Kapitel 9

Anante såg inte planet men han hörde det. Han hade tillbringat en timme vid sfären som efter flytten var placerad i en klippskreva en knapp kilometer från panahen. Utan att kunna besluta sig hade han funderat över om han skulle kontakta Nefi och berätta om sina planer. Nefi hade alltid varit rädda för att sfären skulle hamna i orätta händer och nu skulle han avsiktligt riskera att den blev bortförd av människor som inte hade en aning om dess kraft. Skulle han gömma den och inte alls avslöja Nefis inblandning i utvecklandet av kunskapen? Eller skulle han berätta om Nefi även om de inte var villiga att framträda själva? Det kunde bli svårt att undervisa om kunskapen utan Nefis medverkan, och utan att ta hjälp av sfären, men det var förmodligen så det skulle bli.

      Efter att – med hjälp av ullapan – ha fullgjort sin plikt som kärleksgud hade han gått hem genom skogen. Han kunde ha utnyttjat sina andliga förmågor till att snabbt och utan besvär förflytta sig från den ena platsen till den andra, men han hade ingen brådska och ville undersöka den väg som Matt och de övriga skulle komma. Den sista biten skulle de vara tvungna att gå till fots och det var ingen lättframkomlig väg. Kanske skulle han bli tvungen hålla sig i närheten för att kunna avvärja olyckor. Han ville skydda både människor och djur, bland annat den jaguar som fanns i området.
      En ravin fem kilometer från panahen skulle utgöra det största hindret och kunde utmana gruppen att ta onödiga risker för att komma fram fortare. Anante tog här till sin förmåga att med tankekraft förflytta föremål och röjde undan allt som kunde fresta till dumdristiga försök. Efter den ommöbleringen skulle de bli tvungna att ta en omväg som skulle försena dem åtskilliga timmar.
      Anante insåg att det inte bara var av omtanke om besökarna som han gjorde så – han försökte också förhala mötet så långt det gick. Trots allt gnagde fortfarande en liten orosande på hans nyputsade självtillit. Den insikten hade fått honom att snabbt söka sig till sfären. Kanske skulle Nefi uppfatta hans outtalade rop på hjälp och kontakta honom. Men inget hände och han började tro att Nefi redan hade beslutat att överge familjen. Kanske var det vad som oundvikligen måste ske. Kanske hade de inget mer att lära ut.
      Han lyssnade efter planet som försvann söderut och beslutade sig för att bara följa sin intuition och med all tillit han kunde uppbåda, förlita sig på att han gjorde de rätta valen.
      ”Anante! Matu!” Loolingi kom farande genom snåren med en jaguar i hälarna. Hon hejdade sig tvärt när hon såg Anante framför sfären och blev nästan omkullknuffad. ”Stanna här”, beordrade hon jaguaren. ”Talar du med Nefi?” frågade hon Anante.
      Han skakade på huvudet. ”Nej.”
      ”Såg du flygplanet?” Hon skuttade fram till Anante och hoppade upp på hans axlar. ”Det flög precis över gläntan, alldeles nära, och alla gömde sig under träden. Är det amerikanerna, Anante? Kommer de nu? Ska du gömma sfären, matu?”
      ”Jag såg inte planet men jag hörde det. Ja, det är de, men det dröjer ett par dagar innan de kommer hit. Och jag vet inte vad jag ska göra med sfären. Vad tycker du?”
      ”Jag tycker som du.”
      ”Jaha, det var ju till väldigt mycket hjälp” suckade Anante och kittlade henne under fötterna.
      Hon skrek och hoppade snabbt ner från hans axlar. Jaguaren som hade hållit sig en bit ifrån kom fram och morrade lite oroligt.
      ”Nej, Mahati!” Loolingi klappade jaguaren lätt på nosen. ”Inte morra åt Anante.”
      ”Så det här är Mahati?”
      ”Jaa, visst är han fin?”
      ”Ja, han är väldigt vacker – och stor. Tänk att ni blev vänner så där direkt.” Loolingi hade stött på jaguaren dagen innan, när hon var ute och letade nötter, och kommit tillbaks och kastat sig över Anante som låg i hängmattan, och berättat om det fantastiska mötet. Hon var bara lite besviken för att Mahati, som hon döpt jaguaren till, inte velat följa med henne hem. Men nu följde han henne tydligen som en lydig hund.
      ”Självklart”, sa hon. ”Och han är så snäll. Han kan bli din vän också.”
      ”Det hoppas jag. Jag skulle inte vilja bli hans ovän i alla fall.”
      Loolingi lutade sig mot Mahati som om han var en sten eller trädstam. ”Matu, tror du att de som kommer är elaka människor.”
      ”Nej, det tror jag inte. Men de kan göra elaka saker av okunnighet.”
      ”Farfar Ayusam verkar orolig.”
      ”Han minns vad som hände när han var en liten pojke.”
      ”Är det samma människor som kommer nu?”
      ”Nej. Och jag tänker inte tillåta dem att skada någon, du behöver inte vara orolig.”
      ”Jag är inte orolig. Jag har ju både dig och Mahati.” Hon klängde sig upp på jaguarens rygg men ramlade genast av när Mahati satte sig. ”Fast jag måste visst dressera honom bättre”, konstaterade hon lugnt och plockade ett visset löv ur håret.
      ”Loolingi, du vet att inte alla blir vän med - och förstå - djuren som du gör...”
      ”Mhm...” Hon försökte få Mahati att ställa sig upp igen genom att dra honom i svansen.
      ”Så därför kanske det vore bäst om Mahati höll sig undan när främlingarna kommer...”
      ”Varför?”
      ”De kan bli rädda för honom och då kanske de skadar honom.”
      ”Varför? Han är inte farlig. Bara olydig.”
      ”Det vet de inte. Och han kan bli farlig om han blir rädd.”
      ”Han blir bara rädd om de är elaka. Varför är människor elaka? Varför känner inte alla till det Godas och det Sannas makt? Varför finns det så många som är rädda?”
      ”Många har glömt kunskapen. De har glömt vad Sann makt är och därför försöker de ta makt från andra. Det är därför de är rädda och gör elaka saker.”
      ”Men alla kan lära sig.” Hon gav upp försöken att få Mahati att lyda och satte sig istället i Anantes knä.
      ”Ja, och det är det jag vill visa.”
      ”Kommer de att lära sig, de som kommer?” Loolingi jämförde bergkristallerna hon och Anante hade hängande runt halsen och konstaterade att hennes fortfarande var mindre, fastän hon hade försökt få den att växa. Hon hade ingen diyate och den Anante hade, i en annan rem runt halsen, rörde hon inte.
      ”Jag hoppas det”, sa Anante. ”Och jag vet att en av dem alldeles säkert kommer att göra det. Han är en vän.”
      ”Vem är det? Känner jag honom?”
      ”Nej, men jag känner honom. Fast det var länge sedan jag träffade honom på riktigt, han var bara en liten pojke då. Han heter Matt.”
      ”Hur länge sedan?”
      ”Hm. Det måste vara tjugotvå år sedan.”
      ”Så länge!” Hon försökte räkna på fingrarna men insåg att de inte räckte till. ”Hur gammal var han då?”
      ”Han var fyra år.”
      ”Precis som jag? Var han lika rolig som jag?”
      Anante skrattade. ”Nej, det var han inte. Han var sjuk.”
      ”Åh, stackars han! Hade han ont?”
      ”Ja...”
      ”Men du hjälpte honom väl?” Av Loolingis tonfall kunde Anante avgöra att han skulle få en ordentlig åthutning om svaret inte var det rätta.
      ”Ja, och han blev frisk.”
      ”Så bra. Tror du han minns dig?”
      ”Han har nog glömt mig, men han kommer i alla fall att känna igen mig när vi möts. Även om han inte är medveten om det så har han sökt mig i flera år.”
      ”Hur kan han ha sökt dig om han inte minns dig?” Loolingi fick syn på en stor taggig gröngul fjärilslarv som kravlade förbi genom de multnande löven. Hon plockade försiktigt upp den.
      ”Hans minnen är gömda men de verkar i det undermedvetna”, förklarade Anante.
      ”Vad är det undermedvetna?”
      Anante log. Loolingi var till synes helt upptagen med fjärilslarven, men hon var ändå lika fokuserad på samtalet. Och hon kunde vara hur frågvis som helst, även när hon själv visste svaret, och det enklaste var att bara svara, kort men precist. ”Det är där det Godas makt och det Sannas makt möts”, sa han. ”Det är där som drömmarna föds och ditt syfte med livet göms tills du är redo att finna det.”
      ”Vad är syfte?”
      ”Syftet är det som du använder det Godas makt till. Det är olika för alla människor, men alla har ett syfte som kommer från det Sannas makt. Det gäller bara att upptäcka det. Även djuren har ett syfte, som den här fjärilslarven – dess syfte är att bli en fjäril som vi kan beundra. Men människornas syften är mer komplicerade och medför stort ansvar.”
      ”Vad har du för syfte?”
      ”Jag tror mitt syfte är att lära människorna upptäcka kunskapen.”
      ”Vad är Matts syfte?”
      ”Jag tror inte han vet det än.”
      ”Vad är mitt syfte?”
      ”Det måste du upptäcka själv.”
      ”Hur?” Hon matade larven med ett färskt löv som den glupskt började knapra på.
      ”När du gör något som du tycker är roligt och som samtidigt är till glädje för andra, då kan det vara ditt syfte just då. Det behöver inte vara samma syfte hela livet.”
      ”Jag vill också lära människorna om kunskapen.”
      ”Då kanske det blir ditt syfte när du blir äldre.”
      ”Kan jag inte ha det som syfte nu då?” Hon klev upp och bar larven till en buske där den var skyddad. Jaguaren Mahati kom fram och nosade och hon motade bort honom.
      ”Du är bara fyra år, Loolingi, det finns andra saker du tycker är roliga nu.”
      ”Jag leker ju bara, det kan inte vara något syfte.” Hon försökte få Mahati att lägga sig igen genom att stirra honom intensivt i ögonen.
      ”Det är det. Ditt syfte nu är att vara barn. Och det är viktigt.”
      ”Varför?”
      ”Om man blir vuxen för tidigt kan man förlora lyckan.”
      ”Vad händer då?” Mahati la sig plötsligt platt på marken och Loolingi klappade honom på huvudet. ”Duktigt Mahati!”
      ”Man kan bli ensam och rädd. Kanske arg”, sa Anante utan att veta om Loolingi hörde på.
      Men hon tittade på honom och han såg att hon hade uppfattat inte bara orden utan också den underliggande känslan. ”Men det går kanske över?” sa hon.
      ”Ja, det kan gå över.” Anante log. ”Om man har ett barn till vän.”
      ”Ett roligt barn som jag till exempel?” Hon kom fram till honom och ställde sig bakom honom och började leka med hans hår.
      ”Precis.”
      ”Du förlorade lyckan när din pappa dog, eller hur?”
      ”Nandana, du är så klok. Ja, jag var länge olycklig efter att min pappa dödades. Men jag är lycklig nu när du är min vän.”
      ”Då är det mitt syfte att göra dig lycklig”, konstaterade hon.
      ”Mig och många andra.”
      ”Får jag fläta ditt hår, matu?”
      ”Helst inte. Det tog flera dagar att reda ut knutarna förra gången.”
      Hon fnyste förnärmat och drog hans hår över hans vänstra axel och draperade sig själv över den högra. ”Tror du Matt vill ha mig som vän?”
      ”Det tror jag säkert.”
      ”Är han olycklig.”
      ”Det får du fråga honom om. Men jag tror alla som får dig till vän blir lyckliga, Loolingi Nandana.”