Kapitel 17

Anante var vaken långt innan gryningen. I själva verket hade han inte alls sovit utan tillbringat en stor del av natten i meditation och kontemplation. Med hjälp av sina andliga vägledare och hjälpare hade han analyserat sina intryck från dagen och planerat sin fortsatta strategi. Under sitt besök i den andliga dimensionen hade han också mött främlingarnas skyddsandar som delat med sig av sin kunskap och gett honom tillåtelse att ingripa i människornas utveckling. Han hade i förtroende fått ta del av kunskapen om deras starka och svaga sidor och fått en inblick i de livsdraman som format deras personligheter. Och han visste nu hur han skulle kunna påverka dem på ett positivt sätt om han fick tillfälle att möta dem var och en ensam. Mannen som kallades Hayden hade redan fått något att fundera över och var intresserad av att få veta mer och lära sig. Mannen med glasögonen, Neuman, skulle bli svårare eftersom han inte alls var villig att släppa någon in på livet. Och Miss Gibbons – hon skulle bli en riktig utmaning. Hennes pliktkänsla och ovilja att erkänna någon som helst svaghet var visserligen en fasad, men den var det enda hon hade att förlita sig på i sin rädsla för att inte duga. En av hennes skyddsandar hade rent av bett Anante att ta sig an henne eftersom denna själv inte förmådde tränga igenom hennes försvar.
      Anante hade redan från början märkt den spända stämningen mellan Miss Gibbons och Matt och efter den sista dispyten dem emellan, medan de gjorde sig redo för natten och redan innan han kontaktade vägledarna, hade Anante bestämt sig för att prata med Matt om detta.
      Matt hade satt upp sin hängmatta intill Anantes, medan Miss Gibbons och de övriga slog sig ner längre bort. Mörkret hade fallit snabbt och de enda ljuspunkterna var ett irrande sken av eldflugor inne bland träden. Spelande cikador, kväkande grodor och brölande paddor, prassel, knakanden, tjatter och allehanda odefinierade ljud skänkte trygghet till de flesta, men orsakade oro hos några. Anante kunde höra Miss Gibbons och Neuman röra sig i sina tält. Hayden låg still i sin hängmatta, men med både öron och ögon på vid gavel. Mitchell och de två indianerna somnade snabbt. Matt var vaken. Anante visste att Matt ville prata med honom och medan de hjälptes åt att sätta upp hängmattan hade Anante – innan Matt hann säga något – lovat att förklara allt för honom. Senare. Matt hade nöjt sig med det; han visste att de inte kunde prata med Miss Gibbons inom hörhåll.

      Men Anante ansåg det viktigt att så snart som möjligt prata med Matt om hans förhållande till Miss Gibbons. Trots det totala mörkret kunde Anante se Matt; hans aura fungerade som en inbyggd belysning. ”Matt”, viskade Anante direkt in i hans medvetande. Han såg Matt vända blicken mot honom och Anante gav honom möjlighet att se honom själv genom att manifestera en egen knappt märkbar aura.
      ”Ja?”
      ”Varför retas du med Miss Gibbons?” Anante såg att Matt blev förvånad och något ställd av frågan.
      ”Jag kan inte låta bli”, svarade Matt efter lite betänketid. ”Hon retar mig. Hon står för allt jag tycker illa om. Dessutom hatar hon mig.”
      ”Varför tror du att hon hatar dig?”
      ”För att... För att jag representerar allt hon tycker illa om, kanske. Jag har bara känt henne i ett par dagar, men som jag har uppfattat henne är hon en plikttrogen robot som aldrig skulle ifrågasätta en order, medan jag opponerar mig mot allt som hon anser heligt. Vi är totalt olika.”
      ”Jag tror du har fel där, Matt.”
      ”Jaså? Om vilket då?”
      ”Jag tror att Miss Gibbons tycker illa om dig för att du representerar hennes undermedvetna önskningar. Du har egenskaper som hon omedvetet vill besitta. Ni är varandras spegelbilder – lika men motsatta.”
      Anante såg Matt skaka på huvudet. ”Menar du... att hon också innerst inne vill... revoltera?”
      ”Ja. Men hon vet inte hur.”
      ”Och vad kan jag göra åt det?”
      Anante visste nu att Matt redan hade börjat ändra sin inställning till Miss Gibbon och att han skulle vara villig att försöka förbättra sin relation till henne. ”Spela inte hennes spel. Behandla henne med respekt. Behandla henne som en kvinna”, svarade han.
      ”Ha! Hon skulle tro att jag drev med henne.” Om än han var villig att försöka, tvivlade Matt på att Miss Gibbons var villig att acceptera eller tillåta någon förändring.
      ”Du måste se henne som hon är, Matt.”
      ”Som hon är? Du har sett hur hon är, Anante. Hon är taggig.”
      ”Taggig?”
      ”Ja, du vet; vass och elak...”
      ”Matt, hon är inget monster”, sa Anante milt. ”Varför tror du att hon vill bli tilltalad med ’Miss’ och inte sin militära rang? Innerst inne vill hon ändå vara flicka.”
      Matt såg skeptisk ut. Sedan ryckte han på axlarna där han låg i hängmattan. Han förstod inte hur Anante kunde veta allt han tydligen visste, men någon anledning att tvivla på hans ord kunde han inte finna. ”Okej, hon kanske har problem, men hon låter det gå ut över mig. Det skulle vara mycket enklare att behandla henne med respekt om hon hade en lite mjukare framtoning. Hon hotar med att döda mig, och det är ju rätt sjukt faktiskt. Inte för att jag tror hon skulle göra det, men...” Han tittade frågande på Anante, som om han hoppades på någon slags försäkran från denne.
      ”Hon är bara rädd.”
      ”Är hon rädd? För vad?”
      ”Hon är rädd för den sida inom henne själv som du är en spegling av. Det är dessa förträngda behov som hon vill döda. Hon är rädd att förlora kontrollen och släppa ut demonerna.”
      ”Vilka demoner? Skulle det vara så hemskt att vara som jag? Jag trivs ganska bra med det...”
      Anante skrattade tyst. ”Det som är demoner för henne är ett naturligt tillstånd för dig, Matt. Du har dina trauman, hon har sina. Med uppmuntran och vägledning kan man lära sig förstå sig själv och andra och acceptera att vi är olika men har samma värde och rätt till respekt. Ingen människa är ond, men på grund av okunskap kan människor skada både sig själva och andra.”
      Matt begrundade detta en stund. Sedan sa han: ”Du pratade om det Godas och det Sannas makt förut. Vad är det egentligen?”
      ”Det är den makt som skapar världen. Det Sannas makt är kunskapen och det Godas makt är handlingen. Jag ska lära dig allt om hur du återfinner kunskapen. Det är därför du är här.”
      Matt nickade eftertänksamt. ”När jag såg dig första gången, visste jag att det inte bara var en slump att jag var här... Men...”
      ”Du ska få svar på alla dina frågor senare.”
      ”När?”
      ”När de andra som kom med dig åker härifrån. De blir bara kvar ett par dagar till, men jag vill att du stannar ett tag.”
      ”Visst. Jag stannar gärna. Men hur vet du...”
      ”Senare, Matt. Det är dags att sova nu.”
      ”Okej...” Det blev tyst några sekunder, sedan frågade Matt: ”Hur går det här egentligen till? Hur kan vi prata med varann? Hur kan jag höra dig prata ett främmande språk och samtidigt höra dig prata engelska direkt i mitt huvud. Och jag pratar flytande ett språk som jag inte kan och aldrig ens har hört förut. Okej, jag tror inte jag klarar av någon förklaring just nu, men... Vad är det för språk vi talar, Anante?”
      ”Det är Nefis språk.”
      ”Åh! Jaha. Mhm. Nefi, ja. Anante, är de utomjordingar?”
      ”Eftersom de inte lever på jorden längre kan man nog kalla dem utomjordingar, ja.”
      ”Okej. Hm. Jag tror jag ska sova nu.”
      ”Bra idé.”

När Matt somnat och alla andra också sov, lämnade Anantes själ den fysiska världen och förenades med det Sannas makt. Inte ens Nefi kunde med samma lätthet växla mellan fysisk och andlig existens. I andens dimension åtnjöt Anante stor respekt. Trots att han som en av få människor hade förvärvat den fulla kunskapen och friheten att helt avsäga sig den fysiska existensens bördor, hade han valt att stanna i denna värld för att hjälpa andra finna Sanningen, och för detta betraktades han som en själ av högsta dignitet. Denna status gav honom tillträde till information som i normala fall endast var tillgänglig för de hjälpare och skyddsandar som fullgjorde sina åtaganden och hade sin enda existens i den andliga världen.
      När nu morgonens första solstrålar började smeka trädtopparna i öst och åter gav världen den autenticitet som människorna behövde, hade Anante återvänt till denna värld och var redo att fullfölja sitt åtagande. Och han visste att han kunde bli tvungen att offra sig själv.