Hur ska det sluta? – Del 5

Det var en dag i maj år 27.394 f. Kr. vid en sjö någonstans i södra Europa. Tussilagorna stod som spön i backen och grottmänniskorna tog av sig långkalsongerna och svimmade vid åsynen av sina likbleka ben. Så Knirr uppfann brun-utan-sol-smörja. Den luktade visserligen mammutdynga, men det blev en rätt fin fusk-solbränna i alla fall.
     Knirr och Knarr satt på stranden och njöt av solen. De hade just ätit lunch – vändstekt kålrot och friterad sork.
     ”Vi borde uppfinna jordbruket”, sa Knarr.
     ”Varför då?”
     ”Jo, jag börjar bli less på kålrot. Vi borde kunna odla nåt mer, nåt godare.”
     ”Det är en himla massa jobb med sånt, och risken finns att kvinnsen tycker vi ska hjälpa till – kålrötterna klarar dom av själva ändå”, menade Knirr.
     ”Jo, men lite plöjande och såning är i alla fall mycket mindre farligt än mammutjakt.”
     ”Det förstås. Hm, men vi kanske borde börja med att skaffa husdjur. Till exempel oxar för att dra plogen, så vi slipper slita med plöjandet själva …”
     ”Ja, och så hundar och katter. Hundar för att vakta och katter för att fånga möss och råttor – det kan behövas när vi börjar odla säd …”
     ”Det springer omkring några vargar här i skogen, vi skulle kunna ta några vargungar och göra om dom till hundar”, kom Knirr på. ”Men det där med säd vet jag inte …”
     ”Jo, men då kan Biggan baka bullar – jag är så himla sugen på bullar”, suckade Knarr.
     Knirr skakade på huvudet. ”Då måste jag ju uppfinna brödkaveln”, sa han menande.
     ”Men det kan väl inte vara så svårt”, tyckte Knarr.
     ”Du fattar inte”, grumsade Knirr. ”Det blir ju ett nytt redskap för Biggan att slå mej i skallen med.”
     ”Ja, det förstås … Men en brödkavel måste väl ändå vara lindrigare än en gjutjärnsstekpanna. Trä mot trä, menar jag…”
     Knirr funderade på det, sen skakade han på huvudet. ”Det blir i alla fall alldeles för mycket jobb med att odla säden.”
     ”Men potatis då?”
     ”Vad är det?”
     ”Vet inte, men det låter som om det skulle vara gott till inlagd mammutsnabel. Och jag tror inte den är så svår, vare sig att odla eller skörda”, sa Knarr.
     ”Men man måste väl kanske ha nåt potatisfrö eller nåt, till att börja med. Var får man tag i det?”
     ”Jag ska ta reda på det”; sa Knarr och sprang iväg.

Han återkom en vecka senare.
     ”Jaha, har du hittat nåt potatisfrö?” undrade Knirr, som under tiden hade försökt tämja en oxe. Vilket resulterade i att han uppfann en väldigt mjuk och skön sittkudde, på vilken han nu halvlåg nere vid vattenbrynet.
     Knarr gjorde en liten grimas. ”Det finns inga potatisar i dom här trakterna”, sa han. ”Dom finns i ett annat land västerut, långt borta på andra sidan det stora havet.”
     Knirr rynkade ögonbrynen – han hade inte hört talas om något stort hav. ”Hur långt borta kan det vara då?” undrade han.
     Knarr ryckte på axlarna. ”Det tar säkert flera dagar. Först ska man hitta till havet och sen blir det att paddla och trästocksbåtar är ju inte precis några racerbåtar.”
     Det verkade för jobbigt tyckte Knirr. ”Kan man inte importera potatisen då? Beställa från nån frökatalog eller så?”
     ”Tror inte det”, sa Knarr och skakade på huvudet.
     ”Varför inte?”
     ”Därför att det finns inga människor där, i potatislandet.”
     ”Vad? Hur kan det vara möjligt? Hmmm… Men det tyder ju i alla fall på att dom är lättodlade, att dom odlar sig själva dom där potatisarna…”
     ”Och, vet du vad?” sa Knarr och såg finurlig ut. ”Det lär finnas både tomater och majs och…” han gjorde en konstpaus, ”kakao. Som alltihop odlar sig självt.”
     ”Vad är kakao?” undrade Knirr.
     ”Man gör choklad av det, och choklad… ”, han gjorde en ny konstpaus, ”det kan få vilken kvinna som helst from som ett lamm.”
     ”Menar du?” Knirr satte sig upp med en hoppfull glimt lysande i ögonen. ”Skulle det funka på Biggan också.”
     ”Hon är väl kvinna”, sa Knarr.
     ”Vi måste ta oss dit och hämta hem dom där sakerna”, sa Knirr och ställde sig upp, fylld av ny energi. Att få Biggan from som ett lamm kunde vara värt lite ansträngningar.
     ”Men hur?” undrade Knarr.
     ”Vi bygger en flotte”, sa Knirr. ”Även om en flotte är mer tungpaddlad än en stockbåt, så får man med sig mer last och vi slipper göra om resan så ofta bara för att hålla Biggan på gott humör.”
     ”Vi kanske kan få med så mycket att vi kan sälja en del också”, sa Knarr. ”Vi kan bli kakaosmugglare!”
     Så de satte igång att bygga en smuggelflotte.

”Jaha, var har vi havet nu då?” undrade Knirr när flotten var klar.
     Knarr plockade fram en barkbit från bakfickan. ”Jag har en karta”, sa han och började studera ristningarna på barkbiten. ”Hm Vi måste ta oss till mellanhavet först”, konstaterade han, ”och det ligger däråt…”
     ”Men där ligger ju mammutudden!” protesterade Knirr.
     ”Mellanhavet ligger bortanför sjön och mammutudden”, sa Knarr.
     De stod en stund och begrundade detta.
     ”Om vi håller oss längst till höger så kanske vi klarar oss förbi mammutudden utan att dom ser oss”, föreslog Knirr till slut.

De knuffade ner flotten i sjön, sen sprang Knirr hem till grottan och talade om för Biggan att han skulle vara borta en stund. Knarr sprang och hämtade några pilsner.
     Så hoppade de ombord på flotten och började försiktigt staka sig runt sjön. De såg några mammutar som dansade schottis, eller om det var polka, men lyckligtvis blev de inte upptäckta.
     När de kom till sjöns södra strand började de leta efter en bäck som, enligt kartan, skulle rinna ut från sjön och ner till mellanhavet. De märkte att de kommit rätt när flotten började snurra runt och sedan drogs med i avloppet.
     Det började gå fortare och fortare och sedan gjorde flotten en luftfärd.
     De skrek: ”Iiiiih! Aaaaah! Åååååh! Hjääääälp!”
     Och så landade flotten med ett plask i mellanhavet.
     Efter att ha legat och flämtat och lugnat ner pulsen en stund, satte de sig upp.
     ”Det gick ju bra”, sa Knirr.
     ”Jag tappade en pilsnerflaska”, sa Knarr.
     ”Vi klara oss säkert med fem”, tröstade Knirr. ”Men åt vilket håll ska vi nu?”
     Knarr konsulterade barkbiten igen. ”Rakt västerut.”
     ”Okej.”
     Efter att ha styrkt sig med ett par pilsner, så började de paddla.

En vecka senare började Knirr bli lite grinig. ”Är du säker på att den där kartan visar rätt?” undrade han.
     ”Man ska paddla ända fram till en stor hög klippa på höger hand”, sa Knirr surt för femtielfte gången.
     ”Där har vi en”, sa Knirr och pekade.
     ”Den är ju bara två meter hög, jag tror inte det är den”, sa Knarr.
     ”Den där då?” sa Knirr efter en stund.
     Knarr tittade och tittade och bröt nästan nacken innan klippan tog slut nånstans uppe i himlen. ”Den kan det nog vara”, sa han och vred huvudet tillrätta igen.
     ”Bra!” ropade Knirr lättat. ”Var har vi potatisen och kakaon nu då?”
     Knarr suckade djupt. ”Jag har ju sagt att den här klippan bara är porten till det stora havet. Och vi måste över det stora havet också för att komma till potatislandet.”
     Knirr stirrade klentroget på honom. Han stirrade och stirrade i säkert en halvtimme. ”Men vi är ju redan utan pilsner”, sa han till slut.
     ”Det borde finnas nån lanthandel eller nåt, där man kan bunkra upp inför havsseglingen”, tyckte Knarr.
     Men de hittade ingen lanthandel eller någon som sålde hembränt – inte ens en korvkiosk. När de klättrade upp på den höga klippan möttes de däremot av en skylt där det stod ”TROLLRESERVAT – tillträde förbjudet för människor!” De fick väldigt bråttom tillbaks till flotten.
     Knirr stirrade ut över det oändliga havet framför dem. ”Jag hade ingen aning om att världen var så stor”, sa han. ”Och att det finns så mycket vatten. Men inget land kan jag se där borta.” Han tittade på Knarr som också blivit lite betänksam. ”Var fick du den där kartan ifrån?”
     ”På resebyrån.”
     ”Samma resebyrå som säljer charterresor till okända och oupptäckta platser med ospecifierade hotell och utan solgaranti och ´vi pekar ut en ungefärlig riktning och sen får du ta dig dit och hem bäst du kan´-garanti och som erbjuder reseförsäkringar som kostar mer än resan och upphör att gälla så fort du lämnar butiken och ´vi tar inte emot några klagomål´-policy.”
     ”Just den, ja.”
     Knirr funderade. ”Jag har visserligen inte hört att dom fått några klagomål, men det kan ju bero på den där policyn dom har. Eller så beror det på att ingen som gett sig av på någon av deras resor någonsin kommit tillbaks.”
     ”Kanske trivs alla så bra på de där resmålen att dom väljer att stanna”, sa Knarr.
     ”Eller så har dom trillat av jordens kant”, sa Knirr.
     ”Faktiskt så heter resebyrån just ´Till kanten´”, sa Knarr.
     Båda vände blicken mot det ändlösa havet och svalde hårt.
     Sen tittade Knirr upp på klippan där trollreservatet fanns och en misstanke började formas i hans skalle. ”Träffade du nån på resebyrån?” frågade han.
     ”Nä”, sa Knarr ”dom har bara en massa broschyrer och en låda att stoppa betalningen i.”
     Knirr nickade, hans misstanke började allt mer likna en visshet. ”Jag tror”, sa han ”att den där resebyrån har startats av några som vill att vi ska försvinna från Jordens yta, några som hyser agg mot oss människor …”
     ”Mammutarna?” sa Knarr förskräckt.
     ”Eller trollen”, sa Knirr. ”Dom kanske till och med samarbetar i det här fallet. Även om dom hatar varann, så hatar dom nog oss ännu mer.”
     ”Nu tycker jag inte den här expeditionen känns särskilt kul längre”, sa Knarr ynkligt.
     ”Nä, jag tror vi struntar i den här potatis- och kakaosmugglingen”, nickade Knirr.
     ”Det är säkert olagligt också”, sa Knarr.
     ”Fast det hade varit intressant att se om det där om kvinnor och choklad är sant ...” suckade Knirr.
     ”Förmodligen är det också något lömskt lurendrejeri”, gissade Knarr.
     Knirr nickade. ” Kvinnorna har slagit karlarna i skallen med stekpannor i alla tider, och det är nog så det ska förbli – det är därför vi män är så tjockskalliga.” Med ens blev Knirr väldigt sentimental och drabbades av en kollossal hemlängtan.

Och utan vidare diskussioner började de paddla österut med en energi som sällan drabbat en grottman och som skulle ha resulterat i böter för fortkörning med flotte och brott mot lagen om att en grottman inte får utöva sådan kroppsanträngning att svett utbryter – eftersom deodorant ännu inte uppfunnits – om någon sjöpolis eller miljöföroreningsinspektör hunnit upp dem.

Efter några timmars paddlande blev de emellertid lite tveksamma.
     ”Minns du hur det såg ut där vi trillade ut i havet?” undrade Knarr.
     ”Jag känner igen det när jag ser det”, sa Knirr. ”Tror jag …”
     ”Jag minns att vi flög genom luften några meter innan vi landade”, sa Knarr.
     ”Ja, det var ganska tvärbrant”, sa Knirr. ”Du tappade ju till och med en pilsnerflaska.”
     ”Ja, tänk om vi kunde hitta den”, sa Knarr hoppfullt.
     De började hålla utkik efter flaskan och snart dök det upp allt möjligt skräp i vattnet. Plastpåsar, engångshyvlar, stora tandpetare, surströmmingsburkar, chipspåsar och en hel del tomma mammutölburkar.
     ”Jag tror nog vi kan gissa vilka som skräpat ner här”, sa Knirr med avsmak.
     ”Men det kanske åtminstone betyder att vi snart är hemma”, sa Knarr. Så ropade han till och sträckte sig ut i vattnet. ”Jag hittade pilsnerflaskan!”
     De tog genast varsin rejäl slurk ur flaskan.
     ”Och titta där”, sa Knirr. ”Där har vi mammutavloppet. Det var där vi spolades ut i havet.”

När de klättrat uppför slänten, vandrat längst bäcken som var ett avlopp och smugit runt sjön utan missöden (stanken av svettiga grottmän var så skrämmande att mammutarna sprang iväg och köpte några surströmmingsburkar som luftrening), så var de två timmar senare hemma i Knirrs grotta, lagom till middag.
     Knirr var så lättad över att vara hemma att han med berått mod gav Biggan en puss och nästan längtansfullt såg fram emot en och annan bula i skallen.
     ”Var har ni varit?” undrade Biggan och knuffade undan honom med rynkad näsa. ”Har ni ägnat er åt fysisk ansträngning?” Hon var så förbluffad att hon glömde ta fram stekpannan.
     ”Vi har sett oss om i världen”, sa Knirr.
     ”Jaha. Ja, då kanske du har sett var soptunnan är”, sa Biggan och räckte honom en stinkande soppåse. ”Och du Knarr kan kolla i postlådan om frökatalogen jag beställt har kommit – det ska finnas en massa nya intressanta ätbara plantor från andra sidan stora havet. Kanske kan man hitta något annat än kålrötter att göra mos av … Ja, ja, se inte så förskräckt ut, Knirr – det var faktiskt inte dig jag åsyftade denna gång.”
     ”Och duscha för guds skull!” ropade hon efter Knirr och Knarr när de gick ut igen.

På andra sidan sjön höll mammutarna på och packade bruna klumpar i papperspåsar, som de prydligt hade textat POTTATISS på. De gjorde också några platta förpackningar som det stod SCHÅCKLAD på. Sedan skulle de smussla in detta i människobyns handelsbod. Mammutarna fnissade redan hysteriskt när de tänkte på människornas miner när de smakade på dessa ’delikatesser’. Efter den upplevelsen skulle hädanefter ingen människa vilja ens höra talas om potatis. Inte ens pommes frites, så då skulle de också låta bli att uppfinna mammuthamburgare. Och ingen kvinna skulle låta sig mutas av choklad, vilket i bästa fall (ur en mammuts synvinkel) kunde resultera i att människorna utrotade sig själva …