Kapitel 1

Varningsropen fick honom att kasta en blick ut genom gluggen i det täta lövverket framför grottmynningen. Han såg harpyörnen som gled över vattenfallets krön. Den gjorde en sväng in bland träden nedanför och han förlorade den ur sikte – men ljuden av den kalabalik örnen orsakade undgick honom inte. Frassande och prasslande ljud av löv, dunsar från hoppande kroppar och skrapet av klor, flappandet från vingar, något som föll, ett skri. Sedan blev det tyst en stund, innan de vanliga regnskogsljuden tog vid igen. Anante funderade en stund över vilken kalabalik hans eget beslut skulle kunna orsaka. Han var beredd att ta konsekvenserna för sin egen del, men det fanns fler att ta hänsyn till - familjen, Nefi, mänskligheten…

Grottan låg strax till vänster om vattenfallet, fem meter från dess krön, tjugo meter ovanför ravinens botten och helt dold bakom ett snårigt buskage av slingerväxter. Den triangelformade öppningen var en och en halv meter hög och två meter bred. Inte ens om man visste om den kunde man se grottan – det var enbart med hjälp av sin överutvecklade hörsel som Anante hade hittat den, då han för två år sedan sökt efter en avskild plats att meditera på; han hade uppfattat den akustiska skillnaden grottan åstadkom när två kolibrier förflyttade sig från en blomklase vid sidan av grottan till en precis framför. Men även med vetskap om grottan skulle det otillgängliga läget på en klippvägg täckt av opålitliga, snärjande och löst fästa buskar och slingerväxter ha avskräckt de flesta från att ens försöka ta sig till den, men för Anante existerade inga fysiska hinder.
      Han satt med korslagda ben i grottans mynning. Det långa svarta håret svepte mjukt som silke över hans nakna rygg, förutom de två tunna flätorna som ramade in de mjuka dragen i ett ansiktet som inte på långt när avslöjade hans verkliga ålder. De mörkbruna ögonen gav emellertid en ledtråd till sanningen, då de avslöjade en vishet som endast kommer efter ett långt liv – eller många liv. Han hade ändå levt ett relativt bekymmerfritt liv tills nu, ett liv som det egentligen inte fanns någon anledning att ändra på. Men det var inte för sin egen skull, som han ville genomföra en förändring, det var för alla de levande varelser som utgjorde den totala organism som kallades ’Jorden’.
      När uppståndelsen efter harpyörnens visit lagt sig, slöt han ögonen för att inte låta sig distraheras av fler synintryck, och skärmade av alla ljud tills det enda han hörde var sitt eget pulserande blod. Den uppgift han stod inför innebar att han måste fokusera sitt medvetande långt bortom synens och hörselns räckvidd och krävde all hans uppmärksamhet. Oavsett konsekvenserna hade han fattat sitt beslut och var beredd att genomföra det. När koncentrationen fördjupades ytterligare upphörde den fysiska världen helt att existera för honom.
      ”Nefi”, viskade han. Det var inte nödvändigt för honom att uttala namnet – han visste att det räckte med tanken – men den här gången skulle han genomföra en tankeprestation utöver det vanliga. Den här gången skulle han låta andra ta del av kommunikationen mellan honom och Nefi – och han måste göra det utan att Nefi upptäckte det. ”Nefi, lyssna på mig!”
      Det dröjde några sekunder, sedan hörde han, liksom en viskning, men direkt i sitt medvetande, en röst som bara var en tanke: ”Anante, vi lyssnar.”
      Han tvekade ett ögonblick – än kunde han avstyra det hela, men sedan gick han rakt på sak. ”Främmande människor närmar sig vårt område”, sa han. ”Människor från norr. De är nära nu. Vad ska vi göra? Kan vi tala med dem?”
      Svaret kom snabbt den här gången, och han visste vad det skulle bli; han hade inte behövt fråga.
      ”Ni måste flytta. Ni måste flytta sfären...”
      Anante upplevde en känsla han aldrig hade upplevt på många år – den var så ovan att han först inte kunde identifiera den. Men så insåg han, att han var... inte arg... men irriterad. Och han gjorde något han aldrig tidigare hade gjort – han avbröt Nefi. Ja, han till och med opponerade sig.
      ”Vi måste inte flytta!” Han viskade fortfarande, men det fanns kraft bakom orden. ”Vi kan tala med dem! Vi kan lära dem!”
      ”Nej!” Trycket i ordet fick honom att vackla lite och han öppnade ett öga för att lätta på koncentrationen. ”Det är för tidigt.” En ny röst, som Anante kände igen som sin personlige mentor Akarscham, talade till honom i en lite mildare ton, ”De är inte redo än.”
      ”Men när? När är de redo? Jag har sett hur det ser ut i världen – Jordens hela varelse vrider sig i våndor! Människorna behöver kunskapen! Räcker inte det?”
      Svaret dröjde, sen kom ett enkelt ”Nej”. Anante kände tydligt tveksamheten bakom svaret och översköljdes av sympati, eller kanske till och med medlidande, gentemot Nefi.
      ”Det är ni som inte är redo. Ni är rädda – trots kunskapen”, sa han, och det var ett konstaterande – ingen fråga.
      ”Vi är försiktiga.”
      Anante log. Han visste att Nefi inte kunde ljuga – men slingra sig kunde de. ”Ibland måste man ta risker”, sa han milt.
      Svaret dröjde något. ”Minns vad som hände din far, Anante...”
      Han suckade; det ville han helst inte minnas. ”Min far var naiv”, sa han. ”Han var inte redo. Men jag är redo, Akarscham. Jag är beredd att ta risken. Jag vill kontakta min utvalde. Men jag vill inte gå emot er vilja...”
      Nu dröjde svaret ännu längre. ”Anante, din kunskap är stor. Kanske är du redo. Men du har rätt – vi är inte redo. Och du vet inte om din utvalde är den rätte...”
      ”Det är det jag vill ta reda på...”
      ”Och även om han är den rätte så tror vi inte att han är redo...”
      Detta hade Anante dryftat med Nefi i flera år redan. ”Hur många gånger ska han behöva återfödas innan ni tror han är redo?” Det var en retorisk råga och han väntade sig inget svar. ”Kanske om han fick veta att han var en utvald...”
      ”Om han är den rätte, och om han blir redo i denna livstid, så kommer han till dig...”
      Det hade Anante hört förut. Och det kanske kan ordnas, tänkte han utan att vidarebefordra tanken till Nefi. ”Det är inte lätt att hitta mig. Jag tror det kan vara nödvändigt att jag tar första steget”, sa han istället fast han visste vad svaret skulle bli på det förslaget.
      ”Det är för farligt. Rädslans makt kan krossa dig, Anante.”
      ”Om rädslans makt är så stark nu att även de som känner den Sanna makten smittas – är det då inte dags att göra något? Jag är beredd att ta risken.” Han började känna sig ordentligt frustrerad nu.
      ”Vi vill vänta...”
      Han insåg att han inte kunde få Nefi att ändra sig och han accepterade det – de var ändå hans lärare. ”Ni är alltså rädda”, konstaterade han igen.
      Efter några sekunder kom det: ”Ja.” Inget mer.
      Anante var osäker på hur han skulle ta den bekräftelsen. Att Nefi bekände att även de fortfarande kunde drabbas av en sådan mänsklig känsla som rädsla, kändes både oroande och glädjande. Kanske hade de rätt. Kanske var försiktigheten befogad. Kanske hade han begått ett stort misstag. Kanske skulle han som harpyan skapa skräck och förvirring, trots att syftet varit att ge kunskap. Allt berodde på om de som mottog meddelandet styrdes av Sanningens eller rädslans makt. Och det visste han inte.
      ”Vi ska flytta”, sa han. ”Den här gången...”