Kapitel 15

Eldstaden fanns inne i en av de enkla hyddorna upptäckte Miss Gibbons när hon gick omkring och inspekterade panahen. Det allra första intrycket av bostället hade gjort henne misstänksam. Hon visste visserligen att indianerna inte hade bott så länge på den här platsen, och det var förståeligt om själva hyddorna ännu verkade lite provisoriska, men någon eldstad borde de väl ändå ha hunnit ordna, hade hon tyckt – om de verkligen bodde här.
      Hon hade tagit av sig kängorna och bytt till torra kläder, och medan de andra i sällskapet passade på att också ta ett bad i den svala floden, hade hon kontaktat Langley för att kort meddela att de hittat målet. Och fick bekräftat att det var så – det där med Zimbabwe avfärdades som en tillfällig störning i satellitmottagningen. Hon sa själv inget om sina egna tidigare misstankar om den störningen, eftersom hon hade insett att hon måste ha lidit av akut sinnesförvirring när hon hade trott att den där indianen verkligen skulle kunna göra något sådant. Att det var hans fel att hon hade blivit så sinnesförvirrad tvivlade hon däremot inte på. Han var så oerhört och obegripligt irriterande! Och sexig. Skärp dig, Johnna, sa hon till sig själv. Han är inte ens i din smak.

      När hon hade avslutat samtalet med Langley hade en av kvinnorna kommit fram till henne med en skål med någon vätska. Kvinnan satte sig ner på marken och gestikulerade och pratade ivrigt. Miss Gibbons hade inte förstått ett ord men begrep av gesterna att kvinnan ville att hon också skulle sätta sig ned, så hon gjorde det. Hon hoppades i alla fall att hon inte skulle behöva dricka det som fanns i skålen; hon skymtade något svampaktigt i den röda vätskan. Kvinnan tog upp det svampaktiga och fortsatte prata. Hon pekade på Miss Gibbons fötter och tog sedan resolut tag i hennes ena fotled och började badda foten med vätskan. Miss Gibbons försökte protestera men gav snabbt efter – behandlingen gav en ljuvlig svalka åt hennes ömma fötter. När kvinnan var klar med fotbaddningen gick hon med ett leende därifrån och Miss Gibbons tittade på sina fotsulor – blåsorna var borta!
      Hon ställde sig upp igen och märkte att den svala känslan höll i sig och ömheten var borta. Att sätta på sig de våta kängorna kändes inte lockande och efter att noga ha granskat marken runt omkring beslöt hon att gå barfota när hon tog fram den digitala videokameran ur sin packning och gjorde sin inspektionstur.
      Kvinnorna vid eldstaden petade ner paket av bananblad i glöden. De hälsade glatt på Miss Gibbons och hon log tillbaks. Vad paketen kunde tänkas innehålla ville hon inte veta, men hon misstänkte att hon skulle få reda på det ändå. Hon kikade in under alla regnskydd och försökte hitta något som inte hörde hemma där; något som visade att dessa indianer hade, eller hade haft, kontakt med yttervärlden. Men detta verkade vara ett äkta naturfolk. De hade inte ens tyger eller glaspärlor till smycken, deras sparsamma klädedräkt bestod av enbart naturmaterial som frön och växtfibrer – kvinnorna och flickorna hade korta kjolar i form av pärldraperier av frön. I övrigt bestod utsmyckningen av en och annan bergkristall eller andra stenar, och lite fjädrar och blommor. Flätade korgar, kalebasser och några keramikkärl användes tydligen till förvaring och förmodligen matlagning. Några redskap, förutom yxorna och något enkelt skärverktyg, kunde hon inte upptäcka, och yxorna var också det enda som inte riktigt passade in i bilden.
      Miss Gibbons försökte uppskatta hur många individer indianstammen bestod av. Efter den första inspektionen hade indianerna inte visat främlingarna något större intresse. De vuxna hade dragit sig tillbaka till sina hängmattor eller börjat ägna sig åt att förbereda en måltid. Några av barnen hade försökt öppna ryggsäckarna, men Anante hade sagt något till dem och de hade istället börjat spela en egen variant av basket, med apelsiner eller något liknande, och en korg som satt fastkilad i en trädklyka.
      Ett par kapucinerapor som fick agera bollkallar, ett piggsvin, en tapirunge, som ynkligt pipande sprang iväg efter att ha varit för nyfiken på piggsvinet, och några färggranna fåglar av okänd art, tycktes också höra hemma här. En av aporna hade fått Miss Gibbons att famla efter sina pistoler när den hoppat upp på hennes axel just som hon fått av sig sin våta skjorta. Men den lilla flickan Loolingi hade ropat något och apan hade skuttat iväg och satt sig på hennes axel istället. Och hur irriterande än ett par bråkiga apor kunde vara, kunde de tolereras, särskilt med tanke på att platsen hade visat sig vara anmärkningsvärt och angenämt insektsfri.
      Inräknat Loolingi fanns det fjorton barn i åldrarna sex månader till tolv år, kom Miss Gibbons fram till. Från tonåren och uppåt var det kanske trettio till trettiofem individer, med jämn könsfördelning. Några var förmodligen över femtio år gamla, men de flesta var ganska svåra att bestämma åldern på. Som Anante. Han såg ut som tjugofem, men det var svårt att tro att någon så ung kunde vara stamhövding, eller vad det nu var han var; han hade i alla fall antytt att det var han som var ledaren.
      Miss Gibbons tittade bort mot hängmattan där Anante låg och småpratade med Loolingi. Hon antog att de var far och dotter. Du har många frågor att svara på, tänkte hon med adress till Anante. Och får jag inga svar tar jag dig med till Langley. Hon tittade snabbt bort när hon märkte att han såg på henne.
      Hon gick ner till floden och ropade på Matt. ”Jag vill snacka med dig, Wittley.”
      ”Hoppa i!” svarade han.
      ”Snälla flickor badar inte med nakna pojkar.”
      ”Nå det kan ju inte gälla dig då?”
      Hon ignorerade den piken, men vadade i alla fall ut till en uppstickande sten där hon satte sig. ”Wittley, är det här en normal indianby?”
      ”Vad menar du med normal?”
      ”Brukar det se ut så här? Det verkar så provisoriskt. Bor de verkligen här, eller?” Hon sköljde av ansiktet och armarna. ”Har någon en tvål att låna mig?”
      Hayden kastade en till henne.
      Matt funderade en stund på hennes frågor. ”Tyvärr måste jag erkänna att du har gjort en riktig observation, Miss Gibbons. Det brukar inte se ut så här på en permanent boplats. En riktig by består oftast av en större öppen yta och en central långbyggnad, eller en cirkulär byggnad runtom. Mer rejäla byggnader än de här regnskydden i alla fall. Men jag tror att de har flyttat hit ganska nyligt och kanske vet de inte än om de ska bli kvar här eller flytta vidare.”
      ”Då kan jag tala om att du nog tror rätt. Enligt mina uppgifter har de bara bott här i några dagar."
      ”Och var har du fått de uppgifterna ifrån?”
      ”CIA har resurser, lille vän.”
      ”Satellitbilder, va?”
      Det ignorerade hon också. ”Jag vill att du frågar Anante om det här. Varför flyttade de från sin förra by?”
      ”Det kan finnas många orsaker... Spelar det någon roll?”
      ”Allt spelar roll. Och nu pojkar är det slutbadat. Kom upp innan pirayorna börjar nafsa i era, hm, intimare kroppsdelar...”
      ”Det finns inga pirayor här...” påpekade Matt men hon var redan på väg därifrån.
      Alla kände sig nu i alla fall någorlunda uppfräschade, så de vadade iland och packade upp torra kläder. På en fråga om vart de våta kläderna tagit vägen pekade Miss Gibbons upp i några mindre träd. Barnen hade roat sig med att kasta upp vartenda plagg – även hennes – på grenarna där de förmodligen hade bäst chans att bli torra.
      När alla var påklädda igen kom Anante och Loolingi fram till dem. Anante ställde en stor kalebass-skål fylld med en röd vätska på marken och gjorde tecken åt dem att sätta sig ner. Loolingi ställde ner åtta koppar av intrikat vikta bananblad bredvid. Hon log mot Matt och gick sedan iväg. Matt konstaterade roat och lite förvånat att den mörkögda och bedårende lilla skönheten tycktes ha ett särskilt gott öga till just honom
      Möra efter dagens strapatser sjönk alla ner på den lövtäckta marken, Neuman efter att ha kollat att inga ormar eller skorpioner krälade omkring i löven. Hans ormfobi var en anledning till att han åkte på sådana här uppdrag – den skulle övervinnas – men han hade börjat tvivla på metoden.
      Kvinnorna som hade grillat bananbladspaketen och ett par av barnen kom fram med korgar och fat med – förutom bananbladspaketen – frukt, bär och svamp, och något som verkade vara ett slags bröd. Anante tecknade åt alla att ta för sig.
      Vid det här laget var ingen nödbedd. Även Miss Gibbons tog för sig, men hon väntade tills Matt hade tagit ett av bananbladspaketen och avslöjat att det innehöll honungsmarinerad stekt banan. Drycken var en blandad fruktjuice och synnerligen uppfriskande. Miss Gibbons hoppades bara att den inte innehöll resterna efter hennes fotbaddning.
      ”De är tydligen vegetarianer”, konstaterade Mitchell och granskade ett fikon. ”Och även om en helstekt gris hade suttit bra, är jag glad att slippa äta aphjärna och stekta tarantlar.”
      ”Herregud”, sa Neuman och storknade.
      ”De är vegetarianer”, bekräftade Matt efter att ha frågat Anante. ”De dödar inga djur. De ber till och med bina om tillstånd innan de tar honung.”
      ”Så trevligt. Då har i alla fall du hittat dina själsfränder.” Att Matt var vegetarian hade varit ytterligare ett argument för Miss Gibbons att bedöma honom som totalt opålitlig.
      ”Detta är paradiset”, suckade Hayden. ”Varför går det inga charterresor hit?”
      ”Förmodligen för att kompasserna blir nippriga”, svarade Miss Gibbons torrt. ”Och hur trevligt det än vore att stanna här ett par veckor, så har vi inte tid med det. Vi måste börja försöka få svar på några frågor. Hittills har vi snarare fått fler nya frågor än svar.”
      ”Ja, jag skulle bra gärna vilja veta varför vi är här”, sa Matt.
      ”Då tycker jag du ska fråga din indianpolare här; jag misstänker att han är både frågan och svaret.”
      ”Vad var det ni snackade om förut, om månen? Var det ett skämt, eller en kod, eller vad?”
      Miss Gibbons svarade inte.
      ”Eftersom vi behöver Matt för att kunna få några svar, så kommer han oundvikligen att upptäcka vad det handlar om”, sa Hayden och tittade på Miss Gibbons. ”Och det skulle kanske underlätta om han visste vad vi vet – eller tror oss veta.”
      ”Just det”, sa Matt.
      ”Okej”, sa Miss Gibbons med en axelryckning. ”Berätta då, du som är experten på sådana här saker.”
      Och Hayden berättade snabbt och kortfattat om den besynnerliga signalen som av en ren slump uppsnappats av ett radioteleskop. Han förklarade att signalen hade visat sig utväxlas mellan en plats – denna plats – i regnskogen, och en position någonstans strax bortom månen. Och att man misstänkte någon ny sorts kommunikationsteknik– eller eventuellt någon form av telepatisk kommunikation – och ville veta hur det gick till och vilka som var inblandade.
      ”Är det sant?” Full av misstro tittade Matt på Miss Gibbons som inte rörde en min, Hayden som nickade och Neuman som såg sammanbiten ut. Mitchell som inte heller hade känt till detta skakade på huvudet och muttrade något. Victor och Tejo visste naturligtvis ingenting och lyssnade knappast ens på samtalet, de var betydligt mer intresserade av maten och förde en egen kulinarisk diskussion.
      Matt tittade på Anante och fick svaret från honom. Det är sant, sa Anante utan att yttra ett ord, eller ens med en min avslöja att han hade lyssnat och förstått vartenda ord av Haydens redogörelse.
      ”Och eftersom vi nu börjar ana att vår vän Anante här är den ena parten i denna kommunikation”, sa Miss Gibbons, ”så vill vi gärna att han presenterar oss för den eller dem som han kommunicerar med. Och berättar för oss hur det egentligen går till. Han får gärna visa oss hur han gör.”
      ”Jag vet inte vad jag ska säga...” mumlade Matt.
      ”Bra. För du ska hädanefter varken tänka eller säga något på eget bevåg. Du är här som tolk och ska som sådan inte ha några synpunkter på vad som sägs. Är det klart?”
      ”Visst. Kom bara ihåg att jag är den ende som förstår vad han säger...”
      ”Jag är inte så säker på det”, replikerade Miss Gibbons. ”Jag har lagt märke till att Victor och Tejo tycks kunna samtala med andra i stammen. Och det får mig att misstänka att även Anante skulle kunna tala deras språk – om han ville...”
      ”Men han kanske inte vill...”
      ”Ja, tyvärr verkar det som om han har bestämt sig för att bara prata med dig. Men det kan kanske gå att få honom att ändra sig.”
      ”Du kan ju alltid försöka”, sa Matt. ”Om du tror att Victor och Tejos engelska räcker till... Jag avstår i alla fall gärna från att var tolk.”
      Fastän engelska var det officiella språket i Guyana så var det bara Victors och Tejos andraspråk, och Matt hade märkt att deras engelska ordförråd var ganska begränsat. Det var mycket möjligt att de hade anlitats till uppdraget just på denna anti-merit. De tittade i alla fall upp när de hörde sina namn nämnas, men efter att ha konstaterat att ingen talade till dem, så ryckte de på axlarna och kalasade vidare. Matt var inte det minsta orolig för att Miss Gibbons skulle byta ut honom mot dem – inte ens om Anante skulle ställa upp på det. Och hon verkade släppa den idén rätt omgående.
      ”Han kanske till och med talar engelska eller spanska och då behöver jag ingen tolk”, funderade hon istället vidare.
      ”Eller portugisiska om vi råkar befinna oss i Brasilien...” sa Matt.
      ”Varför tror du vi befinner oss i Brasilien?”
      ”Det känns så.”
      ”Mhm. Tänk om du skulle ta och använda ditt känsliga sinne till att ta reda på om den här tålmodiga gentlemannen som sitter här och hör att vi pratar om honom – för sitt eget namn känner han i alla fall igen – om han händelsevis faktiskt pratar något civiliserat språk.”
      ”Fråga själv. Svarar han så vet du. Det förvånar mig att du inte har kommit på det tidigare, Miss Gibbons. Innan jag fick veta vad det hela handlar om.”
      Miss Gibbons blick var som en ishavsvind – Matt kunde svurit på att han kände snö i luften.