Kapitel 43

Det var den sextonde dagen. Natten då fullmånen hade spridit sitt magiska sken över jorden hade passerat.
      Matt hade pratat med Anante om vad som skulle hända om inte sfären återlämnades. Anante hade svarat som tidigare att då skulle han hämta den. Men han skulle ge dem två dagars respit. Matt var fylld av farhågor och onda aningar men försökte att ignorera dessa. Om inte Anante oroade sig, behövde inte han göra det heller. Anante fixar allt, försökte han intala sig. Egentligen var han mest bekymrad över att han snart skulle lämna den tillvaro och de människor han hade kommit att älska och till fullo blivit en del av.
      Matt hade aldrig haft särskilt lätt för att umgås med barn, vilket kanske berodde på att han själv som barn ofta varit sjuk och inte kunnat leka som andra barn. Här lekte alla – även de vuxna – och Matt hade äntligen hittat barnet inom sig och kunde släppa hämningarna och tumla runt med barnen.
      Loolingi fanns alltid i hans närhet och hade antagit en lite moderlig attityd gentemot honom; ibland begrep han inte sitt eget bästa, resonerade hon, så det behövdes någon som såg efter honom, och hon var både överbeskyddande och sträng.
      Hon talade om för honom när han borde vila, äta och bada, och hon talade om att hon inte gillade att han började bli skäggig. Haydens vildvuxna skägg hade hon funnit rätt lustigt, men det var inget för Matt att ta efter – att han inte hade med sig någon rakhyvel var ingen ursäkt. Achalah erbjöd sig att rycka ut skäggstråna, men den tortyren betackade sig Matt för och fick istället en liten diyatekniv att raka sig med. Raklödder åstadkom han med den rot som också användes som tvål och schampo. Lyckligtvis hade han inget hår på bröstet och att han var lite hårig på armar och ben, det kunde Loolingi i alla fall tolerera – i själva verket tyckte hon och de andra barnen att det var oerhört lustigt att skåda Matts grimaser när han skulle tvinna fibrer genom att rulla dem på låren och oundvikligen och oupphörligt blev luggad. Till slut smög han iväg och rakade benen i all hemlighet. Trodde han. Achalah hade sett honom och kom med gliringar, och Matt hotade att strypa honom om han avslöjade något för Loolingi.

      Efter den lite pinsamma incidenten med Achalah under vandringen till den gamla panahen, hade Matt och Achalah blivit bästisar på ’shamaha’-vis och Matt accepterade att Achalah gav honom en vänskaplig puss ibland. De deltog i diverse upptåg tillsammans med andra unga män och kvinnor och alla pussade på varann när de kände för det.
      Massage var också ett naturligt inslag i alla relationer, och Matt hade övervunnit sin blyghet och lärt sig att både ge och ta emot denna typ av kroppskontakt. När han berättat att han snart skulle bli morbror igen hade han fått lära sig en särskild babymassage. Det fanns inget spädbarn i familjen, men han fick öva på ettåringen som ofrånkomligen somnade medan han höll på, och det var precis som det skulle. Att han själv ofta somnade under Achalahs händer tyckte han däremot var ganska pinsamt – även om han började vänja sig.
      Nu hade Achalah varit borta i två dagar och Matt saknade honom. Och Anante hade varit borta när Matt vaknade på morgonen. Han försvann ofta på det där viset men kom alltid tillbaks efter några timmar. Nu började emellertid Matt undra om han kunde ha gett sig av för att hämta sfären. Hur det nu skulle gå till. Det hade Anante inte velat tala om. Men Matt trodde ändå inte att han skulle ge sig av utan att säga något – han var säkert ute på en av de vanliga utflykterna.
      Matt låg fortfarande i hängmattan när han såg Achalah komma och han la märke till att denne inte verkade lika munter som vanligt, och att han satte sig för sig själv under en palm var heller inte likt honom. Så Matt bestämde sig för att gå till honom och höra efter vad som stod på.
      När Matt kom närmare, såg och hörde han att Achalah spelade på en liten flöjt. En sorgsen melodi, tyckte Matt
      Achalah sken i alla fall upp när han såg Matt och bad honom sätta sig.
      ”Vad spelar du?” frågade Matt.
      Achalah ryckte på axlarna. ”Jag bara testar flöjten. Jag gjorde den på hemvägen. Vad tycker du, ska jag göra ett hål till?” Han började spela igen, en lite gladare trudelutt.
      Matt lyssnade en stund. Sedan frågade han: ”Vad hände?”
      Achalah slutade spela och bligade på honom under luggen. ”Pawani ville inte träffa mig mer”, sa han utan omsvep.
      ”Varför?”
      ”Han ska gifta sig.” Achalah började borra ett nytt hål i flöjten.
      ”Åh... Det var ju tråkigt...”
      Achalah ryckte på axlarna. ”Det tyckte inte han...”
      Matt log och la en hand på Achalahs axel. ”Jag tror nog du hittar någon ny...”
      Achalahs blick övergick på ett subtilt men omisskännligt sätt från sorgsen till utmanande.
      Matt skakade sakta på huvudet. ”Nej, du är för ung för mig, Achalah...”
      ”Jag är snart arton…”
      ”Jo, men...” Matt visste inte vad han skulle säga.
      ”Du kanske är Anantes pojkvän”, sa Achalah med ett leende.
      Matt slog genast ifrån sig. ”Nej, nej, vi... Vi har inte ett sådant förhållande. Nej.”
      ”Varför inte? Har du frågar honom?”
      Matt stirrade på Achalah som om han tyckte att han var alldeles nipprig, men Achalah såg bara allvarligt intresserad ut. För honom var frågan inte det minsta provokativ eller konstig. ”Nej...” sa Matt och undvek Achalahs blick.
      Achalah ryckte på axlarna. ”Men jag tror att Anante skulle behöva någon. Han har ingen kvinna heller, så vitt jag vet. Han är ensam för mycket, det är vad jag tycker. Och oroar sig för hur han ska rädda världen. Han borde roa sig mer, koppla av och njuta av livet. Som jag.” Achalah log sitt vanliga bländvita, sorglösa leende.
      Matt svarade med ett något mindre leende. ”Har du sagt det till honom?”
      Achalah himlade med ögonen. ”Alla säger det till honom...”
      Just då blev de avbrutna av Vakuni och Tusnim som utmanade dem på fruktkorgspel.
      När Matt första gången spelade det spelet insåg han inte sitt underläge på en gång, eftersom han inte visste hur det egentligen gick till. För honom såg det bara ut som en variant av basketboll och det var han ganska bra på. Skillnaden var att man spelade med frukter och att allt man skulle göra var att få flest frukter i korgen som satt uppbunden i ett träd. Samtidigt som man skulle förhindra att det andra laget fick i sina frukter. Det som var lite irriterande var att korgen satt så högt upp att grenarna var i vägen. Men det skulle vara så påstod alla, det blev mer spännande då. Och det var väl lika frustrerande för alla. Trodde Matt. Tills han hade lärt sig levitera småstenar och Achalah förklarade att nu skulle han klara fruktkorgspelet bättre också. För naturligtvis gick det inte bara ut på att kasta bra, man skulle kunna styra också.
      Och nu kunde Matt det.
      Barnen agerade hejaklack och hejade på bägge lagen helt urskiljningslöst. Utom Loolingi som bara hejade på Matt. För första gången vann Matt och Achalah och Matt lät sig hyllas med applåder och kullerbyttor. Och sprang ett ärevarv runt panahen med Loolingi stående på hans axlar.
      Resten av dagen tillbringades med diverse sysslor och mer lek och Matt försökte undvika att tänka på samtalet han hade haft med Achalah – som förresten tycktes helt ha glömt den olyckliga historien med Pawani. Han försökte också undvika tanken på att han, förmodligen, snart skulle bli tvungen att åka hem.
      Visserligen sa Anante att han inte var tvungen – det var upp till Matt att ta det beslutet när det blev dags – men samtidigt hade han fått ett uppdrag och han ville inte svika Anante. Men om inte Miss Gibbons, eller någon annan, kom för att hämta honom, hade Matt ingen aning om hur han skulle komma hem. Anante hade försäkrat honom om att han skulle bli hämtad och han hade förmodligen rätt; hans pappa skulle naturligtvis skicka någon för att ta honom hem, även om inte sfären återlämnades. Men det är ingen mening med att bekymra sig, försökte han övertyga sig om. Allting löser sig, som Achalah sa.
      Anante kom tillbaks från sin utflykt på eftermiddagen och han och Matt hjälpte till att göra phalamrita, som skulle jäsa till nästa dag. De skulle ha en fest på kvällen då, fick Matt veta. Han vågade inte fråga om det var en avskedsfest för honom som skulle hållas.
     
      När skymningen började närma sig sökte Matt upp Anante som satt under sin favoritpalm.
      ”Anante...” Matt satte sig på knä framför honom. ”Vad gör du?”
      Anante höll upp ett litet stycke bergkristall. ”En jaguar”, svarade han.
      Matt tog bergkristallen och tittade närmare på den. Den var cirka två gånger en centimeter och den såg ut som en vanlig sexkantig bergkristall.
      Förbryllad såg han frågande på Anante.
      ”Håll upp den mot ljuset.”
      Matt höll upp bergkristallen så att en av kvällens sista solstrimmor föll på den. Då såg han, inne i kristallen, formen av en jaguar. Han vred och vände på kristallen och såg att jaguaren var tredimensionell, som en minimal skulptur.
      ”Den är inte klar än”, sa Anante. ”Jag har inte fått dit morrhåren...”
      ”Den är fantastisk”, sa Matt och lämnade tillbaks den. Han behövde inte fråga hur Anante bar sig åt. Vid det här laget hade han vant sig vid tanken att ’se, och det blir förverkligat’.
      ”Var det något du ville prata med mig om”, undrade Anante.
      Matt ryckte till och rodnade som om han blivit tagen på bar gärning. ”Äh... jo...” Han tittade på Anante men slog snabbt ner blicken igen. ”Det var inget viktigt...”
      ”Säkert?”
      Matt sneglade på Anante. ”Du kan ju läsa mina tankar ändå...”
      ”Men jag gör det inte.”
      ”Och min aura...”
      ”Den kan vara svår att undvika ibland.”
      Matt suckade.
      ”Du måste säga det, Matt”, sa Anante och granskade bergkristallen.
      Matt la sig på rygg i en driva av vissna löv. ”Jag klarar det inte”, sa han och kastade upp ett par nävar löv i luften. De landade över hela honom.
      ”Så då tänker du begrava dig i en lövhög?” undrade Anante roat.
      Matt blåste undan ett löv från näsan, men svarade inte.
      Anante stoppade bergkristallen i en liten påse som han fäste i bältet och tittade sedan intensivt, men tålmodigt, på Matt.
      Matt spelade död och begravd och när Anante insåg att det kunde behövas drastiska åtgärder för att få liv i honom igen, så kastade han sig över honom.
      Han satte sig på Matts mage och placerade händerna ovanför hans axlar. Matt upphörde att andas men stirrade storögt. Anantes diyate nuddade vid Matts haka och avgav ett svagt sken som fick bådas ögon att glimma lite extra i dunklet. Anante tittade ner på Matt och hans hår var som en glänsande svart sidenridå som omgärdade deras ansikten och hindrade insyn.
      ”Om jag kysser dig nu, svimmar du då?” frågade Anante.
      ”Ja...” Matt hörde knappt sitt svar över dånet från blodet som pulserade i hans öron.
      Anante böjde armarna och kysste Matt på munnen. Långsamt, ömt och sensuellt. Sedan tittade han på Matt. ”Du svimmade inte.”
      ”Joodå”, hävdade Matt andlöst. ”Jag är medvetslös. I koma.”
      Anante klev av från Matts mage och satte sig bredvid honom istället. ”Var det som du hade tänkt dig?” frågade han försiktigt.
      Matt svarade inte. Han hade fullt upp med att återfå kontrollen över sin medvetslösa kropp. Med viss möda satte han sig upp och la armarna om knäna. Sedan la han huvudet mot armarna och tittade på Anante med tårar i ögonen.
      ”Aj, då”, sa Anante. ”Blev det så fel?”
      Matt skakade på huvudet. ”Nej... Jag bara...” Han suckade och gömde ansiktet mot knäna.
      Anante flyttade sig alldeles intill honom, borstade bort de vissna löven från Matts rygg och drog honom mot sig.
      Matt släppte greppet om knäna och lät sig omfamnas.
      ”Så här är det”, viskade Anante mot Matts hår. ”Vårt förhållande är ’shamaha’, det kan innehålla allt. Jag kan vara din bror, lärare, mormor, kompis eller älskare. Allt är möjligt. Om du vill.”
      Matt nickade. ”Det känns bara så förvirrande... Jag är inte van vid sådana allt-i-ett-förhållanden.
      ”Du kan ju utesluta mormorsbiten om det kan underlätta...”
      Matt satte sig upp och tittade på Anante. ”Jag försöker komma över det”, sa han och log.
      ”Bra. För jag vill helst inte vara din mormor...”
      ”Jag älskar dig, Anante.”
      Anante kramade Matts hand och log ömt. ”Jag vet.”
      ”Men du säger att det är upp till mig hur vi ska ha det. Jag förstår inte det – du har ju också en vilja...”, fortsatte Matt.
      Anante nickade. ”Och?”
      ”Och det fattar ju jag att jag inte har en chans att vinna över din vilja.”
      ”Det handlar inte om att ens vilja ska ’vinna’, och den andra då ’förlora’”, förklarade Anante. ”Den ende som ’förlorar’, är den som aldrig bestämmer sig för vad han vill.”
      ”Jamen”, utbrast Matt, lätt frustrerad för att Anantes resonemang ofta var så självklara men ändå fullkomligt obegripliga och att han visste att han alltid skulle bli överbevisad. ”Om jag vill en sak och du något helt annat, så kan det ju ändå inte bli som båda vill!”
      ”Varför inte?”
      Matt stönade och slet sitt hår.
      Anante skrattade. ”Det är faktiskt rätt kul att retas med dig ibland.”
      Matt blängde på honom. ”Men erkänn att jag har rätt nu då, för en gångs skull!”
      ”Nix.”
      Andas lugnt, tänkte Matt. ”Okej. Vi avstår från att diskutera din vilja nu, eftersom den förmodligen inte följer normala sannolikhetslagar”, sa han sammanbitet. ”Vi tar istället min vilja kontra någon annan normalmänsklig snubbe. Om jag säger till honom att jag vill att han blir min älskare, och han säger: ’Aldrig i livet!’ Vems vilja tror du blir verkställd då?”
      ”Bådas.”
      Matt kvävde ett skri av vanmakt och skar tänder så det gnisslade.
      ”Men självklart”, sa Anante. ”Om någon säger så till dig, då vill du väl ändå inte längre ha honom till älskare, eller?”
      ”Jag kanske är jävligt envis och inte ger mig så lättvindigt. Jag kan visst vilja ha honom ändå.”
      ”Då blir det så.”
      ”Fast han fortfarande inte vill?”
      ”Absolut.”
      ”Jag ger upp!” Matt tippade omkull i lövhögen igen.
      ”Ska jag tala om hur det fungerar?” frågade Anante.
      ”Om du vill. Jag kan knappast hindra dig.”
      Anante la sig ner bredvid Matt. De låg sida vid sida på rygg och tittade upp genom lövverket på den nu svarta himlen. Det var för ovanlighetens skull stjärnklart och månen hade precis tagit sig upp över bergen i öster.
      ”Du vet att det finns en massa stjärnor och planeter och galaxer där ute”, började Anante.
      ”Mhm.”
      ”Jag har också nämnt att det finns mer än ett universum.”
      ”I det där tältet du pratade om, ja. Fast jag är inte så säker på att jag kan greppa det där.”
      ”Okej. Då ska jag göra det ännu knepigare. Tänk dig att varje universum finns i ett oändligt antal näst intill identiska upplagor.”
      ”Lätt som en plätt.”
      ”Känner du till något om kvantmekanik?”
      ”Bara att det är någon sorts ny fysik. Det är inte mitt ämne.”
      ”Men kanske är det det ändå. Fysikerna har nu äntligen börjat få lite kläm på det här med verkligheten – precis som du. Och en av de nya teorierna handlar just om parallella världar...”
      ”Aha...” Matts hjärna började återhämta sig nu och plötsligt förstod han vart Anante ville komma. Han vände sig om och stöttade sig på armbågen så han kunde titta på Anante. ”Menar du att min vilja, eller någon annans motsatta vilja, blir förverkligad i en parallell värld? Är det vad det handlar om.”
      ”Alldeles rätt.”
      ”Wow!” Matt satte sig upp. Han såg sig om, tittade på stjärnorna och palmernas och de andra trädens blad som blänkte fuktiga i månskenet. Han tänkte och tänkte och kände hur han började svettas av ansträngningen att försöka förstå. Han vände sig mot Anante – som fortfarande låg på rygg och såg ut att ha somnat. ”Jag tror inte jag fattar ändå”, viskade han.
      Anante öppnade ögonen och satte sig upp. ”Rent teoretiskt handlar det om att verkligheten skapas utifrån varje enskild möjlighet och att varje möjlighet blir förverkligad i var sin verklighet. Allt du kan tänka dig blir till därför att du har tänkt tanken. Överväger du inte ens att det finns en valmöjlighet så blir det naturligtvis aldrig annat än som du tror att det måste vara. Förstår du? Första steget i att förverkliga något är att tänka sig möjligheten att det kan bli verkligt.”
      ”Men varför upplever jag då inte den andra verkligheten om det är den jag vill ha?”
      ”Du upplever alla verkligheter, alla möjligheter, men du kan inte uppfatta mer än en verklighet i taget. Det är en mänsklig brist som förmodligen är en välsignelse. ”
      ”Men du kan uppfatta flera verkligheter?”
      ”Inte en chans. Enda skillnaden mellan dig och mig, är att jag kan frigöra mig från den verklighet jag lever i och gå in i den Sanna verkligheten, där jag kan veta allt. Men jag kan inte uppleva mer än en verklighet i varje givet ögonblick. Även jag har mina mänskliga begränsningar.”
      ”Jag vet inte om jag ska bli besviken eller glad över detta erkännande”, sa Matt allvarsamt. ”Om du påstår att du är lika mänsklig som jag så känner jag mig bara ännu dummare när jag inte fattar vad du snackar om. Å andra sidan vill jag kunna prata med dig om vanliga mänskliga dilemman utan att det känns som om det är för fjuttigt för att ta upp med en sån som du.”
      ”Fjuttigt? En sån som jag?” Anante skakade på huvudet och la en hand om Matts nacke. ”Det finns inget som är för fjuttigt – allt som är viktigt för dig är viktigt för mig. Och vad då ’en sån som jag’? Jag är jag och jag vill inte att du ska ha en sån överdriven respekt för mig att du inte vågar säga det du vill säga. Jag har en del ömma punkter jag också, ska du veta.”
      Matt lyste upp. ”Verkligen? Vad skulle det vara?”
      Anante log. ”Du vill bara ha en hållhake på mig.”
      ”Absolut.”
      ”Så du kan idka utpressning mot mig...?”
      ”Självklart!”
      ”Så då säger jag inget.”
      ”Fegis.”
      ”Låt mig påminna om att du också fortfarande håller inne med en hel del...”
      Matt kände att han rodnade. ”Men du vet ändå...”, sa han defensivt.
      Anante skakade på huvudet. ”Jag är tillräckligt god psykolog för att kunna ana vissa saker, men jag lovar att jag läser inte dina tankar. Men det viktiga är att du måste lära dig att våga vara, och stå för, den du är och vad du vill.”
      Matt suckade. ”Jag vet.”
      ”Jag vet att du vet. Jag vill bara säga: Stäng inte inne dina känslor, Matt.” Anante plockade fram den lilla bergkristallen med jaguaren. ”Du är som den här ibland”, sa han och la den i Matts hand. ”Är du en bergkristall eller en jaguar? Vilken visar mest känslor? Ta den där. Så småningom lär du dig att få fram jaguaren ur bergkristallen. Med morrhåren intakta.”
      Matt slöt handen om bergkristallen och nickade sakta.
      Anante tittade upp mot trädtopparna. Månen, som fortfarande var nästan full, hade nu kommit en bit upp på himlen och spred sitt reflekterade ljus över jorden. Månen i vars skugga Nefi vakade över människorna och särskilt över honom.
      ”Det har gått sexton dagar nu”, sa han och kände att Matt såg på honom. ”I morgon ska jag hämta sfären.”