annat ordet elohim, som alltså är plural, för Gud. Är det på grund av hans ambivalenta beteende, eller betyder det helt enkelt att Gud inte är en, utan snarare flera gudar?

”Gud står i gudaförsamlingen, mitt ibland gudarna håller han dom: /.../ Jag har väl sagt att I ären gudar och
allasammans den Högstes söner; men I måsten dock dö, såsom människor dö ...” (Psalt. 82) Ett tydligt exempel på att även Bibeln innehåller klara bevis för att det inte bara finns en Gud.

Att Bibeln i många fall är så inkonsekvent kan förklaras med att böckerna skrivits av ett flertal olika författare och vid olika tidpunkter. Vissa berättelser ger intryck av att vara ögonvitt­nes­­skildringar, medan andra nedtecknats långt efter de händelser de beskriver. Religions­historikern Karen Armstrong förklarar att det finns två olika författare till Genesis (1 Mos.) och Exodus (2 Mos.) – Jahvisten och Elohisten – vilka har olika benämningar på Gud. Hon ställer frågan: ”Tillbad Abraham samme Gud som Mose, eller kände han honom under något annat namn? ...”, och menar att ”Bibeln är egendomligt vag på den punkten och ger motstridiga
svar.” Hon säger vidare: ”Det är fullt möjligt att Abrahams Gud och ’han som också Isak fruktar’ eller ’ min [Jakobs] faders Gud’, och ’den starke i Jakob’ var tre olika gudar.”[1]

Den främsta anledningen till att ifrågasätta Gud som en enda över­sinnlig individ, är de olika sätt han har att
uppenbara sig på.

”För Abraham ter han sig som en vän och antar ibland rentav mänsklig gestalt. Denna typ av gudomlig uppenbarelse (epifanea), var mycket vanlig i antikens hedniska värld.” I Första Mosebok, kapitel 18, ser Abraham tre främlingar närma sig hans tält. Det visar sig att en av männen är Jahve/Gud och de båda andra är änglar. ”Ingen tycks bli särskilt förvånad över detta.”[2] ”Israeliterna trodde inte att Jahve, Sinais Gud, var den ende Guden ...” 

Ett exempel på Guds mänskliga sida beskrivs i Första Mosebok (32:24-30) där Jakob brottas med en ”man” som sen avslöjar sig som Gud (El, Elohim). Jakob vinner (!) brottningsmatchen och får av Gud namnet Israel.

Den Gud som Moses möter i Sinai inger skräck och kräver distans, och tycks inte vara samma Gud som Abraham mötte. ”Och Herren sade till Mose: ’Se, jag skall komma till dig i en tjock molnsky, för att folket ska höra, när jag talar med dig, /.../ Och må de hålla sig redo till i övermorgon; ty i övermorgon skall Herren stiga ner på Sinai berg inför allt folkets ögon.” (2 Mos. 19:9-11). ”På den tredje dagen, när det hade blivit morgon, begynte det dundra och blixtra, och en tung molnsky kom över berget, och ett mycket starkt basunljud hördes /.../ Och hela Sinai berg höljdes i rök, vid det att Herren kom ned därpå i eld ...” (2 Mos. 19:16-18).

Att Gud, t.ex. i berättelsen om Israels uttåg ur Egypten, så tydligt tar parti för ett folk, tyder på att det inte är någon universell Gud, utan snarare en stam-gud med personliga intressen.[3]

David talar också om hur Herren tar ställning och räddar honom från hans fiender, och hur Herren uppenbarar sig på det spektakulära vis som så ofta beskrivs i Bibeln: ”... Och han hörde från sin himmelska boning min röst, /.../ Och han sänkte himmelen och for ned, och töcken var under hans fötter. Han for på keruben och flög, han sågs komma på vindens vingar.” (2 Sam,22:7-11) (Mer om keruber i avsnittet ”Flygande maskiner”.)

Behöver en allsmäktig, allvetande och andlig gud verkligen göra så mycket väsen av sig? Liknar det inte mer en högst mänsklig makt­demonstration, något som en som inte är alldeles säker på sin ställning tillgriper för att sätta skräck i eventuella opponenter?

Ännu ett exempel hittar vi i Mika: ”Ty se Herren träder ut ur sin boning, han far ned och går fram över jordens höjder. Bergen smälta under hans fötter, och dalar bryta sig fram – såsom vaxet gör för elden, såsom vattnet, när det störtar utför branten.” (1:3-4)

Ett annat exempel på Guds ”mänsklighet” är att när människorna blir för duktiga visar sig Gud ha tendens
att jäklas. Byggandet av Babels torn var ett tilltag som inte gillades av Gud/Herren som måhända kände sig hotad av denna driftighet. (För mer om vad detta byggande egentligen hand­lade om, se ”Kunskap”.) Då Herren insåg att ”härefter skall intet bliva dem omöjligt”, och att detta till en del berodde på att de ”hava alla enahanda tungomål” (de kunde alltså kommuni­cera bra, vilket är en förutsättning för utveckling), beslöt han att åtgärda detta, och sa (till vem då?): ”Välan, låt oss stiga dit ned och förbistra deras tungomål ...” (1 Mos. 11:6-7)

Gud var också intresserad av materiella saker och ville ha ”offer­gåvor”. Han ville ha gåvor bestående av
bland annat guld, silver, koppar, garn, skinn, trä och onyxstenar (2 Mos. 25:2-7). Även gyllene smycken ges som ”offergåva” (4 Mos. 31:50-52). Vad ska en allsmäktig Gud, som antas ha skapat hela universum, med sådant till?

Hans velighet när det gäller de egna besluten – som t. ex. att skapa människor och sedan ångra sig (borde han inte ha vetat hur det skulle gå?) – tycks inte heller anstå en allvetande gud.

Å andra sidan; att vi människor – som är skapade till ”Guds avbild” – har så många fel och brister är ju inte
förvånande när denne Gud själv är så ofullkomlig.

---

[1] Armstrong, 1998:27

[2] Armstrong; 1998:29

[3] Armstrong, 1998