Kapitel 5

”Någon följer efter oss”, påpekade Loolingi när hon och Anante var på väg hem efter att ha fyllt den andra kalebassen med honung från en andra honungsgömma. Hon stannade och tittade efter djuret men det var inte inom synhåll. ”Jag tror det är en jaguar!”, sa hon andäktigt, efter att en stund ha ’känt in’ djurets energier.
      ”Ja, det är det.” Anante hade varit medveten om jaguaren ända sen de lämnade sista honungsgömman – det var ju faktiskt jaguarens upptrampade stig de utnyttjade – men trodde inte att Loolingi hade upptäckt djuret; hon hade varit helt upptagen av att snaska på honungen. Loolingi var oskuldsfullt omedveten om vilken dragningskraft hon hade på djur – för henne var det så självklart att alla djur ville vara hennes vänner, att hon aldrig någonsin förvånades. Anante förvånades i alla fall – även om jaguaren kände att de inte skulle skada den, så vore det normala ändå att den skulle ha dragit sig undan då den hörde människor närma sig. Men den här jaguaren följde efter dem. Och den sista halvtimmen hade den kommit närmare – mer nyfiken än rädd hade Anante konstaterat – och nu hade också Loolingi känt dess närvaro, även om den fortfarande befann sig cirka tvåhundra meter bakom dem.
      ”Är det någon vi känner?” undrade Loolingi. Hon visste naturligtvis att hon inte hade träffat någon jaguar tidigare- bara sett en på håll - men om det var någon som Anante kände, så var det hennes vän också.

      ”Vad tror du själv?”
      ”Nej, det är ingen vi känner”, konstaterade hon strax.
      ”Det stämmer. Jag sa ju att vi skulle träffa nya vänner när vi hade flyttat.”
      Loolingi ropade på jaguaren, men den visade sig inte.
      ”Han kommer när han själv känner för det”, sa Anante och Loolingi nöjde sig med det.
      De gick vidare.
     
När Anante hade kommit med beskedet att de måste flytta, hade Loolingi ifrågasatt detta. Hon visste att orsaken var de främmande människorna som kommit så nära deras boställe, och att Nefi ville undvika kontakt med dessa människor, men hon kunde inte förstå varför. ”Varför vill inte Nefi träffa nya vänner?” hade hon frågat. Anante hade svarat lite svävande och istället framhållit det positiva med flytten; nämligen att hon skulle få träffa många nya djur att bli vän med – och det argumentet godtog hon. Nu ställde hon emellertid samma fråga igen och hon tittade på Anante med en min som sa att nu fordrade hon ett mer utförligt svar.
      ”Nefi är rädda för de okunniga”, förklarade Anante. ”Nefi är rädda att de okunniga ska hitta sfären.”
      ”Varför?”
      ”För att de inte känner dem så väl. De tror att de okunniga kan vara farliga – både för oss och dem – och sig själva. Att de kanske gör dumma saker med sfären.”
      ”Men om de träffar dem kanske de kunde bli vänner.”
      ”Det är riktigt, men många – både Nefi och människor – är rädda för det som är nytt och okänt.”
      ”Men varför?”
      Anante ville inte hålla något föredrag om psykologi, utan frågade istället: ”Är du aldrig rädd?
      ”Neej!” Hon ruskade på huvudet så det långa svarta håret slängde runt ansiktet.
      ”Jaså? Hm…” Anante låtsades tänka efter. ”Hur var det med den stora svarta kajmanen nere i kröken då? Minns du det?”
      Loolingi skrattade förläget och daskade Anante på armen med honungsklibbiga fingrar. ”Då var jag ju bara två år!” försvarade hon sig med.
      ”Jaha...”
      ”Och så hade han ju så många stora tänder!”
      ”Ja, men var det därför du var rädd?”
      Loolingi tänkte bara ett ögonblick innan hon kom på svaret: ”Nej, det var för att jag inte visste vad han tänkte. Det var därför jag var rädd. Tills jag lärde känna honom.”
      ”Just precis…”
      ”Så det är därför Nefi är rädda?”, utbrast hon så och lyste upp. ”För att de inte vet vad de okunniga tänker?”
      Anante nickade. ”Jag tror det…”
      Loolingi slickade i sig fyra fingrar honung och tittade allvarligt begrundande på Anante.
      ”Spara lite honung tills vi kommer hem”, sa han bara lite förebrående och började gå igen.
      Hon grimaserade mot honom och smackade demonstrativt medan hon följde efter.
      ”Jag tror det är lite synd om Nefi”, konstaterade hon efter en stund och Anante kunde inte undgå att känna den sympati och medkänsla som hon i det ögonblicket utstrålade.
      ”Det tror jag också”, sa han.
      De fortsatte på stigen och jaguaren tassade efter på behörigt avstånd.