Kapitel 14

Tillsammans med sina kusiner Arhati och Dirham och deras söner Tusnim och Achalah återvände Anante till klippan där han hade lämnat Matt och de övriga. När han satt i grottan hade han hört ljudet av det fallande trädet och uppfattat rädslan hos de instängda och när han återvände hem hade han bett sina släktingar att följa honom och hjälpa till med att röja undan trädet. Han skulle ha kunnat göra som han gjort vid ravinen när han städade upp där, men det var för tidigt ännu att avslöja alla de krafter han besatt.
      Det häftiga skyfallet hade övergått i ett stilla droppande och när de efter en timmes språngmarsch närmade sig, hörde de ljudet av huggande machetes. Miss Gibbons var inte den som satt still och väntade på att räddas, och så snart regnet verkade lätta hade hon satt männen i arbete. Men trädet som ju dessutom var insnärjt i klängväxter var av ett segt slag och macheterna var slöa efter den tidigare trädhuggningen.
      Anante och hans medarbetare hade skarpa yxor och efter mindre än fem minuter möttes de två grupperna inne bland grenarna. Miss Gibbons beordrade sina kollegor att ta rätt på packningen och med en viss möda tog de sig ut genom grenverket.
      Hayden stötte sitt brutna lillfinger i en gren och stönade. Fingret var spjälat och sammanbundet med ringfingret men det var ömt och hade värkt oupphörligt trots smärtstillande medel, och det tålde inga stötar. Anante uppfattade stönet och såg Haydens grimas. Han hade lagt märke till det brutna fingret tidigare och nu beslutade han att göra något åt det.

      Hayden försökte först rycka undan handen när Anante försiktigt tog i den, men när han såg in i Anantes ögon och hörde hans ord – som han inte alls förstod, men som hade en närmast hypnotisk effekt – så kände han fullkomlig tillit. Med ett lätt grepp om det brutna fingret och blicken stadigt sammankopplad med Haydens uttalade Anante två ord och Hayden upplevde en omedelbar lindring. En välgörande värme strömmade genom det ömma fingret och den bultande smärtan upphörde. Anante nickade lätt och tecknade åt Hayden att han skulle fortsätta.
      Hayden såg sig förvirrat om. Ingen verkade ha lagt märke till vad som hänt, och det som verkligen fick honom att haja till, var att inget verkade ha hänt. Matt hade varit strax framför honom när han hade stönat till, och de hade hållit i samma gren med högerhanden. Nu höll de båda fortfarande i samma gren och Matt vände sig om och frågade Hayden om han var okej. Anante stod lite längre fram och höll undan ett par grenar. Hayden visste inte vad han skulle tro. Jag måste ha inbillat mig alltihop, tänkte han.
      ”Är du okej?” upprepade Matt.
      ”Äh... Jo, jag tror det.”
      ”Var försiktig med ditt finger”, sa Matt och tog sig förbi Anante.
      ”Visst...” Hayden följde efter och stannade till framför Anante. Han sökte en förklaring, men fick bara ett leende. Jag måste ha inbillat mig, tänkte han igen. Men han kunde inte komma ifrån det faktum att fingret verkligen hade slutat värka, och även om han inte kunde förklara hur det hade gått till så var han övertygad om att fingret var läkt.
      När alla stod på fast mark igen presenterade Anante sina släktingar och bjöd på Cetana-frukt och bananer.
      Miss Gibbons var misstänksam. Hon hade tvingats erkänna att Matt hade haft rätt om att Anante skulle komma tillbaks, och var naturligtvis tacksam även om hon inte erkände det – att behöva tillbringa kanske flera dagar med att leta efter en förlupen indian i en regndrypande djungel, och med opålitliga navigeringshjälpmedel, hade inte varit något hon sett fram emot. Men att vara omgiven av fem främmande indianer med yxor var inte helt behagligt heller. Och frukten kunde mycket väl vara giftig eller förgiftad. Hon frågade Mitchell om han visste vad den plommonfärgade päronformade frukten var för något, men han hade aldrig sett den förut och vidarebefordrade frågan till Victor och Tejo. De visste inte heller men var tillräckligt hungriga för att göra en avsmakning. Miss Gibbons lät dem göra det – de kunde offras som försökskaniner.
      Matt tog också för sig, han litade helt på Anante. Frukten hade rosarött fruktkött och en syrligt frisk smak. Hayden hade, efter den tillfälliga svackan då han trott att Anante lurat dem, återfått tilliten till sin egen psykologinstinkt, och med den besynnerliga upplevelse han nyss haft – verklig eller ej – bestämde han sig för att dessa indianer troligen inte ville dem något illa. I alla fall skulle de knappast använda sig av så raffinerade metoder som förgiftad frukt för att ta livet av dem. Han övertygade Miss Gibbons om logiken i resonemanget och när Anante personligen överräckte en av de blålila frukterna beslutade hon att, för sitt uppdrags skull, ta risken. Men det störde henne att dessa urskogsvildar såg så vänliga ut – hennes erfarenhet var att ingen var vänlig mot en främling, eller ens en vän, utan att ha någon baktanke – så vad hade de här indianerna för baktankar? Hon hade i alla fall stoppat undan pistolen nu.
      ”Nu går vi till vår panahe”, sa Anante när alla hade fått lite i magen.
      ”Bra”, sa Miss Gibbons när Matt översatte. ”Hoppas de har regntäta tak. Det växer svamp mellan mina tår.”
      Tusnim och Achalah gick först, sedan följde Anante, Matt och Miss Gibbons. Arhati och Dirham gick sist och pratade, till Victors och Tejos förvåning, med dem på en dialekt som de visserligen inte hade hört förut, men som var tillräckligt besläktad med deras egen carib-dialekt för att de skulle kunna göra sig förstådda sinsemellan. Men de höll sig så pass lång efter att de andra inte hörde något.
      ”Wittley, vet du vad det är för material i de där yxorna?” Miss Gibbons hade lagt märke till att yxorna, förutom att de var extremt skarpeggade, såg obegripligt nya och fabrikstillverkade ut, men samtidigt såg de inte ut att vara tillverkade av metall. Och det var definitivt inte de primitiva eller rostiga verktyg man kunde förvänta sig finna hos en isolerad indianstam i en orörd urskog.
      ”Nej.”
      ”Mitchell. Har du sett sådana yxor förut?”
      ”Nix. Men jag hade gärna velat ha en. Och jag skulle bra gärna vilja veta var han har hittat den där bergkristallen.”
      ”Några bergkristaller är vi inte intresserade av. Wittley, fråga honom. Är det någon metall, och var har de i så fall fått yxorna ifrån.”
      ”Varför?”
      ”För att jag är nyfiken, okej? Fråga om jag får titta närmare på den. Jag lovar att inte hugga dig i skallen med den. Inte än i alla fall.”
      Matt tittade trött på henne. ”Du kan sluta upp med dina tomma hot. Jag vet att du behöver mig.”
      ”Okej”, hon ryckte på axlarna. ”Jag är faktiskt lite imponerad av att du verkligen tycks kunna snacka med den här indianen, men om du ändå inte gör vad jag ber dig om så har jag förståss ingen användning för dig...?
      ”Jag ska fråga, men bara för att jag är nyfiken själv.”
      Anante hade åhört samtalet bakom sin rygg och på frågan om vad det var för material svarade han att det hette diyate och att det var Nefi som hade lärt dem använda det.
      ”Men vad är diyate? Är det en metall?”
      ”Han säger att det bara är diyate.”
      ”Får jag titta på den?”
      Matt vidarebefordrade frågan och Anante räckte Miss Gibbons sin yxa.
      ”Han säger att du får den.”
      ”Verkligen?” Miss Gibbons log för första gången mot Anante. ”Säg att jag är mycket tacksam.”
      Matt översatte och Anante tecknade något med händerna.
      ”Vad betyder det?”
      ”Jag tror det betyder ungefär: en stark gåva till en stark ledare från en stark ledare.”
      ”Minsann. Trevligt att det åtminstone är någon som har insett vem det är som bestämmer här..

Det tog nästan tre timmar att komma till panahen. Regnet hade upphört helt och molnen hade drivit undan. Luftfuktigheten var emellertid kvävande och allting ångade, inklusive de alltför påklädda amerikanarna. Och djurlivet i form av insekter tangerade gränsen för vad de flesta kunde uthärda. Lättnaden var mycket stor bland amerikanerna när Anante förklarade att de var framme och de forcerade de sista snåren och stapplade ut i en solbelyst glänta.
      I ytterligare tre timmar skulle solen lysa upp gläntan och Matt och tre av de fyra CIA-agenterna hade som primärt mål att komma ur sina dyngsura kläder och skor. Miss Gibbons hade andra prioriteringar, oavsett hur många svampar som växte mellan hennes tår.
      Gläntan var inte stor. Den var helt enkelt bara resultatet av att ett stort träd av en eller annan anledning fallit, och dragit andra träd med sig – en del hade varit så termitangripna att de helt enkelt kollapsade. Den sparsamma undervegetationen hade ännu inte hunnit växa till sig och de döda träden hade röjts undan och – i den mån termiterna hade lämnat något orört – till viss del tillvaratagits. Den öppna platsen sluttade ner mot en stenig strand och en flod som för närvarande inte var mycket mer än en ganska grund bäck.
      I utkanten av gläntan fanns några öppna hyddor, eller snarare enkla regnskydd, och här och var mellan träden var hängmattor uppspända. Någon eldstad syntes inte till och hela platsen gav intryck av att bara vara en tillfällig boplats. Miss Gibbons som hade tagit del av flygfoton och satellitbilder visste att stället troligen inte heller hade varit bebott mer än några dagar, och när de ett par dagar tidigare hade flugit över platsen, hade gläntan sett helt öde ut.
      Och till en början verkade stället folktomt, men när Tusnim och Achalah ropade något uppenbarade sig ett trettiotal människor ur skuggorna.
      Miss Gibbons kände nackhåren resa sig; de där människorna hade funnits där hela tiden men hon hade inte sett dem! Kanske hade hon varit bländad av solljuset, kanske kunde de som kameleonter smälta in i omgivningen. Miss Gibbons litade inte längre på sina sinnen och det gjorde henne nervös – vilket i sin tur gjorde henne om möjligt ännu mer misstänksam än vanligt.
      Nykomlingarna var snart omringade av nyfikna, försiktiga, men till synes vänliga män, kvinnor och barn i olika åldrar. En liten flicka kom springande och hoppade upp i Anantes famn. Hon viskade något i hans öra. Anante nickade och släppte ner henne.
      Hon gick fram till Miss Gibbons och överräckte med ett leende en vacker vit och orange blomma – och om hon genomskådade Miss Gibbons halvhjärtade svarsleende, så visade hon det i alla fall inte. Sedan gick hon tätt intill Matt, tog hans hand och log blygt och förföriskt som bara en fyraåring kan. ”Jag heter Loolingi”, sa hon.