Kapitel 44

Walter Wittley stod framför fönstret i sitt kontor på andra våningen och tittade ut på gräsmattan. Det regnade. Han tänkte på Matt som befann sig någonstans i Amazonas, i ett område som, enligt de senaste väderprognoserna, verkligen gjorde skäl för benämningen regnskog just nu.
      Wittley var stressad. Han var så stressad att han inte ens förmådde ägna sig åt sin vanliga putt-terapi. Och magsårstabletterna var slut. Det hade gått sexton dagar sedan de övriga i expeditionen återvänt – sjutton sedan de lämnade regnskogen – och det var hög tid att någon återvände för att lämna igen sfären och hämta hem Matt. Wittley var emellertid helt på det klara med att Pentagon inte hade för avsikt att lämna igen sfären – åtminstone inte så länge det fanns det minsta hopp om att på något vis komma underfund med den.
      Ett par dagar efter ankomsten till Goddard hade sfären skickats vidare till Nevada, till någon av militärens hemliga anläggningar. Miss Gibbons hade – eftersom hon antogs veta något om hur sfären fungerade – inbjudits att delta i de experiment man försökte genomföra där, men hennes rapport hade varit nedslående. Vad det rörde sig om för material var fortfarande en gåta. Liksom materialet i den yxa som Miss Gibbons också hade haft med sig hem. Efter ihärdig bearbetning med allt från syra och laser till sprängmedel hade man lyckats lösgöra något tiondels gram av materialet i yxan och det enda man kunnat konstatera var att det var ett okänt material. Om sfären bestod av samma material kunde man inte säga. Man hade tvingats vara försiktigare med den för att inte riskera att skada de vitala funktioner som den antogs ha.
      Hayden hade också kallats till Nevada, när man beslutat sig för en ny angreppsvinkel – den metafysiska. Fortfarande inget. Så småningom hade man följt Haydens rekommendation och tagit upp sfären från den underjordiska bunker – fem våningar under jord – där man av säkerhetsskäl hållit till. Den videofilm som visade att sfären faktiskt kunde sväva fritt hade gjort de militära beslutsfattarna nervösa och fyllda av farhågor om att den där bollen skulle pysa iväg ut i rymden om de släppte upp den ovan jord. Efter mycket om och men gav de efter för Haydens resonemang om att det kanske var på grund av de extrema säkerhetsanordningarna – bunkern var till exempel isolerad från all slags strålning – som de inte fick något att hända; sfären behövde kanske kunna kommunicera med de där Nefi där ute i rymden. Så man installerade sig i ett stort tält och gjorde om alla experiment. Fortfarande hände ingenting.

      Haydens nästa idé gick ut på att det var den militära miljön i största allmänhet, som var hindret. Och den rädsla och maktkamp denna miljö representerade. Det var då han skickades tillbaks till Langley och utan att bry sig om det sekretessavtal han skrivit på, berättat allt för sin chef Walter Wittley.
      Några dagar senare kom ett samtal från Jet Propulsion Laboratory i Pasadena, med en förfrågan om Hayden kunde komma till dem. Tydligen hade man hos militären svalt förtreten och hört sig för med JPL – som ofta hade anlitats i andra sammanhang – och resultatet hade blivit att sfären förts till Kalifornien. Hayden hade också svalt förtreten, men ställt vissa krav för sitt deltagande – bland annat att militären skulle hålla sig utanför. Det slutade med att han, och ett par andra som deltagit i tidigare parapsykiska experiment i CIA:s regi – det så kallade Stargate-projektet – åkte till Pasadena. Liksom Miss Gibbons som visserligen tänkte som en militär officer, men ändå hörde till CIA, och det var nu CIA som hade ansvaret. JPL:s egna forskare deltog naturligtvis också och skötte allt det tekniska. De fick emellertid inte veta mer än absolut nödvändigt och slet sitt hår lika mycket i sina försök att få något som helst svar på vad det var de arbetade med, som i själva arbetet med att få några resultat.
      Saker hade i alla fall börjat hända. Det första som hände var att sfären ibland – och till synes omotiverat – aktiverades.
      Dessa aktiviteter, som bestod av korta utbrott av elektromagnetisk strålning, hade slagit ut alla apparater inom hundra meters omkrets, vilket innebar att alla data – till forskarnas förtvivlan – förstördes. Ny utrustning hade skaffats fram och man vidtog åtgärder för att i möjligaste mån isolera alla apparater från all upptänklig strålning eller annat som kunde tänkas genereras av sfären – utan att för den skull omöjliggöra mätningarna. Det hade inte hjälpt, och efter två sådana utbrott började man göra alla noteringar för hand med papper och penna, vilket naturligtvis inte alls var tillfredsställande eftersom materialet inte kunde bearbetas på ett vetenskapligt sätt.
      Men man iakttog sfären och försökte på olika sätt få någon sorts direkt respons. Tillsammans med de personer som han tagit med sig och som tidigare visat prov på att besitta viss ESP-förmåga, försökte Hayden få kontakt med sfären. Under en av dessa sessioner hade sfären börjat levitera och hållit sig svävande i exakt fjorton minuter, men det hade inte kunnat upprepas och man visste inte om det bara var en slump. Kanske hade det att göra med att fullmånen just då steg upp över Pasadenas horisont. Denna uppvisning var emellertid tillräckligt för att forskarna och deras uppdragsgivare skulle sporras till fortsatta försök och frustrationen över att inte ha instrument som kunde ge svar på vilka krafter som var involverade fick dem att ’glömma’ löftet om att lämna tillbaks sfären.
      Wittley var emellertid av den åsikten att det klokaste nog skulle vara att återlämna sfären till dem som visste vad den – och de mystiska Nefi – var för något. Dessutom ville han gärna få hem sin son. Han framförde idén till CIA-chefen och man hade till och med diskuterat möjligheten att få indianen Anante att ställa upp och komma till Langley. Skulle inte Matt kunna övertala honom, hade chefen undrat. Wittley tvivlade på det och kände själv stor tveksamhet inför den idén. Det skulle vara bättre att lämna tillbaks sfären och försöka samarbeta. Att tillgripa tvångsåtgärder eller hot skulle knappast gynna saken. CIA-chefen erkände att det förmodligen var riktigt, men problemet var att det var Försvarsministeriet som stod för de avgörande besluten. Han skulle i alla fall vidarebefordra CIA:s synpunkt och i väntan på nya direktiv gällde det nu att utnyttja den möjlighet som gavs att försöka komma underfund med den där tingesten. Wittley hade även försökt bearbeta Cunningham och få honom att inse det förnuftiga med att lämna tillbaks sfären. Men än hade inget hänt.
      Wittley ville ha hem sin son av alldeles privata orsaker, men på CIA ville man också gärna prata med Matt. Mysteriet med det okända språket hade engagerat ett flertal av CIA:s språkexperter. Det hade från början antagits att Anante pratade någon relativt vanlig dialekt eftersom Matt faktiskt hade visat sig kunna kommunicera med honom till synes utan problem. Men eftersom Matt inte ansågs hundra procent pålitlig – snarare precis tvärtom – så hade man anlitat en professor som varit Matts lärare och som rimligtvis borde vara mest kvalificerad att verifiera Matts översättningar. Professorn hade emellertid förklarat att det där inte alls var något indianspråk – åtminstone liknade det inget han kände till – och hur det kom sig att Matt kunde det språket, det var fullkomligt obegripligt. Andra experter på både sydamerikanska och nordamerikanska indianspråk var av samma åsikt; det var ett absolut främmande språk.
      Det som från början bara hade varit ett rutinärende blev nu ett projekt. En expert på indiska språk kom fram till att en del av orden kom från en gammalindisk dialekt som ingen pratat på ett par tusen år, men som fanns bevarat i gamla skrifter. Och visserligen fanns det en stor indisk befolkning i Guyana, men dessa människor hade kommit dit långt efter att detta språk hade dött ut, så att det kunde komma från dem var inte särskilt sannolikt.
      Efter konfererande med en kollega hade denne expert sedan – något förbryllad – meddelat att det också fanns drag av urdu i det här mystiska språket. Ett par dagar senare la den alltmer förvirrade experten fram en rapport – med bilagda listor på transkriberade ord och deras översättningar från olika språk – som förklarade att det språk som indianen talade hade drag av fornindiska, urdu, arameiska och sumeriska. Och förmodligen några till – företrädesvis utdöda – språk.
      ”Och hur fan kan Matt prata det här språket?” hade Cunningham frågat när han tagit del av rapporten. Det kunde varken Wittley eller någon annan svara på, men Matt hade plötsligt blivit en intressant person.
      En rörelse ute i regnet drog till sig Wittleys uppmärksamhet. Någon gick över gräsmattan. Wittley spärrade upp ögonen och slog pannan i fönsterglaset när han häpet insåg vad det var han såg. Det var en indian där ute.
      Som om han hade hört dunsen mot fönsterglaset eller sett en rörelse stannade indianen till och tittade upp mot Wittley. Han stod därute i regnet endast iklädd ett litet höftskynke och med det långa svarta regnindränkta håret klistrat mot överkroppen. Wittley tvivlade inte en sekund på att detta var den indian som hette Anante – trots avståndet och regnet kunde han se de två stenar som han bar runt halsen. Hur denna indian kunde befinna sig här, på CIA:s gräsmatta i Langley, Virginia, USA, den frågan släppte Walter Wittley snabbt. Den intressanta frågan var: Varför var han här? Wittley trodde att han visste svaret.
      Anante behöll ögonkontakten med Wittley och började teckna med händerna. Wittley förstod ingenting. Men han ville verkligen tala med den här indianen. Om inte annat så för att få reda på var Matt fanns och hur det var med honom.
      Wittley visste inte hur han skulle bära sig åt för att kommunicera med Anante. Att skicka ut vakter att gripa honom skulle säkert inte vara så lyckat, men... Han vände på huvudet och sneglade för en kort sekund på telefonen. När han tittade ut genom fönstret igen var Anante försvunnen. Än en gång slog Wittley pannan i fönsterglaset och han irrade med blicken över hela gräsmattan.
      Svärande för sig själv rusade han ut ur sitt rum, genom korridoren och nedför trappan. Ännu en korridor och ut genom foajén där han viftade till vakterna för att fösäkra sig om att de kände igen honom innan han klämde sig ut genom dörren samtidigt som en förskräckt kollega gick in. Han var andfådd på gränsen till hjärtinfarkt redan innan han var ute, men han fortsatte ut på gräsmattan och runt hörnet, där han slutligen halkade omkull på det våta gräset. ”O, Herregud!” stönade han. ”Jag måste ha blivit tokig.”
      Han satt fortfarande kvar tio sekunder senare när en säkerhetsvakt kom rusande. ”Mr Wittley, hur gick det?”
      Wittley stirrade på vakten. ”Jag såg en indian”, sa han och tänkte att nu får jag åtminstone en välbehövlig semester och sedan kommer jag aldrig tillbaks mer. Dags att lämna in avskedsansökan, med andra ord.
      ”Ja, vi såg honom”, sa vakten och hjälpte Wittley på fötter. ”En av övervakningskamerorna fångade honom.”
      ”Vad?” sa Wittley. ”Då var det inte bara som jag hallucinerade?”
      Vakten såg lite undrande ut. ”Sir, vi har honom på band.”
      ”Bra”, sa Wittley och strök regnet ur ansiktet. ”Jag vill se det.” Avskedsansökan kunde vänta ett tag till.
     
      En dryg timme senare, efter att ha bytt kläder, tittat på videobandet från övervakningskameran och fått utskrivet en stillbild från bandet, satt Wittley åter på sitt kontor och försökte förstå vad som hade hänt. En jämförelse mellan bilderna från Amazonas och övervakningskameran bekräftade till nittionio procent att det var samma man i båda fallen. Men trots att ingen hade kunnat identifiera eller tolka vare sig det talade språket eller teckenspråket på de tidigare filmerna hade en expert på teckenspråk som tittat på det senaste bandet kommit fram till att Anante kan ha tecknat: Ni har brutit ert löfte.
      Och det har vi gjort, tänkte Wittley och sträckte ut handen för att ta telefonluren. Han skulle ringa till Cunningham som befann sig Pasadena och säga att nu... I samma ögonblick som han nuddade vid telefonluren ringde telefonen.
      Det var Cunningham. ”Sfären är bort”, var det första han sa.
      ”Vad?” sa Wittley.
      ”Sfären är borta”, upprepade Cunningham. ”Spårlöst borta. Indianen stal den.”
      ”Vilken... Vad menar du?”
      ”Han var här, Walter. Den där indianen som de träffade där i djungeln, vad hette han...”
      ”Anante.”
      ”Just det! Han var här! Strax innan allt brakade ihop.”
      ”Vad? När?”
      ”För en timme sen...”
      ”För en timme...” Wittley tittade på klockan och kände en rysning gå genom kroppen. ”Varför har du inte...”
      ”Fan, alltihop pajade. Hela huset gick i baklås. Det är först nu vi har fått igång strömmen och telefonerna. Till och med bilarna vägrade starta. Vi blev inlåsta, inget fungerade, jag fick be en vakt skjuta sönder ett fönster för att kunna komma ut. Fan, jag avskyr att bli inlåst! Han var därute, Walter, den där indianen. Och jag skulle förbanne mig ha tag i honom! Men han var väck. Och nu när vi fick igång strömmen upptäckte vi att sfären var lika puts väck. Han hämtade den, Walter, fast jag begriper inte hur...”
      ”Och du påstår att han var där för en timme sedan...?”
      ”Ganska precis. Om det nu inte blev något fel på klockorna också... Vad har du för tid?”
      ”Fem över fyra.”
      ”Okej, då stämmer det. Men varför frågar du om det?”
      ”Han var här också.”
      ”Vad?”
      ”För en dryg timme sedan...”
      ”Vad? Det kan inte ha varit samma...”
      ”Har du en fax där?”
      ”Äh... Jo, det finns...”
      ”Jag ska be Loeb faxa över en bild till dig, så får du själv avgöra.”
      ”Men... Vad gjorde han hos er?”
      ”Han talade om att vi hade brutit vårt löfte...”
      ”Sa han det?”
      ”Vår teckenspråksexpert tror det. Bill, du har nog alldeles rätt; han kom för att hämta tillbaks sfären...”