Kapitel 16

Till Matts lättnad visade Anante ingen respons på Miss Gibbons försök att tilltala honom på engelska och spanska. Neuman försökte med portugisiska med samma obefintliga resultat. Miss Gibbons hade också bett Victor och Tejo att försöka prata med Anante och fått veta att han faktiskt talade deras språk, men att han föredrog att tala till Matt på sitt eget språk. Och eftersom de hade ätit sig mätta gick Victor och Tejo därmed och letade rätt på Arhati och Dirham som de ändå redan hade fått kontakt med – och som kanske kunde presentera dem för några trevliga kvinnor.
      ”Okej, du vinner”, sa Miss Gibbons till Matt. ”Du får alltså behålla jobbet. Och då vill jag att du frågar honom varför de har flyttat.”
      ”Det bästa vore om du talade direkt till honom, och så översätter jag bara. Det är vad en tolk gör...”
      ”Naturligtvis. Hayden, sätt igång inspelningen.” Miss Gibbons vände sig till Anante och sa. ”Varför lämnade ni er förra by?”
      Anante svarade med en motfråga. ”Varför är du här, Miss Gibbons?”
      Matt översatte, men Miss Gibbons hade inte missat att Anante uttalade hennes namn, utan minsta brytning, och det var en så märklig upplevelse att hon för ett ögonblick blev lite disträ. Visserligen hade Matt presenterat alla redan när de möttes, men ändå. Hon hämtade sig i all fall strax. ”Min ledare sände mig hit”, svarade hon.
      Anante nickade. ”När ledaren ger order lyder man, eller hur?”
      ”Självklart.” Så fattade hon plötsligt vad Anante antydde. ”Menar du”, frågade hon, ”att ni blev beordrade att flytta?”

      ”Det var Nefis önskan.”
      ”Så Nefi är er ledare?”
      ”Jag är ledaren nu. Nefi var ledaren då.”
      ”Aha. Men varför ville Nefi att ni skulle flytta?”
      ”Det kan jag inte svara på.”
      ”Varför inte?”
      Anante svarade inte.
      ”Okej. Då undrar jag: Vem är Nefi?”
      Anantes blick blev lika frånvarande som första gången hon ställde frågan och han rörde inte en min.
      Miss Gibbons stönade. ”Fan! Varför blir han så där? Det var han själv som nämnde Nefi först, så varför...”
      ”Nefi är våra kusiner”, sa Anante plötsligt och fäste åter blicken på Miss Gibbons. ”Nefi är våra förfäder, våra skapare och våra lärare.”
      ”Är du säker på att han sa så?” frågade Miss Gibbons Matt, överraskad av att Anante till slut ändå svarade på frågan. ”Hur kan de vara både kusiner och förfäder samtidigt?”
      ”Fråga honom.”
      ”Jag tänkte att du som antropolog hade någon... mytologisk förklaring.”
      ”Det har jag inte.”
      Miss Gibbons vände sig till Anante igen. ”Förklara, hur är de era kusiner?”
      ”Inte bara våra kusiner”, sa Anante. ”Era kusiner, allas kusiner. Nefi är som vi alla. Men de är äldre. De är våra förfäder. De är människornas skapare.”
      ”Vad menar du med att de är människornas skapare?”
      ”De skapade människorna.”
      ”Naturligtvis”, muttrade Miss Gibbons. ”Hur skapade de människorna?”
      ”De gjorde barn.”
      Miss Gibbons tittade frågande på Anante, sedan tittade hon på Matt. ”Hur då ’gjorde barn’? Knullade de, eller?”
      ”Ska jag fråga?”
      ”Strunta i det.” Hon vände sig till Anante igen. ”När skapade Nefi människorna?
      ”När människorna skapades.”
      ”Jag tror han driver med mig”, stönade Miss Gibbons och blängde på Matt. ”Eller är det du?”
      ”Jag är bara tolken. Och jag tycker hans svar är väldigt logiska.”
      ”Logiska, men fullkomligt meningslösa. Det är förmodligen bara något mytologiskt tjafs i alla fall.”
      Matt visste inte vad han skulle tro och frågade själv Anante: ”Finns Nefi i denna världen, eller i andevärlden?”
      ”De finns i denna världen. De föds och dör som människorna. Men de lever inte med människorna längre. De gav människorna den materiella kunskapen, men kunskapen missbrukades eftersom människorna glömde den Sanna kunskapen, och till slut glömdes även Nefis kunskap. När människorna öppnar sina hjärtan och är redo att acceptera Sanningen och verka för det Goda, då vill Nefi bli våra lärare igen och återuppväcka den Sanna kunskapen.”
      ”Vad pratar ni om nu?” undrade Miss Gibbons.
      Matt berättade vad Anante hade sagt.
      Miss Gibbons nickade tankfullt. Sedan tittade hon frågande på Hayden och Neuman. ”Kan det vara något?” undrade hon.
      Neuman höjde bara på ögonbrynen.
      ”Jag vill veta mer”, sa Hayden. ”Om det är Nefi som finns där uppe...”
      ”Okej”, sa Miss Gibbons och vände sig till Anante igen. ”På vilket sätt skulle Nefi bli våra lärare? Vad vet de som inte vi vet?”
      ”Nefi är äldre än människorna”, påminde Anante. ”De äldre undervisar de yngre. Nefi känner det Godas och det Sannas makt. Människorna hade också denna kunskap för länge sedan. Men människorna har glömt den Sanna makten och styrs av rädslans makt. Rädslans makt skapar ondska och lidande. Rädslans makt har blivit så stark att det skrämmer även dem som känner den Sanna makten. Därför har Nefi lämnat jorden.”
      ”Så Nefi har funnits på jorden.”
      ”Ja. De levde med människorna förut.”
      ”Men nu finns de på månen?”
      ”I närheten av månen.”
      ”Aha. När lämnade Nefi jorden?”
      ”Några av dem besökte jorden för hundrafemtio år sedan. Det var sista gången.”
      ”Hur känner du till det? Har Nefi berättat det?”
      ”Min farfar Ayusam har berättat.”
      ”Och vem berättade det för honom?”
      ”Han träffade Nefi själv. När han var barn.”
      Nu var det Miss Gibbons tur att höja på ögonbrynen. ”Var träffade han Nefi? Här i regnskogen?”
      Anante nickade. ”De besökte min farfars hemby.”
      Miss Gibbons nickade konfunderat. ”Inte för att jag förstår vad de skulle ha här att göra, men... Det skulle ha varit intressant att få träffa farfar...” Hon märkte inte att Matt översatte hennes funderingar.
      ”Han vill inte träffa er.”
      ”Vad?” utbrast hon och stirrade på Matt.
      ”Vad?” sa han oförstående. ”Det var vad han sa...”
      ”Översatte du det jag sa om att träffa han farfar?”
      ”Javisst.”
      ”Det var ju bara... Menar han...?” Hon kom ihåg att hon skulle tala direkt till Anante. ”Lever din farfar?”
      ”Ja.”
      ”Herregud! I så fall måste han vara över hundrafemtio år. Översätt inte det. Har de någon annan tideräkning här, eller? Och nu frågar jag dig, Wittley.”
      ”Det tror jag inte. Nog vet de vad ett år är”, sa Matt, men säker var han inte. Miss Gibbons hade ändå rätt i att det verkade osannolikt att någon kunde vara så gammal. Å andra sidan var det inte mycket som var särskilt sannolikt i hela den här historien...
      ”Det kan ju inte vara hans farfar i så fall”, resonerade Miss Gibbons. ”Kanske farfars farfar. Anante, hur gammal är du?”
      ”Jag är femtiotvå år.”
      ”Det bevisar väl att de har en annan tidräkning”, sa Miss Gibbons med adress till Matt. ”Ser han ut som femtiotvå kanske? De räknar två år på varje år. I så fall är han själv tjugosex och hans farfar... åttio kanske. Låter inte det mer rimligt?”
      Matt ryckte på axlarna.
      ”Och det innebär att Nefi stack härifrån för sjuttiofem år sedan. Okej. Anante, varför vill inte din farfar träffa oss?”
      Anante berättade historien om massakern. Historien om de främmande männen som utplånat en hel by.
      ”Blev två Nefi dödade?” Miss Gibbons ville försäkra sig om att det inte hade blivit något missförstånd. Att en hel indianby utplånats var däremot ointressant.
      Anante nickade.
      ”Och de har aldrig återvänt till jorden sedan dess?”
      ”Inte som jag vet.”
      Miss Gibbons funderade. ”De kan ha besökt någon annan plats på jorden, kanske?”
      ”I så fall har de inte talat om det för mig.”
      ”Var hände det här som du berättade om?”
      ”Långt bort”, Anante pekade mot söder, ”Vid den stora floden.”
      ”Hur långt bort? Hur många dagar?”
      ”Sex månar, kanske mer.”
      ”Fördömt!. Jag hade hoppats att han skulle kunna visa oss dit...”
      ”Ska jag översätta?”
      ”Nej. Fan också! Anante, berätta om Nefi. Vilka är de? Var kommer de ifrån?”
      ”Det måste du fråga Nefi om.”
      ”Men... Hur kontaktar jag Nefi då?”
      ”Med fullkomlig tillit och respekt, och med en uppriktig önskan att återväcka kunskapen om det Godas och det Sannas makt. Med en ren själ och utan baktankar.” Matt log beklagande mot Miss Gibbons. ”Du är med andra ord inte kvalificerad”, la han till själv.
      Hon blängde på Matt men vände sig mot Anante igen. ”Är det enda sättet?”
      Anante tvekade lite. ”Det finns ett annat sätt...”
      ”Aha! Hur gör man då?”
      ”Jag behöver Nefis tillåtelse för att tala om det.”
      ”Även om det är du som är ledaren nu? Kan inte du bestämma det själv då?”
      Anante lutade sig fram mot Miss Gibbons och såg henne stadigt i ögonen. ”En ledare måste visa respekt för andra. En ledare lyssnar på andra. En ledare ska tjäna dem som har utsett honom. En ledare är ödmjuk och får aldrig missbruka ett förtroende.”
      Miss Gibbons förmådde inte behålla ögonkontakten. Hon ryggade bakåt lite och tuggade på underläppen. ”Okej. Jag förstår. Men du kan i alla fall… tala... med Nefi?”
      ”Ja.”
      ”Hur?”
      ”Jag viskar.”
      ”Viskar?” Miss Gibbons ögonbryn antydde stor skepsis.
      Anante nickade.
      ”Hayden”, sa Miss Gibbons med en suck, ”jag tror vi är inne på ditt område. Ta över, du som vet hur man viskar och gör sig hörd på ett avstånd av trehundraåttifyra-tusen kilometer.”
      ”Ha!” frustade Hayden. ”Det har jag ingen aning om! Men jag skulle bra gärna vilja veta...” Och fortfarande skulle han vilja ha svar på hur hans finger kunde läka – vad som verkligen hade hänt – för han hade tagit av bandaget efter badet och konstaterat att ett mirakel faktiskt hade inträffat. Men han hade inte sagt något om det till någon och ingen hade märkt att han inte längre var bandagerad.
      Då ställde sig Anante upp. ”Solen går ner”, sa han. ”Vi måste ordna era sovplatser.”
      ”Men...” Miss Gibbons ställde sig också upp – med viss möda. Stillasittandet hade fått musklerna att stelna och en bultande huvudvärk gjorde henne yr. Den där bålen var säkert spetsad, tänkte hon. Den senaste timmens anspänning hade också fått henne att helt stänga av omgivningen, men nu insåg hon att Anante hade rätt. Solen var på väg ner och det skulle snart bli garanterat kolsvart. Någon måne syntes inte till och de stjärnor som eventuellt skulle lysa fram mellan molnen skulle inte göra någon skillnad. Och här hade de inte ens en eld. Med en suck insåg hon att det nog var en bra idé att ordna natthärbärge.
      ”De har extra hängmattor om ni vill”, sa Matt.
      ”Jag tror inte det...”
      ”Det är garanterat bekvämare än att ligga i tält.”
      ”Jag tar gärna en hängmatta”, sa Hayden. ”Det finns ju inte ens moskiter här. Har ni märkt det? Bara fjärilar!”
      ”Ja, det har vi märkt, och det är vi tacksamma för”, sa Miss Gibbons, ”men någon måste hålla koll på vår utrustning och det görs bäst om vi ligger i tält med utrustningen.”
      Neuman höll med henne – han var väldigt mån om att ingen skulle fingra på hans apparater, även om de var väl skyddade i den låsta ryggsäcken av armerad hårdplast.
      ”Bra. Då tar vi varsitt tält. Mitchell?”
      ”Jag gillar hängmattor.”
      ”Okej. Victor och Tejo verkar försöka smila in sig hos ett par kvinnor, så de får väl göra som de vill. Bara de inte ställer till med något triangeldrama... Så, var får vi sätta upp tälten?”
      ”Var som helst”, svarade Matt efter att ha hört med Anante.
      ”Det kanske vore lämpligt om vi höll oss någorlunda samlade. Var ska ni sätta upp hängmattorna?”
      Anante gjorde tecken att de skulle följa med honom. Han gick till en hydda och plockade fram tre hängmattor. Sedan pekade han ut olika ställen där det skulle gå att hänga upp dem.
      ”Vi blir nog lite utspridda i alla fall”, konstaterade Mitchell.
      ”Det kanske går byta plats med någon av dem...?” undrade Miss Gibbons.
      ”Herregud!”, utbrast Matt. ”Det spelar väl ingen roll! Om tio minuter är det kolsvart och jag tänker i alla fall hänga upp min hängmatta här borta, så kan ni hålla er där borta.” Och så gick han.
      ”Hallå där!” ropade Miss Gibbons och for efter honom. ”Var säger du att du ska kampera?”
      Matt pekade. ”Där.”
      ”Jag tror det är Anante hängmatta som hänger där...”
      ”Så? Blir du sotis?”
      Miss Gibbons blängde. ”Jag vill inte att du pratar med honom när inte jag är närvarande.”
      ”Och tänk att det bryr jag mig inte om. Förresten så hade jag tänkt sova.”
      ”Jag varnar dig...”
      ”Ja, ja. Men vill du vara med så kan du ju slå upp ditt tält där bredvid.”
      ”Visst. Men jag skulle ändå inte veta vad ni snackade om, för du skulle väl knappast översätta?”
      ”Nä, men du skulle kunna kolla så att vi inte har något annat fuffens för oss...”
      Miss Gibbons försökte ge Matt en av sina isblickar, men hon var för trött och det blev bara en sval bris. Hon vände på klacken och gick därifrån.