Kapitel 26

Anante tittade på Hayden och på de andra. Han hade vetat att han skulle skapa mer förvirring än klarhet med sina förklaringar av Sanningens struktur. Att ta sig an oförberedda och inte helt motiverade elever var i bästa fall meningslöst och i sämsta fall farligt. Var tiden dessutom ytterst begränsad krävdes stor försiktighet och noga övervägda beslut. Anante skulle kunna visa övertygande exempel på medvetandets makt och ge en inblick i det obegränsade sinnets möjligheter. Han skulle kunna öppna sina elevers ögon och låta dem se och tala med sina skyddsandar och ledsagare. Han skulle kunna ta dem med på resor i både den fysiska och den andliga världen och de skulle bli övertygade om att det var möjligt.
      Men de skulle inte kunna utöva denna makt på egen hand och istället för att skapa en känsla av helhet skulle den begränsade kunskapen skapa mer frustrationer och känslor av misslyckande. En inblick i det Sannas makt var emellertid nödvändig för att skapa en varaktig och verksam motivation att verka för det Godas makt, och det enda Anante önskade och kunde hoppas på var att skapa just denna motivation.
      ”Sätt er”, sa han och satte sig själv.
      Alla lydde prompt och återgick till sina tidigare sittplatser.
      ”Jag kan inte bevisa något”, fortsatte Anante. ”Ni vet redan att jag besitter vissa krafter och allt jag skulle kunna anföra som ’bevis’ för tankens makt, skulle bara förstärka er tro på att jag har förmåga att manipulera er verklighet. Ni skulle aldrig veta om det som händer är ’verkligt’, enligt er definition, eller om det bara är en illusion.”
      Hayden funderade över
detta en stund. ”Du har nog rätt”, erkände han. ”Jag skulle nog försöka hitta någon vetenskaplig förklaring som skulle reducera allt till någon form av mental förvillelse. Men...” Han suckade. ”Jag förstår inte riktigt skillnaden mellan upplevelsen av verklighet och ’verklig’ verklighet, eller skillnaden mellan upplevd verklighet och illusion. Kanske – eller snarare förmodligen – definierar vi begreppen verklighet och illusion olika, men med min definition kan jag inte annat än dra slutsatsen att du menar att allt bara är en illusion. Jag vet att jag har frågat förut, men...” Hayden vände sig till de andra. ”Är det någon som förstår?”
      Alla skakade på huvudet. Hayden tittade på Anante igen. ”Är vi för dumma för att fatta?”
      Anante log. ”Nej. förmodligen är det jag som inte klarar av att förklara så det blir begripligt och vi är alla begränsade av vår fysiska manifestation. Men det är inte rätt att allt är en illusion – inte ens med din definition. Det är tvärtom så att allt är verkligt om man avstår från alla begränsningar och definitioner, och accepterar allt som verkligt. Som jag tidigare sagt; det är vår upplevelse av vad som är verkligt som är illusionen. Vi kan aldrig bevisa att något är verkligt, och kan vi då hävda att något är verkligt, att något är sant eller sannare än något annat? Allt handlar om att välja den sanning vi vill leva med. Det finns inget rätt eller fel. När det gäller vår fysiska manifestation vill jag också säga att den inte behöver vara så begränsande som den oftast är. I våra tidigaste manifestationer...”
      Anante avbröt sig. Han visste allt om Nefis inblandning i mänsklighetens utveckling. Vid den tidpunkt då Nefi skapade den människoform som nu var den enda existerande hade Nefi själva ingen kontakt med det Sannas makt och verkade därför inte heller för det Godas makt, och begick därmed det misstag som ledde till att människan fångades av rädslans makt. När Nefi så småningom utvecklade sin egen andlighet hade människan fjärmat sig så långt från sin, att hon utgjorde ett hot mot Nefi. Medvetna om sin delaktighet i denna utveckling stannade Nefi ändå hos människorna för att försöka sona sitt misstag, men alla framsteg som gjordes spolierades av rädslans makt och dess konsekvenser, vilka i en ond spiral hela tiden stärkte denna makt. När rädslans makt blev så stark att den även hotade Nefi hade de dragit sig tillbaka alltmer och till slut lämnat jorden. Anante hade förståelse för Nefis beslut även om han inte höll med om att människorna inte var mogna för kunskapen. Men liksom Nefi, kunde även Anante begå misstag, och att berätta om Nefis misstag kunde vara ett.
      Anante kände en lätt förbryllad förväntan från de fyra männen framför honom; hans avbrott – även om det bara varade några sekunder – gjorde dem nervösa.
      Han började om. ”I våra tidigaste manifestationer – innan människan blev Homo Sapiens – var människomedvetandet inte lika begränsat som nu. Urmänniskan hade inte avlägsnat sig så totalt från sin andlighet som den moderna människan. Människorna har under utvecklandet av ett allt högre materiellt välstånd glömt sin andlighet och sina inneboende resurser att själva styra sitt öde och universums utveckling. Människans kreativitet är samma skapande kraft som skapade det universum vi upplever som den yttre verkligheten. Människorna har glömt att de är en del av naturen och universum och i grunden andliga varelser, och att vägen till lycka är att använda sin kreativitet till att leva i harmoni med Alltet istället för att bekämpa och underkuva naturen och andra levande varelser, inklusive dem vi säger oss älska. Rädslans makt har gjort detta. Rädslans makt har trängt undan det Godas makt, som är kärlekens makt, som är det Sannas makt. Människans fjärmande från sin andliga aspekt har skapat rädsla, vilsenhet, tvivel och en känsla av att inte ha kontroll över sitt liv. Detta kompenseras med försök att kontrollera andra. Behovet av att kontrollera och äga är ett resultat av rädslans makt.
      Att älska är inte att äga – att älska är att tillåta sig själv och andra att vara självständiga, växa och utvecklas inom enheten; att erkänna varje medvetande som likvärdigt det egna. Detta är grunden i det Godas makt. Mångfalden i enheten är vad som skapar det totala medvetandet som är grunden till allt.
      När man under inflytande av rädslans makt betraktar sina medvarelser som enbart fysiska skapelser, ser man omedvetet den sårbarhet denna verklighetsbild förmedlar, och tror sig därmed ha möjlighet – kanske till och med rättighet – att påverka, kontrollera och förtrycka andra levande varelser. Rädslans makt respekterar inte den fria viljan. Den fria viljan är det Sannas makt. Med kunskap om det Sannas makt övervinns rädslans makt till förmån för kärlekens och det Godas makt. Ser man människan – och även djur, växter och allt i skapelsen – som andliga varelser kan man inte utöva rädslans kontrollmakt. Främst för att man inser att man själv är en andlig varelse och besitter den enda verkliga makten – det Godas och det Sannas makt – och att denna makt är den enda man behöver eller har rätt till. För det andra besitter allt medvetande samma makt och den makten är absolut och kan inte förtryckas – en andlig varelse kan inte skada en annan. För det tredje ser man att varje individuellt medvetande är ett med anden som är det universella medvetandet och att vi alla är en. Och att skada sig själv är den största synden.” Anante gjorde en paus för att ge alla en möjlighet att begrunda det sista påståendet.
      ”Det här du nu säger”, sa Hayden, ”det kan jag faktiskt förstå. Som psykolog har jag lärt mig att människor kan bete sig mycket illa och skada både sig själva och dem de älskar, på grund av att de mår dåligt. Jag vet också att det ofta beror på rädsla och en känsla av maktlöshet. Och att det skulle vara den största synden att skada sig själv, kan jag också acceptera, för hur ska man kunna älska någon annan om man inte kan älska sig själv?”
      ”Det är rätt uppfattat. Tyvärr tror många – särskilt kvinnor – att det är fel att sätta sig själv främst. De har ofta uppfostrats till att vara andra till lags och att tro att de är själviska och dåliga människor om de tar hänsyn till sina egna känslor och sin egen vilja. I bästa fall – om de är starka personligheter – ger de helt utan baktankar upp sina egna behov för att hjälpa och stötta andra i deras utveckling, men i många fall handlar det om dolda maktbegär och egennytta. För att skaffa sig makt kan svaga personligheter försöka binda andra till sig genom att utnyttja dessa andras egna behov av makt, eller genom att skapa skuldkänslor.
      Om en person verkar ge upp sina egna behov för att tillfredsställa andras och – medvetet eller omedvetet – låter sig utnyttjas, vinner de makt genom att göra sig behövda. Om den person de offrar sig för är en stark personlighet med begränsat medvetande tror denna personlighet att den har makt över den som han eller hon utnyttjar. I själva verket är det den utnyttjade som stjäl energi från den starka genom att tillåta denna att utöva falsk makt. I det andra fallet handlar det om att utnyttja en annan personlighets energiförlust i form av skuldkänslor. En svag personlighet kan lockas att utnyttja en annans beredvillighet att offra sig, och därmed tro sig ha makt. Den svaga personlighetens karaktär är emellertid ett resultat av osäkerhet och ger ofta upphov till exempelvis skuldkänslor. En person med skuldkänslor – även omedvetna – förlorar energi, och det är den energin den till synes självuppoffrande personen försöker vinna. Det är inte alltid så lätt att veta vem som är den största energivampyren i ett förhållande där en – som det verkar – låter sig utnyttjas. Det kan vara precis tvärtom. Men ingen av dem har någon verklig makt.
      Ibland kan en alltför hjälpsam människa också skapa ilska, om hjälpen inte är önskvärd, och ilska innebär också energiförlust. Skuldkänslor och ilska kan också bli ett resultat av varandra. Man kan få skuldkänslor för att man blivit arg, och man kan bli arg för att man har skuldkänslor. Ett till synes uppoffrande och osjälviskt agerande kan alltså vara det mest själviska och att på dessa sätt försöka vinna energi är aldrig rätt. Allt som bidrar till maktmissbruk – eget eller andras – är inte osjälviskt, och att i detta syfte ’offra’ sig är inte att verka för det Godas makt. När man verkar för det Godas makt delar man med sig av sin energi i syfte att stärka en svagare personlighet och öka den gemensamma energin och medvetandegraden. Men man får aldrig försöka skapa beroenden. Kärlek är absolut frihet.”
      Hayden nickade. ”Men hur ska vi komma ur den här onda cirkeln av maktmissbruk? Det är svårt att inte dras in i denna maktkamp. Det hör ju till den mänskliga svagheten att vi låter oss påverkas av de människor som vi har omkring oss. Även om vi försöker hålla oss utanför har vi svårt att förhålla oss helt oberörda. Precis som du säger, så är ju vissa människor så subtila i sina manipulationer att vi aldrig kommer på vad det är som pågår, vi känner bara en oförklarlig olust. Och dåliga vibrationer är smittsamma.”
      ”Det var intressant att du använde just uttrycket ’dåliga vibrationer’”, sa Anante. ”Detta uttryck är ett bevis för att vi inte helt har förlorat kontakten med vår andliga identitet. Det undermedvetna, eller intuitionen, läcker ibland information till vårt personliga medvetande. Ordet vibrationer syftar ju i det här fallet inte på fysiska vibrationer, utan innebär alltså att ett odefinierat något hos en annan människa får oss att känna på ett visst sätt. ’Dåliga vibrationer’ får oss att känna obehag utan att förstå varför. Det kan finnas flera förklaringar. En förklaring är att den här människan saknar godhetens energi – det är en person som vi i olika grad skulle kalla en dålig människa. Det kan också vara så att vi under inflytande av rädslans makt sänder ut ’dåliga vibrationer’ och att det vi upplever egentligen bara är en reflektion av vår egen energi – eller brist på energi. Detta är mycket vanligt och en stor del i spridningen av denna ’smitta’.
      En annan möjlighet finns också i det faktum att vi alla återvänder till den fysiska världen i nya manifestationer, eller inkarnationer. En viktig del i detta är nämligen att vi ofta omger oss med samma själar fast i nya kroppar. Men för att vi ska fungera i vår mänskliga tillvaro kan vi inte ta med oss minnen från tidigare inkarnationer och därför minns vi inte heller våra tidigare relationer till dessa andra själar. När vi upplever starka, men svårförklarliga, känslor inför en annan människa kan det alltså vara så att det undermedvetna även då läcker och släpper igenom minnen av glömda känslor. De vibrationer vi pratar om här och som ger upphov till dessa olika känslor är själens vibrationer i den manifesterade form som ofta benämns som ’aura’.
      Auran är alla levande varelsers yttersta – och finaste – kroppsliga manifestation. De flesta kan inte se auran, men nästan alla upplever den i den form som vi har pratat om – som egna och andras vibrationer som påverkar varandra. När inga särskilda känslor är inblandade kan vi också uppleva vår yttre kropp när den kommer i kontakt med en annan aura – vi upplever att någon inkräktar på vårt ’revir’. Hur stort detta revir är beror på aurans energimängd och på graden av medvetenhet. Auran påverkas av personligheten eftersom den är en del av den fysiska kroppen. En svag personlighet har en svag aura. En stark personlighet har en stark aura. En svag personlighet med begränsat medvetande försöker vinna energi genom att kontrollera andra. Dessa personligheter har litet revir och upplevs som påträngande och de ’suger musten ur en’. En stark personlighet med begränsat medvetande har stort revir och försöker kontrollera andra genom att vara otillgänglig.
      En medveten personlighet hämtar energin direkt från källan – det universella medvetandet – och påverkas inte av andras manipulationer. Dessa personer har stor dragningskraft på andra men missbrukar det aldrig utan nyttjar denna kraft till att verka för det Godas makt. Kunskapen om det Sannas makt är kunskapen om denna energikälla och insikten att detta är den enda energikällan och att den är outsinlig och tillgänglig för alla. Med denna insikt kan man endast verka för det Godas makt.”
      ”Men hur kommer man i kontakt med den här universella energikällan?”
      ”Man vänder sig inåt. Man kontaktar sin själ som alltid står i förbindelse med källan.”
      ”Menar du att vända sig inåt på det sätt man gör när man mediterar?”
      ”Ja. I en rätt genomförd meditation vet du att du är en andlig varelse och du kan frigöra dig från kroppens begränsningar. Då hittar du hem.”
      ”Jag har prövat meditera”, bekände Hayden, ”men jag lyckas inte något vidare. Har du något bra knep?”
      Anante tittade på de andra. ”Har någon annan någon erfarenhet av meditation?” frågade han.
      Mitchell och Neuman skakade på huvudet.
      ”Jag brukar försöka”, sa Matt, ”men det är sällan jag kommer någon vart...”
      ”Hur gör ni?” frågade Anante både Matt och Hayden.
      ”Jag försöker stänga av tankarna”, sa Hayden, ”eller skapa en bild av något som jag kan koncentrera mig på för att hålla tankarna i styr, men jag lyckas aldrig riktigt koppla av...”
      ”Jag skapar också en bild, eller en miljö, och försöker att bara uppleva den utan att styra vad som ska hända. Eller så använder jag ett mantra och försöker koncentrera mig helt på det”, sa Matt. ”Ibland fungerar det, men... Jag har nog också svårt för att koppla av... Ju mer jag försöker, desto mer stressad blir jag.”
      Hayden nickade igenkännande. ”Kanske om man reste bort och verkligen släppte allt...”
      ”Det är en bra idé”, sa Anante.
      ”Men hur ofta kan man göra det?” undrade Hayden. ”Har man råd kan man kanske resa bort under semestern, men om man vill kunna koppla av lite mer frekvent...? Tyvärr sitter de flesta fast i en massa ’måsten’; till exempel att man måste försörja sig...”
      ”Det finns inga ’måsten’”, sa Anante.
      ”Inte?”
      ”Det handlar alltid om val och prioriteringar och konsekvenser, men det finns inga ’måsten’. Du tänker kanske att man måste äta. Eller andas. Att sluta äta, eller andas, innebär förmodligen att man dör...”
      ”Det brukar bli konsekvensen, ja”, sa Hayden. ”Du kanske inte behöver det, men de flesta andra, inklusive undertecknad, måste äta – det sa du själv nyss – och framför allt andas, så de måstena är väl ändå absoluta?”
      Anante tittade på honom. ”Bara om du inte är beredd att ta konsekvensen. Man måste inte äta och andas, man kan välja att dö. Det är bara för att uppnå en viss sak som man ’måste’ göra vissa saker, men man kan alltid välja att avstå och ta konsekvensen av det. Eller hur?”
      Hayden rynkade på näsan, men kunde inte förneka logiken i Anantes resonemang. ”Okej...”
      ”Men för att återgå till problemet med att resa bort – om man inte är beredd att ta konsekvensen att man förlorar jobbet och blir hemlös. Man kan alltid resa bort. Utan att det kräver några stora uppoffringar eller kostnader. Man gör meditationen till en resa, och resan till en meditation. Man tar tåget.”
      ”Tåget? Hur menar du då?”
      ”Tycker du det är avkopplande att åka tåg?” frågade Anante.
      Hayden nickade. ”Ja, faktiskt. Jag åker hellre tåg än flyg.”
      ”Tänk dig då att du sitter på ett tåg på väg någonstans. Upplev känslan.”
      ”Spelar det någon roll vart man åker? Är det själva resan eller målet som är det viktiga?”
      ”Det avgör du själv. Men det är bra att ha ett mål.”
      ”Men om problemet nu är att man är alldeles för stressad för att ens kunna koppla av så pass att man kan påbörja den här mentala tågresan... ”
      ”Börja andas”, sa Anante.
      ”Vad?”
      ”Hur ofta är ni överhuvudtaget medvetna om att ni andas? Inte förrän ni kommer i en situation då ni inte kan andas, tänker ni på hur viktig det är att kunna andas. Andningen sköts i vanliga fall automatiskt, men den kan styras medvetet. För att stressa av, fokusera på att andas.” Anante mötte allas blickar för att försäkra sig om att de var uppmärksamma. ”Gör det nu”, sa han och alla började ta medvetna djupa andetag. ”Lyssna till dina andetag”, fortsatte Anante, men nu uttalade han inte orden högt, utan sände tanken direkt in i varje medvetande. Alla var emellertid så koncentrerade på att lyssna till själva orden, att de inte var medvetna om hur dessa ord nådde dem. ”Lyssna till ditt blod som pulserar genom din kropp. Lyssna med hela kroppen. Stäng av den yttre hörseln och lyssna inåt. Du kommer ändå att höra min röst eftersom jag talar till din själ nu. Lyssna till din själ, inte till ditt ego. Sök musiken inom dig. Sjung din egen sång...”
      ”Men jag kan inte sjunga...”, sa Matt, halvt i trans.
      Anante log. ”Du behöver inte sjunga högt. Låt din själ sjunga bara för dig.”
      ”Det funkar”, mumlade Hayden efter en stund. ”Jag har aldrig varit så avkopplad...”
      ”Då kanske ni också är redo att kliva på tåget? Och om ni är villiga kan jag ordna en gruppresa till energikällan...”
      ”O, ja!” ropade Hayden och ryckte upp sig ur transtillståndet. ”Jag hänger med.”
      ”Jag med”, sa Matt.
      Anante tittade på Mitchell och Neuman. De nickade. ”Visst”, sa Mitchell. Neuman hoppade ner från stocken och vinkade till sig Hayden. Anante visste att Neuman hade fått order av Miss Gibbons att med sina mätapparater registrera allt som kunde tänkas ge utslag på dessa apparater, och han ville veta om Hayden trodde det var läge för det nu. Hayden funderade en stund och kom fram till att det förmodligen var meningslöst. Om apparaterna överhuvudtaget fungerade – kunde Anante göra videokameran obrukbar så kunde han säkert stänga av allt annat också – så skulle de bli tvungna att förklara omständigheterna bakom eventuella resultat för Miss Gibbons och det var bara besvärligt. Särskilt som de under meditationen kanske inte skulle ha så bra koll på vad som egentligen hände.
      Neuman blev lätt chockad över Haydens – i hans tycke – oseriösa förhållande till sitt uppdrag och slets mellan sin pliktkänsla och sin ovilja att orsaka några som helst dispyter. ”Jag kan sitta här och bara titta på”, sa han.
      ”Jag tycker du ska vara med”, sa Hayden.
      Neuman sneglade bort mot Anante och försökte fatta ett beslut.
      ”Jag tror du behöver det”, sa Hayden.
      Neuman visste fortfarande inte hur han skulle göra.
      ”Jag tar ansvaret för eventuella konsekvenser”, fortsatte Hayden, obevekligt beslutsam att få Neuman att slappna av.
      Neuman suckade.
      ”Ska ni med?” undrade Anante.
      ”Jajamän”, svarade Hayden och la resolut armen om Neuman och föste honom med sig.
      ”Kom hit du också”, sa Anante till Mitchell som fortfarande satt på stocken och väntade på instruktioner. Han hade också snappat upp en del av Neumans och Haydens konversation och blivit glatt överraskad – snudd på imponerad – av samma anledning som Neuman blivit chockad. Själv hade han för länge sedan slutat ta sina CIA-uppdrag särskilt seriöst, och det här uppdraget hade ju totalt spårat ur.
      ”För det kommer att gå fort”, fortsatte Anante, ”och ni kan bli åksjuka och du kan ramla ner från stocken.” Och så arrangerade han gruppen så att de satt i en cirkel och placerade Neuman på sin vänstra sida och Mitchell till höger, medan Matt och Hayden satt mittemot honom själv.
      Sedan bad han dem att sluta cirkeln genom att hålla varandras händer.
      ”Och så blundar ni.”