Det var en dag i juli år 27.394 f.Kr. vid en sjö någonstans i södra Europa. Eftersom mammutarnas nya rättsskipningsapparat hade de typiska rättsskipningsproblemen som till exempel en rättssäker tillämning av Lagen, så hade människorna ännu inte blivit förvisade från denna planet. Alltså kunde människosläktet fortsätta att utsätta planeten och dess invånare, inklusive mammutar och dem själva, för allmänfarlig förödelse.
Den här dagen var i alla fall lugn och fridfull, åtminstone klockan sju över elva på förmiddagen. Knirr satt inte på sin vanliga plats utan några meter västerut, så Knarr hittade honom inte utan blev stående lite undrande i vattenbrynet. Klockan åtta över elva skingrades friden av en våldsam explosion som fick Knarr att nästan hoppa ur skinnet. Men då hittade han i alla fall Knirr, för det var han som nös. Knirrs reaktion på ”den blomstertid nu kommer” kunde till och med skrämma pälsen av en mammut.
”Jaså, där är du”, sa Knarr när han hämtat sig. ”Varför sitter du där?”
”Jag har semester”, sa Knirr och snöt sig.
”Jaha”, sa Knarr och satte sig en bit ifrån för att inte få trumhinnorna spräckta vid nästa explosion. Han funderade en bra stund, men till slut var han tvungen fråga. ”Vad är semester?”
”Det är min senaste uppfinning”, sa Knirr. ”Och den är till för att man ska slippa arbeta ett par veckor. ”
”Det låter som en riktigt bra idé”, tyckte Knarr. ”Men jag förstår ändå inte varför du sitter här istället för på det vanliga stället.”
”Men det … Aaaaaaahhhhh ….”
Knarr hukade sig med händerna för öronen och inväntade explosionen.
Efter att ha nyst några gånger skakade Knirr på huvudet. ”Jag skulle ha uppfunnit allergimedicin innan jag tog semester”, muttrade han. Sen kom han ihåg vad det var han höll på förklara för Knarr. ”Anledningen till att jag inte sitter på min vanliga plats är ju att det är min arbetsplats – och man ska ju inte vara på arbetet när man har semester, fattar du väl.”
”Nej, det så klart”, sa Knarr. ”Jag kanske skulle ta semester jag också …”
”Du har ju inget jobb”, sa Knirr, ”så då kan man ju inte ha semester.”
Knarr flinade brett. ”Jo, tänk för att jag har faktiskt fått ett sommarjobb”, sa han.
Knirr såg lika paff ut som Knarr förväntat sig. ”Hur har det gått till?” undrade han.
Knarr försökte komma på någon bra nödlögn, men han var urusel på att ljuga så det var bara att erkänna. ”Jo, egentligen … Jag blev haffad för lösdriveri och dömdes till samhällstjänst, och … Ja, jag ska vara badvakt ett par veckor.”
Knirr såg skeptisk ut. ”Vad innebär det då?”
”Jag ska se till så att ingen drunknar i sjön. Ifall någon skulle hitta på att bada.”
”Det är ingen som badar frivilligt”, påpekade Knirr. ”Utom mammutarna …”
”Tja …”, sa Knarr och såg lite skakad ut, som om en plötslig och skrämmande insikt slagit honom. Han fick till och med tandvärk, så hårt slog insikten honom.
”Säg inte att du måste rädda drunknande mammutar”, sa Knirr olycksbådande.
Knarr svalde hårt. ”Dom är ju ganska duktiga på att simma ändå …” sa han.
”Och när lärde du dig att simma då?” undrade Knirr.
”Inte kan jag simma, inte …”
”Nä, det var väl det jag trodde. Men jag fick för mej att en badvakt kanske borde kunna simma …”
”Det sa dom inget om. Men mitt jobb är ju att se till att ingen hittar på att bada – tror jag … Människor alltså – tror jag …”
”Jag tror du borde be att få en ordentlig arbetsbeskrivning”, sa Knirr.
”Jag tror jag borde be om semester”, sa Knarr.
Nästa dag patrullerade Knarr fram och tillbaks på sjöns norra sida för man får inte semester när man dömts till samhällstjänst. Fast han behövde inte ingripa mot några mammutar hade han i alla fall fått veta – de hade egna badvakter. Däremot stod det en skum figur nere vid vattenbrynet strax väster om Knirrs tänkarplats. Lite nervös blev han, men när han kom närmare såg han att det bara var Knirr – och han var ju inte känd för att bada frivilligt.
”Har du fortfarande semester?” frågade Knarr, lite avundsjukt.
”Ja, jag har ju just börjat”, sa Knirr. Han stod med ryggen mot vattnet och såg fundersam ut.
”Vad tittar du på?” undrade Knarr, för det enda han såg var lite buskar, stenar och ogräs.
”Jag funderar på om det här kan bli en bra tomt för en sommarstuga”, sa Knirr.
”Sommarstuga? Vad ska det vara bra för?”
”För att man ska ha något att syssla med under semestern – bygga ut och renovera och dra in vatten och måla om och bygga altan och sätta upp flaggstång … och sånt …”
Knarr trodde inte sina öron. ”Jag tyckte du sa att semestern var till för att man skulle slippa jobba …?”
”Att fixa med sommarstugan är inte jobb, det är fritidssysselsättning”, förklarade Knirr. ”Fast det kan ju vara svårt för en sån som du som är arbetslös att förstå skillnaden …”
Knarr blev lite stött. ”Jag är ju inte alldeles arbetslös just nu …”
”Men vad tror du om den här tomten? Den behöver förstås röjas och schaktas innan bygget kan påbörjas, men fin sjöutsikt är det och inte alltför många grannar …”
Knarr flinade sardoniskt. ”Innan jag började mitt jobb som badvakt”, sa han, ”så fick jag plugga in lite strandlagar – man måste ju veta om det är ett brott man bevittnar innan man dänger dom i skallen …”
”Ja, jag tänker inte bada i alla fall”, sa Knirr. ”Även om jag bygger en sommarstuga på en strandtomt, så ..?”
”Om du bygger en sommarstuga här, så måste jag polisanmäla dig”, sa Knarr skadeglatt.
Knirr flämtade till och fick något skrämt i blicken – han hade knappt kommit över episoden i juni då han nästan blivit deporterad. ”Nu skämtar du”, sa han och försökte låtsas oberörd.
”Tyvärr. Det är förbjudet att bygga närmare än tjugofem meter från stranden. På grund av att det stör djurlivet omkring sjön. Dessutom måste du ha bygglov”, sa Knarr och såg viktig ut.
Knirr stirrade på Knarr i flera minuter. ”Vilket djurliv?” frågade han till slut. ”Mammutarna?”
Knarrs viktiga min föll av honom och han stirrade stumt över sjön.
Sen plockade han fram en lagtext ur bakfickan.” Dom har ansökt till UNESCO om att få bli klassade som unika kulturbärare värda att bevaras till eftervärlden tillsammans med sjön och dess ömtåliga miljö och utrotningshotade medvarelser med sina pittoreska primitiva riter och sedvänjor.”
”Utrotningshotade medvarelser? Pittoreska sedvänjor? Menar dom de där nudisterna som polisen utvisade? Men min lilla sommarstuga kommer inte att användas till några orgier eller andra moraliskt stötande och naturstörande aktiviteter. Och jag tänker inte bada, men däremot sitta på bryggan och pimpla nån gång, för det är väl inte förbjudet att fiska, väl?”
”Det är förbjudet att anlägga bryggor närmare än tolv meter från strandkanten, eftersom det kan göra fisken förvirrad. Och så måste du ha fiskekort.”
”Menar du att man ska ha bryggan långt upp på land?
Knarr funderade. ”Antagligen.”
Knirr funderade. ”Det minskar förstås risken att man ramlar i vattnet och blir våt. Var ansöker man om bygglov då?”
Knarr bläddrade i lagtexten. Sen pekade han över sjön. ”Hos dom”, sa han.
Knirr bleknade. Och bestämde sig för att tälja en smörkniv i stället, ifall han skulle råka uppfinna smör nån gång …
Ett par veckor senare var Knarr samhällstjänst avslutad och Knirrs smörkniv nästan färdig.
Knarr kom visslande nerför slänten och fann Knirr på den vanliga tänkarplatsen.
”Är semestern över nu?” undrade Knarr.
”Ja, det blev för långtråkigt. Dessutom började Biggan tycka att jag kunde hjälpa till mer hemma när jag inte behövde vara på jobbet hela dagarna – hon förstod ju inte att jag behövde vila upp mej.”
”Nä, kvinnor förstår inte hur jobbigt vi karlar har det. Jag är helt slut efter mitt badvaktsjobb. Men, om man hittar nån tjej som kan pyssla om en lite …”
Knirr tittade på Knarr som om han yrade. ”Du har nog fått solsting av för mycket badvaktande”, sa han. ”Såna tjejer finns inte.”
”Du hade för bråttom med att gifta dej med Biggan, så du hann aldrig utforska utbudet”, påpekade Knarr.
”Hon blev ju med barn efter första pussen och sa att jag skulle få vara pappan, så då var jag ju tvungen att gifta mej med henne … Fast jag var ju kär också, så jag var ju bara glad att hon faktiskt ville ha mej till pappa åt sina ungar.”
”Men om man ser till att lära känna tjejen först innan man börjar pussa på henne, så kan man ju undvika att trassla till det, ifall man inte vill gifta sej så där på en gång”, sa Knarr.
”Men då måste man ju prata med henne och då kan det ju vara väldigt svårt att låta bli att pussas och kramas och sånt – man har ju sina manliga lustar som inte låter sig hejdas, annat än möjligen av en stekpanna i skallen.”
”Det finns ett sätt”, sa Knarr och flinade. ”Det är en ny kommunikationsteknik som kallas klipp-chatt.”
”Det är väl inget nytt”, sa Knirr. ”Först tjatar dom och sen klipper dom till. Det brukar också kallas äktenskap.”
Knarr suckade och himlade med ögonen. ”Inte tjat. Det heter chatt och betyder att man småpratar.”
”Jaha”, sa Knirr. ”men det är ju det där småpratet som efter femton sekunder leder till att dom blir med barn.”
Knarr suckade igen. ”När man klipp-chattar så träffas man inte – det är det som är vitsen …”
”Så man går och pratar för sej själv då? Det trodde jag var en sjukdom vars namn jag inte kan uttala, skisso-nånting …”
Knarr suckade för tredje gången. ”Kan jag få förklara utan att du avbryter med dina korkade kommentarer – du hänger ju inte med i utvecklingen, gubbstrutt!”
Att bli kallad gubbstrutt vid tjugosex års ålder av en tjugoårig slyngel var ganska sårande, men Knirr ville ju inte visa det, så han sa: ”När du blir vuxen kommer du också att inse att det finns viktigare saker än nya tjat-tekniker.”
”Man behöver ju inte fastna i stenåldern bara för att man blir vuxen”, kontrade Knarr med. ”Ja jag vet att vi lever i stenåldern, men ändå”, skyndade han sig att tillägga. ”Vill du veta vad klipp-chatting är för nåt, eller vill du fortsätta vara en gubbe?”
Nu var det Knirr som suckade. ”Berätta då!”
”Jo, så här går det till”, började Knarr. ”Man går till en speciell klippa, en stor och slät så det ryms mycket chattande. Så kollar man om nån tjej har satt sin signatur där – till exempel ´Mystjejen´…”
”Så heter väl ingen”, tyckte Knirr.
”Man använder ju inte sitt riktiga namn utan ett alias”, förklarade Knarr. ”Och sen …”
”Vad har du för alias då?” undrade Knirr.
”Det … det talar jag inte om, för … för det är ju liksom hemligt”, sa Knarr och rodnade. Knirr skulle garanterat skratta ihjäl sig och sen (om han överlevde) pika Knarr för tid och evighet, om han fick veta att hans alias var ´Mysbubben´.
”Okej”, sa Knirr. ”Jag slår vad om att det är något riktigt töntigt. Men vad händer sen då?”
”Ja, då knackar jag in ett meddelande till den där tjejen och frågar om hon vill chatta med mej och undertecknar med mitt alias. Och så går jag dit nån dag senare och ser om hon svarat. Om hon då vill chatta med mej så fortsätter vi och knackar in meddelanden till varann. Man kan ju chatta med flera samtidigt också ifall man vill gardera sig.”
”Är det inte att vara otrogen då?” undrade Knirr.
”Nä, man har ju inte gift sig, eller ens träffats än. Men efter en tid så kanske man känner sig redo att faktiskt träffas och så gör man upp om en tid och plats och hur man ska känna igen varann – till exempel kan man sätta en blomma i knapphålet.”
Knirr nickade. ”Jag har verkligen ansträngt mej för att inte fråga om den där solrosen du har nerstucken i bältet …”
”Den passade inte i knapphålet”, förklarade Knarr.
”Innebär detta att du är på väg, eller har varit, på en träff med ´Mystjejen´?”
Knarr flämtade till. ”Hur visste du att det var hon? Har du spionerat på mej?”
”Du råkade nämna hennes alias som exempel, så jag gissade bara att det var någon som intresserade dej.”
”Ja, just det. Jag har chattat med henne i två veckor nu, så vi börjar känna varann och nu tänkte vi träffas i afton. Vi ska ta en fika på det nya kaféet vid handelsboden. Jisses, jag blir jättenervös nu bara av att tänka på det.”
”Jag har märkt det”, sa Knirr. ”Du har varit så nervös de senaste minuterna att du plockat av alla blad från solrosen – det är bara mitten kvar.”
Knarr stirrade med fasa på sin lemlästade solros. ”Herregud, jag måste skaffa en ny!” Och så rusade han iväg.
”Hoppas träffen går bra!” ropade Knirr efter honom, men det hörde Knarr inte. ”Tur man redan är gift”, la Knirr till för sig själv. Men det hörde Biggan. Hon hade nästan blivit omkullsprungen av sin bror i slänten upp mot grottan.
Nu satte hon sig ner bredvid Knirr. ”Menar du det?” frågade hon och log mot honom.
”Absolut!”, sa han. ”Och att det är just dej jag är gift med. Min tacksamhet och lycka är oändlig, men ibland glömmer jag hur tacksam och lycklig jag är”, la han till för säkerhets skull, ifall hon hade med sig stekpannan. ”Så jag funderar på att bygga ett tempel till din ära, där jag varje dag kan hylla min egen käraste gudinna …”
”Jag skulle uppskatta mer om du hjälpte till med disken ibland”, sa Biggan.
”Jaså …” sa Knirr och återkom till verkligheten.
”Men vart var min bror på väg med en sån panik i blicken?” frågade Biggan.
”Han skulle på en dejt, med nån tjej han aldrig träffat.”
Nästa dag kom Knarr hasande nerför slänten och satte sig bredvid Knirr som bara behövde se på honom för att veta hur dejten gått.
”Hon var inte riktigt den jag hade förväntat mej”, sa Knarr bedrövat.
”Säj inte att det var en mammutusling!”
”Nej. Hon var väldigt trevlig, men … Det var min farmor …”
På andra sidan sjön fanns inga mammutar. Dom hade tagit semester från jävelskaperna och åkt på speeddating-kryssning i Medelhavet.
onsdag 23 mars 2011
Hur ska det sluta? – Del 8
Det var en dag i augusti år 27.394 f.Kr., vid en sjö någonstans i södra Europa – en varm och solig dag, alldeles lagom för att bara slappa och göra just ingenting.
Knirr och Knarr satt på stranden och tuggade kåda i godan ro. Knarr knackade visserligen på sin spjutspets av flinta som hade blivit lite slö vid senaste mammutjakten (han hade fastnat med spjutet i en stubbe och inte fått loss det förrän jakten var över). Och Knirr (som för övrigt hade tillbringat jakten med att försöka hjälpa Knarr att få loss spjutet) funderade som vanligt över framtiden och alla uppfinningar han skulle göra.
”Vet du vad jag uppfann i natt när jag inte kunde sova på grund av den vidbrända mammutsnabeln som gav mig magknip?” sa han.
”Nä, vad då?”
Knirr tog en kvist från närmsta buske och började rita i sanden. ”Gissa”, sa han när han var klar.
Knarr skakade på huvudet. ”Ingen aning.”
”En mobiltelefon!”, sa Knirr triumferande.
Knarr såg ännu mer frågande ut. ”Vad ska man ha den till?”
”För att kommunicera, ju! Säg att du är på andra sidan sjön och jag behöver snacka med dig... ”
”För att varna mig för mammutarna som lurpassar?”
”Till exempel, ja. Då ringer jag på mobilen!”
”Så vi ska ha varsin då?”
”Självklart – alla ska ha en så man kan få tag i dom när det behövs.”
Knarr sneglade över axeln både åt höger och åt vänster. ”Biggan också?”, viskade han.
Knirr såg sig också om. ”Kanske inte nödvändigtvis hon... ”
Knarr flinade förstående. ”Men när tänker du börja bygga dom då?”
”Tja, alltså, jag måste uppfinna några andra saker först – plast och metall och mikrochips och sånt... ”
”Det låter lite komplicerat.”
”Jo, det är nog ett projekt som ligger lite mer i framtiden”, medgav Knirr.
”Jaha. Så innan dess skulle du kanske kunna uppfinna något lite enklare, som till exempel en fiskkrok”, förslog Knarr.
Knirr höjde ett ögonbryn. ”Vi har väl fiskkrokar redan.”
”Jo, men fiskkrokar med hullingar, tänkte jag – så fisken inte sliter sig så lätt.”
”Aha. Ja det kan jag väl fixa. Vilket material hade du tänkt?”
”Ben... ? Mammutbete…?”
”Varför inte metall? Det skulle hålla bättre”, tyckte Knirr.
”Du har ju inte uppfunnit metallen än”, påminde Knarr.
”Visstja. Okej, benkrokar med hullingar. När behöver du dom?”
”I morron.”
Knirr nickade. ”Då fixar jag det i eftermiddag. I morgon tänkte jag uppfinna hjulet.”
”Hjulet? Vad ska man med det till?”
”Det behöver jag när jag ska uppfinna bilar och sånt.”
”Vad är bilar?”
”Tjaa… ” Knirr funderade på hur han skulle beskriva en bil. ”Det är liksom en plåtburk som man sitter i, och under burken är det då några hjul som trillar runt. Och så finns det en ratt och en gaspedal så man kan köra ifrån en mammut. Och så ryker det och osar om dom så man slipper känna lukten av mammutarna.”
”Så man ska ha dom för att komma undan mammutfisar då?”
”Till exempel. Men också för att ta sig fram fortare om man ska nånstans – för att ta sig till nån annan stad, eller så.”
”Men vi har inga städer”, påpekade Knarr.
”Det ska jag uppfinna sen, när vi har blivit fler människor. Och så vägar förstås, som bilarna kan köra på. I framtiden måste allt gå fort.”
”Vad är vägar?”
”Som mammutstigar fast bredare och asfalterade och med vita fartränder.”
”Fartränder?”
”Så att bilarna kan köra riktigt fort, ju.”
Knarr så lite betänksam ut. ”Mhm, men då måste du uppfinna viltstängsel också, så man slipper krocka med mammutuslingarna som annars skulle springa kors och tvärs över vägarna hela tiden, bara för att jävlas.”
”Jamen, det är inga problem... ”
”Men är det inte farligt med bilar då?” undrade Knirr som fortfarande var lite tveksam. ”Du måste nog uppfinna lite regler för dom också. Till exempel att Knorr inte får köra när han druckit sju liter päroncider. Du kanske rent av behöver uppfinna alkolås.”
”Jag uppfinner alkoholfri cider”, föreslog Knirr. ”För det är inte bara som bilförare han är farlig efter sina sju päroncider… ”
Knarr tvivlade på att det skulle fungera. ”Jag tror inte han frivilligt kommer att byta till den sorten”, sa han.
Knirr nickade ”Du har nog rätt.” Så fick han en idé: ”Vi startar Anonyma Alkoholister och tvingar dit honom!”
”Men han är inte anonym”, påpekade Knarr och granskade sin tillknackade spjutspets.
”Vi kan låtsas att vi inte känner honom.”
”Ja, jo, det brukar jag göra ändå... ” Plötsligt fick Knarr syn på något tvärs över sjön. Ett gäng mammutar! ”Kolla där!” hojtade han och pekade.
Knirr kisade över sjön. ”Var?”
Knarr tittade undrande på honom. ”Ser du dom inte? Du borde uppfinna glasögon om du inte ens ser en hop fläskiga mammutuslingar.”
Knirr gjorde en grimas och kisade lite till. ”Åtminstone en kikare kunde vara bra... ” mumlade han. ”Jo men, nu ser jag dom. Räcker dom ut tungan åt oss, eller vad?”
Knarr skar tänder. ”Dom är så jäkla fräcka! Bara för att dom vet att det tar två timmar för oss att springa runt sjön. Du borde ta och uppfinna en snabb båt så vi kan överrumpla dom och komma tvärsöver sjön, då skulle dom... ”
”Men du”, sa Knirr. ”Det var ingen dum idé. Segelbåt eller motorbåt?”
”En motorbåt skulle förstås vara snabbare, men om vi ska överrumpla dom så är det nog bättre med en segelbåt som inte låter så mycket... Eller en ubåt, så vi inte alls syns!”
”Ingen ubåt”, sa Knirr som led lite av klaustrofobi. ”Men en segelbåt. Trä eller plast?”
”Trä är mer miljövänligt”, tyckte Knarr.
”Problemet blir förstås att övertala Biggan att sy ett segel, hon kommer säkert att kräva att jag uppfinner symaskinen ... Hmmm, jag får fundera vidare på det där…”
”Knirr!” hördes ett vrål. Både Knirr och Knarr stelnade i skräck. Det var Biggan förstås.
Knirr vände sig om och tittade upp mot grottan. ”Vad är det älskade hustru?” ropade han försiktigt.
”Kom hit!”
”Det är nog bäst jag går”, sa Knirr och med hjärtat i halsgropen och skallrande knän knatade han uppför slänten.
Knarr satt kvar i andlös bävan. Han kunde inte bestämma sig för om han skulle springa hem och gömma sig, eller om han skulle ingripa på något sätt.
Två minuter senare kom Knirr hasande nerför slänten igen.
”Vad var det om?” frågade Knarr, som blivit kvar där han var därför att han var livrädd för Biggan och för darrig för att kunna springa hem. ”Hur många bulor blev det?”
Knirr satte sig med en suck. ”Hon nöjde sig med att skälla ut mej”, sa han. ”Och tvinga mej att städa badrummet… ”
”Jag förstår att du hellre hade tagit ett par bulor”, sa Knarr medlidsamt. ”Vad var det för brott du hade begått då?”
Knirr suckade igen. ”Jag hade glömt fälla ner sittringen på toan. Och så hade jag gjort slut på toapappret utan att sätta dit en ny rulle… ”
”Att du aldrig lär dej” sa Knarr. ”Du vet ju att hon blir totalt rabiat av sånt.”
”Jag får uppfinna ett självstängande toalock”, sa Knirr.
”Ja, gör det”, sa Knarr. ”Innan dess så tänker jag i alla fall aldrig gifta mig... ”
”Du kan bli homo-nånting”, föreslog Knirr. ”Om du inte redan är det...? Det är visst ganska populärt nuförtiden.”
”Nja”, sa Knarr och rodnade.
”Om det betyder att man slipper gifta sig, så är det väl rätt smart”, tyckte Knirr.
”Det är nog inte bara det det handlar om”, sa Knarr.
”Hm”, sa Knirr. ”När jag tänker efter, så har jag hört att en del av dom som är såna, vill ändå gifta sig. Hm. Då är det ju inget särskilt med att vara homo-vad det nu heter, eller?”
Knarr skakade ihärdigt på huvudet. ”Det är bara nåt tramsigt påhitt.”
Knirr funderade ändå vidare, för han hade för sig att det var nåt annorlunda med att vara homo-nånting. Och plötsligt klickade det till i hans skalle. ”Nu vet jag vad det var. Killar blir kära i killar och tjejer blir kära i tjejer – det är grejen!”
Knarr låtsades först bli förvånad, sedan bestört. ”Det kan väl ändå inte vara tillåtet?”
”Jo, men jag tror faktiskt det är det”, sa Knirr. ”Så det är nog okej om du tänker bli sån. Fast lite konstigt är det förstås. Det kanske är en sjukdom?”
”Nä, jag tror att det är nåt man föds som”, sa Knarr. ”Och det är obotligt.”
”Bara det inte smittar, så… ” tyckte Knirr. ”Är du smittad tror du? Eftersom du inte vill gifta dej… ”
Knarr rodnade. ”Nää. Jag behöver inte gifta mej, för jag har tänkt att bli popstjärna och ha groupisar istället.”
”Jaså?” sa Knirr häpet. ”Ska du sjunga sliskiga ballader, eller?”
”Tja…” Knarr började spela luftgitarr. ”Jo, jag knåpade ihop några rader igår kväll. Vill du höra?”
”För all del…”
Knarr började sjunga: ”Jag är kär i dej, vill du bli min tjej? Vi kan ha det bra, och åka till ett spa. Krama och pussa varann och bada i en spann. För jag är kär i dej, så snälla säg ej nej.” Han spelade några avslutande ackord på luftgitarren. ”Vad tycker du?” frågade han.
”Jäkligt fjolligt. Men du rimmar rätt bra.”
”Jo, men det är sånt brudarna vill ha – fjolliga rim.”
”Ja, du har nog rätt.”
”Men farsan vill att jag ska bli fiskare som han.”
”Det ger åtminstone mat på bordet…”
”Men jag vill göra något eget, sa Knarr med känsla. ”Där mina speciella talanger kommer till sin rätt.”
”Jo, det är viktigt att man trivs med jobbet, annars kan man bli utbränd”, sa Knirr. ”Fast det kan man bli om man tycker det är för roligt också. Jag blir utbränd stup i kvarten.”
”Jag oroar mig faktiskt lite för framtiden…” sa Knarr.
”Du skulle bara veta hur stressad jag är”, sa Knirr. ”Det är så mycket jag måste uppfinna.”
Knarr nickade förstående. ”Utvecklingen måste ju gå framåt…”
”Fast ibland undrar jag om det inte går för fort…” sa Knirr fundersamt.
”Du måste lära dig att prioritera”, sa Knarr. ”Och delegera – du behöver inte uppfinna allt själv.”
”Nä… Tror du nån idiot kommer att uppfinna atombomben?”
”Det är mycket möjligt…”
”Så då kanske jag ska låta bli att uppfinna pengar, om nu Biggan har rätt... ”
”Att pengar är roten till det onda? Ja, det kanske är bäst att du stryker pengarna från din att-göra-lista. Vad du hellre borde prioritera är att uppfinna en pilbåge.”
”En pilbåge?”
”Ja, så man slipper gå så nära inpå mammutarna, som man måste med spjuten.”
”Hörre du, det var smart av dig! Det gör så förbenat ont när dom jäkla klumpedunsarna trampar en på tårna. Vet du, jag tar itu med det i morgon – jag skjuter hjulet på framtiden. Men under tiden så står det ju några mammutar där borta och glor – vi kanske ändå skulle försöka åtgärda dom nu – det är inte säkert dom är kvar till i morron. Ska vi leta rätt på gubbarna och höra om dom vill kuta runt sjön och decimera den där flocken?”
”Ja… ” sa Knarr med ambivalenta känslor. ”Jag antar att vi måste göra nåt åt dom, och jag hatar verkligen dom lömska kräken, men… ”
”Då kan jag glädja dig och meddela att dom snart kommer att vara utrotade”, sa Knirr.
”Perfekt! Men… då rubbas ju näringskedjan och vilka otyg blir det då som får utrymme?”
”Byråkrater”, sa Knirr bistert.
Knarr slog handen i pannan och stönade. ”Ånej, dom är ju ännu lömskare – dessutom torra och smaklösa!”
”Men man ser ju inte till dom så ofta ändå”, sa Knirr. ”Dom har ju en tendens att göra sig oanträffbara när dom har hittat på nåt elände…”
”Vilket dom gör hela tiden…”
”Och så har dom infört jaktförbud på sig själva. Vi kan tvingas bli kannibaler för att överleva.”
”Eller så uppfinner du McDonalds.”
Knirr funderade. ”Vi skulle kanske försöka behålla några mammutar i alla fall…”
”Om du uppfinner kloningen så kan vi klona den dummaste och fläskigaste av dom i all evighet”, sa Knarr. Och så hittar du på ett sätt att utrota byråkraterna istället.”
”Det går inte”, sa Knirr uppgivet. ”Det är vetenskapligt bevisat att det är omöjligt att utrota byråkrater – dom gömmer sig i dammiga arkivskåp och klonar sig själva.”
Knarr bleknade. ”Hu! Det är ju förfärligt – kolla jag får gåshud.” Han sneglade mot udden på andra sidan sjön. ”Visserligen är mammutar lömska och jag får mardrömmar av mammutjakt… men dom är goda, och det skulle sitta bra med en mammutstek i kväll…”
”Med rotmos…”
”Och stekt lök…”
Knirr stönade av vällust. ”Say no more! Min mage knorrar redan.”
”Jag måste bara till apoteket och hämta ut mer ångestdämpande piller och sömntabletter”, sa Knarr. ”Behöver du nåt?”
”Jag har så jag klarar mig. Kila iväg du, så samlar jag ihop jaktlaget.”
”Dom sitter väl i bastun och spelar poker och dricker pilsner fortfarande”, gissade Knarr.
”Då kan det ju ta några dagar att få loss dom förstås. Men kom dit när du varit på apoteket.”
På andra sidan sjön förberedde mammutarna fnissande sammandrabbningen genom att trampa upp en rondell utan avfarter, att lura in människorna i. Och målade skyltar med varningar, förbud och fullkomligt missvisande hänvisningar, samt ”Mammutar har alltid förkörsrätt”.
Knirr och Knarr satt på stranden och tuggade kåda i godan ro. Knarr knackade visserligen på sin spjutspets av flinta som hade blivit lite slö vid senaste mammutjakten (han hade fastnat med spjutet i en stubbe och inte fått loss det förrän jakten var över). Och Knirr (som för övrigt hade tillbringat jakten med att försöka hjälpa Knarr att få loss spjutet) funderade som vanligt över framtiden och alla uppfinningar han skulle göra.
”Vet du vad jag uppfann i natt när jag inte kunde sova på grund av den vidbrända mammutsnabeln som gav mig magknip?” sa han.
”Nä, vad då?”
Knirr tog en kvist från närmsta buske och började rita i sanden. ”Gissa”, sa han när han var klar.
Knarr skakade på huvudet. ”Ingen aning.”
”En mobiltelefon!”, sa Knirr triumferande.
Knarr såg ännu mer frågande ut. ”Vad ska man ha den till?”
”För att kommunicera, ju! Säg att du är på andra sidan sjön och jag behöver snacka med dig... ”
”För att varna mig för mammutarna som lurpassar?”
”Till exempel, ja. Då ringer jag på mobilen!”
”Så vi ska ha varsin då?”
”Självklart – alla ska ha en så man kan få tag i dom när det behövs.”
Knarr sneglade över axeln både åt höger och åt vänster. ”Biggan också?”, viskade han.
Knirr såg sig också om. ”Kanske inte nödvändigtvis hon... ”
Knarr flinade förstående. ”Men när tänker du börja bygga dom då?”
”Tja, alltså, jag måste uppfinna några andra saker först – plast och metall och mikrochips och sånt... ”
”Det låter lite komplicerat.”
”Jo, det är nog ett projekt som ligger lite mer i framtiden”, medgav Knirr.
”Jaha. Så innan dess skulle du kanske kunna uppfinna något lite enklare, som till exempel en fiskkrok”, förslog Knarr.
Knirr höjde ett ögonbryn. ”Vi har väl fiskkrokar redan.”
”Jo, men fiskkrokar med hullingar, tänkte jag – så fisken inte sliter sig så lätt.”
”Aha. Ja det kan jag väl fixa. Vilket material hade du tänkt?”
”Ben... ? Mammutbete…?”
”Varför inte metall? Det skulle hålla bättre”, tyckte Knirr.
”Du har ju inte uppfunnit metallen än”, påminde Knarr.
”Visstja. Okej, benkrokar med hullingar. När behöver du dom?”
”I morron.”
Knirr nickade. ”Då fixar jag det i eftermiddag. I morgon tänkte jag uppfinna hjulet.”
”Hjulet? Vad ska man med det till?”
”Det behöver jag när jag ska uppfinna bilar och sånt.”
”Vad är bilar?”
”Tjaa… ” Knirr funderade på hur han skulle beskriva en bil. ”Det är liksom en plåtburk som man sitter i, och under burken är det då några hjul som trillar runt. Och så finns det en ratt och en gaspedal så man kan köra ifrån en mammut. Och så ryker det och osar om dom så man slipper känna lukten av mammutarna.”
”Så man ska ha dom för att komma undan mammutfisar då?”
”Till exempel. Men också för att ta sig fram fortare om man ska nånstans – för att ta sig till nån annan stad, eller så.”
”Men vi har inga städer”, påpekade Knarr.
”Det ska jag uppfinna sen, när vi har blivit fler människor. Och så vägar förstås, som bilarna kan köra på. I framtiden måste allt gå fort.”
”Vad är vägar?”
”Som mammutstigar fast bredare och asfalterade och med vita fartränder.”
”Fartränder?”
”Så att bilarna kan köra riktigt fort, ju.”
Knarr så lite betänksam ut. ”Mhm, men då måste du uppfinna viltstängsel också, så man slipper krocka med mammutuslingarna som annars skulle springa kors och tvärs över vägarna hela tiden, bara för att jävlas.”
”Jamen, det är inga problem... ”
”Men är det inte farligt med bilar då?” undrade Knirr som fortfarande var lite tveksam. ”Du måste nog uppfinna lite regler för dom också. Till exempel att Knorr inte får köra när han druckit sju liter päroncider. Du kanske rent av behöver uppfinna alkolås.”
”Jag uppfinner alkoholfri cider”, föreslog Knirr. ”För det är inte bara som bilförare han är farlig efter sina sju päroncider… ”
Knarr tvivlade på att det skulle fungera. ”Jag tror inte han frivilligt kommer att byta till den sorten”, sa han.
Knirr nickade ”Du har nog rätt.” Så fick han en idé: ”Vi startar Anonyma Alkoholister och tvingar dit honom!”
”Men han är inte anonym”, påpekade Knarr och granskade sin tillknackade spjutspets.
”Vi kan låtsas att vi inte känner honom.”
”Ja, jo, det brukar jag göra ändå... ” Plötsligt fick Knarr syn på något tvärs över sjön. Ett gäng mammutar! ”Kolla där!” hojtade han och pekade.
Knirr kisade över sjön. ”Var?”
Knarr tittade undrande på honom. ”Ser du dom inte? Du borde uppfinna glasögon om du inte ens ser en hop fläskiga mammutuslingar.”
Knirr gjorde en grimas och kisade lite till. ”Åtminstone en kikare kunde vara bra... ” mumlade han. ”Jo men, nu ser jag dom. Räcker dom ut tungan åt oss, eller vad?”
Knarr skar tänder. ”Dom är så jäkla fräcka! Bara för att dom vet att det tar två timmar för oss att springa runt sjön. Du borde ta och uppfinna en snabb båt så vi kan överrumpla dom och komma tvärsöver sjön, då skulle dom... ”
”Men du”, sa Knirr. ”Det var ingen dum idé. Segelbåt eller motorbåt?”
”En motorbåt skulle förstås vara snabbare, men om vi ska överrumpla dom så är det nog bättre med en segelbåt som inte låter så mycket... Eller en ubåt, så vi inte alls syns!”
”Ingen ubåt”, sa Knirr som led lite av klaustrofobi. ”Men en segelbåt. Trä eller plast?”
”Trä är mer miljövänligt”, tyckte Knarr.
”Problemet blir förstås att övertala Biggan att sy ett segel, hon kommer säkert att kräva att jag uppfinner symaskinen ... Hmmm, jag får fundera vidare på det där…”
”Knirr!” hördes ett vrål. Både Knirr och Knarr stelnade i skräck. Det var Biggan förstås.
Knirr vände sig om och tittade upp mot grottan. ”Vad är det älskade hustru?” ropade han försiktigt.
”Kom hit!”
”Det är nog bäst jag går”, sa Knirr och med hjärtat i halsgropen och skallrande knän knatade han uppför slänten.
Knarr satt kvar i andlös bävan. Han kunde inte bestämma sig för om han skulle springa hem och gömma sig, eller om han skulle ingripa på något sätt.
Två minuter senare kom Knirr hasande nerför slänten igen.
”Vad var det om?” frågade Knarr, som blivit kvar där han var därför att han var livrädd för Biggan och för darrig för att kunna springa hem. ”Hur många bulor blev det?”
Knirr satte sig med en suck. ”Hon nöjde sig med att skälla ut mej”, sa han. ”Och tvinga mej att städa badrummet… ”
”Jag förstår att du hellre hade tagit ett par bulor”, sa Knarr medlidsamt. ”Vad var det för brott du hade begått då?”
Knirr suckade igen. ”Jag hade glömt fälla ner sittringen på toan. Och så hade jag gjort slut på toapappret utan att sätta dit en ny rulle… ”
”Att du aldrig lär dej” sa Knarr. ”Du vet ju att hon blir totalt rabiat av sånt.”
”Jag får uppfinna ett självstängande toalock”, sa Knirr.
”Ja, gör det”, sa Knarr. ”Innan dess så tänker jag i alla fall aldrig gifta mig... ”
”Du kan bli homo-nånting”, föreslog Knirr. ”Om du inte redan är det...? Det är visst ganska populärt nuförtiden.”
”Nja”, sa Knarr och rodnade.
”Om det betyder att man slipper gifta sig, så är det väl rätt smart”, tyckte Knirr.
”Det är nog inte bara det det handlar om”, sa Knarr.
”Hm”, sa Knirr. ”När jag tänker efter, så har jag hört att en del av dom som är såna, vill ändå gifta sig. Hm. Då är det ju inget särskilt med att vara homo-vad det nu heter, eller?”
Knarr skakade ihärdigt på huvudet. ”Det är bara nåt tramsigt påhitt.”
Knirr funderade ändå vidare, för han hade för sig att det var nåt annorlunda med att vara homo-nånting. Och plötsligt klickade det till i hans skalle. ”Nu vet jag vad det var. Killar blir kära i killar och tjejer blir kära i tjejer – det är grejen!”
Knarr låtsades först bli förvånad, sedan bestört. ”Det kan väl ändå inte vara tillåtet?”
”Jo, men jag tror faktiskt det är det”, sa Knirr. ”Så det är nog okej om du tänker bli sån. Fast lite konstigt är det förstås. Det kanske är en sjukdom?”
”Nä, jag tror att det är nåt man föds som”, sa Knarr. ”Och det är obotligt.”
”Bara det inte smittar, så… ” tyckte Knirr. ”Är du smittad tror du? Eftersom du inte vill gifta dej… ”
Knarr rodnade. ”Nää. Jag behöver inte gifta mej, för jag har tänkt att bli popstjärna och ha groupisar istället.”
”Jaså?” sa Knirr häpet. ”Ska du sjunga sliskiga ballader, eller?”
”Tja…” Knarr började spela luftgitarr. ”Jo, jag knåpade ihop några rader igår kväll. Vill du höra?”
”För all del…”
Knarr började sjunga: ”Jag är kär i dej, vill du bli min tjej? Vi kan ha det bra, och åka till ett spa. Krama och pussa varann och bada i en spann. För jag är kär i dej, så snälla säg ej nej.” Han spelade några avslutande ackord på luftgitarren. ”Vad tycker du?” frågade han.
”Jäkligt fjolligt. Men du rimmar rätt bra.”
”Jo, men det är sånt brudarna vill ha – fjolliga rim.”
”Ja, du har nog rätt.”
”Men farsan vill att jag ska bli fiskare som han.”
”Det ger åtminstone mat på bordet…”
”Men jag vill göra något eget, sa Knarr med känsla. ”Där mina speciella talanger kommer till sin rätt.”
”Jo, det är viktigt att man trivs med jobbet, annars kan man bli utbränd”, sa Knirr. ”Fast det kan man bli om man tycker det är för roligt också. Jag blir utbränd stup i kvarten.”
”Jag oroar mig faktiskt lite för framtiden…” sa Knarr.
”Du skulle bara veta hur stressad jag är”, sa Knirr. ”Det är så mycket jag måste uppfinna.”
Knarr nickade förstående. ”Utvecklingen måste ju gå framåt…”
”Fast ibland undrar jag om det inte går för fort…” sa Knirr fundersamt.
”Du måste lära dig att prioritera”, sa Knarr. ”Och delegera – du behöver inte uppfinna allt själv.”
”Nä… Tror du nån idiot kommer att uppfinna atombomben?”
”Det är mycket möjligt…”
”Så då kanske jag ska låta bli att uppfinna pengar, om nu Biggan har rätt... ”
”Att pengar är roten till det onda? Ja, det kanske är bäst att du stryker pengarna från din att-göra-lista. Vad du hellre borde prioritera är att uppfinna en pilbåge.”
”En pilbåge?”
”Ja, så man slipper gå så nära inpå mammutarna, som man måste med spjuten.”
”Hörre du, det var smart av dig! Det gör så förbenat ont när dom jäkla klumpedunsarna trampar en på tårna. Vet du, jag tar itu med det i morgon – jag skjuter hjulet på framtiden. Men under tiden så står det ju några mammutar där borta och glor – vi kanske ändå skulle försöka åtgärda dom nu – det är inte säkert dom är kvar till i morron. Ska vi leta rätt på gubbarna och höra om dom vill kuta runt sjön och decimera den där flocken?”
”Ja… ” sa Knarr med ambivalenta känslor. ”Jag antar att vi måste göra nåt åt dom, och jag hatar verkligen dom lömska kräken, men… ”
”Då kan jag glädja dig och meddela att dom snart kommer att vara utrotade”, sa Knirr.
”Perfekt! Men… då rubbas ju näringskedjan och vilka otyg blir det då som får utrymme?”
”Byråkrater”, sa Knirr bistert.
Knarr slog handen i pannan och stönade. ”Ånej, dom är ju ännu lömskare – dessutom torra och smaklösa!”
”Men man ser ju inte till dom så ofta ändå”, sa Knirr. ”Dom har ju en tendens att göra sig oanträffbara när dom har hittat på nåt elände…”
”Vilket dom gör hela tiden…”
”Och så har dom infört jaktförbud på sig själva. Vi kan tvingas bli kannibaler för att överleva.”
”Eller så uppfinner du McDonalds.”
Knirr funderade. ”Vi skulle kanske försöka behålla några mammutar i alla fall…”
”Om du uppfinner kloningen så kan vi klona den dummaste och fläskigaste av dom i all evighet”, sa Knarr. Och så hittar du på ett sätt att utrota byråkraterna istället.”
”Det går inte”, sa Knirr uppgivet. ”Det är vetenskapligt bevisat att det är omöjligt att utrota byråkrater – dom gömmer sig i dammiga arkivskåp och klonar sig själva.”
Knarr bleknade. ”Hu! Det är ju förfärligt – kolla jag får gåshud.” Han sneglade mot udden på andra sidan sjön. ”Visserligen är mammutar lömska och jag får mardrömmar av mammutjakt… men dom är goda, och det skulle sitta bra med en mammutstek i kväll…”
”Med rotmos…”
”Och stekt lök…”
Knirr stönade av vällust. ”Say no more! Min mage knorrar redan.”
”Jag måste bara till apoteket och hämta ut mer ångestdämpande piller och sömntabletter”, sa Knarr. ”Behöver du nåt?”
”Jag har så jag klarar mig. Kila iväg du, så samlar jag ihop jaktlaget.”
”Dom sitter väl i bastun och spelar poker och dricker pilsner fortfarande”, gissade Knarr.
”Då kan det ju ta några dagar att få loss dom förstås. Men kom dit när du varit på apoteket.”
På andra sidan sjön förberedde mammutarna fnissande sammandrabbningen genom att trampa upp en rondell utan avfarter, att lura in människorna i. Och målade skyltar med varningar, förbud och fullkomligt missvisande hänvisningar, samt ”Mammutar har alltid förkörsrätt”.
Hur ska det sluta? – Del 9
Det var en dag i september år 27.394 f.Kr. vid en sjö någonstans i södra Europa.
Knirr vaknade sent omsider och kikade ut ur grottan och noterade att det var en riktigt fin eftermiddag. Ungarna tjoade och rullade runt i askan efter förmiddagens brasa. Biggan skurade grottväggarna och muttrade något om bristande jämställdhet och ett tomt kylskåp. Sammantaget – kom Knirr underfund med – en utmärkt dag för att ge sig ut på jakt.
”Jag tänkte ge mig ut på jakt idag”, meddelade han sålunda medan han tuggade på en vissen rot som han trots allt hittat i kylskåpet.
”Jaså”, sa Biggan. ”Då kan du väl gå förbi fiskståndet på hemvägen och köpa några gäddor så vi har nåt till middag.”
Knirr blev lite stött. ”Jag sa ju att jag skulle jaga... ”
”Precis”, sa hon. ”Och det är bra att du får lite motion, men då kommer du att vara hungrig när du kommer hem och här är ganska tomt i kylskåpet som du kanske märkte. Fem gäddor, se till att dom är färska... ” Med detta sagt återgick hon till skurandet.
Och Knirr tog sina vapen – den nyuppfunna pilbågen och spjutet – plus en flaska pilsner. Sedan letade han rätt på Knarr för att höra om han var hågad att hänga med och det var han.
De gick västerut och följde en av de gamla mammutstigarna som inte längre underhölls och förhoppningsvis inte nyttjades av så många mammutar längre.
Knirr såg i ögonvrån något som rörde sig och ett ögonblick blev han alldeles kallsvettig innan han insåg att det inte var en mammut – det var en ekorre. ”Aha!” utbrast han och började fumla med pilbågen. ”En ekorrsvans att sätta i mössan vore väl något!”
”Du hänger ju inte med”, sa Knarr. ”Det var förra årets mode, i år ska man ha fasanfjädrar i mössan.”
”Jaså.” Lite snopet sänkte Knirr pilbågen. ”Nåja, det är inte mycket kött på de där krypen heller.”
De gick vidare, och vidare och vidare... och hamnade i en rondell…
Efter att ha brutit mot ett flertal trafikregler tog dom sig till slut ut ur rondellen. Och så kom de till ett vattendrag de aldrig hade sett tidigare.
”Oj”, sa Knarr, ”den här bäcken är väldigt mycket större än den där hemma!”
”Det beror på att det är en älv och ingen bäck”, sa Knirr och började gå uppströms. ”Här skulle man kunna dämma upp och bygga ett vattenkraftverk”, konstaterade han.
”Vad ska man med det till?” undrade Knarr.
”För att få elektricitet såklart.”
”Jaha”, sa Knarr och försökte låtsas som om han fattade fast han inte hade en aning om vad man skulle med elektricitet till.
Men han lurade inte Knirr, så Knirr förtydligade. ”Då skulle du till exempel kunna skaffa dig en elgitarr istället för att bara spela luftgitarr – garanterat mycket häftigare sound!”
Knarr sken genast upp, han var verkligen sugen på att utveckla sitt gitarrspelande.
”Och jag”, fortsatte Knirr”, skulle kunna uppfinna en eltandborste... ”
”Det kan väl aldrig bli en hit... ” tyckte Knarr.
Knirr gjorde en grimas. ”Biggan har börjat ställa krav på att jag ska borsta tänderna åtminstone två gånger per dag... ”
Knarr gapade. ”Och det finner du dig i... ?”
Knirr suckade. ”Jo... Annars får jag inte pussa henne... ”
Knarr himlade med ögonen och mumlade något om toffelhjälte. Knarr låtsades inte höra – han hällde i sig det sista ur pilsnerflaskan och rapade så det ekade mellan klipporna.
”På tal om Biggan”, sa Knarr, ”vi borde kanske dra oss hemåt – det börjar skymma.”
”Just det. Och jag måste hinna förbi fiskståndet innan de stänger. Men... har du nån aning om var vi är?”
Knarr såg sig om. ”Jag antar vi är här, men den stora frågan är kanske hellre var hemma är... ”
”Tusan”, sa Knirr, ”jag skulle ha uppfunnit GPS:en innan vi gav oss iväg.”
”Vi skulle förstås kunna vända om och följa samma mammutstig som vi tog oss hit på... ” föreslog Knarr. ”Om vi har tur så slutar den på samma ställe som den började på från andra hållet.”
”Prova kan vi alltid”, tyckte Knirr. ”Det var i alla fall inte så många mammutar i vägen på vägen. Det var bara den där rondellen som var lite besvärlig… ”
Efter att dom trampat runt i rondellen en vecka kom det upp en skylt där det stod: ”DÄRÅT! IDIOTER!”, och en halvtimme senare pustade dom ut hemma hos Knirr, medan Biggan började rensa gäddorna.
Dagen efter satt Knirr vid stranden och funderade över om det var bäst med luftburna eller nedgrävda elledningar. Biggan kom ner och sa att hon behövde prata med honom.
”Jag har borstat tänderna”, sa han och flinade nervöst. Sen såg han att hon var alldeles svart i ansiktet. ”Vad har hänt med dig? Du ser vidbränd ut.”
”Jag är utbränd”, sa hon. ”Dessutom exploderade ugnen. Och så ska jag snart ha barn.”
”Nu igen?” sa Knirr och stirrade på hennes mage med viss bävan.
”Ja, nu igen. Tänker du vara med den här gången?”
Knirr skakade på huvudet så det skvalpande mellan öronen.
Biggan fnyste. ”Lika bra det. Förra gången var du inte precis till nån hjälp... ”
”Jag var faktiskt hungrig”, förklarade Knirr stött. ”Du hade ju inte lagat mat på hela dan, så jag höll på svälta ihjäl och det var därför jag svimmade.”
”Visst”, sa hon. ”Hursomhelst – nu tänker jag åka till ett vilohem och ta igen mig. Och du får ta hand om ungarna och allt det andra.”
Knirr blev alldeles ljusgrön i ansiktet. ”Men, men... Vilket andra? Vad menar du…? Du kan inte bara ge dig av... ”
”Kolla bara”, sa hon och började gå uppför slänten.
”Vänta! Vänta!” ropade han och kravlade sig upp på fötter.
Hon stannade och väntade tills han hann upp henne. ”Biggan lilla”, flåsade Knirr, ”Visst skojar du nu?”
”Ser jag ut som jag skojar?” undrade hon och såg definitivt inte ut som om hon skojade.
Knirr insåg att det var allvar och att det krävdes manlig list för att rädda situationen. ”Du kan ju inte bara överge ungarna”, sa han.
”Är det att överge ungarna, att låta deras pappa ta hand om dom en stund?”
”Nä, men... tänk om du inte kommer tillbaka! Jag menar, det är farligt därute för en kvinna – det finns mammutar där... ”
”Å, så det är min säkerhet du oroar dig för?” Hon log och klappade honom på kinden. ”Tänk, jag trodde det var ditt eget välbefinnande som du blev orolig för. Käre make, jag tror nog jag kan hantera några mammutar... ” Och så plockade hon upp en bok ur sin handväska: ‘111 sätt att tillreda en mammut’. ”Om jag högläser ur den här kokboken så håller dom sig nog undan.”
Nu hade Knirr inga listiga argument kvar, så nu återstod bara att beklaga sig. ”Men jag har ju inte tid att ta hand om dina sysslor, förstår du väl... Jag har ju jobbet att sköta, mina uppfinningar... ”
”Åh, men du som är så duktig, nog måste du väl klara av lite kvinnosysslor, det räknas ju inte ens som arbete, så det kan ju knappast inkräkta på dina viktiga sysslor något nämnvärt. Kvinnosysslor kräver ju ingen tankeförmåga, det har du ju själv sagt, så du kan ju fundera på dina uppfinningar medan du städar, tvättar, lagar mat, diskar, snyter ungarna, lappar byxor, bakar muffins, putsar fönster – nej, vissja, du har ju inte uppfunnit fönster än – koka saft, mangla lakan, stryka dina skjortor, köpa julklappar, måla påskägg... ”
”Det är väl inte påsk än... ”
Biggan log överseende. ”Det kan ju vara. Men för att inte du ska behöva ta ut dig riktigt genast, så har jag tvättat idag och igår städade jag och lite färdiglagade gäddrester finns i kylen, så idag behöver du inte göra så mycket.”
”Jaha”, sa Knirr lite lättad i alla fall, ”men vilken tid kommer du hem då?”
”Vilken tid? Jag hör av mig om ett par veckor eller så, då kanske jag vet om jag kommer hem till jul… ”
När hon gick stod Knirr fortfarande kvar och kippade efter andan ända tills han tuppade av och trillade nerför slänten där han blev liggande i vattenbrynet.
Knarr kom förbi och petade på honom. ”Hörru, varför ligger du här och snarkar?”
Knirr satte sig yrvaket upp, men samlade sig snabbt. ”Jag snarkar inte, jag mediterar”, förklarade han och hoppades innerligt att han hade haft en mardröm.
”Det lät i alla fall som om du snarkade”, envisades Knarr.
”Det är ett ljud jag använder, ett mantra, för att gå djupt in i meditationen.”
”Vad ska det vara bra för?”
”För att få kontakt med den universella visheten och bli en bättre människa... ”
”Är det inte lättare att bara prata med Biggan direkt? Fast nu var hon förstås inte hemma. Jag var förbi... ”
Knirr höll på storkna. ”Var hon inte hemma?” lyckades han kväka fram.
”Nej, det var det som var så konstigt. Ungarna var där men inte hon... Jisses, vad du ser konstig ut. Säg inte att hon gått på tjejmiddag och lämnat dig att ta hand om ungarna – och så har du glömt dom! Gosse, du kommer att få det hett om öronen.”
”Vad höll ungarna på med?”
”Dom ritade på väggarna som vanligt.”
Knirr stönade.
”Men dom lever åtminstone”, tröstade Knarr. ”Och jag kan hjälpa dig skura väggarna.”
Stödd på Knarr stapplade Knirr till grottan för att beskåda förödelsen, och förklarade samtidigt hela den fruktansvärda sanningen. Sen gjorde dom en avstickare till Knirrs hemliga pilsnerförråd innan dom orkade ta itu med uppröjningsarbetet.
En vecka senare satt de hålögda på stranden. Ungarna hade äntligen somnat och de sista matresterna var skrapade från väggarna. Solen började gå ner. I sjön flöt några klädesplack fasthakade i metkrokar, med lite tur skulle både tvätten och morgondagens matfråga lösa sig.
Knirr stirrade på sina händer.”Mina naglar och händer blir helt förstörda av allt diskande och tvättande”, klagade han.
Knarr tittade på sina händer. ”Men dom blir åtminstone rena... ”
”Jag börjar förstå varför Biggan tjatar på mig om att uppfinna tvättmaskin och diskmaskin”, suckade Knirr.
”Så det kanske är dags att göra det nu då... ”, sa Knarr.
Knirr tittade uppgivet på honom. ”Men hur ska jag hinna det, när jag har full upp hela dagarna med hushållsarbetet. Fast det var ju tur att hon åtminstone tog tjänstledigt från jobbet, så jag inte måste sköta det också.”
Knarr fattade ingenting. ”Har Biggan ett jobb?”
”Jo, fast hon vill helst inte att det kommer ut – hon är rädd att bli anklagad för att vara en dålig mor som heltidsjobbar... ”
”Men... När har hon tid att jobba?” undrade Knarr.
”Hon jobbar natt. Som städerska på Vägverket.”
”Å! Är det hon som skrapar ihop överbliven asfalt utefter vägarna?”
”Japp!”
”Ja, men det kan ju vara bra med en liten extrainkomst i alla fall... ”
”Jo, men det blir ju inte mycket – det är ju ett kvinnojobb... ”
Knarr ryckte lite i ett metspö för att röra om i kläderna. ”Jo, det är klart... ”
Knirr suckade. ”Jag saknar faktiskt Biggan... ”
Knarr nickade. Sen tittade han på Knirr. ”Men du klär i alla fall i det där förklädet”, sa han tröstande.
”Tycker du?” Knirr kråmade sig och försökte hålla in magen, som för övrigt hade minskat i omfång rätt ordentligt den här veckan. ”Jag ser inte tjock ut i det, då?”
”O nej! Blommönstret framhäver dina former på ett väldigt smickrande... ”
De stirrade plötsligt förskräckta på varann.
”Det här håller inte”, stönade Knirr.
”Nää, du måste nog skaffa en au pair”, sa Knarr.
”En å pär? Vad är det?”
”Nåt slags kombinerad hushållerska, barnvakt och älskarinna, tror jag.”
”Det trodde jag kallades fru”, sa Knirr.
”Det finns en skillnad”, sa Knarr med ett finurligt leende. ”En au pair måste lyda dig!”
Knirrs ögon blev stora som tekoppar. ”Ååååh, en sån måste jag ha! Kan dom laga mat också?”
”Det tror jag nog... ”
”Ååååh, en sån vill jag ha! Var får man tag i en sån?”
”Via nån förmedling, tror jag. Dom är mestadels utrikiska... ”
”Måste jag lära mig utrikiska då?”
”Nej, du ger order med teckenspråk, och sen kan hon inte käfta emot eftersom hon bara kan utrikiska.”
”Det låter bra. Men hur ska hon få styr på ungarna då?”
”Dom lär sig snart utrikiska när hon grälar på dom hela dagarna. Och det är ju bra för dom att bli flerspråkiga, så dom kan söka jobb utrikes när dom blir stora... ”
När nu de akuta problem tycktes kunna lösa sig, piggnade Knirr till och kunde börja fundera över de stora frågorna.
”Har du sett till några mammutar på sistone?” frågade han.
Knarr tänkte efter. ”Det var ett tag sen... ”
”Just det”, sa Knirr och veckade ihop ansiktet i en misstänksam min.
”Tror du dom håller på och planerar nåt jävelskap?” undrade Knarr och spanade över sjön till andra sidan, där mammutarna brukade stå och flina åt dom.
Knirr tittade på honom. ”Gör mammutar något annat än hittar på jävelskap? Det är klart dom håller på med nåt – frågan är bara hur jävliga dom tänker bli den här gången.”
Knarr funderade. ”Det kan väl inte vara så att dom har gått och utrotat sig... ? Bara för att jävlas, menar jag.”
”Det skulle för all del inte förvåna mig”, medgav Knirr, ”men jag känner på mig att dom finns därute nånstans, min kvinnliga intui... ”
De stirrade på varann. ”Jag beställer en å pär i morron bitti”, beslutade Knirr.
På andra sidan sjön låg mammutarna i koma efter att ha skrattat sig fördärvade hela veckan. Men en hade kommit till sans igen och hade lyssnat mycket intresserat på samtalet mellan de två männen och han hade redan börjat skissa på en annons: ”Billiga, lydiga å välväxta åpärer förmedlas. Med egna dammsugare... ”
Knirr vaknade sent omsider och kikade ut ur grottan och noterade att det var en riktigt fin eftermiddag. Ungarna tjoade och rullade runt i askan efter förmiddagens brasa. Biggan skurade grottväggarna och muttrade något om bristande jämställdhet och ett tomt kylskåp. Sammantaget – kom Knirr underfund med – en utmärkt dag för att ge sig ut på jakt.
”Jag tänkte ge mig ut på jakt idag”, meddelade han sålunda medan han tuggade på en vissen rot som han trots allt hittat i kylskåpet.
”Jaså”, sa Biggan. ”Då kan du väl gå förbi fiskståndet på hemvägen och köpa några gäddor så vi har nåt till middag.”
Knirr blev lite stött. ”Jag sa ju att jag skulle jaga... ”
”Precis”, sa hon. ”Och det är bra att du får lite motion, men då kommer du att vara hungrig när du kommer hem och här är ganska tomt i kylskåpet som du kanske märkte. Fem gäddor, se till att dom är färska... ” Med detta sagt återgick hon till skurandet.
Och Knirr tog sina vapen – den nyuppfunna pilbågen och spjutet – plus en flaska pilsner. Sedan letade han rätt på Knarr för att höra om han var hågad att hänga med och det var han.
De gick västerut och följde en av de gamla mammutstigarna som inte längre underhölls och förhoppningsvis inte nyttjades av så många mammutar längre.
Knirr såg i ögonvrån något som rörde sig och ett ögonblick blev han alldeles kallsvettig innan han insåg att det inte var en mammut – det var en ekorre. ”Aha!” utbrast han och började fumla med pilbågen. ”En ekorrsvans att sätta i mössan vore väl något!”
”Du hänger ju inte med”, sa Knarr. ”Det var förra årets mode, i år ska man ha fasanfjädrar i mössan.”
”Jaså.” Lite snopet sänkte Knirr pilbågen. ”Nåja, det är inte mycket kött på de där krypen heller.”
De gick vidare, och vidare och vidare... och hamnade i en rondell…
Efter att ha brutit mot ett flertal trafikregler tog dom sig till slut ut ur rondellen. Och så kom de till ett vattendrag de aldrig hade sett tidigare.
”Oj”, sa Knarr, ”den här bäcken är väldigt mycket större än den där hemma!”
”Det beror på att det är en älv och ingen bäck”, sa Knirr och började gå uppströms. ”Här skulle man kunna dämma upp och bygga ett vattenkraftverk”, konstaterade han.
”Vad ska man med det till?” undrade Knarr.
”För att få elektricitet såklart.”
”Jaha”, sa Knarr och försökte låtsas som om han fattade fast han inte hade en aning om vad man skulle med elektricitet till.
Men han lurade inte Knirr, så Knirr förtydligade. ”Då skulle du till exempel kunna skaffa dig en elgitarr istället för att bara spela luftgitarr – garanterat mycket häftigare sound!”
Knarr sken genast upp, han var verkligen sugen på att utveckla sitt gitarrspelande.
”Och jag”, fortsatte Knirr”, skulle kunna uppfinna en eltandborste... ”
”Det kan väl aldrig bli en hit... ” tyckte Knarr.
Knirr gjorde en grimas. ”Biggan har börjat ställa krav på att jag ska borsta tänderna åtminstone två gånger per dag... ”
Knarr gapade. ”Och det finner du dig i... ?”
Knirr suckade. ”Jo... Annars får jag inte pussa henne... ”
Knarr himlade med ögonen och mumlade något om toffelhjälte. Knarr låtsades inte höra – han hällde i sig det sista ur pilsnerflaskan och rapade så det ekade mellan klipporna.
”På tal om Biggan”, sa Knarr, ”vi borde kanske dra oss hemåt – det börjar skymma.”
”Just det. Och jag måste hinna förbi fiskståndet innan de stänger. Men... har du nån aning om var vi är?”
Knarr såg sig om. ”Jag antar vi är här, men den stora frågan är kanske hellre var hemma är... ”
”Tusan”, sa Knirr, ”jag skulle ha uppfunnit GPS:en innan vi gav oss iväg.”
”Vi skulle förstås kunna vända om och följa samma mammutstig som vi tog oss hit på... ” föreslog Knarr. ”Om vi har tur så slutar den på samma ställe som den började på från andra hållet.”
”Prova kan vi alltid”, tyckte Knirr. ”Det var i alla fall inte så många mammutar i vägen på vägen. Det var bara den där rondellen som var lite besvärlig… ”
Efter att dom trampat runt i rondellen en vecka kom det upp en skylt där det stod: ”DÄRÅT! IDIOTER!”, och en halvtimme senare pustade dom ut hemma hos Knirr, medan Biggan började rensa gäddorna.
Dagen efter satt Knirr vid stranden och funderade över om det var bäst med luftburna eller nedgrävda elledningar. Biggan kom ner och sa att hon behövde prata med honom.
”Jag har borstat tänderna”, sa han och flinade nervöst. Sen såg han att hon var alldeles svart i ansiktet. ”Vad har hänt med dig? Du ser vidbränd ut.”
”Jag är utbränd”, sa hon. ”Dessutom exploderade ugnen. Och så ska jag snart ha barn.”
”Nu igen?” sa Knirr och stirrade på hennes mage med viss bävan.
”Ja, nu igen. Tänker du vara med den här gången?”
Knirr skakade på huvudet så det skvalpande mellan öronen.
Biggan fnyste. ”Lika bra det. Förra gången var du inte precis till nån hjälp... ”
”Jag var faktiskt hungrig”, förklarade Knirr stött. ”Du hade ju inte lagat mat på hela dan, så jag höll på svälta ihjäl och det var därför jag svimmade.”
”Visst”, sa hon. ”Hursomhelst – nu tänker jag åka till ett vilohem och ta igen mig. Och du får ta hand om ungarna och allt det andra.”
Knirr blev alldeles ljusgrön i ansiktet. ”Men, men... Vilket andra? Vad menar du…? Du kan inte bara ge dig av... ”
”Kolla bara”, sa hon och började gå uppför slänten.
”Vänta! Vänta!” ropade han och kravlade sig upp på fötter.
Hon stannade och väntade tills han hann upp henne. ”Biggan lilla”, flåsade Knirr, ”Visst skojar du nu?”
”Ser jag ut som jag skojar?” undrade hon och såg definitivt inte ut som om hon skojade.
Knirr insåg att det var allvar och att det krävdes manlig list för att rädda situationen. ”Du kan ju inte bara överge ungarna”, sa han.
”Är det att överge ungarna, att låta deras pappa ta hand om dom en stund?”
”Nä, men... tänk om du inte kommer tillbaka! Jag menar, det är farligt därute för en kvinna – det finns mammutar där... ”
”Å, så det är min säkerhet du oroar dig för?” Hon log och klappade honom på kinden. ”Tänk, jag trodde det var ditt eget välbefinnande som du blev orolig för. Käre make, jag tror nog jag kan hantera några mammutar... ” Och så plockade hon upp en bok ur sin handväska: ‘111 sätt att tillreda en mammut’. ”Om jag högläser ur den här kokboken så håller dom sig nog undan.”
Nu hade Knirr inga listiga argument kvar, så nu återstod bara att beklaga sig. ”Men jag har ju inte tid att ta hand om dina sysslor, förstår du väl... Jag har ju jobbet att sköta, mina uppfinningar... ”
”Åh, men du som är så duktig, nog måste du väl klara av lite kvinnosysslor, det räknas ju inte ens som arbete, så det kan ju knappast inkräkta på dina viktiga sysslor något nämnvärt. Kvinnosysslor kräver ju ingen tankeförmåga, det har du ju själv sagt, så du kan ju fundera på dina uppfinningar medan du städar, tvättar, lagar mat, diskar, snyter ungarna, lappar byxor, bakar muffins, putsar fönster – nej, vissja, du har ju inte uppfunnit fönster än – koka saft, mangla lakan, stryka dina skjortor, köpa julklappar, måla påskägg... ”
”Det är väl inte påsk än... ”
Biggan log överseende. ”Det kan ju vara. Men för att inte du ska behöva ta ut dig riktigt genast, så har jag tvättat idag och igår städade jag och lite färdiglagade gäddrester finns i kylen, så idag behöver du inte göra så mycket.”
”Jaha”, sa Knirr lite lättad i alla fall, ”men vilken tid kommer du hem då?”
”Vilken tid? Jag hör av mig om ett par veckor eller så, då kanske jag vet om jag kommer hem till jul… ”
När hon gick stod Knirr fortfarande kvar och kippade efter andan ända tills han tuppade av och trillade nerför slänten där han blev liggande i vattenbrynet.
Knarr kom förbi och petade på honom. ”Hörru, varför ligger du här och snarkar?”
Knirr satte sig yrvaket upp, men samlade sig snabbt. ”Jag snarkar inte, jag mediterar”, förklarade han och hoppades innerligt att han hade haft en mardröm.
”Det lät i alla fall som om du snarkade”, envisades Knarr.
”Det är ett ljud jag använder, ett mantra, för att gå djupt in i meditationen.”
”Vad ska det vara bra för?”
”För att få kontakt med den universella visheten och bli en bättre människa... ”
”Är det inte lättare att bara prata med Biggan direkt? Fast nu var hon förstås inte hemma. Jag var förbi... ”
Knirr höll på storkna. ”Var hon inte hemma?” lyckades han kväka fram.
”Nej, det var det som var så konstigt. Ungarna var där men inte hon... Jisses, vad du ser konstig ut. Säg inte att hon gått på tjejmiddag och lämnat dig att ta hand om ungarna – och så har du glömt dom! Gosse, du kommer att få det hett om öronen.”
”Vad höll ungarna på med?”
”Dom ritade på väggarna som vanligt.”
Knirr stönade.
”Men dom lever åtminstone”, tröstade Knarr. ”Och jag kan hjälpa dig skura väggarna.”
Stödd på Knarr stapplade Knirr till grottan för att beskåda förödelsen, och förklarade samtidigt hela den fruktansvärda sanningen. Sen gjorde dom en avstickare till Knirrs hemliga pilsnerförråd innan dom orkade ta itu med uppröjningsarbetet.
En vecka senare satt de hålögda på stranden. Ungarna hade äntligen somnat och de sista matresterna var skrapade från väggarna. Solen började gå ner. I sjön flöt några klädesplack fasthakade i metkrokar, med lite tur skulle både tvätten och morgondagens matfråga lösa sig.
Knirr stirrade på sina händer.”Mina naglar och händer blir helt förstörda av allt diskande och tvättande”, klagade han.
Knarr tittade på sina händer. ”Men dom blir åtminstone rena... ”
”Jag börjar förstå varför Biggan tjatar på mig om att uppfinna tvättmaskin och diskmaskin”, suckade Knirr.
”Så det kanske är dags att göra det nu då... ”, sa Knarr.
Knirr tittade uppgivet på honom. ”Men hur ska jag hinna det, när jag har full upp hela dagarna med hushållsarbetet. Fast det var ju tur att hon åtminstone tog tjänstledigt från jobbet, så jag inte måste sköta det också.”
Knarr fattade ingenting. ”Har Biggan ett jobb?”
”Jo, fast hon vill helst inte att det kommer ut – hon är rädd att bli anklagad för att vara en dålig mor som heltidsjobbar... ”
”Men... När har hon tid att jobba?” undrade Knarr.
”Hon jobbar natt. Som städerska på Vägverket.”
”Å! Är det hon som skrapar ihop överbliven asfalt utefter vägarna?”
”Japp!”
”Ja, men det kan ju vara bra med en liten extrainkomst i alla fall... ”
”Jo, men det blir ju inte mycket – det är ju ett kvinnojobb... ”
Knarr ryckte lite i ett metspö för att röra om i kläderna. ”Jo, det är klart... ”
Knirr suckade. ”Jag saknar faktiskt Biggan... ”
Knarr nickade. Sen tittade han på Knirr. ”Men du klär i alla fall i det där förklädet”, sa han tröstande.
”Tycker du?” Knirr kråmade sig och försökte hålla in magen, som för övrigt hade minskat i omfång rätt ordentligt den här veckan. ”Jag ser inte tjock ut i det, då?”
”O nej! Blommönstret framhäver dina former på ett väldigt smickrande... ”
De stirrade plötsligt förskräckta på varann.
”Det här håller inte”, stönade Knirr.
”Nää, du måste nog skaffa en au pair”, sa Knarr.
”En å pär? Vad är det?”
”Nåt slags kombinerad hushållerska, barnvakt och älskarinna, tror jag.”
”Det trodde jag kallades fru”, sa Knirr.
”Det finns en skillnad”, sa Knarr med ett finurligt leende. ”En au pair måste lyda dig!”
Knirrs ögon blev stora som tekoppar. ”Ååååh, en sån måste jag ha! Kan dom laga mat också?”
”Det tror jag nog... ”
”Ååååh, en sån vill jag ha! Var får man tag i en sån?”
”Via nån förmedling, tror jag. Dom är mestadels utrikiska... ”
”Måste jag lära mig utrikiska då?”
”Nej, du ger order med teckenspråk, och sen kan hon inte käfta emot eftersom hon bara kan utrikiska.”
”Det låter bra. Men hur ska hon få styr på ungarna då?”
”Dom lär sig snart utrikiska när hon grälar på dom hela dagarna. Och det är ju bra för dom att bli flerspråkiga, så dom kan söka jobb utrikes när dom blir stora... ”
När nu de akuta problem tycktes kunna lösa sig, piggnade Knirr till och kunde börja fundera över de stora frågorna.
”Har du sett till några mammutar på sistone?” frågade han.
Knarr tänkte efter. ”Det var ett tag sen... ”
”Just det”, sa Knirr och veckade ihop ansiktet i en misstänksam min.
”Tror du dom håller på och planerar nåt jävelskap?” undrade Knarr och spanade över sjön till andra sidan, där mammutarna brukade stå och flina åt dom.
Knirr tittade på honom. ”Gör mammutar något annat än hittar på jävelskap? Det är klart dom håller på med nåt – frågan är bara hur jävliga dom tänker bli den här gången.”
Knarr funderade. ”Det kan väl inte vara så att dom har gått och utrotat sig... ? Bara för att jävlas, menar jag.”
”Det skulle för all del inte förvåna mig”, medgav Knirr, ”men jag känner på mig att dom finns därute nånstans, min kvinnliga intui... ”
De stirrade på varann. ”Jag beställer en å pär i morron bitti”, beslutade Knirr.
På andra sidan sjön låg mammutarna i koma efter att ha skrattat sig fördärvade hela veckan. Men en hade kommit till sans igen och hade lyssnat mycket intresserat på samtalet mellan de två männen och han hade redan börjat skissa på en annons: ”Billiga, lydiga å välväxta åpärer förmedlas. Med egna dammsugare... ”
Hur ska det sluta? – Del 10
Det var en dag i oktober år 27.394 f.Kr. vid en sjö någonstans i södra Europa. En fin brittsommardag då man skulle kunna passa på att tvätta fönster – om man har några. Men det hade inte Knirr, så han låg i hängmattan och snarkade istället.
Han vaknade av att han trillade ur hängmattan och landade på den stinkande soppåsen som han tidigare varit på väg ut med, innan han kom på att han behövde en tupplur.
Förvirrad satte han sig upp och grimaserade åt stanken. Hade hängmattan gått sönder, eller... ? Han tittade upp och blev knallröd och likblek om vartannat.
”Biggan!” ropade han och kravlade sig med möda upp på fötter, omtumlad av motstridiga känslor. ”Min älskade hustru, vad jag är glad att se dig!” Han försökte ge henne en kram men hon knuffade bort honom
”Du stinker”, sa hon och rynkade på näsan.
”Det... Jag ramlade på soppåsen”, började han förklara. Sen såg han på hängmattan och den var inte trasig. ”Var det du som tippade ut mej?”
”Är det din senaste uppfinning?” undrade hon och lät för en gångs skull inte helt missnöjd. ”Den blir skön för mej att ligga i nu när jag är höggravid.”
”Javisst”, skyndade sig Knirr att säga. ”Det var precis därför jag uppfann den... ”
”Inte för att du inte orkade tvätta lakanen så du kunde bädda rent i sängarna?” sa hon lite insinuant.
”Njmmh... ” Knirr rodnade en aning och visste inte vad han skulle säga utan att direkt ljuga.
”Jag såg högen med otvättat”, sa hon.
”Jag skulle ta itu med den när jag hade gått ut med soporna... och nu behöver jag nog tvätta det här förklädet också... ” sa han och luktade på det.
Biggan la sig i hängmattan och suckade av välbehag. ”Jag är helt utmattad efter hemresan, jag hoppas verkligen att du kan klara dig en stund till utan mej, så jag får vila upp mej några minuter. Var är ungarna förresten?”
”Jaa... ” Knirr tittade sig omkring. ”Trotsig är ute och fiskar med Knarr, och Gnäll... är i jordgubbslandet.”
Biggan tittade på honom med ett öga. ”Vad gör han i jordgubbslandet?”
”Gödslar.”
”Vad menar du?” Nu spärrade hon upp bägge ögonen.
”Jo, hmm... .” Knirr harklade sig. ”Alltså, blöjorna tog slut och... Titta inte på mej sådär, han trivs i jordgubbslandet – ibland hittar han till och med nån överbliven jordgubbe att tugga på och... Ja, inte för att han inte fått mat, men... som efterrätt... Jag ska gå iväg med soporna nu, dom här blöjorna stinker verkligen... ”
Biggan satte sig upp i hängmattan, osannolikt snabbt och smidigt för att vara en höggravid kvinna. ”Säj att du har uppfunnit engångsblöjor”, sa hon oroväckande lugnt.
”Va?”
”Eller är det tygblöjorna du tänker slänga?”
Knirr såg ut och kände sig som ett stort frågetecken.
Biggans lugn började spricka i kanterna. ”Det är meningen att man ska tvätta tygblöjor”, sa hon sammanbitet, ”och återanvända dom.”
Knirr blev fullständigt lamslagen av skräck; tänkte hon tvinga honom att tvätta dom där hemska stinkande tygtrasorna!
Biggan hävde sig upp ur hängmattan. ”Jag får väl köpa nya då”, sa hon efter att ha övervägt saken. ”Jag orkar inte bråka om det. Det är väl detsamma att jag tar itu med att städa upp efter dej.”
”Jag är glad att du är hemma”, sa Knirr lamt och log lite försiktigt.
”Jag hade tänkt stanna borta till jul, men jag saknade ungarna, så igår morse jag bestämde mig för att gå hem.”
”Gick du hela vägen? Du skulle ha tagit bussen så hade det gått fort... are... ”
”Om du hade talat om för mig att du uppfunnit bussen, så... Men det har du väl knappast gjort, eller?” Nu var hon sitt vanliga sarkastiska jag.
”Nä, jag kom just ihåg det... ”
”Inte ens en tidtabell, kan jag tänka? En busshållplats kanske?”
”Jag har ju haft en del att göra med hushållsarbetet... ”
”Du passar i förklädet”, sa Biggan och gick in i grottan.
”Och vad har hänt här?” sa hon en stund senare, när Knirr kom tillbaka efter att ha slängt soporna och stärkt sig med en pilsner ur sitt hemliga förråd.
”Vad menar du?” sa Knirr och låtsades oförstående.
”Det verkar som om du har ägnat dig åt lite kreativ heminredning. Vilken inredningstidning hittade du den här stilen i?”
”Gillar du det?” frågade Knirr lite försiktigt.
”Hmmm”, sa Biggan och såg sig om. ”Den här nya öppna planlösningen. Man skulle nästan kunna tro att en mammut härjat här! Jag är inte säker på att jag gillar det.” Sen tittade hon på sängen som låg platt på golvet utan ben. ”Vad har du gjort med sängen? Är det för att du inte ska falla så långt när jag knuffar ut dej?”
”Bland annat... Och sen upptäckte jag att på det här viset behöver man inte städa under sängen och det sparar mycket tid och möda... ”
”Och varför är mattorna uppspikade i taket?”
”Dom blir mindre smutsiga där.”
”Och de röda köksväggarna?”
”Rött är uppiggande... ”
Biggan drog med fingret på väggen och höll sedan upp fingret framför Knirrs ögon.
”Och så märks det inte lika mycket när ungarna slänger ketchup på väggarna... ” la han till.
”Hmmm. Men det nya runda badkaret är inte så dumt. Det gamla var lite trångt faktiskt, särskilt med min växande mage... ”
”Jo, precis. Jag tänkte att ett rymligare badkar kunde vara bra för dej... ”
”Fast sååå stort hade det ju inte behövt vara – det där räcker ju till en mammut!”
”Jaså? Nä, nu tar du väl i... ” sa Knirr oskyldigt.
Biggan gick ut i hallen ”Och var är mitt draperi?”
”Vilket?”
”Det som hängde här. Den franska gobelängen som jag beställde från den där jätteexklusiva designerkatalogen i fjol. Säj inte att du har slängt den för då blir jag verkligen upprörd!”
”Nä, den finns kvar. Åtminstone delar av den... ” Han hämtade en tygbit som hängde bredvid spisen.
Biggan ryckte till sig tygbiten och stirrade bestört på den.
”Den där biten använder jag till att torka av spisen när det kokar över... ” förklarade Knirr. ”Men jag ska genast tvätta den så blir den nog som ny... ”
”Och var är resten?” sa Biggan och hon lät ganska lugn, men Knirr kunde se, trots den bristande belysningen i grottan, att hennes ansikte hade fått en lite ljusgrön nyans.
”Jo, du vet dom där blöjorna som tog slut... ”
Vrålet hördes ända till andra sidan sjön och fick mammutarna att avbryta sin konferens för att lyssna på den sagolika kakofoni av skrik, vrål, illtjut och det omisskännliga ljudet av en gjutjärnstekpanna som med precision och kraft träffar skallen på en grottman – alltså de typiska ljudfenomen som kännetecknar ett äktenskapligt gräl. Mammutarna garvade så dom storknade och tvingades ta ett dopp i sjön innan dom kunde fortsätta konferensen som naturligtvis gick ut på att planera nya jävligheter.
Efter att Biggan talat om vad hon tyckte om det fördärvade draperiet och Knirr lovat henne en ny och ännu dyrare gobeläng, så drog hon med sig Knirr utanför grottöppningen.
”Och varför har du slängt mina rosenbuskar i en illa kamouflerad grop? Om det ska föreställa en fångstgrop så är den synnerligen illa placerad – det enda som lär trilla i den är ungarna, eller... ” Hon tog tag i Knirrs armar och tittade lite mer ingående på dom. ”Fick du dom där risporna när du drog upp buskarna eller när du trillade ner på dom i gropen?”
”Dom där risporna är inget jämfört med dom taggar som fortfarande sitter fast i baken på mej…” sa Knirr och hoppades på lite medlidande även om den nytillkomna bulan i huvudet inte direkt uppmuntrade den förhoppningen.
”Så du grävde en grop, slängde i mina rosenbuskar och föll själv i gropen. Tänk att jag inte blir det minsta förvånad... ”
”Det var inte jag som grävde gropen och slet upp rosenbuskarna”, sa Knarr. ”Det var... åpären... ”
”Vem?”
”Jo, alltså, jag beställde en såndär åpär för att få lite hjälp med hushållet och ungarna... Det var Knarrs idé”
”Jaså? Ja, min bror är väl heller inte känd för sin hjärnkapacitet. Nåväl, jag börjar förstå. En au pair - kvinnlig antar jag? Vad hade hon för meriter? Före detta bergsprängare? Terrorist kanske? Eller bulldozerförare? Men du gick väl bara efter utseendet kan jag tänka.”
”Hon var faktiskt inte särskilt snygg... ”
”Men hon var kanske bra på att hålla sängen varm?”
”Faktiskt knäckte hon den, det är därför den blev sådär, men... ”
”Så det gick med andra ord rätt vilt till. Jag hoppas bara att ungarna inte behövde bevittna det hela. Nu ska jag kontakta min advokat och begära skilsmässa och du kan omedelbart börja packa. Jag kommer att kräva att få allt du äger och har, vilket förstås inte är mycket, och stort underhåll till ungarna och mej. Och du får betala ungarnas terapi och renoveringen av grottan och jag kommer att begära ensam vårdnad och du får bara träffa ungarna när jag vill vara ensam med min nya älskare som är läkare och mycket smartare och stiligare och rikare än du.” Biggan började snyfta och snörvla.
”Men... ” sa Knirr, ”det var inte... ” Längre hann han inte innan han fick en ny omgång av gjutjärnsstekpannan. Men den här gången drämde hon till honom i baken och hans förhoppningar om att få hjälp med att dra ut rosentaggarna försvann lika snabbt och effektivt som taggarna förpassades till dom inre delarna av hans skinkor. Han samlade i alla fall ihop sig till ett heroiskt försök att reda ut missförståndet. ”Jag hade inte alls nåt ihop med den där åpären, jag lovar! Hon var förskräckligt ful och kollosalt fet och det som hände var att hon satte sig på sängen och... så var det med det.”
”Och det ska jag tro på?” Biggan var inte övertygad.
”Fråga Knarr, han är mitt vittne. Och alltihop är förresten hans fel, eftersom det var han som tipsade mig om åpärer... Men naturligtvis borde jag ha vetat bättre, så jag får väl ta på mig en del av skulden. Fast allt jag ville var att få lite hjälp eftersom jag rätt snabbt insåg att hushållsarbete och barnuppfostran minsann är betydligt mer krävande än jag kunnat ana. Och om något gott kommit ur denna prövning så är det väl att jag nu inser att jag inte har uppskattat dig tillräckligt för allt det enastående arbete du lägger ner på att ta hand om mej och ungarna och vårt hem och att jag verkligen borde... uppskatta detta mer... ”
”Menar du det?” sa Biggan och såg rörd ut. ”Så du var inte otrogen?”
”Aldrig! Hur skulle jag kunna? Du är den bästa, ljuvaste och vackraste hustru som en man kan ha! Och du får aldrig mer lämna mej.”
”Tja”, sa Biggan, ”men jag vill ha en ny gobeläng.”
”Du ska få två.”
”Så hon var inte så vacker då?”
”Hon var gräslig! Och dessutom helt värdelös vad gäller hushållsarbete – utom möjligen dammsugning, hon hade egen dammsugare och den var rätt effektiv... ”
”Hon råkade väl inte glömma den när du avskedade henne?” frågade Biggan hoppfullt.
”Tyvärr, den var inbyggd... ”
”Vad menar du?”
”Den där åpären... I själva verket var det en förklädd mammutusling... ”
”Vad!” Biggans tonläge gick upp i falsett. ”Släppte du in en mammutusling i mitt hem? Att ta hand om mina ungar? Mammutar ska stekas, grillas eller friteras och ätas med sötsur sås! Herregud, vilken au pair-förmedling anlitade du?”
”Det var faktiskt bara en annons som satt fastspikad på ett träd nere vid sjön och den dök upp precis dan efter att jag och Knarr hade suttit där och pratat om åpärer och... ” Knirr avbröt sig och tittade bort över sjön. Nu gick det upp för honom vad som hänt. ”Dom jädrans mammutuslingarna tjuvlyssnade på oss och bestämde sig för ett practical joke! Ååååå, vad jag hatar mammutar!”
Biggan klappade honom tröstande på kinden. ”Skrattar bäst som skrattar sist”, sa hon. ”Snart är dom otäckingarna utrotade och vi kan överta deras strandtomter och bygga sommarstugor på andra sidan sjön. Och en nöjespark där man kan skjuta uppstoppade mammutar i rumpan med luftpistol.”
”Jag ska uppfinna luftpistolen på en gång”, sa Knirr. ”Nu när du är hemma igen så kan jag äntligen ägna mig åt det som jag är bra på, nämligen uppfinningar.”
”Gör du det, så tar jag hand om uppröjningsarbetet i grottan”, sa Biggan. ”Jag har nu insett att mina förhoppningar om jämlikhet i hemmet var en dåraktig dröm, förmodligen orsakad av graviditetshormoner. Vad vill du ha till middag?”
”Kåldolmar vore inte dumt.”
”Jag ropar när maten är klar.”
”Då går jag ner till sjön och uppfinner en stor båt, eller kanske en ubåt, för enligt den senaste väderleksprognosen så tar istiden slut om sisådär artontusen år och då kommer det bli stora översvämningar som dränker allt liv på jorden och bara dom med en rejäl båt kommer att överleva.”
”Jisses! Då måste du uppfinna flytvästar också.”
”Jag ska bygga en osänkbar båt så du kan vara lugn. Och den ska rymma hela familjen och din bror Knarr och några andra vänner. Och så ska vi ta ombord ett par av alla djursorter som vi vill ha kvar... ”
”Inga mammutar!”
”Absolut inga mammutar.”
”Och inga byråkrater.”
”Dom är svåra att komma undan. Dom ska ju ligga med i allt. Dom kommer att överösa oss med blanketter och regelverk om allt från byggnadslov till djurhållning och ungarnas skolgång och för att inte tala om hur stor båtskatt dom kommer att kräva, men... ”
”Du kan uppfinna en lek som heter kölhalning för dom... ”
Och på andra sidan sjön hade mammutarna precis byggt färdigt en jättestor vattenrutschbana och dom höll som bäst på med att byta om till badbyxor för att testa anläggningen. Den beryktade stora översvämningen skulle komma fortare än Knirr och meteorologerna kunde ana…
Han vaknade av att han trillade ur hängmattan och landade på den stinkande soppåsen som han tidigare varit på väg ut med, innan han kom på att han behövde en tupplur.
Förvirrad satte han sig upp och grimaserade åt stanken. Hade hängmattan gått sönder, eller... ? Han tittade upp och blev knallröd och likblek om vartannat.
”Biggan!” ropade han och kravlade sig med möda upp på fötter, omtumlad av motstridiga känslor. ”Min älskade hustru, vad jag är glad att se dig!” Han försökte ge henne en kram men hon knuffade bort honom
”Du stinker”, sa hon och rynkade på näsan.
”Det... Jag ramlade på soppåsen”, började han förklara. Sen såg han på hängmattan och den var inte trasig. ”Var det du som tippade ut mej?”
”Är det din senaste uppfinning?” undrade hon och lät för en gångs skull inte helt missnöjd. ”Den blir skön för mej att ligga i nu när jag är höggravid.”
”Javisst”, skyndade sig Knirr att säga. ”Det var precis därför jag uppfann den... ”
”Inte för att du inte orkade tvätta lakanen så du kunde bädda rent i sängarna?” sa hon lite insinuant.
”Njmmh... ” Knirr rodnade en aning och visste inte vad han skulle säga utan att direkt ljuga.
”Jag såg högen med otvättat”, sa hon.
”Jag skulle ta itu med den när jag hade gått ut med soporna... och nu behöver jag nog tvätta det här förklädet också... ” sa han och luktade på det.
Biggan la sig i hängmattan och suckade av välbehag. ”Jag är helt utmattad efter hemresan, jag hoppas verkligen att du kan klara dig en stund till utan mej, så jag får vila upp mej några minuter. Var är ungarna förresten?”
”Jaa... ” Knirr tittade sig omkring. ”Trotsig är ute och fiskar med Knarr, och Gnäll... är i jordgubbslandet.”
Biggan tittade på honom med ett öga. ”Vad gör han i jordgubbslandet?”
”Gödslar.”
”Vad menar du?” Nu spärrade hon upp bägge ögonen.
”Jo, hmm... .” Knirr harklade sig. ”Alltså, blöjorna tog slut och... Titta inte på mej sådär, han trivs i jordgubbslandet – ibland hittar han till och med nån överbliven jordgubbe att tugga på och... Ja, inte för att han inte fått mat, men... som efterrätt... Jag ska gå iväg med soporna nu, dom här blöjorna stinker verkligen... ”
Biggan satte sig upp i hängmattan, osannolikt snabbt och smidigt för att vara en höggravid kvinna. ”Säj att du har uppfunnit engångsblöjor”, sa hon oroväckande lugnt.
”Va?”
”Eller är det tygblöjorna du tänker slänga?”
Knirr såg ut och kände sig som ett stort frågetecken.
Biggans lugn började spricka i kanterna. ”Det är meningen att man ska tvätta tygblöjor”, sa hon sammanbitet, ”och återanvända dom.”
Knirr blev fullständigt lamslagen av skräck; tänkte hon tvinga honom att tvätta dom där hemska stinkande tygtrasorna!
Biggan hävde sig upp ur hängmattan. ”Jag får väl köpa nya då”, sa hon efter att ha övervägt saken. ”Jag orkar inte bråka om det. Det är väl detsamma att jag tar itu med att städa upp efter dej.”
”Jag är glad att du är hemma”, sa Knirr lamt och log lite försiktigt.
”Jag hade tänkt stanna borta till jul, men jag saknade ungarna, så igår morse jag bestämde mig för att gå hem.”
”Gick du hela vägen? Du skulle ha tagit bussen så hade det gått fort... are... ”
”Om du hade talat om för mig att du uppfunnit bussen, så... Men det har du väl knappast gjort, eller?” Nu var hon sitt vanliga sarkastiska jag.
”Nä, jag kom just ihåg det... ”
”Inte ens en tidtabell, kan jag tänka? En busshållplats kanske?”
”Jag har ju haft en del att göra med hushållsarbetet... ”
”Du passar i förklädet”, sa Biggan och gick in i grottan.
”Och vad har hänt här?” sa hon en stund senare, när Knirr kom tillbaka efter att ha slängt soporna och stärkt sig med en pilsner ur sitt hemliga förråd.
”Vad menar du?” sa Knirr och låtsades oförstående.
”Det verkar som om du har ägnat dig åt lite kreativ heminredning. Vilken inredningstidning hittade du den här stilen i?”
”Gillar du det?” frågade Knirr lite försiktigt.
”Hmmm”, sa Biggan och såg sig om. ”Den här nya öppna planlösningen. Man skulle nästan kunna tro att en mammut härjat här! Jag är inte säker på att jag gillar det.” Sen tittade hon på sängen som låg platt på golvet utan ben. ”Vad har du gjort med sängen? Är det för att du inte ska falla så långt när jag knuffar ut dej?”
”Bland annat... Och sen upptäckte jag att på det här viset behöver man inte städa under sängen och det sparar mycket tid och möda... ”
”Och varför är mattorna uppspikade i taket?”
”Dom blir mindre smutsiga där.”
”Och de röda köksväggarna?”
”Rött är uppiggande... ”
Biggan drog med fingret på väggen och höll sedan upp fingret framför Knirrs ögon.
”Och så märks det inte lika mycket när ungarna slänger ketchup på väggarna... ” la han till.
”Hmmm. Men det nya runda badkaret är inte så dumt. Det gamla var lite trångt faktiskt, särskilt med min växande mage... ”
”Jo, precis. Jag tänkte att ett rymligare badkar kunde vara bra för dej... ”
”Fast sååå stort hade det ju inte behövt vara – det där räcker ju till en mammut!”
”Jaså? Nä, nu tar du väl i... ” sa Knirr oskyldigt.
Biggan gick ut i hallen ”Och var är mitt draperi?”
”Vilket?”
”Det som hängde här. Den franska gobelängen som jag beställde från den där jätteexklusiva designerkatalogen i fjol. Säj inte att du har slängt den för då blir jag verkligen upprörd!”
”Nä, den finns kvar. Åtminstone delar av den... ” Han hämtade en tygbit som hängde bredvid spisen.
Biggan ryckte till sig tygbiten och stirrade bestört på den.
”Den där biten använder jag till att torka av spisen när det kokar över... ” förklarade Knirr. ”Men jag ska genast tvätta den så blir den nog som ny... ”
”Och var är resten?” sa Biggan och hon lät ganska lugn, men Knirr kunde se, trots den bristande belysningen i grottan, att hennes ansikte hade fått en lite ljusgrön nyans.
”Jo, du vet dom där blöjorna som tog slut... ”
Vrålet hördes ända till andra sidan sjön och fick mammutarna att avbryta sin konferens för att lyssna på den sagolika kakofoni av skrik, vrål, illtjut och det omisskännliga ljudet av en gjutjärnstekpanna som med precision och kraft träffar skallen på en grottman – alltså de typiska ljudfenomen som kännetecknar ett äktenskapligt gräl. Mammutarna garvade så dom storknade och tvingades ta ett dopp i sjön innan dom kunde fortsätta konferensen som naturligtvis gick ut på att planera nya jävligheter.
Efter att Biggan talat om vad hon tyckte om det fördärvade draperiet och Knirr lovat henne en ny och ännu dyrare gobeläng, så drog hon med sig Knirr utanför grottöppningen.
”Och varför har du slängt mina rosenbuskar i en illa kamouflerad grop? Om det ska föreställa en fångstgrop så är den synnerligen illa placerad – det enda som lär trilla i den är ungarna, eller... ” Hon tog tag i Knirrs armar och tittade lite mer ingående på dom. ”Fick du dom där risporna när du drog upp buskarna eller när du trillade ner på dom i gropen?”
”Dom där risporna är inget jämfört med dom taggar som fortfarande sitter fast i baken på mej…” sa Knirr och hoppades på lite medlidande även om den nytillkomna bulan i huvudet inte direkt uppmuntrade den förhoppningen.
”Så du grävde en grop, slängde i mina rosenbuskar och föll själv i gropen. Tänk att jag inte blir det minsta förvånad... ”
”Det var inte jag som grävde gropen och slet upp rosenbuskarna”, sa Knarr. ”Det var... åpären... ”
”Vem?”
”Jo, alltså, jag beställde en såndär åpär för att få lite hjälp med hushållet och ungarna... Det var Knarrs idé”
”Jaså? Ja, min bror är väl heller inte känd för sin hjärnkapacitet. Nåväl, jag börjar förstå. En au pair - kvinnlig antar jag? Vad hade hon för meriter? Före detta bergsprängare? Terrorist kanske? Eller bulldozerförare? Men du gick väl bara efter utseendet kan jag tänka.”
”Hon var faktiskt inte särskilt snygg... ”
”Men hon var kanske bra på att hålla sängen varm?”
”Faktiskt knäckte hon den, det är därför den blev sådär, men... ”
”Så det gick med andra ord rätt vilt till. Jag hoppas bara att ungarna inte behövde bevittna det hela. Nu ska jag kontakta min advokat och begära skilsmässa och du kan omedelbart börja packa. Jag kommer att kräva att få allt du äger och har, vilket förstås inte är mycket, och stort underhåll till ungarna och mej. Och du får betala ungarnas terapi och renoveringen av grottan och jag kommer att begära ensam vårdnad och du får bara träffa ungarna när jag vill vara ensam med min nya älskare som är läkare och mycket smartare och stiligare och rikare än du.” Biggan började snyfta och snörvla.
”Men... ” sa Knirr, ”det var inte... ” Längre hann han inte innan han fick en ny omgång av gjutjärnsstekpannan. Men den här gången drämde hon till honom i baken och hans förhoppningar om att få hjälp med att dra ut rosentaggarna försvann lika snabbt och effektivt som taggarna förpassades till dom inre delarna av hans skinkor. Han samlade i alla fall ihop sig till ett heroiskt försök att reda ut missförståndet. ”Jag hade inte alls nåt ihop med den där åpären, jag lovar! Hon var förskräckligt ful och kollosalt fet och det som hände var att hon satte sig på sängen och... så var det med det.”
”Och det ska jag tro på?” Biggan var inte övertygad.
”Fråga Knarr, han är mitt vittne. Och alltihop är förresten hans fel, eftersom det var han som tipsade mig om åpärer... Men naturligtvis borde jag ha vetat bättre, så jag får väl ta på mig en del av skulden. Fast allt jag ville var att få lite hjälp eftersom jag rätt snabbt insåg att hushållsarbete och barnuppfostran minsann är betydligt mer krävande än jag kunnat ana. Och om något gott kommit ur denna prövning så är det väl att jag nu inser att jag inte har uppskattat dig tillräckligt för allt det enastående arbete du lägger ner på att ta hand om mej och ungarna och vårt hem och att jag verkligen borde... uppskatta detta mer... ”
”Menar du det?” sa Biggan och såg rörd ut. ”Så du var inte otrogen?”
”Aldrig! Hur skulle jag kunna? Du är den bästa, ljuvaste och vackraste hustru som en man kan ha! Och du får aldrig mer lämna mej.”
”Tja”, sa Biggan, ”men jag vill ha en ny gobeläng.”
”Du ska få två.”
”Så hon var inte så vacker då?”
”Hon var gräslig! Och dessutom helt värdelös vad gäller hushållsarbete – utom möjligen dammsugning, hon hade egen dammsugare och den var rätt effektiv... ”
”Hon råkade väl inte glömma den när du avskedade henne?” frågade Biggan hoppfullt.
”Tyvärr, den var inbyggd... ”
”Vad menar du?”
”Den där åpären... I själva verket var det en förklädd mammutusling... ”
”Vad!” Biggans tonläge gick upp i falsett. ”Släppte du in en mammutusling i mitt hem? Att ta hand om mina ungar? Mammutar ska stekas, grillas eller friteras och ätas med sötsur sås! Herregud, vilken au pair-förmedling anlitade du?”
”Det var faktiskt bara en annons som satt fastspikad på ett träd nere vid sjön och den dök upp precis dan efter att jag och Knarr hade suttit där och pratat om åpärer och... ” Knirr avbröt sig och tittade bort över sjön. Nu gick det upp för honom vad som hänt. ”Dom jädrans mammutuslingarna tjuvlyssnade på oss och bestämde sig för ett practical joke! Ååååå, vad jag hatar mammutar!”
Biggan klappade honom tröstande på kinden. ”Skrattar bäst som skrattar sist”, sa hon. ”Snart är dom otäckingarna utrotade och vi kan överta deras strandtomter och bygga sommarstugor på andra sidan sjön. Och en nöjespark där man kan skjuta uppstoppade mammutar i rumpan med luftpistol.”
”Jag ska uppfinna luftpistolen på en gång”, sa Knirr. ”Nu när du är hemma igen så kan jag äntligen ägna mig åt det som jag är bra på, nämligen uppfinningar.”
”Gör du det, så tar jag hand om uppröjningsarbetet i grottan”, sa Biggan. ”Jag har nu insett att mina förhoppningar om jämlikhet i hemmet var en dåraktig dröm, förmodligen orsakad av graviditetshormoner. Vad vill du ha till middag?”
”Kåldolmar vore inte dumt.”
”Jag ropar när maten är klar.”
”Då går jag ner till sjön och uppfinner en stor båt, eller kanske en ubåt, för enligt den senaste väderleksprognosen så tar istiden slut om sisådär artontusen år och då kommer det bli stora översvämningar som dränker allt liv på jorden och bara dom med en rejäl båt kommer att överleva.”
”Jisses! Då måste du uppfinna flytvästar också.”
”Jag ska bygga en osänkbar båt så du kan vara lugn. Och den ska rymma hela familjen och din bror Knarr och några andra vänner. Och så ska vi ta ombord ett par av alla djursorter som vi vill ha kvar... ”
”Inga mammutar!”
”Absolut inga mammutar.”
”Och inga byråkrater.”
”Dom är svåra att komma undan. Dom ska ju ligga med i allt. Dom kommer att överösa oss med blanketter och regelverk om allt från byggnadslov till djurhållning och ungarnas skolgång och för att inte tala om hur stor båtskatt dom kommer att kräva, men... ”
”Du kan uppfinna en lek som heter kölhalning för dom... ”
Och på andra sidan sjön hade mammutarna precis byggt färdigt en jättestor vattenrutschbana och dom höll som bäst på med att byta om till badbyxor för att testa anläggningen. Den beryktade stora översvämningen skulle komma fortare än Knirr och meteorologerna kunde ana…
Hur det började
Nu har jag lagt upp alla 51 kapitlen och väntar på lite feedback.
I väntan på detta ska jag berätta om hur den här boken kom till.
Det började med att jag, för 10-11 år sedan, gick en kurs som hette Textproduktion. Kursen handlade om att skriva olika typer av texter, t.ex. skulle vi göra en intervju med någon person och skriva en featureartikel utifrån den intervjun. Och så skulle vi skriva början på en bok. Utan att för den skull ha några ambitioner om att verkligen skriva en hel bok. Så jag skrev sex kapitel, utan större funderingar på vad det skulle handla om i förlängningen. Vi skulle också skriva slutet på en bok, inte nödvändigtvis den vi skrivit början på. De sex första kapitlen är de som ingår i boken - efter en del omskrivningar och utfyllnad. Slutkapitlet jag skrev då är inte samma som i boken, men det blev det som gav idén om vad boken faktiskt skulle handla om.
När jag skriver så utgår jag för det mesta från en dialog, som jag sedan bygger på. Mina skönlitterära texter har därför mycket dialog och det är just dialogskrivandet som är min starka sida. Jag vill fördjupa mig i karaktärerna och miljö och story kommer i andra hand.
I den här första boken har jag gjort ett förmodligen typiskt nybörjarfel, nämligen att jag tryckt in för mycket av allt möjligt, så den kan kännas lite kaotisk bitvis. Om jag redan från början tänkt att det skulle bli flera böcker hade jag kanske kunnat portionera ut materialet och ha ett tydligare tema i varje bok. Fortfarande kan jag ju göra om texten och det är därför jag vill ha lite feedback och kloka åsikter från läsarna. Jag har nämligen planer på åtminstone ett par uppföljare till den här första boken. Sen har jag planer för några helt andra böcker också ...
I väntan på detta ska jag berätta om hur den här boken kom till.
Det började med att jag, för 10-11 år sedan, gick en kurs som hette Textproduktion. Kursen handlade om att skriva olika typer av texter, t.ex. skulle vi göra en intervju med någon person och skriva en featureartikel utifrån den intervjun. Och så skulle vi skriva början på en bok. Utan att för den skull ha några ambitioner om att verkligen skriva en hel bok. Så jag skrev sex kapitel, utan större funderingar på vad det skulle handla om i förlängningen. Vi skulle också skriva slutet på en bok, inte nödvändigtvis den vi skrivit början på. De sex första kapitlen är de som ingår i boken - efter en del omskrivningar och utfyllnad. Slutkapitlet jag skrev då är inte samma som i boken, men det blev det som gav idén om vad boken faktiskt skulle handla om.
När jag skriver så utgår jag för det mesta från en dialog, som jag sedan bygger på. Mina skönlitterära texter har därför mycket dialog och det är just dialogskrivandet som är min starka sida. Jag vill fördjupa mig i karaktärerna och miljö och story kommer i andra hand.
I den här första boken har jag gjort ett förmodligen typiskt nybörjarfel, nämligen att jag tryckt in för mycket av allt möjligt, så den kan kännas lite kaotisk bitvis. Om jag redan från början tänkt att det skulle bli flera böcker hade jag kanske kunnat portionera ut materialet och ha ett tydligare tema i varje bok. Fortfarande kan jag ju göra om texten och det är därför jag vill ha lite feedback och kloka åsikter från läsarna. Jag har nämligen planer på åtminstone ett par uppföljare till den här första boken. Sen har jag planer för några helt andra böcker också ...
Kapitel 1
Varningsropen fick honom att kasta en blick ut genom gluggen i det täta lövverket framför grottmynningen. Han såg harpyörnen som gled över vattenfallets krön. Den gjorde en sväng in bland träden nedanför och han förlorade den ur sikte – men ljuden av den kalabalik örnen orsakade undgick honom inte. Frassande och prasslande ljud av löv, dunsar från hoppande kroppar och skrapet av klor, flappandet från vingar, något som föll, ett skri. Sedan blev det tyst en stund, innan de vanliga regnskogsljuden tog vid igen. Anante funderade en stund över vilken kalabalik hans eget beslut skulle kunna orsaka. Han var beredd att ta konsekvenserna för sin egen del, men det fanns fler att ta hänsyn till - familjen, Nefi, mänskligheten…
Grottan låg strax till vänster om vattenfallet, fem meter från dess krön, tjugo meter ovanför ravinens botten och helt dold bakom ett snårigt buskage av slingerväxter. Den triangelformade öppningen var en och en halv meter hög och två meter bred. Inte ens om man visste om den kunde man se grottan – det var enbart med hjälp av sin överutvecklade hörsel som Anante hade hittat den, då han för två år sedan sökt efter en avskild plats att meditera på; han hade uppfattat den akustiska skillnaden grottan åstadkom när två kolibrier förflyttade sig från en blomklase vid sidan av grottan till en precis framför. Men även med vetskap om grottan skulle det otillgängliga läget på en klippvägg täckt av opålitliga, snärjande och löst fästa buskar och slingerväxter ha avskräckt de flesta från att ens försöka ta sig till den, men för Anante existerade inga fysiska hinder.
Han satt med korslagda ben i grottans mynning. Det långa svarta håret svepte mjukt som silke över hans nakna rygg, förutom de två tunna flätorna som ramade in de mjuka dragen i ett ansiktet som inte på långt när avslöjade hans verkliga ålder. De mörkbruna ögonen gav emellertid en ledtråd till sanningen, då de avslöjade en vishet som endast kommer efter ett långt liv – eller många liv. Han hade ändå levt ett relativt bekymmerfritt liv tills nu, ett liv som det egentligen inte fanns någon anledning att ändra på. Men det var inte för sin egen skull, som han ville genomföra en förändring, det var för alla de levande varelser som utgjorde den totala organism som kallades ’Jorden’.
När uppståndelsen efter harpyörnens visit lagt sig, slöt han ögonen för att inte låta sig distraheras av fler synintryck, och skärmade av alla ljud tills det enda han hörde var sitt eget pulserande blod. Den uppgift han stod inför innebar att han måste fokusera sitt medvetande långt bortom synens och hörselns räckvidd och krävde all hans uppmärksamhet. Oavsett konsekvenserna hade han fattat sitt beslut och var beredd att genomföra det. När koncentrationen fördjupades ytterligare upphörde den fysiska världen helt att existera för honom.
”Nefi”, viskade han. Det var inte nödvändigt för honom att uttala namnet – han visste att det räckte med tanken – men den här gången skulle han genomföra en tankeprestation utöver det vanliga. Den här gången skulle han låta andra ta del av kommunikationen mellan honom och Nefi – och han måste göra det utan att Nefi upptäckte det. ”Nefi, lyssna på mig!”
Det dröjde några sekunder, sedan hörde han, liksom en viskning, men direkt i sitt medvetande, en röst som bara var en tanke: ”Anante, vi lyssnar.”
Han tvekade ett ögonblick – än kunde han avstyra det hela, men sedan gick han rakt på sak. ”Främmande människor närmar sig vårt område”, sa han. ”Människor från norr. De är nära nu. Vad ska vi göra? Kan vi tala med dem?”
Svaret kom snabbt den här gången, och han visste vad det skulle bli; han hade inte behövt fråga.
”Ni måste flytta. Ni måste flytta sfären...”
Anante upplevde en känsla han aldrig hade upplevt på många år – den var så ovan att han först inte kunde identifiera den. Men så insåg han, att han var... inte arg... men irriterad. Och han gjorde något han aldrig tidigare hade gjort – han avbröt Nefi. Ja, han till och med opponerade sig.
”Vi måste inte flytta!” Han viskade fortfarande, men det fanns kraft bakom orden. ”Vi kan tala med dem! Vi kan lära dem!”
”Nej!” Trycket i ordet fick honom att vackla lite och han öppnade ett öga för att lätta på koncentrationen. ”Det är för tidigt.” En ny röst, som Anante kände igen som sin personlige mentor Akarscham, talade till honom i en lite mildare ton, ”De är inte redo än.”
”Men när? När är de redo? Jag har sett hur det ser ut i världen – Jordens hela varelse vrider sig i våndor! Människorna behöver kunskapen! Räcker inte det?”
Svaret dröjde, sen kom ett enkelt ”Nej”. Anante kände tydligt tveksamheten bakom svaret och översköljdes av sympati, eller kanske till och med medlidande, gentemot Nefi.
”Det är ni som inte är redo. Ni är rädda – trots kunskapen”, sa han, och det var ett konstaterande – ingen fråga.
”Vi är försiktiga.”
Anante log. Han visste att Nefi inte kunde ljuga – men slingra sig kunde de. ”Ibland måste man ta risker”, sa han milt.
Svaret dröjde något. ”Minns vad som hände din far, Anante...”
Han suckade; det ville han helst inte minnas. ”Min far var naiv”, sa han. ”Han var inte redo. Men jag är redo, Akarscham. Jag är beredd att ta risken. Jag vill kontakta min utvalde. Men jag vill inte gå emot er vilja...”
Nu dröjde svaret ännu längre. ”Anante, din kunskap är stor. Kanske är du redo. Men du har rätt – vi är inte redo. Och du vet inte om din utvalde är den rätte...”
”Det är det jag vill ta reda på...”
”Och även om han är den rätte så tror vi inte att han är redo...”
Detta hade Anante dryftat med Nefi i flera år redan. ”Hur många gånger ska han behöva återfödas innan ni tror han är redo?” Det var en retorisk råga och han väntade sig inget svar. ”Kanske om han fick veta att han var en utvald...”
”Om han är den rätte, och om han blir redo i denna livstid, så kommer han till dig...”
Det hade Anante hört förut. Och det kanske kan ordnas, tänkte han utan att vidarebefordra tanken till Nefi. ”Det är inte lätt att hitta mig. Jag tror det kan vara nödvändigt att jag tar första steget”, sa han istället fast han visste vad svaret skulle bli på det förslaget.
”Det är för farligt. Rädslans makt kan krossa dig, Anante.”
”Om rädslans makt är så stark nu att även de som känner den Sanna makten smittas – är det då inte dags att göra något? Jag är beredd att ta risken.” Han började känna sig ordentligt frustrerad nu.
”Vi vill vänta...”
Han insåg att han inte kunde få Nefi att ändra sig och han accepterade det – de var ändå hans lärare. ”Ni är alltså rädda”, konstaterade han igen.
Efter några sekunder kom det: ”Ja.” Inget mer.
Anante var osäker på hur han skulle ta den bekräftelsen. Att Nefi bekände att även de fortfarande kunde drabbas av en sådan mänsklig känsla som rädsla, kändes både oroande och glädjande. Kanske hade de rätt. Kanske var försiktigheten befogad. Kanske hade han begått ett stort misstag. Kanske skulle han som harpyan skapa skräck och förvirring, trots att syftet varit att ge kunskap. Allt berodde på om de som mottog meddelandet styrdes av Sanningens eller rädslans makt. Och det visste han inte.
”Vi ska flytta”, sa han. ”Den här gången...”
Grottan låg strax till vänster om vattenfallet, fem meter från dess krön, tjugo meter ovanför ravinens botten och helt dold bakom ett snårigt buskage av slingerväxter. Den triangelformade öppningen var en och en halv meter hög och två meter bred. Inte ens om man visste om den kunde man se grottan – det var enbart med hjälp av sin överutvecklade hörsel som Anante hade hittat den, då han för två år sedan sökt efter en avskild plats att meditera på; han hade uppfattat den akustiska skillnaden grottan åstadkom när två kolibrier förflyttade sig från en blomklase vid sidan av grottan till en precis framför. Men även med vetskap om grottan skulle det otillgängliga läget på en klippvägg täckt av opålitliga, snärjande och löst fästa buskar och slingerväxter ha avskräckt de flesta från att ens försöka ta sig till den, men för Anante existerade inga fysiska hinder.
Han satt med korslagda ben i grottans mynning. Det långa svarta håret svepte mjukt som silke över hans nakna rygg, förutom de två tunna flätorna som ramade in de mjuka dragen i ett ansiktet som inte på långt när avslöjade hans verkliga ålder. De mörkbruna ögonen gav emellertid en ledtråd till sanningen, då de avslöjade en vishet som endast kommer efter ett långt liv – eller många liv. Han hade ändå levt ett relativt bekymmerfritt liv tills nu, ett liv som det egentligen inte fanns någon anledning att ändra på. Men det var inte för sin egen skull, som han ville genomföra en förändring, det var för alla de levande varelser som utgjorde den totala organism som kallades ’Jorden’.
När uppståndelsen efter harpyörnens visit lagt sig, slöt han ögonen för att inte låta sig distraheras av fler synintryck, och skärmade av alla ljud tills det enda han hörde var sitt eget pulserande blod. Den uppgift han stod inför innebar att han måste fokusera sitt medvetande långt bortom synens och hörselns räckvidd och krävde all hans uppmärksamhet. Oavsett konsekvenserna hade han fattat sitt beslut och var beredd att genomföra det. När koncentrationen fördjupades ytterligare upphörde den fysiska världen helt att existera för honom.
”Nefi”, viskade han. Det var inte nödvändigt för honom att uttala namnet – han visste att det räckte med tanken – men den här gången skulle han genomföra en tankeprestation utöver det vanliga. Den här gången skulle han låta andra ta del av kommunikationen mellan honom och Nefi – och han måste göra det utan att Nefi upptäckte det. ”Nefi, lyssna på mig!”
Det dröjde några sekunder, sedan hörde han, liksom en viskning, men direkt i sitt medvetande, en röst som bara var en tanke: ”Anante, vi lyssnar.”
Han tvekade ett ögonblick – än kunde han avstyra det hela, men sedan gick han rakt på sak. ”Främmande människor närmar sig vårt område”, sa han. ”Människor från norr. De är nära nu. Vad ska vi göra? Kan vi tala med dem?”
Svaret kom snabbt den här gången, och han visste vad det skulle bli; han hade inte behövt fråga.
”Ni måste flytta. Ni måste flytta sfären...”
Anante upplevde en känsla han aldrig hade upplevt på många år – den var så ovan att han först inte kunde identifiera den. Men så insåg han, att han var... inte arg... men irriterad. Och han gjorde något han aldrig tidigare hade gjort – han avbröt Nefi. Ja, han till och med opponerade sig.
”Vi måste inte flytta!” Han viskade fortfarande, men det fanns kraft bakom orden. ”Vi kan tala med dem! Vi kan lära dem!”
”Nej!” Trycket i ordet fick honom att vackla lite och han öppnade ett öga för att lätta på koncentrationen. ”Det är för tidigt.” En ny röst, som Anante kände igen som sin personlige mentor Akarscham, talade till honom i en lite mildare ton, ”De är inte redo än.”
”Men när? När är de redo? Jag har sett hur det ser ut i världen – Jordens hela varelse vrider sig i våndor! Människorna behöver kunskapen! Räcker inte det?”
Svaret dröjde, sen kom ett enkelt ”Nej”. Anante kände tydligt tveksamheten bakom svaret och översköljdes av sympati, eller kanske till och med medlidande, gentemot Nefi.
”Det är ni som inte är redo. Ni är rädda – trots kunskapen”, sa han, och det var ett konstaterande – ingen fråga.
”Vi är försiktiga.”
Anante log. Han visste att Nefi inte kunde ljuga – men slingra sig kunde de. ”Ibland måste man ta risker”, sa han milt.
Svaret dröjde något. ”Minns vad som hände din far, Anante...”
Han suckade; det ville han helst inte minnas. ”Min far var naiv”, sa han. ”Han var inte redo. Men jag är redo, Akarscham. Jag är beredd att ta risken. Jag vill kontakta min utvalde. Men jag vill inte gå emot er vilja...”
Nu dröjde svaret ännu längre. ”Anante, din kunskap är stor. Kanske är du redo. Men du har rätt – vi är inte redo. Och du vet inte om din utvalde är den rätte...”
”Det är det jag vill ta reda på...”
”Och även om han är den rätte så tror vi inte att han är redo...”
Detta hade Anante dryftat med Nefi i flera år redan. ”Hur många gånger ska han behöva återfödas innan ni tror han är redo?” Det var en retorisk råga och han väntade sig inget svar. ”Kanske om han fick veta att han var en utvald...”
”Om han är den rätte, och om han blir redo i denna livstid, så kommer han till dig...”
Det hade Anante hört förut. Och det kanske kan ordnas, tänkte han utan att vidarebefordra tanken till Nefi. ”Det är inte lätt att hitta mig. Jag tror det kan vara nödvändigt att jag tar första steget”, sa han istället fast han visste vad svaret skulle bli på det förslaget.
”Det är för farligt. Rädslans makt kan krossa dig, Anante.”
”Om rädslans makt är så stark nu att även de som känner den Sanna makten smittas – är det då inte dags att göra något? Jag är beredd att ta risken.” Han började känna sig ordentligt frustrerad nu.
”Vi vill vänta...”
Han insåg att han inte kunde få Nefi att ändra sig och han accepterade det – de var ändå hans lärare. ”Ni är alltså rädda”, konstaterade han igen.
Efter några sekunder kom det: ”Ja.” Inget mer.
Anante var osäker på hur han skulle ta den bekräftelsen. Att Nefi bekände att även de fortfarande kunde drabbas av en sådan mänsklig känsla som rädsla, kändes både oroande och glädjande. Kanske hade de rätt. Kanske var försiktigheten befogad. Kanske hade han begått ett stort misstag. Kanske skulle han som harpyan skapa skräck och förvirring, trots att syftet varit att ge kunskap. Allt berodde på om de som mottog meddelandet styrdes av Sanningens eller rädslans makt. Och det visste han inte.
”Vi ska flytta”, sa han. ”Den här gången...”
Kapitel 2
CIA:s högkvarter, Langley, Virginia, USA
” Mr Wittley, Generalmajor Cunningham på försvarsdepartementet söker er.”
”Säg att jag sitter i ett möte. Jag ringer upp honom om en stund.”
”Han sa att det var mycket viktigt...”
Wittley suckade. Han hade just grälat med sin fru om sonens val av livsstil och som vanligt hade hans fru övertalat honom att prata med Matt, även om han personligen tyckte att Matt var i sin fulla rätt att själv bestämma över sitt liv. Och nu skulle han precis slå sin första putt. Att träna golfputtar var hans sätt att varva ner efter ett gräl och han hade alltid puttklubban och en uppsättning bollar inom räckhåll. Han siktade mot puttkoppen vid den bortre väggen, slog putten och missade med en decimeter. Med ännu en suck sa han: ”Okej, koppla honom.”
Han satte sig vid skrivbordet och tog telefonluren. ”Bill, tänker ni starta ett nytt krig, eller...?”
Generalmajor William Cunningham skrattade torrt: ”Inte för tillfället, Walter, men vi är alltid redo. Och ditt jobb är ju att se till att vi har en bra ursäkt... Nej, så här är det: Jag är på väg till dig.”
”Jaha...I tjänsten?” Wittley förstod att det inte handlade om någon social visit; han och Bill Cunningham var goda vänner sedan många år och i normala fall – även om de talades vid i ett officiellt ärende – så ägnades alltid några minuter åt att förhöra sig om varandras familj, hälsa och golfresultat. Att gå rakt på sak var inte typiskt, och det sände en lätt känsla av obehag uppefter Wittleys ryggrad.
”Vi ska samarbeta, Walt. Order från högsta ort.”
”Aha. Varför har inte min chef meddelat mig?”
”Min chef talar just nu med din chef och han kommer att ge dig ett uppdrag liksom min chef hade gett mig det här uppdraget.”
”Jag förstår. När är du här?”
”Om några timmar.”
”Okej, jag finns här, men... vad handlar det om?”
Cunningham tvekade. ” Minns du den där signalen som de snappade upp i New Mexico av en ren slump för någon månad sen?”
”Den där som NRO kollade och som ingen blev klok på?”
”Precis. De har försökt finna den igen och igår blev det napp...”
”Åh? Det har jag inte hört något om... Blev de något klokare den här gången då?”
”Både och. Radioastronomerna kontaktade NASA och... Låt mig säga så här: NASA kontaktade oss och nu kontaktar vi er...”
”Så...?” Känslan av obehag ökade; Cunninghams allvarliga tonfall och närmast ovilja att tala om saken kändes klart oroväckande. ”Vad var det för signal? Vad kom de fram till?”
”Låt mig fråga så här: Känner du till om Brasilien har något på månen att göra?”
”Månen...? Nej...”
”Jag dyker upp vid tvåtiden...”
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Omslagsbild till "Det Godas och det Sannas makt - första boken"