Kapitel 2

CIA:s högkvarter, Langley, Virginia, USA

     
 ” Mr Wittley, Generalmajor Cunningham på försvarsdepartementet söker er.”
      ”Säg att jag sitter i ett möte. Jag ringer upp honom om en stund.”
      ”Han sa att det var mycket viktigt...”
      Wittley suckade. Han hade just grälat med sin fru om sonens val av livsstil och som vanligt hade hans fru övertalat honom att prata med Matt, även om han personligen tyckte att Matt var i sin fulla rätt att själv bestämma över sitt liv. Och nu skulle han precis slå sin första putt. Att träna golfputtar var hans sätt att varva ner efter ett gräl och han hade alltid puttklubban och en uppsättning bollar inom räckhåll. Han siktade mot puttkoppen vid den bortre väggen, slog putten och missade med en decimeter. Med ännu en suck sa han: ”Okej, koppla honom.”
      Han satte sig vid skrivbordet och tog telefonluren. ”Bill, tänker ni starta ett nytt krig, eller...?”
     Generalmajor William Cunningham skrattade torrt: ”Inte för tillfället, Walter, men vi är alltid redo. Och ditt jobb är ju att se till att vi har en bra ursäkt... Nej, så här är det: Jag är på väg till dig.”
      ”Jaha...I tjänsten?” Wittley förstod att det inte handlade om någon social visit; han och Bill Cunningham var goda vänner sedan många år och i normala fall – även om de talades vid i ett officiellt ärende – så ägnades alltid några minuter åt att förhöra sig om varandras familj, hälsa och golfresultat. Att gå rakt på sak var inte typiskt, och det sände en lätt känsla av obehag uppefter Wittleys ryggrad.
      ”Vi ska samarbeta, Walt. Order från högsta ort.”
      ”Aha. Varför har inte min chef meddelat mig?”
      ”Min chef talar just nu med din chef och han kommer att ge dig ett uppdrag liksom min chef hade gett mig det här uppdraget.”
      ”Jag förstår. När är du här?”
      ”Om några timmar.”
      ”Okej, jag finns här, men... vad handlar det om?”
      Cunningham tvekade. ” Minns du den där signalen som de snappade upp i New Mexico av en ren slump för någon månad sen?”
      ”Den där som NRO kollade och som ingen blev klok på?”
      ”Precis. De har försökt finna den igen och igår blev det napp...”
      ”Åh? Det har jag inte hört något om... Blev de något klokare den här gången då?”
      ”Både och. Radioastronomerna kontaktade NASA och... Låt mig säga så här: NASA kontaktade oss och nu kontaktar vi er...”
      ”Så...?” Känslan av obehag ökade; Cunninghams allvarliga tonfall och närmast ovilja att tala om saken kändes klart oroväckande. ”Vad var det för signal? Vad kom de fram till?”
      ”Låt mig fråga så här: Känner du till om Brasilien har något på månen att göra?”
      ”Månen...? Nej...”
      ”Jag dyker upp vid tvåtiden...”