Kapitel 40

Walter Wittley parkerade på gatan framför det vita trähuset med nummer 37.
      Han hade tillbringat en timme med att leta efter gatan. Visserligen hade han hittat en karta i handskfacket i hyrbilen och också hittat gatan på den, men sedan hade han ändå kört mest på känn. De hade bott tio år i Little Rock och visserligen var det tjugoett år sedan de flyttade men han tyckte ändå att han borde kunna hitta. Men mycket hinner förändras och han hade aldrig varit i just de här trakterna heller.
      Men han hade inte tyckt sig ha någon brådska. I själva verket hade han börjat undra över vad det egentligen var han höll på med. Och vad han trodde sig kunna få för svar.
      Nu hade han i alla fall hittat adressen där Gloria Watson enligt uppgift skulle bo.
      På den cementerade gången framför huset stod en ung kvinna med ett litet barn på armen. Hon pratade med en äldre kvinna som stod på verandan. Wittley kände igen den äldre kvinnan trots att det var så länge sedan sist.
      Han klev ur bilen och började gå uppför gången.
      Kvinnan med barnet kastade en blick på honom och sa några ord till Ms Watson, sedan gick hon därifrån. Hon log när hon passerade Wittley och han log tillbaks och nickade en hälsning. Först hade han tänkt att den unga kvinnan var ett barnbarn till Ms Watson, men sedan kom han ihåg att hon inte hade några barn.
      ”Ms Watson?” sa han när han stod nedanför trappan.
      Hon log och han kände igen hennes varma bruna ögon. Jo, nog var det hon allt, om än lite äldre och lite mindre fyllig. ”Mr Wittley”, sa hon. ”Så trevligt att få se er igen.”

Kapitel 41

Livet i panahen återgick till det normala och Matt, som för varje dag utvecklade sin förmåga att lyssna, blev en del av det normala. Han blev en i familjen och det enda som förväntades av honom var att han själv tog ansvar för sina egna behov. Vilket bland annat innebar att han själv fick skaffa mat om han var hungrig eftersom det inte existerade några bestämda mattider och de flesta vuxna över huvud taget inte åt särskilt ofta.
      Men han var alltid välkommen att delta om några samlades för att äta och samtala och man delade på det man hade. Och om någon fick lust att baka det speciella brödet så var det fritt för vem som helst att ta av det. Matt var emellertid medveten om att han åt mest och bad därför Vinaja att lära honom baka brödet själv, vilket hon gärna gjorde.
      Han pratade också med henne om att han kände sig osäker på vad som förväntades av honom. Han ville göra rätt för sig, som han uttryckte det. Men ingen krävde något av honom, eller ens bad honom om hjälp med något och när han hade pratat med Anante om det hade han bara fått till svar att han skulle göra det han ville. Och rätt snart hade Matt upptäckt att ingen bad någon om hjälp och ingen frågade om de kunde hjälpa till; man bara gjorde det som behövde göras.
      Och det var en alldeles riktig iakttagelse, hade Vinaja sagt. Alla i familjen stod i ett ’shamaha’-förhållande till varann, vilket innebar att man varken förväntade sig eller krävde något av någon annan. Var och en tog sitt ansvar och när man hjälpe till med något så var det helt och hållet för att man ville det. Det var så naturligt att man varken tackade eller kände något behov av att gengälda tjänsten. Om någon ville tillbringa hela dagen med att ligga i hängmattan och rulla tummarna så var det helt okej, att komma med förebråelser var något helt främmande i familjen. Och om Matt kände sig onyttig så var det hans val, men det fanns inget som helst fog för den känslan ur någon annans synvinkel.

Kapitel 42

”Anante, det är en sak jag har funderat på...” sa Matt en dag när de var ute och tittade till Cetana-plantorna.
      ”Menar du?”
      Matt uppfattade det ironiska tonfallet och flinade. ”Ja, ja, jag funderar för mycket...”
      ”Alldeles för mycket!” log Anante. ”Och du ställer frågor som jag inte är van att behöva svara på...”
      ”Det är ditt fel, eftersom du utsätter mig för så mycket som jag inte begriper”, klagade Matt halvt på allvar.
      ”Det kan nog vara sant”, erkände Anante. ”Men när jag pratar med barnen här är det mer för att bara inspirera dem till nya idéer och upptäckter. Jag förklarar inte utan låter dem själva bilda sig en uppfattning. Och de lever här och nu och bekymrar sig inte om framtiden och meningen med livet, eller hur världen är beskaffad, eftersom de vet att de själva i stort sett kan skapa sin egen värld. Men jag vet att ni i den så kallade civiliserade världen grubblar mycket på sådana existentiella frågor, och analyserar och försöker förstå, istället för att bara konstatera och acceptera.”
      ”Men man kan inte låta bli att ställa frågor...”
      ”Man ska inte låta bli att ställa frågor”, sa Anante. ”Men svaren kan man alltid hitta inom sig själv. Det finns egentligen bara några grundfrågor och till dem finns standardsvar...”
      ”Och vilka är de frågorna och svaren?” ville Matt gärna veta.

Kapitel 43

Det var den sextonde dagen. Natten då fullmånen hade spridit sitt magiska sken över jorden hade passerat.
      Matt hade pratat med Anante om vad som skulle hända om inte sfären återlämnades. Anante hade svarat som tidigare att då skulle han hämta den. Men han skulle ge dem två dagars respit. Matt var fylld av farhågor och onda aningar men försökte att ignorera dessa. Om inte Anante oroade sig, behövde inte han göra det heller. Anante fixar allt, försökte han intala sig. Egentligen var han mest bekymrad över att han snart skulle lämna den tillvaro och de människor han hade kommit att älska och till fullo blivit en del av.
      Matt hade aldrig haft särskilt lätt för att umgås med barn, vilket kanske berodde på att han själv som barn ofta varit sjuk och inte kunnat leka som andra barn. Här lekte alla – även de vuxna – och Matt hade äntligen hittat barnet inom sig och kunde släppa hämningarna och tumla runt med barnen.
      Loolingi fanns alltid i hans närhet och hade antagit en lite moderlig attityd gentemot honom; ibland begrep han inte sitt eget bästa, resonerade hon, så det behövdes någon som såg efter honom, och hon var både överbeskyddande och sträng.
      Hon talade om för honom när han borde vila, äta och bada, och hon talade om att hon inte gillade att han började bli skäggig. Haydens vildvuxna skägg hade hon funnit rätt lustigt, men det var inget för Matt att ta efter – att han inte hade med sig någon rakhyvel var ingen ursäkt. Achalah erbjöd sig att rycka ut skäggstråna, men den tortyren betackade sig Matt för och fick istället en liten diyatekniv att raka sig med. Raklödder åstadkom han med den rot som också användes som tvål och schampo. Lyckligtvis hade han inget hår på bröstet och att han var lite hårig på armar och ben, det kunde Loolingi i alla fall tolerera – i själva verket tyckte hon och de andra barnen att det var oerhört lustigt att skåda Matts grimaser när han skulle tvinna fibrer genom att rulla dem på låren och oundvikligen och oupphörligt blev luggad. Till slut smög han iväg och rakade benen i all hemlighet. Trodde han. Achalah hade sett honom och kom med gliringar, och Matt hotade att strypa honom om han avslöjade något för Loolingi.

Kapitel 44

Walter Wittley stod framför fönstret i sitt kontor på andra våningen och tittade ut på gräsmattan. Det regnade. Han tänkte på Matt som befann sig någonstans i Amazonas, i ett område som, enligt de senaste väderprognoserna, verkligen gjorde skäl för benämningen regnskog just nu.
      Wittley var stressad. Han var så stressad att han inte ens förmådde ägna sig åt sin vanliga putt-terapi. Och magsårstabletterna var slut. Det hade gått sexton dagar sedan de övriga i expeditionen återvänt – sjutton sedan de lämnade regnskogen – och det var hög tid att någon återvände för att lämna igen sfären och hämta hem Matt. Wittley var emellertid helt på det klara med att Pentagon inte hade för avsikt att lämna igen sfären – åtminstone inte så länge det fanns det minsta hopp om att på något vis komma underfund med den.
      Ett par dagar efter ankomsten till Goddard hade sfären skickats vidare till Nevada, till någon av militärens hemliga anläggningar. Miss Gibbons hade – eftersom hon antogs veta något om hur sfären fungerade – inbjudits att delta i de experiment man försökte genomföra där, men hennes rapport hade varit nedslående. Vad det rörde sig om för material var fortfarande en gåta. Liksom materialet i den yxa som Miss Gibbons också hade haft med sig hem. Efter ihärdig bearbetning med allt från syra och laser till sprängmedel hade man lyckats lösgöra något tiondels gram av materialet i yxan och det enda man kunnat konstatera var att det var ett okänt material. Om sfären bestod av samma material kunde man inte säga. Man hade tvingats vara försiktigare med den för att inte riskera att skada de vitala funktioner som den antogs ha.
      Hayden hade också kallats till Nevada, när man beslutat sig för en ny angreppsvinkel – den metafysiska. Fortfarande inget. Så småningom hade man följt Haydens rekommendation och tagit upp sfären från den underjordiska bunker – fem våningar under jord – där man av säkerhetsskäl hållit till. Den videofilm som visade att sfären faktiskt kunde sväva fritt hade gjort de militära beslutsfattarna nervösa och fyllda av farhågor om att den där bollen skulle pysa iväg ut i rymden om de släppte upp den ovan jord. Efter mycket om och men gav de efter för Haydens resonemang om att det kanske var på grund av de extrema säkerhetsanordningarna – bunkern var till exempel isolerad från all slags strålning – som de inte fick något att hända; sfären behövde kanske kunna kommunicera med de där Nefi där ute i rymden. Så man installerade sig i ett stort tält och gjorde om alla experiment. Fortfarande hände ingenting.

Kapitel 45

Anante hade bara varit borta några timmar när Matt såg honom komma ut ur skogen. Han sprang fram till honom.
      ”Skulle inte du hämta sfären?”
      ”Det har jag gjort”, svarade Anante. ”Jag har just återbördat den till sin plats.”
      Matt häpnade men tvivlade inte på Anantes ord. ”Det gick snabbt...”
      Anante log. ”Det fanns inga metertjocka stålväggar, som du sa...”
      ”Nähä...”
      ”... Knappt en halvmeter ens...”
      ”Jamen, då så, det underlättade förstås...”
      ”O, ja.”
      Matt himlade med ögonen. ”Okej, jag ska inte fråga hur du bar dig åt. Men... Du ser lite trött ut...”
      Anante nickade. ”Det var en lång resa. Men jag vill prata med dig. Vi går till hängmattorna...”
      Matt gick och hämtade några Cetana-frukter och satte sig sedan i sin hängmatta.
      Anante åt en frukt och försjönk i meditation några minuter.
      Matt hade aldrig sett Anante trött förut och han förstod att Anantes resa – hur den nu hade gått till – hade inneburit en stor energiförlust. Anante hade pratat om hur energikrävande det kunde vara att vistas i miljöer och bland människor som styrdes av rädslans makt. Det var kanske det, snarare än själva resan, som hade tärt på Anantes krafter.
      Men efter mindre än tio minuter öppnade Anante ögonen och såg på Matt med ny energi. ”Det är skönt att vara hemma”, sa han.
      Matt nickade. ”På tal om hemma”, sa han. ”Träffade du min pappa?”
      Anante satte sig upp i hängmattan. ”Jag såg honom genom fönstret. Jag tror han kände igen mig.”
      ”Han har förstås sett dig på videoinspelningarna...”
      ”Jag tror han kände igen mig från tidigare också.”

Kapitel 46

”Ni fick alltså inte kontakt med Nefi”, sa Anante.
      Han och Miss Gibbons hade precis hunnit sätta sig under regnskyddet när regnet brakade loss. Alla hade sökt skydd, även de fyra soldaterna som struntade i ordern att hålla koll på indianerna. Matt och Hayden hade kommit springande nerifrån floden och dykt in under närmsta skydd. Det regnade så hårt att löven på marken hoppade omkring som yra grodor.
      Miss Gibbons hade muttrat över det förbannade vädret och Anante märkte att hon inte alls trivdes med situationen; den stentuffa attityden hon kommit med hade blivit en börda som hon egentligen inte ville bära och de ambivalenta känslor detta medförde, gjorde henne ovanligt lättirriterad.
      Nu tittade hon på Anante. ”Nej, de vägrade svara på våra anrop”, sa hon. ”Men det visste du väl hela tiden?”
      Anante visste att hon gärna ville skylla alla misslyckanden på honom och visst hade han ibland orsakat problem för henne, men den här gången var han oskyldig. ”Var era intentioner goda?” frågade han, istället för att svara på hennes insinuation.
      Miss Gibbons hade ett bra pokeransikte, men Anante uppfattade den minsta lilla nyans av känslouttryck och muskelrörelser som avslöjade att frågan besvärade henne. ”Vi ville ta del av deras kunskap och visdom”, sa hon undvikande.
      Anante lutade sig närmare. ”Men var avsikten att främja det Goda?”
      ”Naturligtvis”, svarade hon efter en halv sekunds tvekan och Anante uppfattade också osäkerheten i den knappt märkbara ögonrörelsen. För henne innebar att ’främja det goda’, att vara solidarisk mot sitt land och sin arbetsgivare. Men hon var väl medveten om att den lojaliteten inte alltid stämde med Anantes definition av att ’främja det Goda’.