Kapitel 3

”Anante, titta!”
      Loolingi gick före Anante på jaguarstigen. Hon hade dragit sin favoritmorbror med sig för en honungsexpedition medan hennes mamma och ett par andra kvinnor gått för att plocka bananer.
      Hon plockade en Gandha-blomma och vände sig om. ”Titta vad jag kan!” sa hon och höll fram händerna med handflatorna uppåt. Gandha-blomman med sin långa smala stjälk låg tvärsöver handflatorna.
      Anante stannade och log mot henne. ”Visa mig.” Han satte sig på huk och betraktade sin ivriga systerdotter. Att hon inte varit helt koncentrerad på deras egentliga uppdrag hade han känt, men han hade inte vetat vad det var hon sökt förrän nu. Och han hade fortfarande ingen aning om vad hon tänkte göra med blomman. Hade han velat, skulle han utan svårighet ha kunna läsa hennes tankar, men det var helt emot hans principer och inget han ens övervägt. Även om han inte alla gånger uppskattade hennes överraskningar – hon kunde vara lite småjäklig när hon var på det humöret. Han trodde inte att hon var på det humöret nu i alla fall.

      ”Titta nu”, sa Loolingi och Anante kunde inte undvika att både se och känna hennes djupa koncentration. Inom några sekunder började blomstjälken röra sig och sakta men säkert slog den knut på sig. Loolingis händer började darra och så släppte hon koncentrationen. Hon log lyckligt mot Anante.
      ”Loolingi, du är fantastisk!”, sa Anante uppriktigt imponerad om än inte direkt överraskad; flickan var bara fyra år men redan en fullfjädrad magiker. ”Har du kommit på det där alldeles själv?”
      Loolingi nickade ivrigt och stolt. ”Jag kom på det själv, men Teguna hjälpte mig.” Hon brukade prata med och använda Teguna-sfären som energiförstärkare utan att egentligen veta hur, och utan att känna till sfärens alla egenskaper – bara att man kunde kontakta Nefi via den. Hon såg lite fundersam ut. ”Nefi kanske såg mig... Men du är i alla fall den första som jag visat det för.”
      Anante gav henne en kram. ”Jag känner mig mycket hedrad”, sa han. ”Du är en riktig yuttama.”
      ”Tror du att jag kan bli lika duktig som du?”
      ”Jag vet att du kommer att bli mycket duktigare än jag”, försäkrade Anante allvarligt. ”Den bästa.”
      Loolingi skrattade lyckligt och fäste Gandha-blomman i Anantes hår.
      ”Nu måste vi i alla fall se om vi hittar någon honung”, sa han. ”Vill du rida?”
      Det ville hon och klev genast upp på hans axlar.
     
 Man hade flyttat till ett nytt område, cirka sju kilometer från det tidigare bostället. Den här platsen låg nära en gammal – numera övervuxen – boplats som använts för bortåt tjugo år sedan och där fanns redan både bananplantor och cetanaträd, så de skulle inte behöva lida någon nöd. Att inte alla hade Anantes förmågan att obehindrat förflytta sig hade däremot inneburit en del strapatser, för terrängen var i det här området ovanligt svårforcerad. Å andra sidan var det just detta som skulle förhindra att främlingarna hittade dit.
      Anante var fortfarande inte överens med Nefi om det nödvändiga med flytten, men hade insett att liksom Nefi var många i gruppen inte heller redo att möta de okunniga. Några hade sett världen utanför regnskogen och blivit skrämda, andra var rädda för att stöta sig med Nefi. När han hade kommit tillbaks från grottan hade han inte behövt säga något; alla visste genast vad som gällde och hade börjat plocka ihop de få ägodelar man hade och avlägsna alla spår efter sitt boende. Nu höll man på att installera sig i den nya panahen och de flesta var ute för att bekanta sig med området och titta till de gamla banan- och cetanabestånden.
      Anante hade inte talat om att han hade gjort något som tydligen inte ens Nefi hade uppfattat, och som kanske skulle visa sig ödesdigert. Förr eller senare skulle de tvingas konfronteras med människor utifrån och Anante hade fattat sitt, kanske överilade, beslut att forcera utvecklingen. En svag aning om att han kanske hade begått ett allvarligt misstag hade hållit honom vaken hela natten. Men han behövde sällan sova och Loolingi såg alltid till att distrahera honom när han blev alltför grubblande. Efter den här utflykten skulle han emellertid ge sig ut på en betydligt mer komplicerad och ansträngande expedition.
     
”Där borta finns det honung!” ropade Loolingi efter en stund, ”Gul honung! Där borta!” Hon pekade snett åt vänster, mot ett träd ett hundratal meter bort.
      ”Okej, du får styra mig”, sa Anante och blundade. ”Jag är blind!”
      Loolingi skrattade glatt; den här leken gillade hon. Och hon var bra på den!
      Med Loolingi som medveten sändare och Anante som mottagare uppstod en öppen kanal mellan deras medvetanden. Att ta emot tankar som var riktade direkt mot honom bröt inte mot Anantes princip; att vara mottaglig för dubbelriktat tankeutbyte var en av de viktigaste förmågorna som Nefi hade delat med sig av, och en oundgänglig del i familjens vardagsliv och i Anantes kontakt med Nefi.
      Utan ett ord och utan några svårigheter dirigerade Loolingi Anante genom den glesa undervegetationen och snart stod de framför trädet. Det var ingen tvekan om att hon hade rätt om honungen; doften var mycket påtaglig och bin surrade omkring och visade exakt var hålet i stammen fanns.
      ”Upp!” sa hon och Anante hjälpte henne att ställa sig på hans axlar. ”Högre!” Anante sträckte upp armarna och hon klättrade upp och ställde sig på hans handflator. ”Nu når jag!”
      Bina surrade i och omkring honungsgömman och innan Loolingi stack in sin hand frågade hon bina om lov att ta av deras honung och tackade för deras generositet. Nu visste hon att de inte skulle sticka henne när hon med stor koncentration fyllde en liten kalebass med sitt favoritgodis. Det var en mycket stor honungsgömma, men hon fyllde bara den ena kalebassen av de två hon hade med sig; man får aldrig bli girig.
      ”Sådär”, sa hon och slickade njutningsfullt på fingrarna när Anante lyfte ner henne. ”Nu går vi till nästa.”
      Anante skrattade: ”Du är en riktig godisgris, Loolingi”