Kapitel 45

Anante hade bara varit borta några timmar när Matt såg honom komma ut ur skogen. Han sprang fram till honom.
      ”Skulle inte du hämta sfären?”
      ”Det har jag gjort”, svarade Anante. ”Jag har just återbördat den till sin plats.”
      Matt häpnade men tvivlade inte på Anantes ord. ”Det gick snabbt...”
      Anante log. ”Det fanns inga metertjocka stålväggar, som du sa...”
      ”Nähä...”
      ”... Knappt en halvmeter ens...”
      ”Jamen, då så, det underlättade förstås...”
      ”O, ja.”
      Matt himlade med ögonen. ”Okej, jag ska inte fråga hur du bar dig åt. Men... Du ser lite trött ut...”
      Anante nickade. ”Det var en lång resa. Men jag vill prata med dig. Vi går till hängmattorna...”
      Matt gick och hämtade några Cetana-frukter och satte sig sedan i sin hängmatta.
      Anante åt en frukt och försjönk i meditation några minuter.
      Matt hade aldrig sett Anante trött förut och han förstod att Anantes resa – hur den nu hade gått till – hade inneburit en stor energiförlust. Anante hade pratat om hur energikrävande det kunde vara att vistas i miljöer och bland människor som styrdes av rädslans makt. Det var kanske det, snarare än själva resan, som hade tärt på Anantes krafter.
      Men efter mindre än tio minuter öppnade Anante ögonen och såg på Matt med ny energi. ”Det är skönt att vara hemma”, sa han.
      Matt nickade. ”På tal om hemma”, sa han. ”Träffade du min pappa?”
      Anante satte sig upp i hängmattan. ”Jag såg honom genom fönstret. Jag tror han kände igen mig.”
      ”Han har förstås sett dig på videoinspelningarna...”
      ”Jag tror han kände igen mig från tidigare också.”

      Matt höjde på ögonbrynen. ”Menar du... från Little Rock? Har han också kommit på det?”
      ”Ja.”
      ”Hm. Men du pratade inte med honom?”
      ”Jag hade gärna velat, men det var inte rätt tid och plats. Dessutom fanns inte sfären i Langley, den hade skickats till Pasadena.”
      ”Kalifornien? Har du varit till Kalifornien?”
      Anante nickade. ”Det var där sfären fanns...”
      ”Synd att inte jag fick följa med... Hur var vädret?”
      ”Soligt. Och jag gjorde en sväng om Huntington Beach och kollade surfvågorna. Gillar du att surfa, Matt? Vi kan åka dit när saker och ting lugnat ner sig...”
      ”Tja...” Matt trodde att Anante drev med honom, men han var inte säker. Det var inte alltid lätt att avgöra om Anante skämtade eller om han var allvarlig. Och efter gårkvällen var han inte säker på någonting längre. Det som hänt kvällen innan kändes fortfarande overkligt för honom, men för att över huvud taget kunna prata och umgås naturligt med Anante hade han tvingat sig till att låtsas oberörd – som om det var en bagatell, vilket det inte var. ”Jag har bara provat ett par gånger och det gick inget vidare...” sa han som svar på Anantes fråga.
      ”Jag kan lära dig.”
      ”Kan du surfa?”
      ”Visst. Jag älskar att surfa. Att känna kraften i vågen och doften av saltvatten som sitter i länge i håret. Det ger verkligen en kick.”
      Matt visste fortfarande inte vad han skulle tro. ”Jag hänger gärna med”, sa han utan att låta överentusiastisk.
      ”Men som sagt”, fortsatte Anante. ”Det får bli vid ett senare tillfälle...”
      ”Har du det där på dig när du surfar?” avbröt Matt och syftade på Anantes ländkläde.
      ”Nej, då har jag shorts. Såna där som torkar snabbt.”
      Matt började skratta.
      ”Var det så lustigt?” undrade Anante småleende.
      Matt skakade på huvudet och tog sig samman. ”Nej... Jag blir bara inte klok på dig...”
      ”Bra. Jag vill inte vara så förutsägbar att jag blir tråkig...”
      Matt gav honom en lång blick. ”Det är nog ingen risk... Men du, har du verkligen varit till Kalifornien och hämtat sfären? På riktigt, menar jag...”
      ”Ja, jag var där.”
      ”Så vad kommer att hända nu?”
      Anante satte sig upp i hängmattan och blev med ens allvarlig. ”Vad som kommer att hända är att vi snart får besök av Miss Gibbons igen, och hon kan bli besvärlig den här gången.”
      Matt suckade och nickade allvarsamt. ”Ja, de vill förstås ta tillbaks sfären... Och du har nog rätt; hon kommer knappast att be, eller tigga, eller fråga om lov...”
      Anante fick något sorgset i ögonen. ”Hon har varit utsatt för negativt inflytande i två veckor nu, och det lilla vi lyckades mjuka upp henne när hon var här, kan ha omvandlats till en känsla av ha blivit manipulerad. Och det gör henne revanschsugen och ännu mer hårdnackad än tidigare. Ja, jag räknar med att det blir en del hårda tag.”
      ”Så vad tänker du göra?” Matt tvivlade inte heller på att Miss Gibbons kunde gå till handgripligheter; i själva verket var han övertygad om att hon inte skulle sky några som helst medel för att genomföra sitt uppdrag. Han hoppade ner från sin hängmatta och började tänka högt medan han oroligt trampade omkring. ”Det vore kanske säkrast om ni försvann härifrån ett tag. Jag kan möta henne och säga att ni har gått upp i rök och att det är lika bra att hon ger upp. Och så kan jag följa med tillbaks till Langley och prata med min pappa – han är i alla fall hennes överordnade, och om jag kan få honom...”
      Anante skakade på huvudet och avbröt honom. ”Han har också sina överordnande. Matt, de kommer inte att ge sig så lätt. Nej, det är bättre att jag möter henne och får saken avklarad.”
      ”Men... Fan, Anante, hon är livsfarlig! Hon skulle inte dra sig för att skjuta dig!”
      Anante grep tag om Matts överarmar och såg honom stadigt i ögonen. ”Tror du jag skulle tillåta det?” undrade han, och fortsatte innan Matt han svara: ”Oroa dig inte, Matt. Jag har en plan som kan tyckas drastisk, men om den lyckas så kommer vi inte att bli besvärade mer av Miss Gibbons eller några av hennes gelikar. Jag vill bara säga, att vad som än händer, så ska du följa med tillbaks till Virginia. Du ska fullfölja ditt uppdrag – det vi pratade om för några dagar sedan – och om tre månader kommer du tillbaks hit, precis som planerat. Oavsett vad som händer när Miss Gibbons kommer

Miss Gibbons kom tidigt nästa morgon, tillsammans med Hayden och fyra soldater. De kom i motorförsedda gummiflottar från den förra panahen dit de hade anlänt med helikopter strax före gryningen.
      Miss Gibbons gjorde ett tecken till de kamouflageklädda soldaterna som med höjda vapen spred ut sig och började fösa ihop människorna i panahen. Själv stegade hon rätt fram till Anante som stod mitt i gläntan och väntade, till synes oberörd av både soldaterna och hennes egen bistra uppsyn.
      ”Anante, var är sfären?” sa hon utan omsvep.
      ”Anante”, sa Hayden som dök upp bakom henne. ”Förlåt...”
      ”Knäpp igen, Hayden”, fräste Miss Gibbons. ”Gå och leta rätt på den där Wittley istället.”
      Hayden ville protestera men visste att det var lönlöst. Han såg sig om och upptäckte Matt. ”Honom har soldaterna redan haffat”, sa han och pekade. ”Fan, Miss Gibbons, vi kan inte...”
      ”Anante!” hördes Matts upprörda röst. Anante vände sig om och såg Matt försöka slita sig loss ur soldatens grepp. ”Miss Gibbons!” ropade Matt. ”Säg åt den här grobianen att släppa mig! Ni kan inte göra på det här viset!”
      Miss Gibbons betraktade Matt med en allt annat än välvillig glimt i ögonen.
      ”Miss Gibbons”, sa Anante som för första gången yttrade sig. ”Varför gör ni så här?”
      Hon spärrade upp ögonen – överraskad och förtörnad – men återtog snabbt den kalla likgiltiga uppsynen som var den mask hon gömde sig bakom. ”Minsann”, sa hon ampert. ”Det var väl det jag anade; du pratar engelska ändå. Så bra, då kan vi klara upp det här utan mellanhänder.”
      ”Jag ska prata med dig om du släpper Matt och de andra.”
      Hon tvekade. Hon hade inte alls lust att ge efter för hans krav, men å andra sidan skulle det onekligen underlätta om Anante hölls foglig och samarbetsvillig.
      ”Miss Gibbons”, sa Hayden. ”De här människorna utgör inget hot...”
      ”Ja, ja.” Hon nickade och ropade åt soldaten som höll Matt att släppa honom.
      Matt sprang fram till dem. Han var fruktansvärt upprörd och kunde inte låta bli att skälla på Miss Gibbons. ”Vad fan håller ni på med? Hur kan ni bara komma hit och hota oskyldiga människor med vapen? Det var ni som inte höll ert löfte! Ni har ingen rätt...!”
      Miss Gibbons iakttog honom med upphöjt lugn, men avbröt honom till slut. ”Jag ser att du har blivit en riktig liten indian nu”, sa hon föraktfullt. ”Det klär dig, Wittley.”
      ”Tack för komplimangen, Miss Gibbons”, svarade Matt syrligt. ”Och jag ser att du fortfarande är en ragata. Tyvärr klär det inte dig ett dugg. Varför gör ni så här? Hayden?”
      Hayden skakade på huvudet och suckade.
      ”Vi vill låna sfären lite till”, sa Miss Gibbons riktat till Anante. ”Kan vi gå någonstans och prata ostört, du och jag?”
      ”Jag visste det!” sa Matt. ”Pentagon kommer aldrig att släppa ifrån sig den...”
      ”Matt”, sa Anante och började prata ’nefianska’. ”Kom ihåg vad jag sa igår.”
      Matt kom ihåg. Anantes ord hade inte precis lugnat honom. Anantes tal om drastiska planer och ’vad som än händer’, hade snarare fått motsatt effekt. Anante hade inte ens velat tala om vad planen gick ut på. Det var bättre om Matt inte visste, hade han menat, för det var viktigt att Matt reagerade naturligt och spontant på det som hände, för att det hela skulle bli trovärdigt. Matt hade försökt förklara att han nog skulle vara tillräckligt trovärdigt upprörd oavsett om han visste vad som skulle hända, men Anante hade inte gett med sig. Och Matt var precis så upprörd som han trodde han skulle bli. Men han lugnade sig lite när han mötte Anantes lugna blick och orubbliga tillförsikt. Han nickade och suckade djupt.
      Miss Gibbons ögon smalnade däremot misstänksamt, men hon visste att det var meningslöst att fråga vad Anante hade sagt. Om han kunde få Wittley att sluta gasta så var det bara bra.
      ”Anante”, sa Hayden, ”Du ville att vi skulle lära oss något och sfären skulle bli till hjälp, men vi har inte lyckats få något ur den...”
      ”Vi vill att du följer med oss”, avbröt Miss Gibbons. ”Du tar med sfären och visar oss hur man kommer i kontakt med Nefi...”
      ”Gör det inte, Anante”, sa Matt. Han mindes hur utmattad Anante hade varit bara efter några timmars vistelse i den värld som Miss Gibbons representerade. Anante hade berättat att han skulle kunna förlora sin förmåga att befria sig från sin fysiska existens och bli oförmögen att återvända hem om han utsattes för alltför mycket negativa krafter.
      Miss Gibbons blängde på Matt. ”Anante behöver inte dina råd, Wittley”, sa hon. Sedan vände hon sig till Hayden. ”Ta hand om Wittley, du, och se till att han lugnar ner sig. Hans pappa vill ha hem honom, men om han envisas med att bråka kanske jag blir tvungen rapportera att han har omkommit.” Hon fingrade demonstrativt på pistolhölstret.
      Både Hayden och Matt skulle just till att protestera, när Anante la en hand på Matts arm. ”Prata med Robert”, sa han på engelska. ”Jag ska prata med Miss Gibbons.”
      Matt bet ihop, men nickade. Han och Hayden gick ner till floden.
      Anante såg sig om och mötte blickarna från sina familjemedlemmar som stod i klungor, övervakade av soldaterna. ”Jag vill att du ber dina män att lägga ner sina vapen”, sa han till Miss Gibbons.
      ”De kommer inte att skada någon så länge du är samarbetsvillig”, sa hon.
      ”Varför tror du att jag inte skulle vara samarbetsvillig?”
      Hennes ögon smalnade. ”Du hämtade tillbaks sfären...”
      ”För att du inte lämnade tillbaks den, ja.”
      ”Jag hade inget att säga till om i den frågan, Anante”, sa Miss Gibbons ovanligt milt. ”Jag lovade något jag inte kunde hålla...”
      Anante betraktade henne. Kanske var hon uppriktigt beklagande och ville be om ursäkt, men det stämde inte med hennes uppträdande i övrigt. Och soldaterna. ”Säg åt soldaterna att lägga undan vapnen”, sa han, ”så tar vi emot er som gäster och jag ska lyssna till vad du har att säga.”
      Hon kisade misstänksamt mot honom, men såg inget bedrägligt i den öppna, ärliga och onaturligt toleranta blick hon mötte. Hon visste att Anante var en man av stor integritet och även om han tidigare hade undanhållit det faktum att han faktiskt talade engelska, så hade han aldrig direkt ljugit, så vitt hon visste.
      Hon tittade på indianerna och soldaterna som alla iakttog henne och Anante. Indianerna verkade inte särskilt oroade, mest bara undrande och lite besvärade av den ovant bryska behandlingen. Ingen hade blivit skadad, vilket kanske främst berodde just på dessa indianers foglighet. Och när hon mötte Vinajas blick veknade Miss Gibbons. Jag vill inte vara så här, tänkte hon. ”Låt dem gå”, ropade hon till soldaterna. ”Men se till att de håller sig i gläntan”, la hon till för att inte verka för eftergivlig.
      Sedan följde hon med Anante till ett av regnskydden, eftersom det enligt honom snart skulle börja regna.