Kapitel 42

”Anante, det är en sak jag har funderat på...” sa Matt en dag när de var ute och tittade till Cetana-plantorna.
      ”Menar du?”
      Matt uppfattade det ironiska tonfallet och flinade. ”Ja, ja, jag funderar för mycket...”
      ”Alldeles för mycket!” log Anante. ”Och du ställer frågor som jag inte är van att behöva svara på...”
      ”Det är ditt fel, eftersom du utsätter mig för så mycket som jag inte begriper”, klagade Matt halvt på allvar.
      ”Det kan nog vara sant”, erkände Anante. ”Men när jag pratar med barnen här är det mer för att bara inspirera dem till nya idéer och upptäckter. Jag förklarar inte utan låter dem själva bilda sig en uppfattning. Och de lever här och nu och bekymrar sig inte om framtiden och meningen med livet, eller hur världen är beskaffad, eftersom de vet att de själva i stort sett kan skapa sin egen värld. Men jag vet att ni i den så kallade civiliserade världen grubblar mycket på sådana existentiella frågor, och analyserar och försöker förstå, istället för att bara konstatera och acceptera.”
      ”Men man kan inte låta bli att ställa frågor...”
      ”Man ska inte låta bli att ställa frågor”, sa Anante. ”Men svaren kan man alltid hitta inom sig själv. Det finns egentligen bara några grundfrågor och till dem finns standardsvar...”
      ”Och vilka är de frågorna och svaren?” ville Matt gärna veta.

      ”Frågan ’varför?’ kan alltid besvaras med: ’För att du ställer frågan’. Frågan ’hur?’, besvaras antingen med: ’Genom tillit’, eller med: ’Genom en önskan’. Så enkelt är det.”
      Matt såg skeptisk ut. ”Jag ska testa det, men det låter lite för enkelt... Och jag har i alla fall en fråga som jag vill att du besvarar...” Men istället för att fortsätta började han inventera Cetana-beståndet. De snabbväxande fruktträden bar både blommor och frukt i olika mognadsstadier samtidigt och var en till synes outsinlig källa till föda och medicin. Han sände goda kärleksfulla tankar till växten och tog en av de mogna frukterna och började tugga på den.
      ”Jaha?” sa Anante efter att tålmodigt ha väntat på att Matt skulle ställa sin fråga. ”Hittade du svaret själv i alla fall?”
      Matt torkade fruktsaft från hakan. ”Nä... Lovar du att du inte kommer att tycka att frågan är befängd?”
      Anante tittade bara på honom med en min som sa: Har jag någonsin tyckt att en fråga är befängd?
      ”Okej”, sa Matt slutligen medan han stoppade fruktfröna i ett Cetana-blad som han vek ihop till ett paket. ”Jag har funderat på det där du berättade om dina tidigare liv... Eller närmare bestämt det du berättade om ditt senaste förra liv, då när du födde fjorton barn och dog...”
      ”Kom ihåg”, avbröt Anante, ”att det är skillnad på personlighet och själ; det var min själs förra inkarnation som hade det livet, det var inte jag.”
      ”Jo, men du vet vad jag menar – det blir så krångligt att säga: din själs förra liv...”
      ”Ja, du kan säga ’ditt’ förra liv. Jag vill bara att du är medveten om skillnaden. Så, vad var det du hade funderat på?”
      ”Jo...” Matt viftade undan några närgångna bin. ”Min mamma är ju från Brasilien... Visste du det? Ja, vad vet inte du... I alla fall... Hon adopterades när hon var nyfödd, och för några år sedan fick hon veta att hon hade tretton biologiska syskon, så när du berättade... Hur länge är det sedan ’du’ dog som den där mamman?”
      ”Det är femtiosex år sedan.”
      Matt nickade som om han hade fått sin misstanke bekräftad. ”Min mamma är femtiosex år...” Han vågade knappt titta på Anante. Tänk om han var helt ute och cyklade.
      Anante la händerna på Matts axlar och tittade honom djupt in i ögonen. ”Min själs förra inkarnation var din biologiska mormor, ja.”
      Det började flimra för Matts ögon och han darrade och fick svårt för att andas. Han blev tvungen sätta sig ner på en omkullfallen trädstam. ”D-d-du, du är...” försökte han utan att kunna förmå sig till att uttala tanken till punkt.
      Anante satte sig bredvid honom och tog hans hand. ”Vi är inte släkt, Matt, men våra själar är det.”
      ”Jag tror jag svimmar...”
      ”Gör inte det”, sa Anante och sträckte sig efter en närbelägen vattenstinn lian. Han snittade snabbt upp den och lät vattnet skölja över Matts ansikte.
      Matt tog några klunkar av det lätt syrliga vattnet.
      Anante såg på Matt med stor ömhet. ”Men jag älskar dig som om du var mitt barnbarn.”
      ”Så”, sa Matt och strök vattnet från ansiktet, ”det är inte bara en slump att du har valt ut mig...”
      ”Inget är bara en slump”, påminde Anante om. ”När jag träffade Kate och började minnas mina tidigare liv, så sökte jag upp ’mina’ barn. De flesta är fortfarande i livet, den äldsta är sjuttionio. Jag ville se hur de hade det, men jag la mig inte i – det får deras skyddsandar sköta om det behövs. Men den yngsta, hon som jag aldrig hade fått uppleva i mitt mammaliv, eftersom ’jag’ dog när hon föddes, henne följde jag mer noga.”
      Anante gjorde en paus. Han var inte säker på hur mycket han skulle berätta för Matt. Hans inställning var fortfarande att Matt måste prata med sin mamma för att reda ut de problem som byggde murar mellan dem. Men kanske skulle det vara lättare för Matt att konfrontera sin mamma om han kände till mer om hennes bakgrund.
      ”Fortsätt”, bad Matt.
      ”Hon hade gift sig med din pappa och väntade barn när jag hittade henne. Hon hade adopterats och växt upp i en strikt katolsk familj som hon inte kände sig hemma i och hon ville bara komma bort från familjen. Hon visste inget om sin biologiska familj förutom att moderna hade dött när hon föddes och att pappan också var död. Hon tyngdes därmed redan som barn av skuldkänslor eftersom hon kände sig skyldig till att ha dödat sin egen mamma.”
      Matt tittade ner på sina händer. ”Det hade jag ingen aning om...”
      ”Nej, hon har aldrig pratat med någon om detta, inte ens din far. Maria, som ändrade sitt namn till det engelska Mary när hon gifte sig, gifte sig inte av kärlek; hon ville bara komma bort från barndomshemmet. Men din far är en god man och med tiden lärde hon sig att älska honom. Men hon har aldrig öppnat sig helt för honom.
      I alla fall, när jag hittade henne var hon lyckligare än hon vågade tro sig vara förtjänt av. Men graviditeten blev besvärlig de sista månaderna och hon blev övertygad om att hon skulle dö, precis som hennes mamma hade gjort. Hennes övertygelse om att förlossningen skulle bli hennes straff för sina synder bidrog mycket till att göra förlossningen så svår som hon förväntade sig. Men hon dog inte. Hon födde en flicka och började tro på att hon ändå hade fått en syndernas förlåtelse, men hon skulle aldrig föda något mer barn, den risken vågade hon inte ta.
      Två år senare flyttade de till USA, till Arkansas där din pappa hade fått ett nytt jobb, efter att hans kontrakt för vägprojektet i Brasilien gick ut. Och jag tappade kontakten med henne under några år, eftersom jag inte kunde resa på samma sätt som nu.
      Men så kom en av hennes skyddsandar till mig och bad mig att resa till Arkansas, till Little Rock. Jag visste knappt var Arkansas låg, men jag kunde engelska och lyckades med falska papper få jobb på det barnsjukhus som skulle bli den plats där du föddes.”
      ”Falska papper? Det trodde jag inte om dig, Anante”, sa Matt retsamt.
      Anante ryckte på axlarna. ”Om det är för en god sak, så... Och det var det. När din mor födde dig, två månader för tidigt och med hjärtfel, så fanns jag där...”
      Anante avbröt sig igen. Det han skulle säga härnäst kunde göra ont för Matt att höra. ”Jag var inte där för din mors skull utan för din”, fortsatte han ändå. ”Min uppgift var att se till att din mors skuldkänslor och därtill hörande oförmåga att ta dig till sig, inte skadade dig. Jag försökte hjälpa din mor också, men du kunde ha dött av bristen på kärlek från henne. Och det var inte så ditt liv skulle sluta innan det knappt hade börjat. Dina skyddsandar kunde inte göra något i den situationen eftersom det handlade om ett så subtilt hot. Det var därför jag blev inkallad, för att agera ett slags surrogatmamma som skulle se till att du fick tillräckligt med kärlek för att kompensera det inte din mamma kunde ge...”
      ”Så hon har aldrig älskat mig...”
      ”Det är inte sant. Innerst inne älskar hon dig mer än någon annan. Hon kan bara inte visa det. Hon hade bestämt sig för att lida, men insåg inte att hon därmed skapade lidande för andra också. Jag fanns där igen, fyra år senare, när du opererades för hålet i hjärtat och din mor hade gjort sig själv till en martyr som inte ens fick visa att hon var ledsen. Hon grät när hon trodde att ingen såg...”
      ”Ja, jag har då aldrig sett henne gråta...”
      ”Jag såg det...”
      ”Men min pappa då?”
      ”Han var överlycklig, även om han var orolig, för han hade verkligen längtat efter ett till barn – och helst en son. Du är sju år yngre än din syster och han hade börjat ge upp när din mamma slutligen meddelade att hon väntade barn igen. Och då var hon redan i femte månaden... Din pappa har alltid älskat dig, men han var fullt upptagen med sin karriär och kunde inte finnas hos dig så mycket som han önskade. Oron för hur det skulle gå för dig med hålet i hjärtat gjorde också att han inte vågade utveckla känslorna till fullo.”
      Matt skakade på huvudet. ”Varför ska det vara så komplicerat...”
      ”Det kallas mänskligt liv...”
      Matt tittade på Anante. ”Och utan komplikationer skulle vi inte lära oss något och utvecklas, och det är därför vi är här... Jag förstår. Men kan du berätta något mer om min mamma. Varför är hon så helt ointresserad av mitt liv och mina intressen? Hon verkar tycka att jag bara är en lösdrivare utan verklighetsförankring – och kanske har hon väl lite rätt i det; jag är både arbetslös och hemlöst och måste snylta på mina föräldrar, men... Jag önskar att hon åtminstone kunde låtsas intresserad...”
      ”Din mammas uppfostran som vit flicka i en medelklassfamilj har fått henne att betrakta indianer som halvmänniskor. Det är därför hon inte kan förstå ditt intresse för indianer. När jag försökte trösta henne där på barnintensiven, när jag såg henne gråta, så brydde hon sig inte om att jag faktiskt såg henne gråta. I hennes ögon var jag ingen.”
      Matt rynkade ögonbrynen. ”Det är precis den där nedlåtande inställningen som ibland har gjort mig så förbannad!”
      Anante la en hand på Matts arm. ”Ja, men hennes förakt för indianer är inte äkta, det är bara ett utslag av hennes uppfostran. I själva verket var den enda person hon kunde anförtro sig åt i barndomen, en indiankvinna som arbetade i hushållet. Denna kvinna varken förebrådde eller fördömde hennes känslor, tankar och ageranden. Hos denna indiankvinna kunde hon gråta ut och få tröst. Men om hennes adoptivmamma kom på henne med att hålla sig för mycket hos denna tjänstekvinna så kunde hon få motta både bannor och en örfil. Då lät hon sin ilska och hatet mot adoptivmodern gå ut över indiankvinnan. Trots det så var denna alltid förlåtande och tog henne i sin famn nästa gång hon sökte tröst.
      Men den här konflikten orsakade förvirring och irritation och din mamma vågade aldrig lita på sina egna känslor. Och det är därför hon inte ens vill höra talas om några indianer. Indianer är ytterligare en orsak till skuldkänslor för henne.”
      Matt suckade och nickade. ”Jag börjar förstå nu. Jag har slutat prata med henne om vad jag jobbar med, de gånger jag nu jobbar, eftersom jag alltid blev så besviken när hon viftade bort det... Och jag har trott att det berodde på att jag var ointressant för henne...”
      ”Hon straffar sig själv genom att stänga sig ute från ditt liv...”
      ”Jag kan inte ens minnas att hon någonsin kramat mig – jag tror det är därför jag har så svårt för kroppskontakt...”
      Anante nickade.
      ”Men jag förstår fortfarande inte varför... Jag tror du har utelämnat något, Anante.”
      Anante tittade på Matt och nickade än en gång. ”Ja, men det måste du prata med henne om...”