Hur ska det sluta? – Del 9

Det var en dag i september år 27.394 f.Kr. vid en sjö någonstans i södra Europa.
     Knirr vaknade sent omsider och kikade ut ur grottan och noterade att det var en riktigt fin eftermiddag. Ungarna tjoade och rullade runt i askan efter förmiddagens brasa. Biggan skurade grottväggarna och muttrade något om bristande jämställdhet och ett tomt kylskåp. Sammantaget – kom Knirr underfund med – en utmärkt dag för att ge sig ut på jakt.
     ”Jag tänkte ge mig ut på jakt idag”, meddelade han sålunda medan han tuggade på en vissen rot som han trots allt hittat i kylskåpet.
     ”Jaså”, sa Biggan. ”Då kan du väl gå förbi fiskståndet på hemvägen och köpa några gäddor så vi har nåt till middag.”
     Knirr blev lite stött. ”Jag sa ju att jag skulle jaga... ”
     ”Precis”, sa hon. ”Och det är bra att du får lite motion, men då kommer du att vara hungrig när du kommer hem och här är ganska tomt i kylskåpet som du kanske märkte. Fem gäddor, se till att dom är färska... ” Med detta sagt återgick hon till skurandet.
     Och Knirr tog sina vapen – den nyuppfunna pilbågen och spjutet – plus en flaska pilsner. Sedan letade han rätt på Knarr för att höra om han var hågad att hänga med och det var han.
     De gick västerut och följde en av de gamla mammutstigarna som inte längre underhölls och förhoppningsvis inte nyttjades av så många mammutar längre.
     Knirr såg i ögonvrån något som rörde sig och ett ögonblick blev han alldeles kallsvettig innan han insåg att det inte var en mammut – det var en ekorre. ”Aha!” utbrast han och började fumla med pilbågen. ”En ekorrsvans att sätta i mössan vore väl något!”
     ”Du hänger ju inte med”, sa Knarr. ”Det var förra årets mode, i år ska man ha fasanfjädrar i mössan.”
     ”Jaså.” Lite snopet sänkte Knirr pilbågen. ”Nåja, det är inte mycket kött på de där krypen heller.”
     De gick vidare, och vidare och vidare... och hamnade i en rondell…
     Efter att ha brutit mot ett flertal trafikregler tog dom sig till slut ut ur rondellen. Och så kom de till ett vattendrag de aldrig hade sett tidigare.
     ”Oj”, sa Knarr, ”den här bäcken är väldigt mycket större än den där hemma!”
     ”Det beror på att det är en älv och ingen bäck”, sa Knirr och började gå uppströms. ”Här skulle man kunna dämma upp och bygga ett vattenkraftverk”, konstaterade han.
     ”Vad ska man med det till?” undrade Knarr.
     ”För att få elektricitet såklart.”
     ”Jaha”, sa Knarr och försökte låtsas som om han fattade fast han inte hade en aning om vad man skulle med elektricitet till.
     Men han lurade inte Knirr, så Knirr förtydligade. ”Då skulle du till exempel kunna skaffa dig en elgitarr istället för att bara spela luftgitarr – garanterat mycket häftigare sound!”
     Knarr sken genast upp, han var verkligen sugen på att utveckla sitt gitarrspelande.
     ”Och jag”, fortsatte Knirr”, skulle kunna uppfinna en eltandborste... ”
     ”Det kan väl aldrig bli en hit... ” tyckte Knarr.
     Knirr gjorde en grimas. ”Biggan har börjat ställa krav på att jag ska borsta tänderna åtminstone två gånger per dag... ”
     Knarr gapade. ”Och det finner du dig i... ?”
     Knirr suckade. ”Jo... Annars får jag inte pussa henne... ”
     Knarr himlade med ögonen och mumlade något om toffelhjälte. Knarr låtsades inte höra – han hällde i sig det sista ur pilsnerflaskan och rapade så det ekade mellan klipporna.
     ”På tal om Biggan”, sa Knarr, ”vi borde kanske dra oss hemåt – det börjar skymma.”
     ”Just det. Och jag måste hinna förbi fiskståndet innan de stänger. Men... har du nån aning om var vi är?”
     Knarr såg sig om. ”Jag antar vi är här, men den stora frågan är kanske hellre var hemma är... ”
     ”Tusan”, sa Knirr, ”jag skulle ha uppfunnit GPS:en innan vi gav oss iväg.”
     ”Vi skulle förstås kunna vända om och följa samma mammutstig som vi tog oss hit på... ” föreslog Knarr. ”Om vi har tur så slutar den på samma ställe som den började på från andra hållet.”
     ”Prova kan vi alltid”, tyckte Knirr. ”Det var i alla fall inte så många mammutar i vägen på vägen. Det var bara den där rondellen som var lite besvärlig… ”
     Efter att dom trampat runt i rondellen en vecka kom det upp en skylt där det stod: ”DÄRÅT! IDIOTER!”, och en halvtimme senare pustade dom ut hemma hos Knirr, medan Biggan började rensa gäddorna.
 
Dagen efter satt Knirr vid stranden och funderade över om det var bäst med luftburna eller nedgrävda elledningar. Biggan kom ner och sa att hon behövde prata med honom.
     ”Jag har borstat tänderna”, sa han och flinade nervöst. Sen såg han att hon var alldeles svart i ansiktet. ”Vad har hänt med dig? Du ser vidbränd ut.”
     ”Jag är utbränd”, sa hon. ”Dessutom exploderade ugnen. Och så ska jag snart ha barn.”
     ”Nu igen?” sa Knirr och stirrade på hennes mage med viss bävan.
     ”Ja, nu igen. Tänker du vara med den här gången?”
     Knirr skakade på huvudet så det skvalpande mellan öronen.
     Biggan fnyste. ”Lika bra det. Förra gången var du inte precis till nån hjälp... ”
     ”Jag var faktiskt hungrig”, förklarade Knirr stött. ”Du hade ju inte lagat mat på hela dan, så jag höll på svälta ihjäl och det var därför jag svimmade.”
     ”Visst”, sa hon. ”Hursomhelst – nu tänker jag åka till ett vilohem och ta igen mig. Och du får ta hand om ungarna och allt det andra.”
     Knirr blev alldeles ljusgrön i ansiktet. ”Men, men... Vilket andra? Vad menar du…? Du kan inte bara ge dig av... ”
     ”Kolla bara”, sa hon och började gå uppför slänten.
     ”Vänta! Vänta!” ropade han och kravlade sig upp på fötter.
     Hon stannade och väntade tills han hann upp henne. ”Biggan lilla”, flåsade Knirr, ”Visst skojar du nu?”
     ”Ser jag ut som jag skojar?” undrade hon och såg definitivt inte ut som om hon skojade.
     Knirr insåg att det var allvar och att det krävdes manlig list för att rädda situationen. ”Du kan ju inte bara överge ungarna”, sa han.
     ”Är det att överge ungarna, att låta deras pappa ta hand om dom en stund?”
     ”Nä, men... tänk om du inte kommer tillbaka! Jag menar, det är farligt därute för en kvinna – det finns mammutar där... ”
     ”Å, så det är min säkerhet du oroar dig för?” Hon log och klappade honom på kinden. ”Tänk, jag trodde det var ditt eget välbefinnande som du blev orolig för. Käre make, jag tror nog jag kan hantera några mammutar... ” Och så plockade hon upp en bok ur sin handväska: ‘111 sätt att tillreda en mammut’. ”Om jag högläser ur den här kokboken så håller dom sig nog undan.”
     Nu hade Knirr inga listiga argument kvar, så nu återstod bara att beklaga sig. ”Men jag har ju inte tid att ta hand om dina sysslor, förstår du väl... Jag har ju jobbet att sköta, mina uppfinningar... ”
     ”Åh, men du som är så duktig, nog måste du väl klara av lite kvinnosysslor, det räknas ju inte ens som arbete, så det kan ju knappast inkräkta på dina viktiga sysslor något nämnvärt. Kvinnosysslor kräver ju ingen tankeförmåga, det har du ju själv sagt, så du kan ju fundera på dina uppfinningar medan du städar, tvättar, lagar mat, diskar, snyter ungarna, lappar byxor, bakar muffins, putsar fönster – nej, vissja, du har ju inte uppfunnit fönster än – koka saft, mangla lakan, stryka dina skjortor, köpa julklappar, måla påskägg... ”
     ”Det är väl inte påsk än... ”
     Biggan log överseende. ”Det kan ju vara. Men för att inte du ska behöva ta ut dig riktigt genast, så har jag tvättat idag och igår städade jag och lite färdiglagade gäddrester finns i kylen, så idag behöver du inte göra så mycket.”
     ”Jaha”, sa Knirr lite lättad i alla fall, ”men vilken tid kommer du hem då?”
     ”Vilken tid? Jag hör av mig om ett par veckor eller så, då kanske jag vet om jag kommer hem till jul… ”
     När hon gick stod Knirr fortfarande kvar och kippade efter andan ända tills han tuppade av och trillade nerför slänten där han blev liggande i vattenbrynet.
     Knarr kom förbi och petade på honom. ”Hörru, varför ligger du här och snarkar?”
     Knirr satte sig yrvaket upp, men samlade sig snabbt. ”Jag snarkar inte, jag mediterar”, förklarade han och hoppades innerligt att han hade haft en mardröm.
     ”Det lät i alla fall som om du snarkade”, envisades Knarr.
     ”Det är ett ljud jag använder, ett mantra, för att gå djupt in i meditationen.”
     ”Vad ska det vara bra för?”
     ”För att få kontakt med den universella visheten och bli en bättre människa... ”
     ”Är det inte lättare att bara prata med Biggan direkt? Fast nu var hon förstås inte hemma. Jag var förbi... ”
     Knirr höll på storkna. ”Var hon inte hemma?” lyckades han kväka fram.
     ”Nej, det var det som var så konstigt. Ungarna var där men inte hon... Jisses, vad du ser konstig ut. Säg inte att hon gått på tjejmiddag och lämnat dig att ta hand om ungarna – och så har du glömt dom! Gosse, du kommer att få det hett om öronen.”
     ”Vad höll ungarna på med?”
     ”Dom ritade på väggarna som vanligt.”
     Knirr stönade.
     ”Men dom lever åtminstone”, tröstade Knarr. ”Och jag kan hjälpa dig skura väggarna.”
     Stödd på Knarr stapplade Knirr till grottan för att beskåda förödelsen, och förklarade samtidigt hela den fruktansvärda sanningen. Sen gjorde dom en avstickare till Knirrs hemliga pilsnerförråd innan dom orkade ta itu med uppröjningsarbetet.
 
En vecka senare satt de hålögda på stranden. Ungarna hade äntligen somnat och de sista matresterna var skrapade från väggarna. Solen började gå ner. I sjön flöt några klädesplack fasthakade i metkrokar, med lite tur skulle både tvätten och morgondagens matfråga lösa sig.
     Knirr stirrade på sina händer.”Mina naglar och händer blir helt förstörda av allt diskande och tvättande”, klagade han.
     Knarr tittade på sina händer. ”Men dom blir åtminstone rena... ”
     ”Jag börjar förstå varför Biggan tjatar på mig om att uppfinna tvättmaskin och diskmaskin”, suckade Knirr.
     ”Så det kanske är dags att göra det nu då... ”, sa Knarr.
     Knirr tittade uppgivet på honom. ”Men hur ska jag hinna det, när jag har full upp hela dagarna med hushållsarbetet. Fast det var ju tur att hon åtminstone tog tjänstledigt från jobbet, så jag inte måste sköta det också.”
     Knarr fattade ingenting. ”Har Biggan ett jobb?”
     ”Jo, fast hon vill helst inte att det kommer ut – hon är rädd att bli anklagad för att vara en dålig mor som heltidsjobbar... ”
     ”Men... När har hon tid att jobba?” undrade Knarr.
     ”Hon jobbar natt. Som städerska på Vägverket.”
     ”Å! Är det hon som skrapar ihop överbliven asfalt utefter vägarna?”
     ”Japp!”
     ”Ja, men det kan ju vara bra med en liten extrainkomst i alla fall... ”
     ”Jo, men det blir ju inte mycket – det är ju ett kvinnojobb... ”
     Knarr ryckte lite i ett metspö för att röra om i kläderna. ”Jo, det är klart... ”
     Knirr suckade. ”Jag saknar faktiskt Biggan... ”
     Knarr nickade. Sen tittade han på Knirr. ”Men du klär i alla fall i det där förklädet”, sa han tröstande.
     ”Tycker du?” Knirr kråmade sig och försökte hålla in magen, som för övrigt hade minskat i omfång rätt ordentligt den här veckan. ”Jag ser inte tjock ut i det, då?”
     ”O nej! Blommönstret framhäver dina former på ett väldigt smickrande... ”
     De stirrade plötsligt förskräckta på varann.
     ”Det här håller inte”, stönade Knirr.
     ”Nää, du måste nog skaffa en au pair”, sa Knarr.
     ”En å pär? Vad är det?”
     ”Nåt slags kombinerad hushållerska, barnvakt och älskarinna, tror jag.”
     ”Det trodde jag kallades fru”, sa Knirr.
     ”Det finns en skillnad”, sa Knarr med ett finurligt leende. ”En au pair måste lyda dig!”
     Knirrs ögon blev stora som tekoppar. ”Ååååh, en sån måste jag ha! Kan dom laga mat också?”
     ”Det tror jag nog... ”
     ”Ååååh, en sån vill jag ha! Var får man tag i en sån?”
     ”Via nån förmedling, tror jag. Dom är mestadels utrikiska... ”
     ”Måste jag lära mig utrikiska då?”
     ”Nej, du ger order med teckenspråk, och sen kan hon inte käfta emot eftersom hon bara kan utrikiska.”
     ”Det låter bra. Men hur ska hon få styr på ungarna då?”
     ”Dom lär sig snart utrikiska när hon grälar på dom hela dagarna. Och det är ju bra för dom att bli flerspråkiga, så dom kan söka jobb utrikes när dom blir stora... ”
 
När nu de akuta problem tycktes kunna lösa sig, piggnade Knirr till och kunde börja fundera över de stora frågorna.
     ”Har du sett till några mammutar på sistone?” frågade han.
     Knarr tänkte efter. ”Det var ett tag sen... ”
     ”Just det”, sa Knirr och veckade ihop ansiktet i en misstänksam min.
     ”Tror du dom håller på och planerar nåt jävelskap?” undrade Knarr och spanade över sjön till andra sidan, där mammutarna brukade stå och flina åt dom.
     Knirr tittade på honom. ”Gör mammutar något annat än hittar på jävelskap? Det är klart dom håller på med nåt – frågan är bara hur jävliga dom tänker bli den här gången.”
      Knarr funderade. ”Det kan väl inte vara så att dom har gått och utrotat sig... ? Bara för att jävlas, menar jag.”
     ”Det skulle för all del inte förvåna mig”, medgav Knirr, ”men jag känner på mig att dom finns därute nånstans, min kvinnliga intui... ”
     De stirrade på varann. ”Jag beställer en å pär i morron bitti”, beslutade Knirr.
 
På andra sidan sjön låg mammutarna i koma efter att ha skrattat sig fördärvade hela veckan. Men en hade kommit till sans igen och hade lyssnat mycket intresserat på samtalet mellan de två männen och han hade redan börjat skissa på en annons: ”Billiga, lydiga å välväxta åpärer förmedlas. Med egna dammsugare... ”