Kapitel 12

”Han säger att skogens invånare har avslöjat närvaron av främlingar. Han säger att vi är välkomna om vi respekterar skogen och dess invånare. ”
      Matt frångick Miss Gibbons direktiv och förde en egen dialog med Anante. Han hade snabbt insett att Anante förstod allt som sades och han behövde inte vidarebefordra Miss Gibbons frågor, eller hennes lögner och halvsanningar till svar på Anantes fråga – Anante visste redan varför de kommit, men ville att det skulle förbli en hemlighet mellan honom och Matt.
      ”Jag känner dig”, sa Matt. ”Jag såg dig i en dröm.”
      ”Ja, jag ville förbereda dig. Jag ville att du skulle komma.”
      ”För vad? Varför är jag här? Hur är detta möjligt?”
      ”Jag ska förklara allting för dig senare.”
     
Miss Gibbons gav Anante en lång granskande blick, och blev till sin egen bestörtning och irritation oerhört förlägen inför den intensiva men på något vis likgiltiga granskning hon själv utsattes för. Anantes oberörbara lugn och det tålmodigt vänliga småleendet fick henne att känna sig avslöjad. Och visserligen hade hon väl inte varit alldeles ärlig när hon påstått att de kommit för att lära känna Anante och hans stam – det var ju ändå ingen direkt lögn. Om han nu hade något med deras uppdrag att göra, vill säga – och hennes, i vanliga fall inte särskilt omhuldade, kvinnliga intuition sa henne att han faktiskt hade det. Hon fick lust att sätta pistolen mellan ögonen på honom bara för att se om han fortfarande skulle le. Med en viljeansträngning slet hon blicken från Anante och vände sig till Matt.
      ”Vem är han? Av vilken anledning har han gett sig tillkänna? Känner han andra som oss – icke-indianer, menar jag?” Hon gav Anante en snabb blick. ”Och har han något att göra med att vi är helt vilse här i djungeln?” Hon visste att frågan kunde tyckas skrattretande, ja rent av befängd, men hon hade inte tid med något eller någon som inte var relevant för hennes uppdrag. Utan att avslöja detta uppdrag för Matt, ville hon snabbt få klart för sig om Anante verkligen hade något att göra med de frågor som var anledningen till att hon befann sig här i denna infernaliska ångbastu.
      Matt stirrade klentroget på Miss Gibbons. ”Hur skulle han...” började han, men när han kastade en hastig blick på Anante så visste han med ens att hennes till synes absurda misstanke var helt befogad.
      Neuman tittade på GPS-mottagaren. ”Nu får jag andra koordinater”, sa han häpet. Mitchell tittade på sin kompass som alldeles nyss hade snurrat okontrollerat. ”Kompassen är stadig nu”, meddelade han lika häpet.
      Miss Gibbons ryckte till när satellittelefonens sökare började vibrera i hennes bröstficka. Hon stängde av den och drog fram satellittelefonen ur Haydens ryggsäck. När hon hade kopplat upp den lyssnade hon utan ett ord och de andra såg att hon höjde på ögonbrynen. Sedan sa hon ”Nej” och ”Förmodligen” och ”Ja” och avslutade samtalet. Hon tryckte ner telefonen i Haydens ryggsäck med en kraft som om hon aldrig ville se eller höra den igen. Alla väntade på att hon skulle säga något, men hon stod en lång stund och stirrade fundersamt på Anante.
      ”Vad var det om?” frågade till slut Hayden.
      Hon tittade på männen som stod som frågetecken och väntade på ett svar. Och hon kände att hon föraktade dem mer än någonsin. ”Min man ville att jag skulle köpa mjölk på hemvägen”, sa hon helt allvarligt.
      Matt, Neuman, Hayden och Mitchell blev fullkomligt nollställda. Victor och Tejo hörde inte ens på eftersom de var fullt upptagna med att diskutera Anante och hans obegripliga språk. Anante var den ende som genast visste att Miss Gibbons skämtade. Han var den ende som visste att hon faktiskt hade någon humor.
      ”Det var ett skämt”, sa hon så, men ingen skrattade. ”Jag fick just veta att vi inte är där vi är. Vi lär befinna oss i Zimbabwe.”
      Neuman tittade på GPS-mottagaren igen. ”Det tror jag inte...”
      ”Det är klart vi inte är i Zimbabwe!” sa Miss Gibbons sammanbitet och tydligt irriterad. Hon drog Hayden och Neuman lite avsides. ”Vad tror ni? Kan den här indianen ha något att göra med det vi söker?”
      ”Det är väl inte omöjligt”, svarade Hayden. ”Vi borde ju befinna oss åtminstone i närheten av vårt mål, och så många andra indianstammar lär inte finnas i de här trakterna... Jag tror inte han dök upp bara av en slump. Och det här med GPS:en och kompasserna... Jag har bara en känsla... att han redan visste vilka vi var... Att han faktiskt väntade oss...”
      ”Nu drar du väl ändå lite väl fantasifulla slutsatser...” Hon avslöjade inte att hennes känsla sa precis samma sak, men hon kunde i alla fall låtsas överväga tanken. ”Men kanske...”, sa hon fundersamt. ”Neuman, visar dina apparater något?”
      Neuman skakade på huvudet. ”Det är bara GPS:en som är konstig ..”
      ”Men vad tror du? Finns det någon möjlighet – och då syftar jag på att vi faktiskt letar efter en okänd teknik, eventuellt telepati – att det är något sådant och inte bara någon geologisk avvikelse, som orsakat just det?”
      Neuman avfärdade inte möjligheten. ”Något är det i alla fall...”, sa han bara.
      Miss Gibbons gick tillbaks och ställde sig intill Matt. ”Fråga honom”, sa hon till honom men med blicken fäst på Anante. ”Vem är han, vad vill han och vad är det som händer här?”
      Matt frågade och fick ett kort svar. ”Han säger att han vill sprida kunskapen om det Godas och det Sannas makt.”
      Miss Gibbons stirrade på Matt för att utröna om han drev med henne, men hon kunde inte se annat än att han verkade lika oförstående själv. ”Och vad är det?” frågade hon och tittade på Anante igen. ”Något religiöst hokuspokus?”
      ”Nej...” Matt bad Anante om ett förtydligande och översatte svaret. ”Det är andens makt. Den enda makten.”
      ”Jaså minsann. Och han besitter den makten?”
      ”Ja. Alla gör det, fast de flesta har glömt det.”
      Miss Gibbons höjde på ögonbrynen. ”Så han vill alltså hjälpa oss fräscha upp minnet? Fråga varifrån han har fått kunskapen. Fråga vad han vet om andens makt på månen.”
      Matt stirrade än en gång klentroget på Miss Gibbons. ”Månen?”
      ”Ja, du vet. Den där dammiga bollen som cirklar runt jorden”, sa hon sarkastiskt och pekade mot himlen.
      Matt tittade på de övriga. Mitchell såg lika frågande ut som han själv. Neuman såg sammanbiten ut. Hayden nickade. ”Fråga hur han kommunicerar med månen”, sa han.
      ”Är det därför vi är här? Tror ni...?” Matt stirrade på Anante.
      Anante hade väntat på frågan. Till skillnad från Matt visste han ju allt om anledningen till denna märkliga CIA-expedition. Nu var det dags att bestämma sig för hur mycket han skulle avslöja. Efter att lite vårdslöst ha avslöjat att han hade väntat dem hade han backat med den lilla halvsanningen att det var skogens innevånare som annonserat deras närvaro. Det var onödigt att de visste att han medvetet hade initierat det som lett till de beslut som i sin tur lett till detta möte.
      Han hade också avslöjat mer än vad som kanske var förnuftigt när han mixtrat med GPS-mottagaren och kompasserna. Å andra sidan, om han kunde övertyga Miss Gibbons om att det hon kommit för att ta reda på helt och hållet kunde härledas till honom personligen, så skulle han kanske inte behöva avslöja vare sig Nefi eller sfären. Han skulle till och med kunna följa med dem tillbaks till USA och hålla dem borta från regnskogen och hans familj. Men det var inte den bästa lösningen. Det var här i sin hemmiljö som han bäst kontrollerade sina förmågor. Det var här han hämtade kraften. Det var här hans tro på andens makt var som starkast – även om den de senaste dagarna ibland hade sviktat. I en miljö präglad av tvivel och fruktan skulle han kunna förlora så mycket kraft att det inte blev möjligt för honom att ta sig hem igen. Det kunde gå mycket illa.
      Så när Matt ställde frågan, svarade han: ”Nefi finns där. Nefi kom till oss för länge sedan och gav oss kunskapen. Jag talar med Nefi när jag behöver vägledning. Men Nefi säger att människorna inte är redo för kunskapen än. Jag tror Nefi har fel. Jag vill sprida kunskapen. Jag vill visa Nefi att människorna kan verka för det Godas och det Sannas makt.”
      Medan Matt översatte iakttog Anante de övriga.
      Victor och Tejo, som var totalt ointresserade av samtalet, hade blivit rastlösa och började återigen leta efter något ätbart.
      Mitchell vände sig till Hayden. ”Varför är vi här?” viskade han full av misstro.
      Haydens ansikte visade en blandning av samma misstro men också bekräftelse och fascination. ”Utomjordiska kontakter”, svarade han.
      Mitchells solbränna bleknade en nyans.
      Neuman och Miss Gibbons avslöjade inte med en min vad de tänkte. Matt var så överväldigad av hela situationen att han inte ens orkade fundera över vad Anantes ord innebar. Han hade bestämt sig för att han nog ändå befann sig i en dröm – även om han skulle vakna med femhundrafemtioelva moskitbett och malaria.
      Han märkte knappt att Miss Gibbons la en hand på hans axel, men han hörde mycket tydligt hennes ord. ”Och då är frågan: Vem, eller vad, är Nefi?”