Hur ska det sluta? – Del 7

Det var en dag i juli år 27.394 f.Kr. vid en sjö någonstans i södra Europa. Eftersom mammutarnas nya rättsskipningsapparat hade de typiska rättsskipningsproblemen som till exempel en rättssäker tillämning av Lagen, så hade människorna ännu inte blivit förvisade från denna planet. Alltså kunde människosläktet fortsätta att utsätta planeten och dess invånare, inklusive mammutar och dem själva, för allmänfarlig förödelse.
     Den här dagen var i alla fall lugn och fridfull, åtminstone klockan sju över elva på förmiddagen. Knirr satt inte på sin vanliga plats utan några meter västerut, så Knarr hittade honom inte utan blev stående lite undrande i vattenbrynet. Klockan åtta över elva skingrades friden av en våldsam explosion som fick Knarr att nästan hoppa ur skinnet. Men då hittade han i alla fall Knirr, för det var han som nös. Knirrs reaktion på ”den blomstertid nu kommer” kunde till och med skrämma pälsen av en mammut.
     ”Jaså, där är du”, sa Knarr när han hämtat sig. ”Varför sitter du där?”
     ”Jag har semester”, sa Knirr och snöt sig.
     ”Jaha”, sa Knarr och satte sig en bit ifrån för att inte få trumhinnorna spräckta vid nästa explosion. Han funderade en bra stund, men till slut var han tvungen fråga. ”Vad är semester?”
     ”Det är min senaste uppfinning”, sa Knirr. ”Och den är till för att man ska slippa arbeta ett par veckor. ”
     ”Det låter som en riktigt bra idé”, tyckte Knarr. ”Men jag förstår ändå inte varför du sitter här istället för på det vanliga stället.”
     ”Men det … Aaaaaaahhhhh ….”
     Knarr hukade sig med händerna för öronen och inväntade explosionen.
     Efter att ha nyst några gånger skakade Knirr på huvudet. ”Jag skulle ha uppfunnit allergimedicin innan jag tog semester”, muttrade han. Sen kom han ihåg vad det var han höll på förklara för Knarr. ”Anledningen till att jag inte sitter på min vanliga plats är ju att det är min arbetsplats – och man ska ju inte vara på arbetet när man har semester, fattar du väl.”
     ”Nej, det så klart”, sa Knarr. ”Jag kanske skulle ta semester jag också …”
     ”Du har ju inget jobb”, sa Knirr, ”så då kan man ju inte ha semester.”
     Knarr flinade brett. ”Jo, tänk för att jag har faktiskt fått ett sommarjobb”, sa han.
     Knirr såg lika paff ut som Knarr förväntat sig. ”Hur har det gått till?” undrade han.
     Knarr försökte komma på någon bra nödlögn, men han var urusel på att ljuga så det var bara att erkänna. ”Jo, egentligen … Jag blev haffad för lösdriveri och dömdes till samhällstjänst, och … Ja, jag ska vara badvakt ett par veckor.”
     Knirr såg skeptisk ut. ”Vad innebär det då?”
     ”Jag ska se till så att ingen drunknar i sjön. Ifall någon skulle hitta på att bada.”
     ”Det är ingen som badar frivilligt”, påpekade Knirr. ”Utom mammutarna …”
     ”Tja …”, sa Knarr och såg lite skakad ut, som om en plötslig och skrämmande insikt slagit honom. Han fick till och med tandvärk, så hårt slog insikten honom.
     ”Säg inte att du måste rädda drunknande mammutar”, sa Knirr olycksbådande.
     Knarr svalde hårt. ”Dom är ju ganska duktiga på att simma ändå …” sa han.
     ”Och när lärde du dig att simma då?” undrade Knirr.
     ”Inte kan jag simma, inte …”
     ”Nä, det var väl det jag trodde. Men jag fick för mej att en badvakt kanske borde kunna simma …”
     ”Det sa dom inget om. Men mitt jobb är ju att se till att ingen hittar på att bada – tror jag … Människor alltså – tror jag …”
     ”Jag tror du borde be att få en ordentlig arbetsbeskrivning”, sa Knirr.
     ”Jag tror jag borde be om semester”, sa Knarr.
  
Nästa dag patrullerade Knarr fram och tillbaks på sjöns norra sida för man får inte semester när man dömts till samhällstjänst. Fast han behövde inte ingripa mot några mammutar hade han i alla fall fått veta – de hade egna badvakter. Däremot stod det en skum figur nere vid vattenbrynet strax väster om Knirrs tänkarplats. Lite nervös blev han, men när han kom närmare såg han att det bara var Knirr – och han var ju inte känd för att bada frivilligt.
     ”Har du fortfarande semester?” frågade Knarr, lite avundsjukt.
     ”Ja, jag har ju just börjat”, sa Knirr. Han stod med ryggen mot vattnet och såg fundersam ut.
     ”Vad tittar du på?” undrade Knarr, för det enda han såg var lite buskar, stenar och ogräs.
     ”Jag funderar på om det här kan bli en bra tomt för en sommarstuga”, sa Knirr.
     ”Sommarstuga? Vad ska det vara bra för?”
     ”För att man ska ha något att syssla med under semestern – bygga ut och renovera och dra in vatten och måla om och bygga altan och sätta upp flaggstång … och sånt …”
     Knarr trodde inte sina öron. ”Jag tyckte du sa att semestern var till för att man skulle slippa jobba …?”
     ”Att fixa med sommarstugan är inte jobb, det är fritidssysselsättning”, förklarade Knirr. ”Fast det kan ju vara svårt för en sån som du som är arbetslös att förstå skillnaden …”
     Knarr blev lite stött. ”Jag är ju inte alldeles arbetslös just nu …”
     ”Men vad tror du om den här tomten? Den behöver förstås röjas och schaktas innan bygget kan påbörjas, men fin sjöutsikt är det och inte alltför många grannar …”
     Knarr flinade sardoniskt. ”Innan jag började mitt jobb som badvakt”, sa han, ”så fick jag plugga in lite strandlagar – man måste ju veta om det är ett brott man bevittnar innan man dänger dom i skallen …”
     ”Ja, jag tänker inte bada i alla fall”, sa Knirr. ”Även om jag bygger en sommarstuga på en strandtomt, så ..?”
     ”Om du bygger en sommarstuga här, så måste jag polisanmäla dig”, sa Knarr skadeglatt.
     Knirr flämtade till och fick något skrämt i blicken – han hade knappt kommit över episoden i juni då han nästan blivit deporterad. ”Nu skämtar du”, sa han och försökte låtsas oberörd.
     ”Tyvärr. Det är förbjudet att bygga närmare än tjugofem meter från stranden. På grund av att det stör djurlivet omkring sjön. Dessutom måste du ha bygglov”, sa Knarr och såg viktig ut.
     Knirr stirrade på Knarr i flera minuter. ”Vilket djurliv?” frågade han till slut. ”Mammutarna?”
     Knarrs viktiga min föll av honom och han stirrade stumt över sjön.
     Sen plockade han fram en lagtext ur bakfickan.” Dom har ansökt till UNESCO om att få bli klassade som unika kulturbärare värda att bevaras till eftervärlden tillsammans med sjön och dess ömtåliga miljö och utrotningshotade medvarelser med sina pittoreska primitiva riter och sedvänjor.”
     ”Utrotningshotade medvarelser? Pittoreska sedvänjor? Menar dom de där nudisterna som polisen utvisade? Men min lilla sommarstuga kommer inte att användas till några orgier eller andra moraliskt stötande och naturstörande aktiviteter. Och jag tänker inte bada, men däremot sitta på bryggan och pimpla nån gång, för det är väl inte förbjudet att fiska, väl?”
     ”Det är förbjudet att anlägga bryggor närmare än tolv meter från strandkanten, eftersom det kan göra fisken förvirrad. Och så måste du ha fiskekort.”
     ”Menar du att man ska ha bryggan långt upp på land?
     Knarr funderade. ”Antagligen.”
     Knirr funderade. ”Det minskar förstås risken att man ramlar i vattnet och blir våt. Var ansöker man om bygglov då?”
     Knarr bläddrade i lagtexten. Sen pekade han över sjön. ”Hos dom”, sa han.
     Knirr bleknade. Och bestämde sig för att tälja en smörkniv i stället, ifall han skulle råka uppfinna smör nån gång …
  
Ett par veckor senare var Knarr samhällstjänst avslutad och Knirrs smörkniv nästan färdig.
  
Knarr kom visslande nerför slänten och fann Knirr på den vanliga tänkarplatsen.
     ”Är semestern över nu?” undrade Knarr.
     ”Ja, det blev för långtråkigt. Dessutom började Biggan tycka att jag kunde hjälpa till mer hemma när jag inte behövde vara på jobbet hela dagarna – hon förstod ju inte att jag behövde vila upp mej.”
     ”Nä, kvinnor förstår inte hur jobbigt vi karlar har det. Jag är helt slut efter mitt badvaktsjobb. Men, om man hittar nån tjej som kan pyssla om en lite …”
     Knirr tittade på Knarr som om han yrade. ”Du har nog fått solsting av för mycket badvaktande”, sa han. ”Såna tjejer finns inte.”
     ”Du hade för bråttom med att gifta dej med Biggan, så du hann aldrig utforska utbudet”, påpekade Knarr.
     ”Hon blev ju med barn efter första pussen och sa att jag skulle få vara pappan, så då var jag ju tvungen att gifta mej med henne … Fast jag var ju kär också, så jag var ju bara glad att hon faktiskt ville ha mej till pappa åt sina ungar.”
     ”Men om man ser till att lära känna tjejen först innan man börjar pussa på henne, så kan man ju undvika att trassla till det, ifall man inte vill gifta sej så där på en gång”, sa Knarr.
     ”Men då måste man ju prata med henne och då kan det ju vara väldigt svårt att låta bli att pussas och kramas och sånt – man har ju sina manliga lustar som inte låter sig hejdas, annat än möjligen av en stekpanna i skallen.”
     ”Det finns ett sätt”, sa Knarr och flinade. ”Det är en ny kommunikationsteknik som kallas klipp-chatt.”
     ”Det är väl inget nytt”, sa Knirr. ”Först tjatar dom och sen klipper dom till. Det brukar också kallas äktenskap.”
     Knarr suckade och himlade med ögonen. ”Inte tjat. Det heter chatt och betyder att man småpratar.”
     ”Jaha”, sa Knirr. ”men det är ju det där småpratet som efter femton sekunder leder till att dom blir med barn.”
     Knarr suckade igen. ”När man klipp-chattar så träffas man inte – det är det som är vitsen …”
     ”Så man går och pratar för sej själv då? Det trodde jag var en sjukdom vars namn jag inte kan uttala, skisso-nånting …”
     Knarr suckade för tredje gången. ”Kan jag få förklara utan att du avbryter med dina korkade kommentarer – du hänger ju inte med i utvecklingen, gubbstrutt!”
     Att bli kallad gubbstrutt vid tjugosex års ålder av en tjugoårig slyngel var ganska sårande, men Knirr ville ju inte visa det, så han sa: ”När du blir vuxen kommer du också att inse att det finns viktigare saker än nya tjat-tekniker.”
     ”Man behöver ju inte fastna i stenåldern bara för att man blir vuxen”, kontrade Knarr med. ”Ja jag vet att vi lever i stenåldern, men ändå”, skyndade han sig att tillägga. ”Vill du veta vad klipp-chatting är för nåt, eller vill du fortsätta vara en gubbe?”
     Nu var det Knirr som suckade. ”Berätta då!”
     ”Jo, så här går det till”, började Knarr. ”Man går till en speciell klippa, en stor och slät så det ryms mycket chattande. Så kollar man om nån tjej har satt sin signatur där – till exempel ´Mystjejen´…”
     ”Så heter väl ingen”, tyckte Knirr.
     ”Man använder ju inte sitt riktiga namn utan ett alias”, förklarade Knarr. ”Och sen …”
     ”Vad har du för alias då?” undrade Knirr.
     ”Det … det talar jag inte om, för … för det är ju liksom hemligt”, sa Knarr och rodnade. Knirr skulle garanterat skratta ihjäl sig och sen (om han överlevde) pika Knarr för tid och evighet, om han fick veta att hans alias var ´Mysbubben´.
     ”Okej”, sa Knirr. ”Jag slår vad om att det är något riktigt töntigt. Men vad händer sen då?”
     ”Ja, då knackar jag in ett meddelande till den där tjejen och frågar om hon vill chatta med mej och undertecknar med mitt alias. Och så går jag dit nån dag senare och ser om hon svarat. Om hon då vill chatta med mej så fortsätter vi och knackar in meddelanden till varann. Man kan ju chatta med flera samtidigt också ifall man vill gardera sig.”
     ”Är det inte att vara otrogen då?” undrade Knirr.
     ”Nä, man har ju inte gift sig, eller ens träffats än. Men efter en tid så kanske man känner sig redo att faktiskt träffas och så gör man upp om en tid och plats och hur man ska känna igen varann – till exempel kan man sätta en blomma i knapphålet.”
     Knirr nickade. ”Jag har verkligen ansträngt mej för att inte fråga om den där solrosen du har nerstucken i bältet …”
     ”Den passade inte i knapphålet”, förklarade Knarr.
     ”Innebär detta att du är på väg, eller har varit, på en träff med ´Mystjejen´?”
     Knarr flämtade till. ”Hur visste du att det var hon? Har du spionerat på mej?”
     ”Du råkade nämna hennes alias som exempel, så jag gissade bara att det var någon som intresserade dej.”
     ”Ja, just det. Jag har chattat med henne i två veckor nu, så vi börjar känna varann och nu tänkte vi träffas i afton. Vi ska ta en fika på det nya kaféet vid handelsboden. Jisses, jag blir jättenervös nu bara av att tänka på det.”
     ”Jag har märkt det”, sa Knirr. ”Du har varit så nervös de senaste minuterna att du plockat av alla blad från solrosen – det är bara mitten kvar.”
     Knarr stirrade med fasa på sin lemlästade solros. ”Herregud, jag måste skaffa en ny!” Och så rusade han iväg.
     ”Hoppas träffen går bra!” ropade Knirr efter honom, men det hörde Knarr inte. ”Tur man redan är gift”, la Knirr till för sig själv. Men det hörde Biggan. Hon hade nästan blivit omkullsprungen av sin bror i slänten upp mot grottan.
     Nu satte hon sig ner bredvid Knirr. ”Menar du det?” frågade hon och log mot honom.
     ”Absolut!”, sa han. ”Och att det är just dej jag är gift med. Min tacksamhet och lycka är oändlig, men ibland glömmer jag hur tacksam och lycklig jag är”, la han till för säkerhets skull, ifall hon hade med sig stekpannan. ”Så jag funderar på att bygga ett tempel till din ära, där jag varje dag kan hylla min egen käraste gudinna …”
     ”Jag skulle uppskatta mer om du hjälpte till med disken ibland”, sa Biggan.
     ”Jaså …” sa Knirr och återkom till verkligheten.
     ”Men vart var min bror på väg med en sån panik i blicken?” frågade Biggan.
     ”Han skulle på en dejt, med nån tjej han aldrig träffat.”
  
Nästa dag kom Knarr hasande nerför slänten och satte sig bredvid Knirr som bara behövde se på honom för att veta hur dejten gått.
     ”Hon var inte riktigt den jag hade förväntat mej”, sa Knarr bedrövat.
     ”Säj inte att det var en mammutusling!”
     ”Nej. Hon var väldigt trevlig, men … Det var min farmor …”
  
På andra sidan sjön fanns inga mammutar. Dom hade tagit semester från jävelskaperna och åkt på speeddating-kryssning i Medelhavet.