Kapitel 40

Walter Wittley parkerade på gatan framför det vita trähuset med nummer 37.
      Han hade tillbringat en timme med att leta efter gatan. Visserligen hade han hittat en karta i handskfacket i hyrbilen och också hittat gatan på den, men sedan hade han ändå kört mest på känn. De hade bott tio år i Little Rock och visserligen var det tjugoett år sedan de flyttade men han tyckte ändå att han borde kunna hitta. Men mycket hinner förändras och han hade aldrig varit i just de här trakterna heller.
      Men han hade inte tyckt sig ha någon brådska. I själva verket hade han börjat undra över vad det egentligen var han höll på med. Och vad han trodde sig kunna få för svar.
      Nu hade han i alla fall hittat adressen där Gloria Watson enligt uppgift skulle bo.
      På den cementerade gången framför huset stod en ung kvinna med ett litet barn på armen. Hon pratade med en äldre kvinna som stod på verandan. Wittley kände igen den äldre kvinnan trots att det var så länge sedan sist.
      Han klev ur bilen och började gå uppför gången.
      Kvinnan med barnet kastade en blick på honom och sa några ord till Ms Watson, sedan gick hon därifrån. Hon log när hon passerade Wittley och han log tillbaks och nickade en hälsning. Först hade han tänkt att den unga kvinnan var ett barnbarn till Ms Watson, men sedan kom han ihåg att hon inte hade några barn.
      ”Ms Watson?” sa han när han stod nedanför trappan.
      Hon log och han kände igen hennes varma bruna ögon. Jo, nog var det hon allt, om än lite äldre och lite mindre fyllig. ”Mr Wittley”, sa hon. ”Så trevligt att få se er igen.”

      Wittley häpnade. Han hade minsann förändrats mer än hon på dessa år, och med så många föräldrar som hon måste ha träffat under alla åren på barnsjukhuset, så hade han räknat med att måsta förklara vem han var. ”Ni känner igen mig?”
      ”Naturligtvis. Men stå inte där. Kom och sätt er här i skuggan så ska jag hämta något drickbart. Ni måste vara törstig efter att ha suttit i bilen i den här värmen...”
      Det kunde han inte förneka. Han hade till och med tagit av sig både slips och kavaj. Han klev uppför trappan och satte sig i en av stolarna på verandan.
      Hon kom ut efter en stund med två glas och en kanna lemonad. ”Hemgjord.”
      ”Ms Watson...”, började Wittley efter att ha svept hela glaset på en gång. ”Å, det här var gott!”
      ”Kalla mig tant Gloria, Mr Wittley”, sa hon skrattande och fyllde på hans glas igen.
      ”Om du kallar mig Walter”, log han.
      ”Berätta nu hur det är med Matt. Han var så söt, absolut en av mina favoriter, och så smart...”
      Wittley berättade att Matt mådde bra, att han var nästan färdigutbildad antropolog och att han just nu befann sig någonstans i Amazonas regnskog.
      ”Å, är han med Anante?” utbrast tant Gloria.
      Wittley satte lemonaden i vrångstrupen. ”Känner du Anante?” lyckades han få ur sig medan han torkade ögonen med en servett efter att ha hostat sig tårögd.
      ”Naturligtvis”, sa hon. ”Han jobbade ju på avdelningen. Visserligen var han ju inte där så länge, men han hade verkligen god hand med barnen. Han var faktiskt där både när Matt föddes och fyra år senare när han opererades. Däremellan var han visst i Kina...”
      ”Ms Wa... Tant Gloria, det var just för att prata om Anante som jag kom hit...” Wittley plockade fram en mapp med foton ur portföljen. ”Är det här Anante?” frågade han och la bilderna framför henne.
      ”Javisst. Är det bilder från hans hemställe?”
      ”Ja, det är stillbilder tagna från en videoinspelning...”
      ”Åh, ska Matt göra en film om Anante? Vilken bra idé.”
      ”Nja... Jo, det vore kanske en idé. Men... är du alldeles säker på att det är Anante? Det ser ut som han, det håller jag med om, men de här bilderna togs för bara några dagar sedan och han ser fortfarande ut som tjugofem...”
      ”Det gjorde han för tre år sedan också, när han hälsade på mig, han kan konsten att hålla sig ung... fast han var ganska mörbultad efter att ha försökt rädda några människor nånstans …” nickade tant Gloria och log med stor ömhet mot bilderna.
      ”Hälsade han på dig för tre år sedan?” Wittley visste inte vad han skulle tro längre. Den Anante som hans agenter hade träffat gav inget intryck av att någonsin ha varit utanför regnskogen; han pratade inte ens engelska. Men å andra sidan hade han jobbat på sjukhuset... var det verkligen samme Anante?
      Tant Gloria berättade om Anantes besök och resultatet av detta besök. Ja, hon var helt övertygad om att allt som hände därefter var Anantes verk.
      ”Ser du huset där på andra sidan gatan?” Hon pekade på ett grönt hus. ”För några år sedan ärvdes det huset av en ung man som flyttade in med en kompis.”
      Huset hade tidigare stått tomt i flera år eftersom den förre ägaren, den unge mannens farfar, hade tvingats flytta till ett vårdhem. Nu blev detta hus ett tillhåll för allehanda kriminell verksamhet. Åtminstone var det vad grannarna misstänkte. Det bodde visserligen en och annan narkoman och alkoholist på gatan sedan tidigare, men de utgjorde aldrig något egentligt problem. Problemen började med den unge mannen, som hette Wesley, och hans kompis Jamal. Det blev mycket trafik och mycket bråk. Polis tillkallades med jämna mellanrum och ibland blev det lugnt någon vecka när polisen hittade någon anledning att gripa de två som bodde i huset. Men tydligen fanns det aldrig något som kunde leda till åtal och fängelse.
      När Anante kom på sitt överraskande besök till tant Gloria berättade hon om problemen de hade med de unga männen. Anante hade sagt att hon skulle tala med Wesley och visa honom att hon brydde sig om hur det gick för honom och hans vän. Du kan rädda hans liv, hade han sagt. Du har helande händer, sa han, och hon fick öva på hans bulor, sår och blåmärken.
      ”Och han blev som ny på några minuter. Fast jag var inte alldeles säker på att det berodde på mej, men han fick mej att tro på det i alla fall.”
      Så hon hade pratat med Wesley. Hon försökte undvika att provocera honom och vädjade istället till hans självrespekt. Ibland tycktes det som om det fick effekt och han uppträdde alltid hövligt mot tant Gloria. Den unge mannen visade sig också vara duktig på att reparera bilar och hon kunde alltid be honom om hjälp med sin rishög till bil.
      Men de vilda festerna och bråken och trafiken upphörde inte.
      ”En kväll stod jag här innanför dörren och såg när en bil stannade framför det där huset”, sa tant Gloria. ”I vanliga fall skulle jag ha struntat i det och gått in och satt mig framför teven, men trots att det var ovanligt lugnt där på andra sidan gatan och det bara var en bil som kom så blev jag kvar. Jag såg två män gå in i huset. Inget hände på några minuter och jag skulle just till att ändå sätta mig framför teven, när jag hörde ljudet av två skott som avlossades i snabb följd.” Hon gjorde en konstpaus. Sedan berättade hon vad som hände.
      De två männen som kommit i bilen kom springande ut ur huset och kastade sig in i bilen och körde därifrån. Tant Gloria rusade, så mycket man nu kan rusa när man är en sjuttiosexårig, som hon var då, tant, nerför trappan och över gatan. I dörren till det gröna huset mötte hon Jamal som försökte komma ut, men hon motade in honom igen och frågade vad som hade hänt. Jamal babblade osammanhängande men tant Gloria upptäckte själv hur det stod till. På golvet i vardagsrummet låg Wesley i en blodpöl.
      ”Han stirrade stumt på mig när jag satte mig bredvid honom”, sa tant Gloria och skakade sorgset på huvudet. ”Det var uppenbart att han hade blivit skjuten i bröstet och jag såg att han var på väg bort. Jamal hade trots sitt hysteriska tillstånd lyckats ringa efter ambulans, men jag visste att den inte skulle hinna fram i tid om inte jag kunde, på något vis, stoppa blödningen. Och det enda jag kunde göra var att trycka med hela min tyngd på ingångshålet.”
      Hon hade kämpat i några minuter med att stoppa blodflödet när hon märkte att Wesley slutade andas. Hon beordrade Jamal att blåsa luft i Wesleys lungor i ett sådant tonfall att han inte ens vågade protestera medan hon själv försökte ge hjärtmassage samtidigt som hon skulle stoppa blodflödet.
      Wesley var fortfarande vid liv när ambulansen kom, men han hade förlorat så mycket blod att det knappt gick att sätta dropp på honom för blodkärlen hade fallit ihop. Han kördes i alla fall i ilfart till sjukhuset. Polisen som kommit strax före ambulansen började förhöra tant Gloria och Jamal. Tant Gloria protesterade när de ville arrestera Jamal som misstänkt. Hon bad poliserna att istället skjutsa henne och Jamal till sjukhuset. Efter att de båda hade bytt kläder, eftersom de såg ut som olycksoffer båda två efter att ha legat på knä i Wesleys blod.
      ”När vi kom till sjukhuset fick jag prata med doktorn som tagit hand om Wesley. Han undrade om det var jag som hade gett första hjälpen och jag frågade hur det var med pojken. Doktorn såg väldigt brydd ut. Wesley levde, men befann sig i koma efter att ha förlorat mer än hälften av sitt blod. Träffade kulan aorta?, frågade jag. Blev han skjuten?, frågade doktorn. Men självklart blev han skjuten, sa jag och tyckte att den där doktorn var något av det dummaste. Ni kan knappast ha missat det där stora hålet i hans bröst, sa jag. Doktorn tittade på mig som om han inte visste vad han skulle tro och så frågade han poliserna. De hade förståss bara mitt och Jamals ord att gå efter, men de antog att det var fråga om en skottskada.” Tant Gloria gjorde ännu en konstpaus och drack lite lemonad.
      ”Men varför trodde inte doktorn på det?” ville Walter Wittley veta.
      ”Jo”, sa tant Gloria, ”de hittade inga skador. Varken kulhål, sticksår eller något annat som skulle kunna förklara den massiva blodförlusten. Men när vi stod där kom en annan läkare med en röntgenplåt som han satte i händerna på den förste läkaren. Inte ens en amatör skulle kunna undgå att se kulan som avtecknade sig alldeles intill hjärtat på röntgenbilden.”
      ”Så han hade en kula intill hjärtat, men det fanns inget ingångshål?” sa Wittley klentroget.
      Tant Gloria nickade. ”Så var det. Ingen kunde förklara vad som hänt. Det fanns inga noteringar i hans journal om att han skulle ha blivit skjuten vid något tidigare tillfälle och det fanns inget ärr och absolut inga färska kulhål. Men jag vet att det var Anantes helande kraft som via mig läkte Wesleys skada. Man beslöt att inte operera ut kulan eftersom den inte gjorde någon skada där den låg och blödningen hade upphört. Polisen hittade den andra kulan som satt i soffryggen i vardagsrummet och de var av den åsikten att den kula som syntes på röntgenplåten troligen var av samma kaliber som den de hittat. Tack vare Jamals och mitt vittnesmål greps också gärningsmännen. Och det var en knarkaffär som spårat ur, visade det sig.
      Wesley kunde lämna sjukhuset efter en vecka och han och Jamal blev också åtalade för knarkbrott, men fick villkorlig dom. Nu har Jamal flyttat men Wesley bor kvar. Han har gift sig med en rar flicka och de väntar sitt första barn om någon vecka. Och han har fått jobb på en bilverkstad.”
      ”Men, ” Wittley visste inte vad han skulle tro. ”Blev han verkligen helad genom din handpåläggning?”
      ”Någon annan förklaring finns inte” sa tant Gloria med övertygelse. ”Och nu kommer en massa människor hit för att få hjälp med allehanda krämpor. Jag vet inte hur det går till, men det verkar fungera, ingen har i alla fall klagat. Och det här ’miraklet’ har fått alla på gatan att börja omvärdera sina liv, inte minst de som tidigare ägnade sig åt sådana självdestruktiva beteenden som att missbruka alkohol och narkotika. Människorna här på gatan har blivit vänligare mot både sig själva och andra och de sprider denna omtanke och vänlighet till alla de möter. Och det är Anantes förtjänst. Jag tror han är en ängel.”
      Wittley visste inte vad han skulle svara på det. ”Tror du att han räddade livet på Matt också? Skulle Matt ha dött om inte Anante funnits där på sjukhuset?”
      ”Det kan jag inte svara på, men vi berättade inte alltid för er föräldrar om de problem Matt hade. När han var nyfödd stannade hans hjärta många gånger och jag såg själv hur Anante med bara sin närvaro fick det lilla hjärtat att börja slå igen...”
      Wittley nickade sakta. ”Jag antar att Anante hade planer för Matt...” sa han och berättade om omständigheterna kring Matts resa till regnskogen, där han alltså hade återförenats med den man som kanske var orsaken till att han alls levde.
      Tant Gloria var övertygad om att Anante hade alldeles särskilda planer för Matt.
      Walter Wittley stannade en timma till hos tant Gloria. När han sedan satte sig i bilen kom han att tänka på det kuvert han hade i sin portfölj. Han tog fram det och tittade på pappret inuti kuvertet. Det var tre år sedan han skrev det och han hade haft det i portföljen sedan dess.
      Det var förståss bara en slump att det var just för tre år sedan – han hade i alla fall inte träffat Anante då. Eller? När han tänkte på vad som fått honom att skriva detta papper kom han ihåg fotot som varit den utlösande faktorn – och på det tant Gloria sagt om att Anante varit skadad när han besökt henne. Bilen var som en bakugn efter att ha stått i solen i två timmar och han hade börjat svettas så snart han satt sig – men nu fick han gåshud och en chockvåg drog som en kall il genom kroppen.
      När han körde tillbaks till flygplatsen var det bara hans skyddsandar som räddade honom från alla trafikolyckor som han inte ens insåg att han var nära att orsaka.