Kapitel 46

”Ni fick alltså inte kontakt med Nefi”, sa Anante.
      Han och Miss Gibbons hade precis hunnit sätta sig under regnskyddet när regnet brakade loss. Alla hade sökt skydd, även de fyra soldaterna som struntade i ordern att hålla koll på indianerna. Matt och Hayden hade kommit springande nerifrån floden och dykt in under närmsta skydd. Det regnade så hårt att löven på marken hoppade omkring som yra grodor.
      Miss Gibbons hade muttrat över det förbannade vädret och Anante märkte att hon inte alls trivdes med situationen; den stentuffa attityden hon kommit med hade blivit en börda som hon egentligen inte ville bära och de ambivalenta känslor detta medförde, gjorde henne ovanligt lättirriterad.
      Nu tittade hon på Anante. ”Nej, de vägrade svara på våra anrop”, sa hon. ”Men det visste du väl hela tiden?”
      Anante visste att hon gärna ville skylla alla misslyckanden på honom och visst hade han ibland orsakat problem för henne, men den här gången var han oskyldig. ”Var era intentioner goda?” frågade han, istället för att svara på hennes insinuation.
      Miss Gibbons hade ett bra pokeransikte, men Anante uppfattade den minsta lilla nyans av känslouttryck och muskelrörelser som avslöjade att frågan besvärade henne. ”Vi ville ta del av deras kunskap och visdom”, sa hon undvikande.
      Anante lutade sig närmare. ”Men var avsikten att främja det Goda?”
      ”Naturligtvis”, svarade hon efter en halv sekunds tvekan och Anante uppfattade också osäkerheten i den knappt märkbara ögonrörelsen. För henne innebar att ’främja det goda’, att vara solidarisk mot sitt land och sin arbetsgivare. Men hon var väl medveten om att den lojaliteten inte alltid stämde med Anantes definition av att ’främja det Goda’.

      Anante rätade på sig och betraktade henne med allvarlig min. ”Nej”, sa han. ”Dina överordnade är bara ute efter att främja sina egna intressen. De söker bara yttre makt och vill få ett övertag gentemot andra nationer. De kanske tror att de verkar för det goda när de försöker styra över andra, men allt handlar bara om den yttre makten – rädslans makt. Nefi vill inte medverka till att stärka den makten och därför svarar de inte.”
      Miss Gibbons blick avslöjade en blandning av irritation, uppgivenhet och envishet. ”Okej”, sa hon sammanbitet. ”Men det är ju för att lära oss om det Goda och det Sanna som vi vill komma i kontakt med Nefi. Men jag lyckades inte ens koppla upp mig på den intergalaktiska encyklopedien. Varför lät du oss ta med sfären om vi ändå inte skulle kunna få något ur den?”
      ”Jag gav er en chans”, sa Anante.
      Hon fnyste och skakade på huvudet. ”Skulle du kunna tänka dig att samarbeta med oss och följa med till Virginia?” frågade hon så.
      ”Nej.”
      ”Varför inte? Du sa ju att du ville sprida kunskapen, och nu har du chansen.”
      ”Jag vill sprida kunskapen, men inte om den kommer att missbrukas. Jag vill dela med mig av kunskapen till hela världen och inte bara till en liten grupp makthungriga.”
      Miss Gibbons tog ett djupt andetag och började trumma med fingrarna på knäna. Hon förstod att Anante inte skulle gå att övertala genom att tigga och be, och det var förresten inte hennes stil. Och tiden var knapp. Även om hon helst hade velat slippa så visste hon att det var dags att tillgripa det som Anante kallade rädslans makt – vapenmakt. ”Var finns sfären?” frågade hon.
      ”Där den hör hemma.”
      ”På samma ställe där den fanns förut?”
      Det svarade inte Anante på.
      ”Ursäkta mig”, sa hon. ”Jag ska prata med mina kollegor.” Och så sprang hon i regnet bort till det regnskydd där soldaterna satt och tryckte.
      Anante visste att det snart skulle bli otrevligt och han gick snabbt igenom alla tänkbara scenarion och alternativa utvägar, men bestämde sig ändå att följa den plan han tidigare beslutat om. Han kopplade upp sig på skyddsandarnas och ledsagarnas frekvens och bad dem om hjälp med att skydda sina familjemedlemmar. Han skulle konfronteras med alltför många negativa krafter för att våga förlita sig enbart på sin egen kraft. Kate, som i vanliga fall gärna lät honom reda ut sina egna problem, lovade att bistå och överförde extra energi till Anante, även om hon fortfarande tyckte att planen var vettlös.
      Miss Gibbons kom tillbaks och ställde sig med armarna i kors i regnet utanför regnskyddet och tittade på Anante. ”Står ditt beslut fast?” frågade hon.
      ”Ja.”
      ”Du har sett att vi har vapen”, sa hon och det underförstådda hotet gick inte att ta miste på.
      ”Det är typiskt rädslans makt”, svarade Anante lugnt.
      Hon pressade ihop läpparna och strök regnet ur ansiktet. ”Jag vill inte göra det här...” började hon.
      ”Så gör det inte då.”
      Hon blundade och vände ansiktet upp mot regnet. Kanske vände hon sig till högre makter. Kanske försökte hon bara fatta ett beslut. Anante visste att hon vacklade. När hon kom hade hon varit inställd på att genomföra uppdraget till varje pris, men hon hade redan fått smaka på det Godas makt vid det förra besöket och nu kände hon sig hotad av denna makt som var något helt annat än den makt som tidigare varit grunden i hennes liv. Anante visste att om hon kommit ensam så skulle hon snabbt ha gett upp allt motstånd och öppnat sitt hjärta och funnit sin själ. Men nu blev det en prestigekamp eftersom hon inte ville visa sig svag inför dem som hon fått uppdraget att leda. Anante märkte hur hon efter ett tag slappnade av. Hon hade fattat sitt beslut. Och när hon åter tittade på honom, visste Anante att hon var beredd att spela samma spel som han – hon var beredd att offra sig själv.
      Hon tittade på honom och i hennes blick såg han frågan: Vi måste göra det här, eller hur? Han nickade nästan omärkligt och hon svarade på samma sätt. Sedan vände hon sig om och gjorde ett tecken till soldaterna.
      Soldaterna kastade sig ut i regnet och började leta bland barnen under de andra regnskydden. Det de letade efter var en fyraårig flicka och en av soldaterna fann henne snart.
      Loolingi gjorde inget motstånd när soldaten ryckte upp henne och tog henne under armen. Vinaja gjorde däremot ett försök att tala med soldaten på portugisiska. Och alla som såg vad som hände ställde sig upp och försökte förstå vad det handlade om, men ingen ingrep eftersom man helt litade på att Anante hade situationen under kontroll. Soldaten bar Loolingi till Miss Gibbons och Vinaja försökte följa efter men motades bort av en annan soldat.
      Ingen kunde emellertid hejda Matt och Hayden som från sitt regnskydd också åsett det hela och genast rusade fram till Miss Gibbons.
      ”Vad håller ni på med?” undrade Hayden andfått och flackade med blicken mellan Miss Gibbons och Anante.
      ”Jag försöker genomföra vårt uppdrag”, sa Miss Gibbons och blängde varnande.
      Matt försökte få soldaten att släppa Loolingi. ”Miss Gibbons”, sa han när han insåg att det var risk att Loolingi skadades om han bråkade med soldaten som dessutom hotade med att slå honom i huvudet med gevärskolven. ”Jag trodde inte att du kunde sjunka riktigt så lågt. Det här är inte en maktdemonstration, det är en demonstration i ynkedom!”
      ”Det var inte så här det skulle gå till...” försökte Hayden med och vände sig sedan till Anante. ”Du kan väl ändå inte tillåta det här?”
      Alla tittade på Anante och han ställde sig upp. Han sa några ord till Loolingi som ingen annan förstod – inte ens Matt – och hon log lite skeptiskt mot honom och sneglade på Miss Gibbons. Loolingi var lite besviken på Miss Gibbons, men hon var inte rädd.
      ”Det här är inte att verka för det Goda”, sa Anante till Miss Gibbons.
      ”Det skiter jag fullkomligt i”, svarade Miss Gibbons. ”Om du kan låta det hända så är det ändå inte mycket bevänt med det Godas och det Sannas makt. Den verkliga makten ser du här, Anante.” Hon drog en av sina pistoler ur hölstret och siktade mot Anantes huvud.
      ”Nu räcker det!” skrek Hayden och ställde sig emellan. ”Kan vi inte lugnt och sansat prata om det här?”
      ”Det har vi inte tid med, och Anante har redan sagt att han vägrar samarbeta”, sa Miss Gibbons, fortfarande med pistolen i högsta hugg, fast nu riktad mot Hayden bara för att han stod i vägen. ”Flytta på dig.”
      Hayden la armarna i kors och lutade sig mot pistolmynningen. ”Skjut mig bara.”
      ”Anante, ska du bara stå där som en idiot?” utbrast Matt.
      Anante gav honom en blick, sedan föste han varsamt undan Hayden och stod åter öga mot öga med Miss Gibbons och hennes pistol. ”Vad vill du att jag ska göra”, frågade han stilla.
      ”Jag vill att du visar oss till sfären.”
      Anante nickade. ”Jag ska göra det om du släpper Loolingi.”
      ”Hon får följa med – som en slags försäkring.”
      ”Anante håller sitt ord”, sa Matt. ”Till skillnad från somliga.”
      Miss Gibbons struntade fullkomligt i honom. ”Visa vägen”, sa hon till Anante.
      Med Loolingi som gisslan och Matt och Hayden kvarhållna i panahen av två soldater, följde Miss Gibbons efter Anante tillsammans med de två andra soldaterna. De var tillbaks i panahen knappt en timme senare och i den ene soldatens ryggsäck fanns sfären inlindad i ett skynke som skulle förhindra all slags strålning. Miss Gibbons kontaktade helikopterpiloten som väntade på hemlig ort, och meddelade att de var på väg till mötesplatsen. Samtidigt gav hon tecken till ett par av soldaterna som genast plockade fram specialgjorda handklovar och fotbojor som de satte på Anante.
      Hayden och Matt försökte än en gång protestera. Loolingi släpptes visserligen, men att kidnappa Anante ingick inte i de planer som Hayden hade tagit del av inför uppdraget.
      Matt kunde inte heller tro att hans pappa hade kunnat medverka till en sådan plan. ”Så där kan ni inte göra!” sa han upprört och blev undanknuffad av en soldat när han försökte komma fram till Anante. ”Tänker ni ta honom med? I en sån där gummibåt? Om det händer något och den sjunker, så drunknar han med de där bojorna! Det kan väl ändå inte vara CIA:s avsikt?”
      ”Du har fått andra order direkt från Pentagon, eller hur?”, sa Hayden till Miss Gibbons. ”Jag vet att du pratade med den där Cunningham...”
      Miss Gibbons brydde sig inte om att svara, utan kollade istället att hand- och fotbojorna satt ordentligt. Hon nickade och en av soldaterna fäste en stålvajer i handklovarna och tvingade Anante ner på knä, för att därefter fästa den andra änden av vajern i fotbojorna.
      Matt var förstummad av vanmakt och stirrade på Anante i hopp om att få se något som antydde att denna behandling ingick i hans planer. Anante verkade visserligen lugn och samlad, men Matt anade ändå en smärta i hans ögon. Kanske var det hans egen smärta som reflekterades i Anantes ögon. Matt tittade vädjande på Hayden, men denne skakade uppgivet på huvudet. Och regnet fortsatte att vräka ner.