Kapitel 8

Matt Wittley hade ingen aning om vart han var på väg. Allt hade hänt så fort och den lilla information han hade fått – eller snarast tvingat sig till – var minst sagt bristfällig. Liksom hans tilltro till informationens tillförlitlighet.
      Han hade varit ensam hemma i föräldrarnas hus när hans far hade ringt dagen innan och han hade genast anat att det var något allvarligt på gång. Bara det att hans far ringde hem från jobbet var en indikation, för det brukade han aldrig göra. Sedan var det tonfallet – hans far var nervös.
      ”Matt, jag vill be dig om en tjänst”, hade han sagt. ”Jag vet hur du känner och skulle aldrig be dig om det inte var så viktigt...”
      ”Mhm...” Matt blev genast på defensiven.
      ”Det har uppstått ett nödläge och vi behöver dina kunskaper...”
      ”Menar du CIA?”
      ”Ja. Vi behöver en antropolog. Nu genast.”
      Matt trodde inte sina öron. ”Men, farsan! Du vet...”
      ”Ja, jag vet, och som sagt, jag skulle aldrig be dig...”
      Det var sant att hans far visste precis vad Matt hade för inställning till CIA och statsapparaten i allmänhet – det var ingen mening att argumentera ytterligare. ”Vad handlar det om?” frågade han istället. Lite nyfiken var han i alla fall. Och så mindes han drömmen han haft natten innan.
      ”Det kan jag inte säga i telefon. Jag vill att du kommer hit.”

      ”Ha! Jag blir inte ens insläppt...”
      ”Du blir insläppt.”
      ”Det här är verkligen viktigt, va?”
      ”Ja.”
      Matt suckade. ”Okej, farsan. För din skull ska jag åtminstone komma och höra efter vad det handlar om.”
      Men särskilt mycket information hade han alltså inte fått. Även om man i detta uppenbara nödläge bortsåg från hans status som samhällsfara, så undgick det inte Matt att han betraktades som icke pålitlig. Dessutom menade man att det inte var nödvändigt att han visste något om själva uppdraget. Det enda han fick veta var att det eventuellt inbegrep kontakt med en okänd indianstam i regnskogen – och det var där Matts erfarenheter och kunskap om just regnskogsindianer och deras språk skulle behövas. Han hade förklarat att om det var Amazonas de åsyftade med regnskogen, så var det ett område stort som halva USA och indianerna där talade hundratals olika dialekter, så han ville bra gärna veta lite mer exakt vart de tänkte skicka honom. Guyana var allt de ville avslöja, men det gav åtminstone en förklaring till varför han överhuvudtaget hade kommit ifråga – det var där han hade varit förra året. Han tänkte återigen på den där drömmen, och började på allvar undra om det verkligen bara var en slump.
      Det blev en del dividerande om villkoren för Matts deltagande i uppdraget innan han till slut accepterade det. Bland annat krävde han, för indianernas säkerhet, en noggrann hälsoundersökning och förebyggande antibiotikabehandling av alla deltagare, fastän den korta tid man hade innan avresan inte medgav några hundraprocentiga garantier. Sedan ville han bland annat ta med både videokamera och bandspelare för att kunna dokumentera mötet med de indianer som det alltså var hans uppgift att kommunicera med, men all dokumentation skulle skötas av de övriga och Matt fick nöja sig med papper och penna. Förhandling om den ekonomiska ersättningen hade varit mer framgångsrik – för vad som beräknades som maximalt tio dagars engagemang skulle han få lika mycket som han annars i bästa fall tjänade på ett halvår. I själva verket hade han gärna åkt med gratis. Allt eftersom de olika sammanträffande uppdagades – till exempel den ursprungliga antropologens olycka – så visste han att något märkligt hade skett och att allt var menat att ske.
      Natten innan hade han drömt att han låg i sin säng och blev väckt av en indian. Denne indian hade talat om för Matt att de snart skulle träffas i regnskogen. Matt hade försökt tala om att han inte hade några pengar till en sådan resa, men indianen hade sagt att hans far skulle hjälpa honom. När han vaknade hade han trott att det varit en vanlig dröm utan någon större betydelse, men den hade uppväckt en stark önskan – ja, rentav ett behov av – att få återvända till Amazonas.
      När hans far så ringde och bad om en tjänst trodde Matt att han kanske skulle kunna utnyttja det till att få låna pengar till resan. Att det sedan visade sig att den tjänst han skulle göra för sin far, i sig själv innebar att Matt fick sina egna önskningar uppfyllda, fick honom att både omvärdera sin dröm och bli betydligt mer intresserad av uppdraget än hans far någonsin skulle ha vågat hoppas på.
      Men det avslöjade han inte. Han gjorde klart att det var enbart för indianernas och för sin fars skull som han ställde upp – inte av pliktkänsla mot landet eller vad det nu var de tyckte borde vara ett rättfärdigt motiv. Han var medveten om att uppdraget skulle genomföras oavsett om han var med eller inte, och då tyckte han att det bästa var att han ändå kom med. Kanske kunde han förhindra att det hela slutade i total katastrof – för indianerna. Hans far såg besvärad ut, men också nästan rörd – och en aning skuldmedveten. Matt svor tyst för sig själv och undrade om han någonsin skulle sluta ha dåligt samvete för att han aldrig skulle bli den son hans föräldrar ville ha.
      Nu satt han i alla fall på sin fars uppdrag i ett sjöflygplan på väg mot okänt mål. Några timmar tidigare hade han tillsammans med de agenter som han skulle arbeta med landat i Georgetown, Guyana. Efter att på säkerligen falska papper ha fått tillstånd att göra en zoologisk expedition i regnskogen, hade man med ett mindre plan tagit sig till en liten stad någonstans i västra eller sydvästra delen av landet. Han hade inte sett mycket under flygturen, eftersom han mycket bestämt nekats fönsterplats, men när planet gjorde en gir inför landningen hade han noterat att den lilla landningsbanan låg i utkanten av ett större savannområde. Det gav emellertid ingen större ledtråd till var de befann sig, eftersom en stor del västra Guyana, och själva gränsen mot Brasilien, bestod just av savanner. Han fick naturligtvis inget svar när han dristade sig till att fråga var de befann sig. Det behöver du inte veta, hade Miss Gibbons sagt, och i och för sig hade hon väl rätt i det, men det kunde ändå vara kul att veta.
      Där på den lilla dammiga flygplatsen hade i alla fall en guide – amerikan men boende i Guyana och uppenbarligen en av CIA:s lokala agenter – mött dem. Efter att klämt in sig och all utrustning i två jeepar hade de skumpat iväg någon kilometer genom ett skogsområde och kommit fram till en flod där ett sjöflygplan väntade. Piloten var också amerikan och tvivelsutan även han en av CIA:s agenter – han och Miss Gibbons kände varann sedan tidigare visade det sig. De två indianerna, Victor och Tejo, som skulle följa med som bärare var däremot troligen bara inhyrda för tillfället. Ungefär som Matt själv.
      Matt visste alltså inte exakt vart han var på väg, men eftersom hans uppgift var att försöka kommunicera med indianer som bodde i någon otillgänglig del av regnskogen, så förväntade han sig att de skulle flyga mer eller mindre österut nu, eftersom större delen av Guyanas regnskogsområde ligger öster om savannerna. Han hade ännu mindre möjlighet att se något nu, intryckt längst bak i det fullpackade flygplanet, och så nära ekvatorn stod solen nästan rakt över dem vid den här tiden, men av det solljus som ändå letade sig in i kabinen drog Matt slutsatsen att de var på väg i sydvästlig riktning. Sedan försvann solen bakom ett kompakt molntäcke, men Matt kände aldrig att planet svängde, så han antog att det fortsatte hålla samma kurs. Efter ett tag kände han emellertid att planet sjönk en aning och ändrade kurs lite, och han antog att de snart skulle landa. Han sträckte på sig så att han lyckades få en skymt ut genom vindrutan och konstaterade att planet flög under trädtoppshöjd och han gissade att de flög längst en flod och att det var den floden de skulle landa på. Men planet fortsatte sin lågflygning, och efter ytterligare en halvtimme började Matt alltmer misstänka att de inte längre befann sig i Guyana, utan snarare i Brasilien.
      Var det därför planet flög så lågt – för att undgå radar? Det var i så fall inget som förvånade honom – CIA bekymrade sig väl inte om sådana petitesser som statsgränser. Vad han däremot fortfarande inte kunde låta bli att grubbla över var vad CIA – eller snarare försvarsdepartementet – kunde ha för ärende i regnskogen, oavsett i vilket land. Att uppdraget kom från högsta instans det hade han faktiskt fått veta eftersom han krävde att få veta det, men varför USA:s regering var så angelägen om att komma i kontakt med några indianer i någon otillgänglig avkrok, det var en fullkomlig gåta.
      Han började återigen fundera över drömmen. Om det var en sanndröm innebar det då också att han verkligen skulle träffa den där indianen? Det märkliga var att han hade en känsla av att de redan hade träffats, men han kunde inte minnas när eller var. Sedan han hade antagit uppdraget hade han återvänt hem och ägnat fyra timmar åt att titta igenom alla foton och filmer från sina två tidigare resor till Amazonas. Matt hade en ovanligt klar bild av indianen i drömmen och var övertygad om att han skulle känna igen honom. Ljust brunhyad, finlemmad och med finskurna anletsdrag med markanta kindknotor och smal haka. Det nästan midjelånga håret hängde fritt förutom två smala flätor närmast ansiktet. Inga tatueringar eller kroppsmålningar. Den enda utsmyckningen var en vacker orange och vit blomma fästad ovanför vänster öra och två gröna papegojfjädrar längst ner på den högra flätan.
      Runt halsen hade han haft två snoddar av tvinnade växtfibrer. I den ena hängde en sex centimeter lång glasklar bergkristall. I den andra en sten som Matt inte kunde identifiera; den skimrade i alla regnbågens färger och tycktes ha en inbyggd ljuskälla som lyste upp mannens ansikte. Matt var övertygad om att dessa stenar hade någon annan funktion än att bara vara smycken. Ögonen som med ömhet iakttog honom i drömmen var mörkt bruna, något sneda, och gav intryck av att kunna se rätt in i Matts själ. Och trots att han inte såg ut att vara äldre än Matt själv – i tjugofemårsåldern – så fick Matt en känsla av att denne indian var mycket äldre. Jag har träffat dig förut, eller hur, hade han sagt. När du var mycket liten, hade mannen svarat. Vad heter du, hade Matt frågat, men då var mannen redan försvunnen.
      Men när han satt i det sövande surret från flygplanet kom plötsligt ett namn till honom – Anante. Han sa namnet högt men lyckligtvis verkade ingen höra honom.
      ”Är vi framme snart?” frågade han i alla fall, bara för att skyla över. Han fick inget svar, vilket var precis vad han förväntat sig. De tre CIA-agenterna som han hade presenterats för innan avresan och som han alltså förväntades samarbeta med – och ta order av! – hade utan att direkt säga det, gjort mycket klart för honom att de inte litade på honom för fem öre. Att han var son till deras överordnade var ingen förmildrande omständighet.
      Robert Hayden var den ende som hade varit någorlunda sympatisk och gett intryck av att vara villig att acceptera Matt; han hade verkat intresserad av hans yrke och erfarenheter, och till och med talat om att han själv var psykolog. När de åter möttes denna morgon hade han emellertid varit mer reserverad och Matt hade fått för sig att Hayden hade blivit beordrad att hålla sig på sin kant.
      Neuman hade hälsat på Matt totalt oengagerat och hade sedan inte sagt ett ord till honom.
      Ledaren för uppdraget var en skapligt snygg, kortklippt blondin med isblå ögon och vältrimmade muskler, som presenterades som kapten Johnna Gibbons. Hon hade hälsat kyligt nedlåtande på Matt och klargjort att hon skulle tilltalas med ”Miss Gibbons” – och hon uttalade ordet ’miss’ med sådant eftertryck att Matt antog att det snarast borde betraktas som ett förnamn – inte som en vink om vare sig hennes kön eller civilstånd. Och när de väl hade kommit iväg hade hon också låtit Matt förstå - av det sätt hon talade både till och om honom – att i hennes ögon var han en kommunist och bråkmakare och ett lika oönskat bihang som en inflammerad blindtarm. När de skulle kliva ombord på sjöflygplanet hade hon gett order om att ’Che Guevara’ skulle sitta längst bak. Sedan hade hon satt på sig ett hölster med två automatvapen och den blick hon gav Matt hade gett honom frossbrytningar trots hettan; den blicken sa att hon inte skulle tveka att göra sig av med honom om han blev besvärlig.