Kapitel 10

Johnna Gibbons var inte bara kallhamrad – hon svettades inte heller. Och hon lät inget hejda henne. En tolv meter djup och tjugo meter bred ravin var bara en smärre olägenhet.
      Matt kunde inte låta bli att trots allt beundra henne. Hon var inte trevlig, men onekligen effektiv – och outtröttlig. De hade nu tillbringat ett dygn i regnskogen och det hade inte varit någon söndagsutflykt. Den första etappen hade varit lättast. Med två motorförsedda gummiflottar hade de tagit sig uppför floden från den plats där planet hade landat. Hur långt det var från slutmålet hade Matt ingen aning om, men det för tillfället låga vattenståndet hade förmodligen inneburit att man tvingats landa ganska långt från målet som uppenbarligen låg vid någon liten biflod. Med flottarna kunde man i alla fall ta sig uppför den mindre floden några kilometer innan en alltför stenig och grund fors gjorde det omöjligt att ta sig fram vattenvägen.
      Men Miss Gibbons antog att det skulle gå att ta sig fram längre upp och dessutom skulle det gå att snabbt ta sig nerför forsen i flottarna på tillbakavägen – alltså gav hon order om att flottarna skulle dras upp förbi forsen. Alla var dyblöta och blåslagna efter den kraftmätningen, men som genom ett under hade ingen vare sig drunknat eller brutit några vitalare ben – det var bara Hayden som hade brutit ett finger när han snubblade på en stock. Och Miss Gibbons hade rätt; floden planade ut ovanför forsen och några kilometer till var farbara med flottarna.

      Ett vattenfall satte till slut stopp för vidare framfart. Vid det laget var dessutom solen på väg ner bakom bergen och det hade börjat regna så flottarna drogs upp under buskarna och draperades med kamouflagenät, och man slog läger för natten. Matt la märke till att det fanns färska spår efter andra människor där, bland annat skoavtryck som knappast härrörde från några indianer, och en eldstad. Han såg att även de andra observerade dessa saker men ingen verkade särskilt förvånad och de enda kommentarerna antydde snarare en bekräftelse av något de redan visste.
      Matt hade fått dela tält med John Mitchell, guiden. Mitchell var liksom de andra inte villig att berätta något om uppdraget – i själva verket visste han inte så mycket, påstod han – men han var intresserad av Matts erfarenheter av Amazonas och berättade om egna strapatser och upplevelser.
      ”Jag tar mitt jobb på allvar, men det är min fritid jag lever för”, sa han. ”När min ex-fru gifter om sig – och gudarna ska veta att hon har min välsignelse – så jag slipper betala underhåll till henne, då säger jag upp mig och startar eget som guide. Ju mindre jag slipper se av den så kallade civilisationen, desto bättre.”
      ”Då har vi åtminstone någonting gemensamt”, konstaterade Matt. ”Men om du är så hemma i regnskogen så undrar jag varför jag är med. Du bör väl känna till indianerna här – var vi nu är...”
      ”Nej, i de här trakterna har jag aldrig varit förut, och tyvärr är jag inte någon språkbegåvning. De indianer jag brukar anlita talar ju faktiskt engelska också. Så jag är väl egentligen bara med för att jag har erfarenhet av regnskogen och känner några indianer som kan anlitas som medhjälpare.”
      ”Så du har ingen aning om vilket språk, eller vilken dialekt indianerna här talar.”
      ”Så vitt jag vet finns det inga indianer här.”
      ”Men det är för att prata med indianerna som jag är med.”
      ”Jag vet. Men det är inte säkert att det finns några indianer.”
      ”Ja, uppriktigt sagt tycker jag hela det här uppdraget är synnerligen märkligt. Vad är det egentligen Miss Gibbons är beredd att kliva över lik för.”
      ”Har hon sagt att hon är beredd att kliva över lik?”
      ”Nej, inte direkt, men jag tror inte hon skulle dra sig för att skjuta mig om hon ansåg mig till mer besvär än nytta.”
      Mitchell skrattade. ”Jag borde kanske inte säga det, men jag tror du har rätt. Du får be till Gud att det verkligen finns indianer där framme, så du får göra rätt för dig.”
      ”Hur blir det på tillbakavägen då, när jag har fullgjort mina plikter?” Matt drog fingrarna genom sina bruna lockar och rensade bort ett dussin moskiter. ”Det kanske är säkrast att jag stannar hos indianerna.”
      ”Å andra sidan är du chefens son...”
      ”Just det, hon kanske hatar honom och tar ut det på mig!”
      ”Du, hon är den tuffaste brud jag har stött på, men jag tror inte hon är någon mördare.”
      ”Tror?”
      ”Tja...”
     
Efter en natt av utmattad sömn hade Miss Gibbons diskuterat deras vidare färd med Mitchell. Frågan var om det skulle vara värt besväret att försöka få med sig flottarna upp ovanför vattenfallet eller om de skulle gå genom skogen. Hayden och Neuman hade också fått vara med i diskussionen men Matt fick inte ens se på kartan och satellitbilderna som de andra studerade. Med öronen på skaft lyckades han i alla fall uppsnappa att floden tydligen gjorde en vid sväng längre upp och innebar en längre väg, om än kanske mer lättframkomlig än landvägen genom skogen. Men osäkerheten vad gällde denna framkomlighet och risken för att de skulle upptäckas av eventuella flygplan, ledde till beslutet att de skulle ta landvägen. Det senare påpekandet ledde också till att Matt blev ännu säkrare på att de verkligen var i Brasilien.
      Så de hade lämnat flottarna och gett sig in i skogen. Med en GPS-mottagare hade Miss Gibbons hela tiden haft koll på deras position och sett till att de hade tagit sig fram i stort sett efter en rät linje. Nattens regn hade på morgonen övergått i ett lätt duggregn innan det upphörde och avlöstes av en ångande hetta som på intet sätt gjort vandringen mer behaglig. De hade klättrat uppför klippor och vadat genom bäckar. De hade retat upp myror och vrålapor och skrämt peckarysvin och sig själva på samma gång. Stickande, bitande, surrande insekter hade förpestat tillvaron, men inget hade någonsin fått Miss Gibbons att ens svära. Matt var övertygad om att inga insekter intresserade sig för henne – hon var så kallblodig att de inte ens märkte att hon fanns.
      Och nu stod de vid ravinen – eller snarare satt. Utmattade och i hemlighet tacksamma över hindret hade alla sjunkit ner på närmsta stock eller sten. Alla utom Miss Gibbons.
      Den sträcka av ravin de kunde överblicka erbjöd inte någon som helst möjlighet till passage. Området var besynnerligt fritt från omkullvälta träd och det fanns inget fäste för vare sig händer eller fötter på de branta ravinväggarna. De skulle ha kunnat fira sig ner med rep till det smutsbruna vattnet av okänt djup i botten på ravinen, men det skulle vara omöjligt att ta sig upp på andra sidan.
      Miss Gibbons hade genast skickat Mitchell att rekognoserat området åt vänster medan hon själv gick åt höger. Med var sin kommunikationsradio höll de kontakten och konstaterade att inom rimligt avstånd, och så långt de kunde se, såg det ungefär likadant ut åt båda hållen, och de återförenades där de andra väntade efter närmare en timme.
      ”Vi måste över här innan det blir mörkt”, sa Miss Gibbons som alltså inte gav upp. Hon hade bilder med sig som hon studerade. Matt hade försökt få en skymt av bilderna men inte lyckats. Han antog i alla fall att det var satellitbilder över området. ”Det kan finnas bättre möjligheter längre upp åt det hållet”, fortsatte hon och pekade västerut. Hon såg uppfordrande på männen som höll på att plåstra om sina ömmande blötlagda fötter och försökte låtsas som om de inte hörde henne.
      ”Vi behöver vila”, protesterade Mitchell. ”Vi behöver äta. Vi har gått i fem timmar utan uppehåll. Och vi hinner ändå inte fram till målet idag. Det blir mörkt inom en timme.”
      Miss Gibbons visste att han hade rätt. ”Fan”, sa hon. ”Det är bara några kilometer kvar.”
      ”Men här kommer vi inte över, så det blir förmodligen en lång omväg...” fortsatte Mitchell.
      ”Hur långt bedömer du att det är här över?” frågade Miss Gibbons och pekade på ravinen.
      ”Tja... säkert tjugo meter...”
      ”Och hur höga är de här träden?”
      Alla tittade upp mot trädkronorna och förstod genast vad hon hade i åtanke.
      ”Okej”, sa Mitchell. ”Men vi har inga yxor.”
      ”Vi har machetes. Välj ut ett träd nära ravinen, tillräckligt högt men inte för tjockt och av ett lagom poröst träslag. Vi ska över här. Nu.”