Kapitel 41

Livet i panahen återgick till det normala och Matt, som för varje dag utvecklade sin förmåga att lyssna, blev en del av det normala. Han blev en i familjen och det enda som förväntades av honom var att han själv tog ansvar för sina egna behov. Vilket bland annat innebar att han själv fick skaffa mat om han var hungrig eftersom det inte existerade några bestämda mattider och de flesta vuxna över huvud taget inte åt särskilt ofta.
      Men han var alltid välkommen att delta om några samlades för att äta och samtala och man delade på det man hade. Och om någon fick lust att baka det speciella brödet så var det fritt för vem som helst att ta av det. Matt var emellertid medveten om att han åt mest och bad därför Vinaja att lära honom baka brödet själv, vilket hon gärna gjorde.
      Han pratade också med henne om att han kände sig osäker på vad som förväntades av honom. Han ville göra rätt för sig, som han uttryckte det. Men ingen krävde något av honom, eller ens bad honom om hjälp med något och när han hade pratat med Anante om det hade han bara fått till svar att han skulle göra det han ville. Och rätt snart hade Matt upptäckt att ingen bad någon om hjälp och ingen frågade om de kunde hjälpa till; man bara gjorde det som behövde göras.
      Och det var en alldeles riktig iakttagelse, hade Vinaja sagt. Alla i familjen stod i ett ’shamaha’-förhållande till varann, vilket innebar att man varken förväntade sig eller krävde något av någon annan. Var och en tog sitt ansvar och när man hjälpe till med något så var det helt och hållet för att man ville det. Det var så naturligt att man varken tackade eller kände något behov av att gengälda tjänsten. Om någon ville tillbringa hela dagen med att ligga i hängmattan och rulla tummarna så var det helt okej, att komma med förebråelser var något helt främmande i familjen. Och om Matt kände sig onyttig så var det hans val, men det fanns inget som helst fog för den känslan ur någon annans synvinkel.

      Matt lärde sig också att ingen någonsin var så upptagen att han eller hon inte hade tid att prata eller gå och bada eller vad som helst som någon annan föreslog. Om han eller hon ville det så gjorde man det, även om det innebar att lämna något halvfärdigt. Ibland kunde någon annan göra färdigt det halvfärdiga arbetet. Och till och med när det gällde personliga saker som att fläta bälten eller göra keramikskålar, så tog ingen illa upp om någon annan gjorde ett inhopp. Alla ägodelar utom de man bar på kroppen var allmänna, men om flera hade samsas om att tillverka ett bälte var det den som behövde det som fick det, ibland kunde det till och med vara någon som inte ens hade medverkat till att skapa det.
      Efter några dagar hade Matt kommit över sin känsla av att vara onyttig och stå i tacksamhetsskuld. Han hjälpte till med olika sysslor och fick lära sig olika hantverk, men mest pratade han. Alla svarade gärna på Matts alla frågor, men han märkte att de ibland tyckte att hans frågor var besynnerliga och han insåg ganska snart att ingen bekymrade sig om då och sedan, eller liv och död. Man levde helt enkelt just här och nu. Mer förvånande var ändå att de inte heller ägnade särskilt mycket tid åt andliga övningar. De mediterade ibland men utan att egentligen försöka fördjupa sin andlighet eller söka upplysning. För dem var meditationen mer som en form av ett telefonsamtal till någon avlägsen släkting och en energikick. Alla tycktes ha hittat sin nivå av andlighet och var nöjd med den. Och de hade ingen som helst önskan att förändra sina liv på något sätt, för som Vinaja sa, då skulle de redan ha gjort det. De yngsta barnen hade förståss fortfarande inte hunnit finna sin slutgiltiga plats i livet, och även om en vuxen kunde få för sig att bryta upp, så befann sig alla exakt där de ville vara just nu.
      Med Ayusam hade Matt, sedan han kommit över blygheten, pratat i timmar om dennes liv och familjens historia. Han fick ta del av historien om hur Nefi för nästan tvåhundra år sedan sökt upp den lilla indianbyn långt inne i regnskogen. Nefi hade valt denna lilla grupp därför att de var de mest isolerade människor de hittat och det var denna ursprunglighet som dessa indianer besatt som Nefi eftersökte. Utan inflytande från den stora världen med sin fixerade världsbild skulle Nefi ha möjlighet att återställa människans ursprungliga andlighet, den som hade gått förlorad med Nefis ’förbättringar’. Nefi anade att människan trots de senaste årtusendenas strävan efter att uppnå materiellt välstånd och makt och att ’bli som gudarna’, fortfarande inom sig bar kunskapen om den Sanna makten och den Sanna gudomligheten. Samtidigt som människan för sextusen år sedan nådde en av sina materiella höjdpunkter hade Nefi återupptäckt sin egen bortglömda Sanna form, sin andlighet. För dem hade det tagit tusentals år att nå till den nivå de nu befann sig på, men de trodde att människan hade möjlighet att uppnå denna utveckling på betydligt kortare tid. Särskilt om de fick lite hjälp. Att börja med en liten isolerad indianstam var ett sätt att påverka utan att skrämma och skapa ännu mer rädsla, vilket skulle ha ytterligare avlägsnat människorna från sin Sanna form.
      Indianerna i den lilla byn hade i århundraden inte haft mer än sporadiska kontakter med medlemmar ur andra indianstammar och de hade aldrig upplevt våld eller förtryck och materiell makt var för dem främmande, och någon egentlig rädsla kände de inte.
      Främlingarna hade tagits emot med nyfikenhet och tillit, och deras budskap hade accepterats och lett till utvecklandet av en världsbild som inte kände några gränser.
      Under några årtionden besökte Nefi människorna och lärde sig själva mer om det Godas och det Sannas makt. Tills den dag då okunskapen och ondskan utplånade hela byn och även blev två Nefis död.
      ”Sedan fanns det bara jag kvar”, sa Ayusam. ”Jag flydde med sfären och såg inte en människa på femtio år, Nefi var min enda kontakt och den skedde via sfären. Men när min son dödades för att han ville sprida kunskapen, då bröt jag kontakten med Nefi. Men...” Ayusam log vemodigt. ”Min sonson, som sett sin far dödas framför hans ögon, ville inte ge upp. Han skulle ta vid och fortsätta sin fars mission, men utan den naivitet som hade blivit hans fars död. Anante – som hette Visisya då – var sju år när han blev Nefis lärjunge. När han kom hem och talade om att hans far hade blivit dödad och jag vägrade att medverka till att han fick kontakt med Nefi , sa han till sin mor att han själv skulle söka upp Nefi och sedan gick han in i skogen och var borta i tre veckor. Hans mor var orolig och hon var gravid i sista månaden och kunde inte ge sig av för att söka sin son, men jag försäkrade henne om att han skulle klara sig och komma tillbaks när han var redo. Redan när den pojken föddes hade jag förstått att han besatt den Sanna makten utan att ens behöva undervisas om den. Samma dag som hans syster Vinaja föddes kom Anante tillbaks. Då hade han av Nefi fått namnet Yataya som betyder upplyst. Sedan dess har han varit den mest utvecklade av oss, men samtidigt också den som oroat sig mest och tyngts av ett självpåtaget ansvar för hela mänskligheten. Man kan tro att Anante är lycklig, men djupt inom sig bär han sorgen efter sin far, och det enda som kan hela den sorgen är att fullfölja faderns mission. Att sprida kunskapen till hela mänskligheten, att återuppväcka kunskapen...”
      Anante bekräftade att det nog var så, och att det var därför han hade begått den lilla fadäs som ledde till att USA:s försvarsministerium beordrade en expedition in i regnskogen för att undersöka vad som försiggick där.
      ”Vad då för fadäs?” undrade Matt. ”Jag trodde du var ofelbar.”
      Anante log lite förläget. ”Ingen är ofelbar, Matt. Och det värsta är att jag tror att undermedvetet ville jag att det skulle hända...”
      Vad som hade hänt ett par månader tidigare var att Anante befann sig i närheten av den stora radioteleskopanläggningen ’Very Large Array’ i New Mexico. Han hade suttit och tittat på detta verk, ett reslutat av mänsklighetens strävan efter att finna svar, och känt sig djupt sorgsen. Varför skulle människorna öda århundraden och årtusenden med att söka svar i den kosmiska rymden, när alla svar fanns i den inre rymden, i människornas glömda sinnen.
      Han hade kontaktat Nefi för att än en gång vädja om deras bistånd. Det var denna tankesignal som trotsade vad som troddes vara möjligt och uppsnappades som ett oförklarligt men reellt fenomen och som skulle ha förblivit ouppklarat om inte Anante hade insett möjligheten han hade öppnat. Anante märkte att signalen uppsnappades och först hade han hoppats att den skulle avfärdas och glömmas bort. Men när han sedan återvände hem till regnskogen föddes efter många timmar av konsulterande med hjälparna och ledsagarna ett beslut att trotsa Nefi och låta människorna få en liten glimt av vad som var möjligt.
      Egentligen var det bara tidpunkten för avslöjandet som han och Nefi var oense om. Båda visste att det blev allt svårare för familjen att hålla sig gömd för omvärlden; exploateringen av regnskogen krympte frizonerna för varje dag och varje uppbrott innebar en påfrestning för alla. De skulle säkert kunna hålla sig undan i tjugo år till, men förr eller senare var konfrontationen oundviklig. Nefi ville dra ut på det i det längsta, men Anante ville få det överstökat. Att själv initiera mötet med omvärlden var bättre än att överrumplas.
      Så vid sin nästa kontakt med Nefi hade han avsiktligt styrt både sin och Nefis signal via radioteleskopet. Och eftersom den första signalen inte hade avfärdats eller glömts sökte man ibland på den frekvensen hur osannolik den än tycktes vara, och Anante passade på just i ett sådant ögonblick.
      ”Så det var alltså inte bara en slump”, konstaterade Matt. ”Så varför kallar du det en fadäs? Du lyckades ju uppmärksamma astronomerna på att det fanns något att undersöka...”
      ”Det var bara det att jag missbedömde rädslans makt. Min tanke hade varit att radioastronomerna skulle sprida upplysningen om att det fanns en källa till en tankekraft ute i rymden och att den stod i förbindelse med jorden. Jag ville att Nefi skulle ryckas upp ur sin passiva roll som iakttagare och verkligen genomföra sitt ursprungliga projekt för mänsklighetens räddning. Istället tog rädslans makt över i form av USA:s förvarsministerium. Och de ville inte dela med sig av upptäckten, utan skickade en CIA-expedition för att söka svar medan resten av mänskligheten skulle hållas ovetande.
      ”Det låter likt dem”, nickade Matt. ”Och det tragiska är att min pappa är en av deltagarna i det där spelet...”
      ”Din pappa har länge velat dra sig ur...”
      ”Det har han aldrig sagt. Vi pratar sällan om hans jobb eftersom jag inte alls kan förstå det, men han har alltid försvarat det och låtit så himla patriotisk och lojal. Är du säker på att han vill sluta? Och hur kan du veta det?”
      Anante ryckte på axlarna. ”Jag pratar med hans skyddsandar ibland. De säger att han har burit en avskedsansökan i sin portfölj i tre år..

Dagarna gick fort. Det regnade nästan oavbrutet och ibland även över panahen. Och då dansade man i regnet och sjöng sånger och blev blöta och yra. Fester av mer eller mindre livade slag hölls då och då oavsett väder. Matt lärde sig jonglera med brinnande facklor och få småsaker att levitera. När han alldeles utan hjälp lyckades få sin första barkflisa att både brinna och sväva i luften och han fick applåder, stärktes han självtillit enormt och han började öva på större och tyngre föremål. När han fick en sten stor som ett hönsägg att cirkulera en decimeter ovanför marken var han mäkta stolt, och ingen antydde något om att det var en bagatell.
      Det insåg han själv några dagar senare när han såg barnen leka.
      De var sju barn i åldrarna tre till nio år som dansade runt en korg med frukt. Matt satt en bit ifrån och njöt av vädret som för en gångs skull var soligt även utanför panahen. Han hade blivit så van vid att utan problem förstå allt som sades eller sjöngs att han ibland lät bli att lyssna, för att istället bara sitta i egna tankar. Han brydde sig alltså inte om att lyssna på innebörden i barnens sång utan lät sången bara vara en ljudkuliss.
      När de första frukterna började sväva upp ur korgen tittade han bara roat för det var inget nytt. Att frukterna dansade runt i luften innanför barnens cirkel och att till och med korgen förenade sig kunde lätt förklaras av att alla barnen samverkade. Däremot blev han riktigt imponerad när korgen sakta sjönk ner till marken och frukterna en efter en staplades som ett torn i den – det hade han inte sett förut. Och medan han fortfarande förundrades över denna precisionsövning så hände det som fick honom att verkligen inse att en leviterande sten inte var så mycket att yvas över.
      Hand i hand dansade barnen runt och plötsligt märkte Matt att det minsta barnet – en treårig flicka – inte längre vidrörde marken. Matt blinkade och trodde inte sina ögon. Det var inte alls så att flickan lyftes av de som höll henne i händerna eftersom hon själv höll armarna böjda och omöjligtvis skulle kunna hålla sig svävande på det viset. Även om Matt hade lärt sig att allt var möjligt så visste han också att allt var mer eller mindre sannolikt; och han bedömde att det var mer sannolikt att flickan verkligen leviterade än att hon hölls uppe av muskelkraft. En stund senare leviterade även Loolingi, som var en av deltagarna i ringdansen, och när hon släppte taget och lösgjorde sig från ringen, då fanns det inga tvivel längre.
      Matt sökte upp Anante som låg i sin hängmatta och tycktes sova.
      Men han öppnade ögonen innan Matt hann säga något. ”Ja, de leviterar”, sa han. ”Du skulle ha lyssnat på sången...”
      Matt övade i timmar men lyckades till sin stora förtrytelse inte lyfta sig en millimeter. Men han fick i alla fall barnen att vrida sig av skratt när han hoppade och skuttade och försökte flyga med flaxande armar och grimaser. Och när han låg raklång på rygg, alldeles knäckt av sina ansträngningar överöste de honom med kilovis av blomblad ur tomma luften.
      ”Du anstränger dig för mycket”, sa Anante när Matt beklagade sig. Spexandet med barnen var inga seriösa försök, utan för det mesta försökte Matt med meditation, men ingenting hjälpte. ”Det kommer när du utan tvivel vet att du kan göra det.”
      Så Matt lät levitationen bero, det fanns viktigare saker han behövde lära sig.
      Men varje kväll tittade han mot himlen och när inte molnen skymde kunde han konstatera att tiden för fullmånen närmade sig alltför fort.