Kapitel 18

Matt vaknade av att solen stack honom i ögonen. Han gäspade stort och satte sig upp i den gungande hängmattan. Han hörde barn som stojade och kvinnor som skrattade och han gnuggade sömnen ur ögonen för att se efter Anante. Men det var Loolingi som satt i Anantes hängmatta – tillsammans med en kapucinerapa.
      ”God morgon, Loolingi”, sa Matt på engelska.
      ”Antaridi, Matt saka”, svarade hon och log brett med glittrande bruna ögon.
      Kapucinerapan började tjattra och hoppa omkring i hängmattan och Loolingi skrattade och grälade på den. Åtminstone lät det så. Matt hade redan vid hennes första ord insett att han inte förstod vad hon sa. Ändå lät orden på något sätt bekanta – han var inte säker på om Anante hade använt just dessa ord, men Matt var ganska övertygad om att det var samma språk som Anante talade. Så han bestämde sig för att försöka tala till Loolingi på samma språk, och då upptäckte han att han inte kunde ett enda ord längre.
      Förbryllad hävde han sig ur hängmattan och sökte med blicken efter Anante. Loolingi rullade ur Anantes hängmatta och tog Matts hand. Den överaktiva apan hoppade via henne till Matts axel och började dra i hans hår.
      ”Titi!” ropade Loolingi. ”Privinjate duratya!”
      Apan hoppade ner och sprang iväg.
      Loolingi sa något till Matt som han inte förstod, sedan drog hon i hans arm medan hon fortsatte att prata.
      Matt följde med över gläntan. ”Var är Anante?” frågade han och upprepade: ”Anante?”
      Loolingi ryckte på axlarna och gestikulerade med händerna.
      I den obegripliga raddan av ord uppfattade Matt i alla fall något han förstod: Miss Gibbons. ”Är Anante med Miss Gibbons?” frågade han på portugisiska.

      Loolingi nickade allvarligt och drog i Matts arm igen.
      ”Men var är de?” försökte Matt återigen på portugisiska; kanske förstod hon honom i alla fall. Men han förstod fortfarande inte vad hon svarade.
      ”Wittley! Matt!”
      Matt vände sig om. Det var Hayden som ropade på honom och var på väg mot honom och Loolingi.
      ”Morr´n Bob!”
      ”Ska ni ta ett morgondopp?” undrade Hayden när han kom fram. ”Hej, du”, sa han och log mot Loolingi. ”Vad var det hon hette?” frågade han Matt.
      ”Loolingi.”
      ”Hej Loolingi, jag heter Bob. Bob.”
      ”Bob”, upprepade Loolingi och visade att hon ville känna på hans skägg.
      Hayden satte sig på huk och hon drog i hans tämligen vildvuxna skägg. ”Du har aldrig sett skägg förut, va?”
      Loolingi skrattade glatt, skakade på huvudet, himlade med ögonen och sa något.
      ”Vad sa hon?”
      ”Ingen aning”, svarade Matt med en axelryckning.
      Hayden reste sig upp och såg förvånad ut. ”Pratar hon inte samma språk som Anante?”
      Matt visste inte vad han skulle svara på det. ”Jag tror inte det”, blev hans lite vaga svar.
      ”Konstigt. Är hon hans dotter, eller?”
      Den frågan hade Matt aldrig tänkt på. I själva verket hade han av någon anledning tagit för givet att Anante inte hade vare sig hustru eller barn, men... ”Det... är väl inte omöjligt...” svarade han.
      ”Pratar Anante med dig på ett annat språk än deras vanliga?”
      ”Ja...” Matt hoppades att Hayden inte skulle fråga vilket språk det var. Att Anante pratade direkt till Matts medvetande var inget han ville gå in på, och hur det kom sig att han själv pratade Nefis språk var inget han ens kunde förklara för sig själv.
      ”För att du inte kan deras språk?”
      ”Ja, han... Ja, just det.”
      ”Tur för oss att han kan ett språk som du förstår, då. Förresten, var är han?” Hayden såg sig om och detsamma gjorde Matt.
      ”Vet inte. Jag frågade Loolingi samma sak, och om hon begrep mig vet jag inte, men hon svarade med något om Miss Gibbons.”
      Hayden såg ännu mer förvånad ut. ”Jag trodde hon låg i sitt tält än? Menar du att hon och Anante är någonstans tillsammans? Utan din tolkhjälp?”
      Matt ryckte på axlarna.
      ”Nå, de dyker väl upp”, menade Hayden. ”Varken Neuman eller Mitchell verkar ha vaknat än heller, så jag vet inte... Ska vi ta ett dopp?”
      ”Tja...” Matt tittade på Loolingi. ”Var det dit du var på väg med mig?” Han pekade mot floden.
      Hon nickade och började dra i hans arm igen.
      När de kom ner till vattnet drog Loolingi med dem till vänster förbi några snåriga buskar. De var tvungna kliva i vattnet för att komma förbi, men på andra sidan busksnåret fanns en sandbank på cirka sju gånger en meter. Och varenda kvadratcentimeter av denna strand var täckt av fjärilar.
      Efter en relativt sval natt satt tusentals fjärilar och värmde sig i morgonsolen medan de sög salter och andra mineraler ur den fuktiga sanden. Gula, blåskimrande och orange-vita fjärilar satt i täta rader och rörde lojt på vingarna. Här och var bland de övriga satt några större fjärilar med grällt mönstrade vingar.
      ”Det var som...” sa Hayden förundrat. ”Har du sett något sådant förut?”
      Matt skakade på huvudet. ”Inte så många olika på samma plats. Och de där stora har jag aldrig sett förut.”
      ”En oupptäckt art?”
      ”Det är möjligt.”
      ”Man kanske skulle försöka fånga en...”
      ”Det är nog ingen bra idé.”
      ”Kanske inte...”
      Loolingi gick i vattnet framför fjärilarna som inte alls tycktes oroas av hennes närvaro. Så satte hon sig på huk och sträckte fram händerna. Det såg ut som om hon pekade på några av fjärilarna och hon talade tyst till dem. Med ens lyfte några av dem – dem hon hade pekat på, en blandning av olika arter – och de satte sig på hennes utsträckta armar.
      ”Å, fan”, sa Hayden.
      ”Hon kan prata med dem”, sa Matt andäktigt, och visste med ens att det var så.
      ”Vad?”
      Loolingi reste sig upp och lyfte armarna över huvudet. Fjärilarna flög upp och när hon sänkte armarna satte de sig i hennes hår.
      ”Wow”, sa Hayden.
      Med en gloria av fjärilar kom Loolingi fram till Matt och Hayden. Hon lyfte ett finger och en fjäril lösgjorde sig ur glorian och satte sig på fingret. Så tog hon Matts hand med sin andra hand och sa ett par ord. Fjärilen flög från hennes finger och satte sig på Matts hand. Sedan upprepade hon proceduren med Hayden.
      ”Fantastiskt.” Hayden stirrade på fjärilen som var lika stor som hans hand och skimrade som ett hologram som ändrade färg och mönster beroende på från vilket håll han betraktade den.
      Matt kunde inte annat än nicka instämmande; han var lika fascinerad han. På hans hand satt en vit och orange fjäril med små stänk av turkos och rosa. Han var ganska övertygad om att detta också var en okänd art, åtminstone hade han aldrig sett den förut, även om den påminde om något. Ja, den påminde om den där blomman som Loolingi hade förärat Miss Gibbons! Och det var samma blomma som han hade sett vid Anantes vänstra öra i drömmen. Kanske hade det inte varit en blomma, utan en fjäril!
      ”Hur gör hon?” undrade Hayden.
      ”Hon pratar med dem...”
      ”Menar du allvar?”
      ”Jag tror det...”
      Då sa Loolingi ett par ord igen och fjärilarna återvände till sin plats i hennes hår.
      Hayden gapade. ”Okej, hon pratar med dem”, sa han när han hade hämtat sig något.
      Loolingi gick förbi dem och försvann bakom busksnåret – fortfarande med fjärilar fulla håret.
      Matt och Hayden följde efter henne.
      ”Och Anante pratar med några Nefi på månen...” fortsatte Hayden. Sedan tittade han på Matt. ”Det här är inga vanliga indianer, va?”
      ”Jag vet inte hur du definierar vanlig, men... De är kanske lite speciella, ja.”
      Hayden höll upp sin vänstra hand. ”Minns du att jag bröt lillfingret?”
      ”Ja...” Matt la för första gången märke till att Hayden inte hade något bandage längre.
      ”Anante... Han gjorde något. När vi höll på ta oss ut ur det där kraschade trädet... Han...” Hayden tittade på sin hand och viftade obehindrat på lillfingret. ”Han bara rörde vid min hand, och... fingret blev helt. På en gång.”
      Matt tittade på Haydens finger. Sedan såg han Hayden i ögonen och sa: ”Jag tror dig.”
      ”Gör du?”
      De stannade på den steniga stranden där de hade badat dagen innan. Loolingi sprang sjungande iväg med upplyfta armar och fjärilar svärmande runt huvudet.
      ”Jag har väldigt svår att tro på det själv”, erkände Hayden. ”Kanske var det aldrig brutet...”
      ”Det var brutet”, sa Matt med övertygelse.
      ”Jag hade i alla fall jävligt ont... Nå, hur det än var, så blev det bra så snart han rörde vid fingret och... Men du, Matt, lova att du inte säger något om de här till de andra.”
      ”De kommer att märka att du har tagit av bandaget...”
      ”Jag säger att det bara var stukat...”
      ”Visst.”
      ”Lovar du.”
      ”Okej.”
      ”Fast jag skulle vilja fråga Anante om det...Pratade du något mer med honom i går kväll?”
      ”Han pratade med mig...”
      ”Om vad? Fast det kanske inte angår mig...”
      Matt tittade på Hayden. ”Om du lovar att inte säga något till Miss Gibbons...”
      Hayden grimaserade. ”Om det rör vårt uppdrag här... Jag vet inte...”
      ”Han pratade om henne...” sa Matt.
      Hayden höjde ögonbrynen. ”Miss Gibbons?”
      ”Han sa att jag skulle behandla henne som en kvinna.”
      Hayden såg ut som ett stort frågetecken.
      ”Jag lovade att försöka....”
      ”Det kan bli intressant”, nickade Hayden.
      ”Tror du ens att hon är en kvinna?” frågade Matt.
      Hayden skrattade. ”Bra fråga. Men jag tror jag hänvisar till min rätt att tiga.”
      Matt skrattade också.
      ”Kanske är det det Anante försöker utröna”, fortsatte Hayden. ”Var de nu är...”
      Var de nu är, tänkte Matt och insåg en besvärande sanning: Han var svartsjuk. Miss Gibbons hade haft rätt i att han var attraherad av Anante och tanken på att de två var tillsammans på egen hand var mycket störande.
      ”Vi får väl fråga, när de dyker upp”, sa han och låtsades oberörd. ”Nå, ska vi ta ett dopp?”