Kapitel 4

CIA:s högkvarter, Langley, Virginia

     
 ”Jag börjar förstå varför du inte ville säga vad det handlade om”, sa Walter Wittley. ”Det låter som ett aprilskämt.”
      Dagen innan hade han pratat med sin chef om uppdraget de fått. CIA-chefen hade verkat lite disträ och inte särskilt angelägen att diskutera saken, utan överlät bara hela operationen på Wittley och hänvisade till Cunningham för vidare information. Cunningham hade anlänt på eftermiddagen och de hade börjat skissa på själva operationen som gick ut på att skicka en grupp agenter till regnskogen. Generalmajoren hade inte sagt mer än absolut nödvändigt om bakgrunden till uppdraget och varit ovanligt sammanbiten och strikt. Det han hade fått veta var nog för att tanken skulle svindla, men Wittley kände instinktivt att det var något mer. De hade tillbringat kvällen tillsammans hemma hos honom, och Cunningham hade också övernattat där, men på grund av både sekretessen och en sorts helig princip hade de då avhållit sig från att överhuvudtaget nämna sitt gemensamma uppdrag.
      Inte förrän de åter satt på Wittleys kontor. Och nu hade Cunningham äntligen försagt sig.

      Cunningham öppnade en ölflaska och hällde upp i ett glas. Efter hans avslöjande hade de gått till matsalen för att äta lunch, men insett att de behövde prata vidare och hade beställt upp maten till Wittleys kontor för att ostört kunna fortsätta samtalet. ”Det var precis min reaktion också”, sa han och smuttade på ölen. ”Jag försökte på alla vis slippa ifrån det här uppdraget eftersom det kändes som om det skulle kunna innebära slutet på min karriär. Det var bara för att jag fick möjlighet att samarbeta med min gamle polare Walt som jag gick med på det...”
      ”Så du ville dra med mig i ditt fall? Det var ju hyggligt!”
      Cunningham log urskuldande. ”Jag visste att du i alla fall inte skulle skratta ut mig. Ni höll ju på i många år och experimenterat med sånt här, så...”
      ”Visserligen, men... Jag var ju själv inte inblandad i det, men så vitt jag vet var det inte ens på långa vägar i närheten av vad du nu kommer med...”
      Cunningham viftade avvärjande med händerna. ”Jag har inget med det här att göra, jag är bara budbäraren. Och allt jag har att säga är, att de som tror sig veta och kunna något, påstår att det har förekommit, och finner anledning att tro att det förekommer med någon sorts regelbundenhet, en telepatisk kommunikation mellan någon, eller något, i den där djungeln, och någon eller något där ute i trakten av månen. Och det spelar ingen roll vad du eller jag tycker och tror, gosse, vi är bara här för att försöka finna svaret på frågorna ’vem?’, ’varför?’ och ’hur?’”
      ”Du låter irriterad...”
      ”Tacka fan för att jag är irriterad! Det är bara tur att det är så jäkla hemligstämplat att knappt någon har fått ta del av det här spektaklet – annars hade man ju inte vågat visa sig bland folk. Vi kommer att bli till evigt åtlöje om det här kommer ut, Walt! Om det visar sig vara en total dundermiss.”
      Wittley skakade sakta på huvudet. Maten kallande på tallriken och han kände att han var tvungen lätta på stämningen – för sitt eget magsårs skull, och Cunninghams blodtryck. ”Så vi måste alltså lösa den här gåtan och bli hjältar”, sa han. ”Eller se till att röja undan alla som vet något om saken.”
      Han noterade att det dröjde några sekunder innan vännen insåg att han försökte skämta, men så slappnade Cunningham av och spelade med i skämtet. ”Inklusive presidenten...” sa han.
      ”Han sitter inte kvar så länge till, sedan blir det lätt att ta honom...”
      ”Jag hoppas det här rummet inte är avlyssnat. Här i spioneriets högborg skulle det inte förvåna mig om ni spionerar på varann...”
      Wittley gjorde en min som antydde att det var fullt möjligt. ”Jag har kontakter i Ryssland”, sa han. ”Jag kan beställa biljetter dit på en gång.”
      Cunningham nickade. ”De skulle inte skratta åt oss, va? De har hållit på med sånt här nonsens mycket längre än vi. De till och med erkänner att de tror på utomjordiska besökare!”
      ”De kanske vet något som vi inte vet...” sa Wittley tankfullt.
      ”Kan det vara de som håller på med nåt fuffens?”
      ”Vilka? Ryssarna eller utomjordingarna?”
     
Några timmar tidigare hade ryssarna varit de som stod högst på listan över misstänkta. Utomjordingar hade inte ens nämnts. Och Cunningham hade varit riktigt irriterad över att Wittley inte alls hade kunnat ge honom en godtagbar syndabock.
      ”Du påstår alltså att det enda som skickats upp till månen de senaste åren är några sonder? Där sitter varken några ryssar, kineser eller européer? Och definitivt finns där inga brassar eller guyaner... Ni kan inte ha missat nåt?” Generalmajor Cunningham var inte den som ifrågasatte sin vän Wittley –och CIA:s kompetens – i vanliga fall, men det här fallet rymde alldeles för många frågetecken för att han skulle kunna slå sig till ro med det besked han hade fått – det gick helt enkelt inte ihop!
      ”Vi missar inget. Och NRO säger samma sak. Liksom – förmodar jag – DISA och NORAD och alla andra instanser du har varit i kontakt med?” Wittley var övertygad, men kände ändå en viss osäkerhet – för nånting var det ju som inte stämde. Efter att dagen innan ha blivit insatt i Cunninghams och Pentagons ärende hade han begärt in uppgifter från CIA:s alla avdelningar om allt som kunde ha med någon som helst rymdaktivitet att göra – och alla rapporter var helt eniga. ”Det enda som skjutits upp de senaste åren är satelliter och några sonder. Och Pathfinder”, fortsatte han för att förtydliga sig. ”Ingen har varit i närheten av månen sen vi var där sist. Du har redan NASA:s bekräftelse; Indien och Kina har skickat upp ett par sonder, mer spännande än så är det inte – inte några telepatiska anordningar eller några som helst levande varelser... Och dessutom det var innan dom här signalerna dök upp, så det är knappast så att dom skickades upp för att kolla upp det heller...”
      Cunningham nickade; allt var bekräftat och garanterat av flera instanser. ”Ändå är det något eller någon därute...Materialet från Lunar Prospector ska gås igenom igen ifall det skulle ha funnits något där redan då, men... Och STOCC har lovat klämma in oss i Hubble-schemat... Vem fan är det som sitter där ute, Walt? Gubben i månen...?”
      En laddad tystnad fyllde rummet; de bägge männen såg hjälplöst på varandra.
      Wittley satte handflatorna i bordet för att förankra sig i verkligheten. Fantasin skenade på ett distraherande sätt och det kändes som om rummet svajade. Han skakade på huvudet. ”Men vi har i alla fall kanske hittat något i andra änden... I Brasilien.”
      ”Kanske…?”
      Wittley räckte Cunningham en bunt fotografier. ”Titta på de här satellitbilderna – vad ser du?”
      Cunningham bläddrade snabbt igenom bunten. ”Djungel. Det är vad jag ser.”
      ”Regnskog...”
      ”Vad?”
      ”Strunt samma. Titta på det där inringade området på första bilden – titta noga.” Wittley räckte förstoringsglaset till Cunningham.
      Cunningham studerade bilden och konstaterade: ”Jag ser bara träd.”
      ”Okej. Den där bilden togs samma dag som den andra signalen uppsnappades och det är det område som signalen beräknades komma från - och till - i den änden, enligt dina papper. Kolla då nästa bild. Det är samma område igår. Ser du någon skillnad?”
      ”Hmm. Lite mindre träd just där kanske?”
      ”Precis. Men experterna som tittat på bilderna påstår att det skulle kunna vara något annat än träd som försvunnit, att det faktiskt kan vara tak.”
      ”Tak?”
      ”Hyddor, regnskydd, något ditåt...”
      ”Du menar att det är någon indianby som flyttat?”
      ”Troligen. Inte ens infrarödbilderna antyder att där finns något annat än skog; inga vägar, tekniska installationer eller annat som skulle kunna innebära att där pågår några militära eller vetenskapliga projekt, eller att där skulle finnas till exempel diamantletare eller andra exploatörer. Detta är orörd regnskog och de enda spår av mänsklig aktivitet är just dessa variationer i växtligheten, och hade det bara varit just det här...” Wittley pekade på en bild, ”så kunde vi ha trott att även det var ett resultat av naturkrafter – det rasar ett och annat träd där och översvämningar och jordskred kan möblera om – men...” Han la fram två andra foton. ”De här bilderna visar en vidare vy av området – rektanglarna motsvarar de tidigare bilderna – och är från samma två tillfällen. Kolla de omringade områdena där uppe till vänster...”
      Med förstoringsglaset i högsta hugg studerade Cunningham bilderna, sedan tittade han med en stadig blick på sin vän. ”Låt mig gissa”, sa han. ”Det här nya området ligger sju kilometer västnordväst om det förra stället?”
      Wittley höjde ögonbrynet en aning, men var egentligen inte förvånad; han hade misstänkt att Cunningham hade hållit inne med något. ”Du visste att de hade flyttat”, konstaterade han bara.
      ”Jag fick veta det i morse. En ny signal snappades upp igår kväll – med en avvikelse på sju kilometer västnordväst från den i förrgår. De trodde det bara var en osäkerhet i mätningarna... Men om nu de här indianerna har något med saken att göra...” Han dängde bunten med foton i bordet. ”Det kan inte var indianer, för guds skull! Vad fan skulle de ha för anledning att ha telepatisk kontakt med månen...?”
      Wittley trodde inte sina öron. ”Telepatisk...?!”
      Cunningham bet ihop och suckade. ”Jo, de så kallade experterna påstår alltså att det inte rör sig om radiosignaler, utan... alfavågor! Och thetavågor! Hjärnvågor!”
      Wittley bet i underläppen; nu började fantasin skena igen. Som Cunningham senare skulle komma att påpeka, var det här inget totalt främmande område för honom; CIA hade för bara några år sedan avslutat ett mångårigt projekt – ’Stargate’-projektet – som just handlade om experiment med allehanda så kallat övernaturliga fenomen. Men telepatisk kontakt med månen... Han kände magsyran bränna. ”Det är väl ändå inte möjligt”, sa han. ”Vad jag vet så tar inte radioteleskopen in sådana små våglängder...”
      Cunningham nickade sammanbitet. ”Nej, de gör inte det...” sa han bara.
      ”Och ändå...?”
      ”Och ändå säger varenda jävel som tittat på det där, att det är hjärnvågor! Och att det kommer från intelligenta varelser... som kommunicerar på detta vis... över dessa avstånd...”
      I Wittleys mage skruvade någon upp svetslågan till max och han kände hur alla porer på hans kropp öppnade sig som ett inbyggt sprinklersystem. Han strök med händerna över ansiktet och lossade på slipsknuten. ”Jag tror det är dags för lunch”, sa han och reste sig upp.
      Cunningham ställde sig också upp. ”Det är dags att kolla upp vad dom håller på med där i djungeln, Walter...”
      ”Regnskogen...” mumlade Wittley – och kollade att han hade ett betryggande lager av Losec i andra skrivbordslådan.