Kapitel 6

Torsdag morgon

Ett samlingsrum i CIA:s högkvarter

     
Fem män och en kvinna var samlade i rummet för att gå igenom uppdraget och planera en strategi. På rekommendation av National Security Council hade presidenten gett CIA i uppdrag att undersöka vad som försiggick i den brasilianska regnskogen. Ärendet betecknades som mycket brådskande och mycket hemligt; minsta möjliga antal personer skulle blandas in. CIA-chefen hade accepterat uppdraget och utsett Walter Wittley, tillsammans med Generalmajor Cunningham, och med Allan Loeb – en av sydamerikasektionens samordningssekreterare – som assistent, som ansvariga för uppdragets genomförande. Dessa hade sammankallat ett team bestående av experter inom olika områden.
      Wittley tittade på klockan; genomgången skulle starta klockan nio och nu var den kvart över, men antropologen hade inte kommit ännu. ”Okej, han dyker väl upp så småningom”, sa han och vände sig till Cunningham. ”Du kan börja med att dra bakgrunden.”
      ”Så här ligger det till…” Cunningham gav en kortfattad redogörelse av situationen och uppdraget. Kommunikationsexperten Samuel Neuman, psykologen Robert Hayden, med specialkompetens inom hypnos och parapsykologi, och gruppledaren, den enda kvinnan, taktiska agenten och fältstrategen Johnna Gibbons, lyssnade alla uppmärksamt.

      Det område i Amazonas som skulle uppsökas låg i Brasilien men endast några mil från gränsen till Guyana, och man hade beslutat att – för att undvika kontakt med brasilianska myndigheter – ta sig in via Guyana; med andra ord olagligen och i största hemlighet ta sig över gränsen och in i området. En lokal agent hade redan kontaktats och getts i uppdrag att organisera och förbereda det hela. Allehanda falska dokument för att för de guyanska myndigheterna förklara gruppens påstådda ärende i landet höll på att iordningställas.
      ”Så i morgon bitti är ni på väg till Guyana”, avslutade Cunningham. ”Frågor?”
      Hayden tvinnade skägget. ”Jag förmodar”, sa han, ”att man har övervägt möjligheten att det kan röra sig om någon utomjordisk aktivitet? Är det E.T. som ringer hem, eller...?”
      En liten ryckning i mungipan avslöjade att Cunningham inte gillade frågan. ”Det finns inget som tyder på det...”, svarade han undvikande.
      ”Det finns uppenbarligen inget som tyder på något annat heller...” påpekade Hayden.
      ”Om vi visste vad det rörde sig om skulle vi inte behöva skicka er...”
      ”Och hur fanken kan man snappa upp hjärnvågor med radioteleskop?” undrade Hayden vänd till Sam Neuman.
      ”Det borde inte gå...” svarade denne tvekande och tittade på Cunningham.
      ”Alla som tillfrågats om signalen – utan att veta ursprunget – säger att det är hjärnvågor. Och att de kommer från någon i avslappnad koncentration, till exempel meditation”, sa Cunningham och la till: ”Men jag vet banne mig inte vad jag ska tro.”
      ”Det finns mycket mellan himmel och jord...” började Hayden men avbröt sig när han såg Cunninghams min. ”Inget är omöjligt”, sa han istället.
      ”Hur många känner till det här?” undrade Johnna Gibbons som var mer för att gå till aktion än att spekulera.
      ”Ja, det vete fan.” Cunningham slog ut med händerna, ”Dom där radioastronomerna har den dåliga vanan att dela med sig av allt dom upptäcker till alla andra radioastronomer världen över. Vi har försökt belägga både VLA och Phoenix-projektet med tystnadsplikt i det här ärendet, men den första rapporten hann spridas innan vi ens fick nys om den, och risken är alltså stor att de övriga signalerna även har snappats upp av utländska intressen. Det är därför detta är så brådskande.”

      Han visade de nya bilder som tagits från spionplan och avslöjat att en mindre grupp människor fanns i närheten av den plats som den första lokaliserade signalen kommit från. Bilderna visade något som identifierats som två tält och något som kunde vara flottar, och en dryg mil längre ner utmed floden – nedanför ett vattenfall – låg två smala motorförsedda båtar. De uppgifter man hade fått från lokala agenter gjorde gällande att det rörde sig om en kanadensisk botanisk expedition, men det enda man kunde säga med säkerhet var att dessa människor inte funnits i området då den första signalen snappats upp för en dryg månad sedan. De hade alltså knappast något med själva signalen att göra, däremot kunde det inte uteslutas att expeditionen var en täckmantel, på samma sätt som CIA:s agenter skulle ge sig ut för att vara zoologer, och att de var där i samma ärende.
      ”Kan det – trots avsaknaden av bevis för den teorin – ändå vara brasilianarna som håller på med något projekt därute – och vilka befogenheter har vi i så fall?” I sin egenskap som teamets ledare hade Johnna Gibbons anledning att ställa den frågan. ”Eller om det rör sig om några ociviliserade indianer, och de agerar fientligt? Eller om vi faktiskt – vilket ju inte verkar orimligt – stöter på motstånd i form av andra utländska intressen?”
      Cunningham tittade på Wittley som trots en viss motvilja kände sig tvingad att ta över; det var trots allt ett CIA-uppdrag även om det var försvarsdepartementet och presidenten som hade den avgörande beslutsrätten.
      ”Detta är naturligtvis en känslig fråga”, sa han. ”Eftersom ni olagligen kommer att befinna er på annat lands mark gäller det naturligtvis att i möjligaste mån undvika alla slags konfrontationer. I det fall det kommer till en konflikt...” Wittley gjorde en paus och tittade på Cunningham för en bekräftelse. Cunningham nickade diskret; man hade diskuterat frågan tidigare och kommit fram till en gemensam hållning. ”… Vi förväntar oss ett omdömesgillt agerande i varje uppkommen situation. Att uppdraget utförs till full belåtenhet är det viktigaste...”
      ”Jag förstår.”
      Wittley visste vad hon tänkte. CIA:s officiella hållning var att man inte ägnade sig åt mord och detta var något Wittley alltid försökte hålla på. I detta fall hade man dock fått förhållningsorder som kunde innebära brott mot denna policy och Wittley upplevde situationen som ytterst olustig. Och han var väl medveten om kapten Gibbons rykte; hon var inte den som lät något komma i vägen för ett framgångsrikt utförande av sina tilldelade uppdrag – hon hade dödat förut. Alltså tvivlade han inte på att hon hade tolkat hans ord som att hon hade rätt att döda om hon ansåg det befogat. Han önskade att han befann sig ute på golfbanan.
      Den lite spända stämningen bröts av att det knackade på dörren.
      Loeb gick och öppnade. Han kom tillbaks med ett papper som han överlämnade till Wittley.
      Wittley läste vad som stod på lappen. ”Fan!” utbrast han.
      ”Vad är det?” undrade Cunningham.
      ”Vi är utan antropolog. Han har blivit överkörd.”
      ”Vad?”
      ”Han cyklade på väg hit och blev påkörd av en buss. Han lever men har visst brutit både armar och ben...”
      ”Ja, det var ju lägligt”, muttrade Cunningham sammanbitet. ”Men ni har väl fler antropologer att tillgå?”
      ”Ingen som är tillgänglig med så kort varsel, och med erfarenhet av amazonas-indianer… Henley var den ende...” Henley hade också varit ytterst ovillig att åta sig uppdraget, och angett skäl som Wittley – som personligen pratat med honom – i vanliga fall skulle accepterat utan diskussion, men nu var han den ende, och Wittley hade tvingats bli betydligt obevekligare än han trivdes med. En tanke att Henley kanske orsakat olyckan fullt avsiktligt fladdrade förbi, men han avfärdade den som orimlig.
      Cunningham vände sig till Loeb och bad honom ta över mötet ett tag, sedan tecknade han åt Wittley att följa honom ut i korridoren.
      ”Walter”, sa han i en tillrättavisande ton när han hade stängt dörren efter dem, och Wittley visste precis vad han skulle att säga. ”Din son är antropolog...”
      ”Inte färdig, men...”
      ”… Och om jag inte minns alldeles tokigt, så har jag för mig att du berättade att han var i Amazonas i fjol...”
      ”Det stämmer, men...” försökte Wittley igen.
      ”… Och kamperade med indianer i tre månader...?” fortsatte Cunningham orubbligt.
      ”Bill, du vet...”
      ”...Och han har inget särskilt för sig just nu, det berättade han själv igårkväll. Walter, ring honom!”
      Wittley suckade uppgivet; det var tydligt att han inte skulle komma undan, men han gjorde ett sista försök att få sin vän att lyssna. ”Du vet också hur han...”
      ”Jag vet vad han tycker om det vi sysslar med, Walt, men han är din son. Och det gäller rikets säkerhet...”
      Gör det verkligen det, ville Wittley säga, men det var inte läge att diskutera Pentagons paranoia just nu. Å andra sidan hade den försett honom med ett ytterligare argument för att slippa dra in Matt i den här historien. ”Det var ju just det...”, sa han insinuant.
      Cunningham visste vad han menade, men det hjälpte inte. ”Den saken ordnar jag, Walter. Ett litet studenthyss ska inte få komma i vägen för det här. Och du får befogenhet att muta honom med vad som helst... inom rimliga gränser naturligtvis. Egentligen borde han se det här som en möjlighet, ett lysande tillfälle att få utöva sitt yrke och få en gratis resa och till och med lön!”
      Wittley suckade igen; det var meningslöst att försöka få Cunningham på andra tankar. Och han visste också mycket väl hur viktigt och brådskande det var att få iväg teamet. ”Jag vet, Bill”, sa han. ”Jag ska försöka.” Han började gå mot sitt kontor.
      Cunningham ropade efter honom: ”Walt, vi behöver Matt. Vi behöver någon som kan snacka med de här indianerna!”