Kapitel 7

Solen höjde sig över bergskammen i öster. Solstrålarna skingrade nattens dimmor och fick de skogsklädda kullarna och bergen västerut att glöda smaragdgröna. Floden som inte var synlig från hans utsiktspunkt låg ännu i skugga. Medan nattjägarna drog sig tillbaks till sina viloställen började andra leta efter mat, omedvetet tacksamma över att ha överlevt natten. Nya ljud fyllde luften, skränande aror, skrålande vrålapor och även det nästan ohörbara ljudet av fjärilspuppor som öppnade sig. Anantes sinnen var utvecklade till en närmast obegränsad skärpa och han kunde också både höra och se syre lösgöra sig från trädens blad.
      Långt söderut såg han rökstrimman från en lägereld – indianer som gjorde sig redo för ännu en jakttur. På betydligt närmare håll steg röken från ytterligare en eld. Den kanadensiska forskargruppen, som hade slagit läger mindre än en kilometer från familjens tidigare boställe, hade vaknat och beredde sig inför en sista utflykt innan de gav sig iväg. De hade byggt flottar för att snabbt ta sig ner till det vattenfall, nedanför vilket de lämnat ett par motorbåtar som skulle ta dem vidare till bebodda trakter igen.
     
Anante hade närmat sig deras förra läger några dagar tidigare – innan han talade med Nefi – för att ta reda på vilka de var och vad de hade för ärende i regnskogen. Det fanns sex personer i lägret; förutom de tre kanadensarna fanns där en guide från en av städerna vid den stora floden och två indianer från en by utefter en av de mindre floderna bara några mil därifrån. Det var en halvvetenskaplig expedition i liten skala och de hade tillbringat två veckor i regnskogen och uthärdat en del strapatser innan de slutligen för några dagar sedan kommit så nära familjens boställe, att Anante kände sig nödsakad att ha det där samtalet med Nefi.
      Utan att bli sedd hade han iakttagit människorna och fått en rätt klar bild av deras drivkrafter. Liksom vid tidigare tillfällen hade han sökt efter något som skulle kunna motivera att han tog kontakt och den här gången fann han att två av dessa främlingar hade egenskaper som övertygade honom om att de skulle kunna ta till sig kunskapen och göra något gott av den i kombination med deras egna kunskaper och ambitioner. Det var därför han hade utmanat Nefi och försökt få deras tillåtelse att ta kontakt.

      Den ena var botanikern – den enda kvinnan i sällskapet. Hon var en humanist och ville – helt utan tankar på personlig vinning – bidra till framställningen av nya naturmediciner, genom att upptäcka tidigare okända växter med medicinska egenskaper och värden. Denna önskan att hjälpa till att lindra lidandet i världen – om det så handlade om förkylning, cancer, aids eller demens – var hennes grundläggande drivkraft.
      En av männen – som visade sig vara kvinnans fästman – hade liknande ambitioner, men hans drivkraft var inte alls lika osjälvisk. Han var farmakolog och det som drev honom var möjligheten att bli berömd och tjäna mycket pengar genom att göra en betydelsefull upptäckt. Denna girighet kunde Anante acceptera och tolerera, men det som gjorde honom beklämd var det sätt på vilket denne man behandlade sin fästmö. Med en överlägsen och arrogant självgodhet försökte han hela tiden nedvärdera kvinnans ambitioner, upptäckter och förhoppningar. Anante visste att om kvinnan skulle hitta något verkligt intressant skulle den mannen avfärda det som värdelöst, bara för att själv lägga beslag på fyndet och ta åt sig hela äran av upptäckten om den visade sig viktig – de var anställda i samma företag och arbetade ofta på samma projekt. Den värsta synden var ändå att han försökte knäcka kvinnans självtillit och ta ifrån henne drömmarna om en bättre värld. Detta kunde varken tolereras eller accepteras.
      Den tredje kanadensaren var en försynt man med förträngda känslor och olika komplex som hämmade honom. Han var ekolog och en sann naturälskare och hade, under de få veckor de känt varann, hunnit bli hopplöst förälskad i den kvinnliga botanikern. Det som drev honom att återvända till regnskogen år efter år var en önskan att på något sätt bidra till att ge kunskap och väcka förståelse för nödvändigheten av att bevara alla växter och djur som hotades av den skoningslösa skogsskövlingen – innan de var försvunna för evigt. Det plågade honom att så mycket redan hade gått förlorat – både sådant som man visste hade existerat och sådant som aldrig hade blivit upptäckt. Nästan lika mycket plågade det honom, att när han för första gången i sitt liv hittat en kvinna som verkligen hade väckt heta känslor inom honom, så var hon förlovad med en annan – och en riktig skitstövel dessutom! Tankarna på sin olyckliga kärlek höll honom vaken om nätterna, och för första gången någonsin såg han fram emot att expeditionen snart var över.
      Anante kände stark sympati för denne man och ville verkligen ta kontakt med honom. Men det fanns inte tid till någon djupare kontakt och det enda Anante hade gjort var att överföra uppmuntrande och uppbyggande tankar som förhoppningsvis skulle stärka mannens självkänsla och hjälpa honom att uppfylla sina drömmar. Likadant hade han gjort med kvinnan.
      Den brasilianske guiden var där enbart för pengarnas skull och för indianerna handlade det både om pengar och att utforska nya jaktmarker. Det var indianerna som mest oroade Anante eftersom de kunde få anledning att komma tillbaka och även fortsätta längre uppför floden och komma alltför nära inpå familjens nya boställe, och någon kontakt med den stam dessa indianer tillhörde var för tillfället inte önskvärd – de hade blivit alltför lockade av den vite mannens värld och utvecklat en girighet som inte gav utrymme för särskilt mycket hänsyn och medkänsla.
      Före gryningen denna morgon hade Anante återvänt – han hade beslutat sig för att hjälpa den komplexfyllde ekologen att närma sig kvinnan och ge dem anledning att lära känna varann bättre. Att någon gång leka kärleksgud var ett relativt harmlöst nöje som Anante unnade sig ibland. Särskilt i fall där någon for illa i en relation hade han svårt för att låta bli att ingripa och han var övertygad om att kvinnan och den här andre mannen skulle kunna stärka varandra och uträtta mycket gott tillsammans.
      Anante skulle inte bara föra dem samman, han skulle också låta dem upptäcka den frukt som var familjens basföda. Cetana-frukten som Nefi hade skänkt dem. Anante visste att frukten hade många medicinska egenskaper och med hjälp av dessa forskare skulle den kunna få spridning långt utanför regnskogen. Cetana-frukten kunde växa i vilka miljöer och klimat som helst; det var med vilken avsikt man planterade fröna som avgjorde resultatet. Kanske skulle Anante också senare kunna söka upp dem och även låta dem ta del av den kunskap han besatt och så hett önskade att sprida. Detta behov som hade drivit honom till att trotsa Nefi och sätta igång det skeende som snart skulle kräva hela hans uppmärksamhet.
      I väntan på att lägret skulle vakna hade Anante tillbringat ett par timmar i en trädtopp som höjde sig några meter över skogstaket. På en stadig gren hade han stått och sett ut över kullarna och floddalen, tagit in alla ljud och rörelser, dofter och färger. För ett ögonblick hade han gripits av skönheten och överväldigats av en känsla av sorg och ensamhet. Sorg över att så få fick eller kunde uppleva den absoluta samhörigheten med naturen och universum och sin egen gränslöshet. Och ensamhet i förmågan att uppleva den sorgen och veta att det inte behövde vara så. Det behövde inte vara så.
      Sedan hade han satt sig ner och stängt av sinnesintrycken. I ett halvt meditativt tillstånd hade han bearbetat de frågor han själv hade ställt sig. Frågor som var betydligt viktigare än frågan om han borde lägga sig i andras kärleksliv – den självironiska tanken att han kanske borde satsa på att försöka skaffa sig ett eget kärleksliv hade han däremot avfärdat som totalt oviktig – åtminstone just nu.
      Den stora frågan var om han skulle fullfölja det han hade påbörjat. Det som han helt oavsiktligt hade påbörjat för en månad sedan och nu helt avsiktligt iscensatt. Förverkligandet av insikten att ’det behöver inte vara så’. Problemet var att det inte hade blivit som han hade tänkt. Han hade känt till risken, men ändå chansat – och tvingats inse att även han, liksom hans far före honom, trots allt kanske varit för naiv. Och han hade med egna ögon bevittnat hur hans far fått plikta med sitt liv för denna naiva optimism. Å andra sidan visste han att hans kunskap och förmågor var betydligt större än hans fars. Han skulle utan större problem kunna avstyra det hela och livet skulle fortsätta som vanligt. Men han hade sett alltför mycket av de negativa krafterna i världen för att kunna förhålla sig passiv. Det behövde inte vara så.
      Han hade dagen innan suttit med sin farfar, den gamle Ayusam, i utkanten av gläntan som nu var deras nya panahe. De andra familjemedlemmarna var upptagna av diverse sysslor, eller vilade i sina hängmattor. Barnen och djuren stojade nere vid floden.
      Anante förklarade för sin farfar hur han kände det och vad han ville göra. Ayusam hade förstått Anantes känslor, men till att börja med varit mycket negativ till hans planer. Anante visste varför. Som liten pojke hade Ayusam sett hela sin by utplånas av främmande människor som helt styrdes av egennytta, pengar och yttre makt – makt som utövades med dödsbringande vapen.
      Denna händelse hade också bidragit till Nefis – i Anantes ögon – överdrivet försiktiga, och rent av fega, inställning till de okunniga; två av Nefi hade befunnit sig i byn och också dödats. Den sjuårige Ayusam hade flytt långt in i skogen – bort från alla människor – och han hade tagit sfären med sig, liksom en handfull frön från den undergörande Cetana-frukten. Med sfären hade han kommunicerat med Nefi och fått hjälp att klara sig. I många år hade han levt ensam med Nefi som lärare och de vilda djuren som vänner. Flera gånger hade han fått bryta upp från sitt läger och flytta längre in i skogen, allt för att på Nefis order undvika kontakt med andra människor.
      Efter femtio års isolering hade Ayusam uttryckt en önska att få föra sin och Nefis kunskap vidare – han ville ha barn, en familj. Efter mycket argumenterande hade Nefi beviljat honom att söka upp en indianstam som var fridsam och kunde välkomna en främling. Där träffade han Leaya som blev hans hustru, och efter ett par år hade han lyckats övertala henne att följa med honom och skapa en egen familjegrupp långt från alla andra. Detta räddade honom med nöd och näppe från ytterligare en massaker. Två veckor efter att Ayusam och Leaya lämnat hennes by hade den anfallits av en krigisk stam som dödade de flesta män och kidnappade kvinnor och barn. Och många år senare hade hans son, Anantes far, blivit dödad av samma stam när han ville dela med sig av kunskapen. Anante hade varit sju år då, lika gammal som hans farfar hade varit när denne förlorat sin familj.
      Det fanns alltså många argument mot att ta kontakt med utomstående, men Anante försökte framhålla att inte alla kontakter innebar katastrof.
      ”Men farfar”, sa Anante, ”du ville också en gång sprida kunskapen och tog den kontakt som var nödvändig för att få en familj.”
      ”Det är sant. Men det du nu har satt igång är något helt annat.” Ayusam skakade på huvudet. Skulle han återigen behöva konfronteras med människor från den ’stora’ världen, människor med stor makt, starka begär och förödande vapen? Nej, det ville han inte vara med om. Ayusam var mycket orolig. Trots att han själv inte längre hade kontakt med Nefi så hyste han stor respekt för dem och att Anante hade handlat utan Nefis godkännande oroade honom nästan lika mycket som tanken på att behöva möta vita människor igen.
      ”Farfar”, sa Anante, ”du överlämnade ledarskapet för familjen till mig för många år sedan. Det gjorde du för att du litade på mitt omdöme. Har du någonsin tvivlat på mig?”
      Ayusam skakade på huvudet. ”Nej, men du bör inte svika Nefis förtroende.”
      ”Men det har alltid varit Nefis avsikt att återge människorna kunskapen.”
      ”När tiden är den rätta, ja.”
      ”Det är den rätta tiden nu, farfar. Av samma orsak som du och Nefi känner oro och tvekan, känner jag att kunskapen är nödvändig nu – innan människorna fördärvat planeten helt.”
      ”Allt som sker har en mening, har inte Nefi lärt dig det? Mänskligheten kanske behöver sig en ordentlig läxa...”
      ”Mänskligheten behöver återfinna kunskapen, farfar, inte gå under i okunskap om det kan förhindras. Och det Nefi har lärt mig är att verka för det Goda...”
      Ayusam uppfattade den irriterade tonen. Han hade den senaste tiden märkt en rastlöshet hos Anante men aldrig tidigare hade han hört honom tala så. ”Du använder den kunskap du har fått från Nefi till att trotsa Nefi”, sa han med en stadig blick på sin sonson. ”Och kanske har du rätt, men är du alldeles säker?”
      Anante tvekade, plötsligt osäker på sina motiv, och hans farfar fortsatte: ”Du har kunskaper och förmågor vida överlägsna någon annans – även Nefis. Beror din otålighet på något du fått kunskap om? Har du sett framtiden?”
      ”Framtiden kan förändras...”
      ”Och du vill förändra den?”
      Anante tittade bort mot floden. Loolingi lekte där med de andra barnen – bekymmerslösa, lyckliga – på vilket sätt skulle deras framtid påverkas av hans beslut? Och på vilket sätt skulle deras framtid påverkas om han backade, om han följde Nefis önskan om att vänta? Han vände sig mot sin farfar igen.
      ”Människorna lider, det är inte rätt att bara några få ska besitta kunskapen. Dessutom hotas även vår tillvaro här i skogen, vi kan inte bara blunda för det som sker och tro att vi kan vara trygga här. Jag måste göra det här. Det blev inte som jag hade tänkt, men jag kan göra något bra av det. Och vi behöver inte Nefis beskydd eller godkännande.”
      ”Tänker du tala om det för dem?”
      ”De märker det.”
      ”Ja, och då tar de tillbaks sfären...”
      ”Vi behöver inte sfären. Det är Nefi som behöver den.”
      Ayusam betraktade sin sonson en lång stund och Anante såg Ayusams aura växa och skifta från magenta till rosa och guld. Utan att något sades visste Anante att han hade sin farfars välsignelse – om än med en viss motvilja.
      Sedan hade han samlat hela familjen och berättat vad som var på gång. Han hade sagt att om de inte ville möta de främmande människorna så skulle han se till att de aldrig hittade fram. Men han sa också att om de var villiga att ta emot främlingarna så skulle han också se till att ingen kom till skada. Vi som känner det Godas och det Sannas makt måste hjälpa de okunniga att upptäcka och uppväcka kunskapen, hade han sagt. Det höll alla med om, och efter en diskussion om huruvida tidpunkten och metoden var de rätta och vad Nefi kunde tänkas göra, så hade familjen till slut accepterat Anantes plan.
     
Uppe i trädtoppen undrade nu Anante om han svikit förtroendet. Att locka potentiellt farliga människor till den tillflyktsort som skulle skydda familjen från just den fara som de okunniga utgjorde, var rent ut sagt dumdristigt. Att han hade haft helt andra avsikter när han beslutat sig för att avslöja tankekommunikationen mellan honom själv och Nefi var ingen ursäkt.
      På kvällen efter flytten hade han åter tagit kontakt med Nefi, bara för att bekräfta att de flyttat och att sfären var i tryggt förvar. Han hade styrt tankarna i en omväg den gången också.
      Dagen efter hade han genomfört en mental resa för att ta reda på vad hans självrådiga agerande lett till. Han blev en aning betänksam.
      Han hade missbedömt styrkan i den politiska, militära och ekonomiska makt som snabbt och effektivt tagit kontroll över händelseutvecklingen och utifrån egennyttans ensamrätt lagt beslag på budskapet de mottagit – det budskap som var avsett för hela mänskligheten. Sina förmågor till trots visste Anante att han inte kunde styra allt – andra människors fria vilja kunde han i bästa fall influera, men han hade inte vare sig rätt eller förmåga att helt styra andras handlande. Hans förmåga att bemästra det materiella – de fysiska skeendena – var däremot närmast obegränsad, och genom detta skulle han kunna påverka resultatet av andras handlande. Det var det han nu måste inrikta sig på.
      Och han hade gjort vad han kunnat för att ändå dra nytta av situationen – trots att det innebar att en annan människa kom till skada. Han hade på natten kontaktat Matt i drömmen och förberett honom, sedan hade han vidtagit den drastiska men nödvändiga åtgärden.
      Den stackar antropologen hade visserligen brutit en arm och åsamkats en del rejäla blåmärken och skadade ledband i närkontakten med bussen, men skulle inte få några bestående men. I själva verket hade han varit tacksam för att slippa det uppdrag han kallats in för. Han visste visserligen inte mer om det än att han skulle skickas till Sydamerika och man hade försäkrat att det inte skulle ta många dagar, men just nu var han inte alls intresserad att åka bort ens en enda dag – han fru skulle nämligen föda deras första barn vilken dag som helst, och det ville han inte missa. Han var alltså ganska nöjd med situationen, även om han hade ont och skulle få bevista förlossningen sittande i rullstol – det enda han bekymrade sig lite för, var att någon skulle tro att han med berått mod hade kastat sig ut framför bussen; han ställde sig faktiskt inte alls främmande själv för tanken att det var hans undermedvetna som tagit saken i egna händer. Anante tyckte att det var ett utmärkt sätt att se på saken, och kände att han själv inte alls behövde ha dåligt samvete.
      Men han visste att det inte räckte med att han försökte göra vad som kändes rätt. Förutom dessa mentala utflykter som varit mycket energikrävande, hade osäkerheten om huruvida han fattade de rätta besluten försvagat Anante och han insåg att, för att inte den situation han hade anstiftat skulle sluta i katastrof, så behövde han all energi han kunde få – både andligt och fysiskt; han behövde en komplett energiförnyelse.
      Så han ställde sig upp igen på grenen han satt på och gick ut på den, rakt mot den uppgående solen. Där grenen började bli smalare än hans fötter stannade han.
      Med höger fot placerad strax bakom vänster fot och med armarna sträckta rakt ut, blundade han och lät sinnesintrycken stängas av ett efter ett tills allt han upplevde var den eviga, oföränderliga men formbara, energin som var hans kropps, jordens och universums sanna form. Han kände hur den energi som var hans kropp blandades och blev ett med den kosmiska energin, med solen, jorden och allt levande i universum.
      När han hade frigjort sitt medvetande från alla fysiska bindningar och befann sig på gränsen mellan energimedvetande och det totalt utomkroppsliga andliga själsmedvetandet, upphörde naturlagarna att påverka hans kropp. Han visste inte exakt när det inträffade men han visste att den trädgren han stod på kunde falla till marken utan att det på något vis skulle påverka honom. Han visste också att även om han själv inte längre hade någon fysisk förnimmelse av sin kropp, så hade den för en eventuell utomstående betraktare inte förändrats nämnvärt.
      I någon minut stod han så, alldeles stilla; inte ens hans hår rörde sig, trots den tilltagande brisen. Men på hans bröst glimmade en sten som plötsligt exploderade i en kaskad av ljus i alla regnbågens färger. Den eventuelle betraktaren skulle förmodligen dra slutsatsen att det var den uppgående solen som orsakade denna ljuskaskad, liksom det skimmer som suddade ut konturerna och fick Anante att alltmer likna en hägring.
      Men solljuset var bara en del i detta energiutbyte mellan Anantes kropp och de kosmiska energierna som var det verkliga upphovet till dessa ljusfenomen. Det Anante gjorde därnäst skulle emellertid få vem som helst att tro sig hallucinera.
      I den absoluta förvissningen om att inga naturlagar längre gällde för honom och att han trots den totala avsaknaden av fysiskt medvetande fortfarande hade full kontroll över de energier som var hans kropp, släppte han kontakten med trädgrenen. Fortfarande med armarna utsträckta och med fötterna i samma position som tidigare böjde han huvudet och ryggen lätt bakåt. Och sakta, sakta svävade han upp, lika viktlös som morgondimmorna, och gjorde den mest osannolikt långsamma baklängesvolt, en fulländat graciös loop som kullkastade allt vad människor tror vara möjligt och omöjligt i en värld styrd av så kallade naturlagar. Men de enda som såg honom var ett par harpyörnar som inte på något vis fann Anantes konster märkliga, även om de aldrig sett en sådan fågel förut.
      När han hade fullbordat sin loop stod han på trädgrenen igen. Sakta återvände han till den fysiska världen och han började med att för första gången på flera minuter ta ett andetag och fyllde lungorna med syre. Med detta andetag började också hans hjärta att slå igen efter lika många minuters uppehåll. Då visste han att han var tillbaks i den verklighet han hade valt att existera i, och det första av denna yttre verklighet han kunde förnimma var just den skrovliga trädgrenen under fötterna. Ett efter ett kopplade han in sinnena och när hörselsinnet var full återställt öppnade han ögonen. Solen hade hunnit lite högre upp på himlen och han gissade att hans energiresa varat i omkring tio minuter.
      Han stod fortfarande i samma ställning som när han hade slutit ögonen och det enda som talade för att han verkligen hade gjort den där loopen var den vetskap bortom alla tvivel som han kände djupt inom sig – hans kropp var förnyad men själen var densamma.
      Nu började han sakta och försiktigt gå baklänges tillbaks till själva trädstammen. När han kände trädstammen mot ryggen sänkte han armarna och tryckte händerna mot trädets bark och blundade. I ett par minuter stod han så och tog hjälp av trädets fysiska form för att förankra sig själv i sin egen nyrenoverade kropp.
      När han öppnade ögonen igen tittade han på sina händer. Han visste att han såg yngre ut nu än för bara några minuter sedan och han kände sig renad till både det yttre och det inre. Men framförallt kände han sig stark – på alla plan – och befriad från alla försvagande tvivel. Nu visste han vad han skulle göra – och att det verkligen var det rätta.
     
Gruppen nere vid floden var klara med frukosten och på väg in i skogen. Anante hade tagit sig till ett träd med grenar längre ner varifrån han bättre kunde se vartåt människorna i gruppen begav sig. Han såg att kvinnan och hennes fästman var oense om vilken väg de skulle gå och det slutade med att kvinnan – till mannens ohöljda förvåning – sa att han kunde gå sin väg så gick hon sin. Mannen ryckte på axlarna och gick. Han var fortfarande förvånad över att hon hade varit så omedgörlig, men förväntade sig ändå att hon skulle följa efter honom. Det gjorde hon inte. Anante kunde på hennes aura utläsa de blandade känslor hennes nyvunna självständighet orsakade, men hon var fast besluten att inte längre gå i sin fästmans ledband. Ekologen som förstrött plockade bland sina saker hade lyssnat uppmärksamt och Anante såg hans aura växa och bli klarare. Kvinnan frågade honom vart han tänkte gå och han pekade lite vagt in bland träden. Hon nickade och gick sedan den väg hon redan hade bestämt sig för.
      Nu visste Anante var de skulle komma att träffa på varann. Det var ingen slump att de skulle ’råka’ mötas under det träd som Anante nu förflyttade sig till – och där han blev till ett huvudbry för en ung ullapa som aldrig sett en människa förut. Mannen hade redan räknat ut hur han skulle göra en cirkelrörelse som skulle föra honom till det område som kvinnan ville utforska mer. Han skulle då passera just det här trädet och det enda Anante behövde göra var att – på ett ytterst subtilt sätt – influera kvinnan till att också närma sig samma träd.
      Anante plockade fram Cetana-frukten som han hade i en påse fäst vid bältet. ”Tycker du jag ska göra det?” frågade han apan som nästan ramlade av sin gren i ren häpnad. Sedan nickade den ivrigt och förstod inte alls vad det var som hände. Med rynkad panna övervägde den att söka upp sin mamma, men nyfikenheten och en känsla av fullkomlig tillit fick den att istället hoppa över till den gren där Anante satt. Den kröp upp i Anantes famn och han smekte den krulliga pälsen. ”Då gör vi så. Och du ska hjälpa mig. Sen ska jag vänta på Matt.”