Vad är en syndaflod? Enligt Henrikson[1] är begreppet syndaflod inget annat än missförstådd tyska. Sinflut betyder helt enkelt stor flod och har inget med synd att göra. I Bibeln används heller inte ordet syndaflod, utan bara kort och gott flod. I ”Nya Världens översättning av den Heliga Skrift” används ordet översvämning.
Att minst en stor översvämning har drabbat jorden i forntiden finns det många belägg för. Bland annat när den senaste istiden upphörde (för 10 000 - 15 000 år sedan) resulterade de töande ismassorna i stora översvämningar över hela jorden. När den bibliska översvämningen inträffade råder det delade meningar om, men det är inte osannolikt att det är just denna inledning till ett varmare klimat det handlar om. Och i så fall handlar det om en ren naturkatastrof.
Enligt sumeriska texter försökte gudarna minska människornas antal först genom sjukdomar, sedan genom att på olika sätt svälta ut dem (hungern ledde t.o.m. till kannibalism)[2] och när det visar sig att en naturkatastrof är på gång, beslutar man (gudarna) att hålla det hemligt för människorna.
Bibeln låter emellertid påskina att denna katastrof är ett medvetet verk av en gud som blev besviken på de människor han skapat, och som därmed beslutade att utrota mänskligheten.
Men var det verkligen människorna som var så syndiga? Här är Bibeln ganska inkonsekvent. Berättelsen om översvämningen börjar med att tala om hur Guds söner vid denna tid gick ”in till människornas döttrar och dessa födde barn åt dem ...” (1 Mos. 6:4) Det tycks snarare som om det är ”Guds söner” som ägnar sig åt promiskuösa utsvävningar. Ändå är det människorna Gud beskyller för att vara onda och han säger: ”... jag ångrar att jag har gjort dem.” (6:7) Men om nu Gud tyckte att människorna var ett misstag (kan en allvetande gud göra misstag?), kunde han då inte ha gjort sig kvitt dem utan att på köpet utrota även alla djur? Tyder inte detta på att han faktiskt inte hade kontroll över händelseutvecklingen – att katastrofen var oundviklig och omöjlig att styra?
Kan det ha varit så att Gud i själva verket ville få slut på den okontrollerade påspädningen av ”gudablod” till människorna, som pågick vid den tiden, och att han bara utnyttjade denna oundvikliga översvämning? Blev det svårt att klart avgöra och definiera vilka som var ”gudar” och vilka som var människor? Ville han kanske behålla sin egen art ren? Var det inte så att det egentligen var de egna ”sönernas” växande sedliga förfall han var besviken på?[3] Men var det kanske lite pinsamt att behöva erkänna att han inte hade bättre pli på sitt eget manskap, och det var därför han lät Noa tro att det var människornas synd som föranledde katastrofen?
Kanske ville han också ge sken av att vara mäktig nog att åstadkomma något sådant, och därmed tillförsäkra sig lydnad i framtiden?
Kanske ville han också ge sken av att vara mäktig nog att åstadkomma något sådant, och därmed tillförsäkra sig lydnad i framtiden?
Gud ville trots allt inte göra totalt slut på mänskligheten (det behövdes väl fortfarande arbetare när jorden sedan blev beboelig igen (se avsnittet ”Människan”)), och han gav alltså Noa anvisningar för byggandet av den farkost som skulle tjäna som livbåt för både Noa med familj, och allehanda djur. I den apokryfiska
Baruks bok står: ”Han som var världens hopp undkom i en bräcklig farkost och lämnade så kvar åt världen fröet till en ny släkt ...”[4]
Baruks bok står: ”Han som var världens hopp undkom i en bräcklig farkost och lämnade så kvar åt världen fröet till en ny släkt ...”[4]
De sumeriska uppgifterna om att svåra tider hade föregått den totala katastrofen, bekräftas i Bibeln av berättelsen om Noas födelse. Hans far Lemek ”... gav honom namnet Noa, i det han skall trösta oss vid vårt arbete och våra händers möda, när vi brukar jorden, som Herren har förbannat.” (1 Mos, 5:29) Här skyller man också på Herren, men troligen beror problemen på den allmänna torka som istiden innebar, då mycket av jordens vatten var bundet i isen.
Noa var enligt Bibeln en rättfärdig man som hade funnit nåd inför Herrens ögon: ”i umgänge med Gud vandrade Noa.” (1 Mos. 6:9) I Henoks bok antyds att Noa i själva verket var avkomling till någon ”ängel” (se: ”Änglar, nefilim och anunnaki”) Enligt Sibyllerna tillhörde Noa den femte rasen; jättarnas ras.[5]
Varför Gud vill både utrota mänskligheten, men samtidigt rädda den, förklaras i de sumeriska texterna med att det är flera gudar med olika viljor inblandade. Det är Enlil som vill utrota människorna, och i ett möte med övriga höga gudar beslutar man att hålla människorna ovetande om den katastrof som snart kommer att inträffa. Ea/Enki (som skapade människorna och förmodligen hade en mer känslomässig inställning till dem) kringgår löftet att inte avslöja något, och varnar Atra-Hasis/Utnapischtim (den sumeriske Noa). Han ger också anvisningar för byggandet av ett skepp som ska vara helt tillslutet, en sulili. (I hebreiskan idag används ordet soleleht för att beteckna ubåt.)[6]
Enki förklarar också för Utnapischtim att han ska vänta på ett tecken för att veta när det är dags att gå ombord och tillsluta farkosten. Tecknet var en raket-uppskjutning, enligt Sitchin.
Gudarna visste alltså att översvämningen skulle komma, och naturligtvis tänkte de inte sitta kvar i sina tempel och låta sig spolas bort. De hade sin ”himmel” någonstans (troligtvis i omloppsbana runt jorden) dit de kunde ta sin tillflykt i en nödsituation som denna. Emellertid var denna tillflyktsort inte dimensionerad för att hysa
alla anunnaki (gudar) på en gång; det skulle alltså bli rätt obekvämt ett tag. Nere på jorden levde gudarna gott (de hade både utrymme och mat och dryck i överflöd), och genom noggranna beräkningar kunde de avgöra hur länge man kunde vänta, innan det blev alldeles nödvändigt att ge sig av. Det var detta ögonblick, när raketerna lyfte från Sippar, som Utnapischtim skulle vara uppmärksam på.
alla anunnaki (gudar) på en gång; det skulle alltså bli rätt obekvämt ett tag. Nere på jorden levde gudarna gott (de hade både utrymme och mat och dryck i överflöd), och genom noggranna beräkningar kunde de avgöra hur länge man kunde vänta, innan det blev alldeles nödvändigt att ge sig av. Det var detta ögonblick, när raketerna lyfte från Sippar, som Utnapischtim skulle vara uppmärksam på.
När stunden var inne och syndafloden nära, ”steg gudarna rysande upp i Anu´s himmel”.[7] Anunnakis ”gudavagnar” kastade ”sitt glödande sken över landet.”
Att syndafloden innebar påfrestningar även för gudarna där de satt i sina rymdskepp med begränsade matförråd framgår av följande ur Atra-Hasis-eposet: ”Anunnaki, de stora gudarna, satt törstande och hungrande /.../ grät över landet /.../ Deras läppar var febriga av törst, de led av hungerkramper.”[8]
Detta förklarar varför ”Herren” plötsligt blev så välvilligt inställd till människorna (”Jag skall härefter icke mer förbanna marken för människans skull ...” (1Mos. 8:21)), när han ”kände den välbehagliga lukten” (1 Mos, 8:21) av Noas brännoffer, efter att vattnet runnit undan och man kunnat lämna arken; Gud var hungrig!
Det finns många andra berättelser om stora översvämningar från bland annat Persien, Assyrien, Melanesien, Indien, Sydamerika och Nordamerikas indianer. Snorres Edda innehåller också en berättelse om en översvämning och en man vid namn Bergelmer som med sin hustru räddade sig i en båt.
En indisk berättelse ger en annan idé om översvämningens orsak. Där handlar det om ett fruktansvärt odjur som föll från himlen, från rymden ner i vattnet: ”Då odjuret först syntes var det vitt och mycket litet, sedan växte det på en timme till storleken av en elefant.”[9] Detta odjur orsakade väldiga vågor vid nedslaget. Även Egyptierna och eskimåerna (”...himlen störtade ner ” och ”jorden ... kantrade”), berättar om en nedfallande himlakropp, liksom bushmännen i Kalahariöknen (”Himlen kom närmare och två månar syntes i skyn där förut ingen måne synts.”)[10]. ”Månarna” ska ha slagit ner i Atlanten och därvid förintat en stor ö-kontinent.
Alla dessa berättelser är med all tydlighet redogörelser för en katastrof i form av gigantiska meteoritnedslag.
Alla dessa berättelser är med all tydlighet redogörelser för en katastrof i form av gigantiska meteoritnedslag.
I berättelser om översvämningen förekommer också ofta dessa hänvisningar till en ö-kontinent som dränktes och försvann. Alla har hört om det mytomspunna Atlantis, men i brist på konkreta bevis för denna kontinents existens, betraktas berättelserna om den oftast som just myter. Men är det bara myter?
Platon talar om att Solon informerades av en präst från Sais i Egypten, som talar om att det som grekerna
betraktar som myter är sant, och att många syndafloder inträffat. ”Och du är ovetande om att en intelligent och utmärkt ras tidigare bebodde vårt land, från vilken du och din stad äro avkomlingar, ehuru blott en liten grupp av denna beundransvärda ras återstod.”[11] Det talas också om städer som ”existerade för nio tusen år sedan”, alltså omkring 9 600 f. Kr. Prästen beskriver Atlantis (den låg i ” Västra Oceanen”) och hur den försvann.
betraktar som myter är sant, och att många syndafloder inträffat. ”Och du är ovetande om att en intelligent och utmärkt ras tidigare bebodde vårt land, från vilken du och din stad äro avkomlingar, ehuru blott en liten grupp av denna beundransvärda ras återstod.”[11] Det talas också om städer som ”existerade för nio tusen år sedan”, alltså omkring 9 600 f. Kr. Prästen beskriver Atlantis (den låg i ” Västra Oceanen”) och hur den försvann.
I Dzyans bok (som ”tillkom bortom Himalaya” och är av okänd ålder) berättas om ett land som sjönk i Atlanten 9564 år f. Kr.
På andra sidan Atlanten kände man också till denna kontinent. Papagosindianerna i Arizona berättar om ett stort land ute i havet som dränktes. En gudomlig man (Montezuma) undkom och kom till Amerika österifrån. I Centralamerika har Mayafolket berättelser om en ö i Atlanten som sjönk med 64 miljoner invånare, 8060 år före berättelsens nedskrivande. Maya-Quiché-folket menar att deras förfäder kom österifrån, utifrån havet, med ledaren Quetzalcoatl.[12]
Det är anmärkningsvärt hur samstämmiga berättelserna om sjunkna kontinenter är. Man kan inte gärna avfärda detta som en ren tillfällighet.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar