Kapitel 31

Det regnade hela natten. Ett inte särskilt hårt, men ihållande, regn. I fjärran hördes åska och om man lyssnade noga kunde man höra braket av träd som rasade. Miss Gibbons lyssnade noga och hoppades att åskan skulle hålla sig på avstånd. Hon hoppades också att hon snart skulle få lämna den här djungeln.
      Hennes beslutsamhet och motivation hade börjat svikta. Hon kände att hon inte hade kontroll över situationen och hon visste att hon blev manipulerad. Allt skedde på Anantes villkor och det var oerhört frustrerande. I en annan situation med någon som var så samarbetsovillig skulle hon sätta hårt mot hårt, men intuitivt visste hon att det inte skulle fungera här. Det mest frustrerande var att alla var så vänliga. Ett fientligt bemötande hade hon kunnat hantera, men hur hanterade man människor som var så främmande för våld att de inte ens blev rädda om man satte en pistol mellan ögonen på dem? Och skulle hon ens kunna tänka sig att göra något sådant nu längre?
      Flera gånger hade hon kommit på sig med att stryka händerna mot varann för att uppleva den ovana känslan av släthet och mjukhet. Hon hade varit arg och irriterad från början, men nu njöt hon av känslan. Innan hon skulle följa med kvinnorna till deras rekreationsanläggning hade hon gått till sitt tält för att hämta en kommunikationsradio, och hon hade övervägt om hon skulle ta med en pistol – ifall de råkade ut för farliga djur – men när hon tagit pistolen i handen kändes det alldeles fel. Hon hade tittat på sina händer och den insikt som plötsligt uppenbarade sig, skakade om henne rejält. Den insikten var, att händer är till för att trösta, hjälpa och smeka – inte döda, skada och skrämma. Hon gömde bägge pistolerna längst ner i ryggsäcken.

      Aldrig tidigare hade hon mött sådan vänlighet och omtanke som hon hade fått från dessa kvinnor. Tillsammans med arton kvinnor och tio barn hade hon gått genom skogen, kanske två kilometer, till ett ställe där en grund näckrosdamm hade bildats nedanför ett mindre vattenfall, cirka tre meter högt och dubbelt så brett. Mitt emot vattenfallet, på andra sidan dammen, delade sig bäcken och rann på vardera sidan av några nakna, rundade, klipphällar som bildade en liten solig ö. Runt omkring dammen, som var kanske femtio meter i diameter, växte blommande träd och buskar och palmer med pärlband av frukter. Färgsprakande fjärilar och kolibrier svärmade runt blommorna, och papegojor och andra fåglar gledflög över dammen och satte sig i träden och fyllde luften med allehanda kvitter och skränanden. Grodor och paddor stämde in i kakofonin och ett prasslande i löven avslöjade att några kapybaror drog sig undan när människorna kom. Kvinnorna hade tagit sig över bäcken och slagit sig ner på klipphällarna. Barnen hade hoppat i dammen direkt.
      Vinaja hade frågat efter hennes förnamn och för en gångs skull tyckte Miss Gibbons att det var helt okej att bli tilltalad med det namn hon avskydde – hon hade fått sitt namn bara för att pappan hade förväntat sig en pojke och redan bestämt namnet John.
      Däremot hade hon tvekat när Vinaja hade uppmuntrat henne att ta av sig kläderna och ta ett dopp. Vinaja och de andra kvinnorna hade erbjudit henne flera krämer och oljor som doftade av olika frukter och blommor och som skulle fungera både som tvål och parfym. Johnna var väl medveten om att hon själv inte precis doftade som en blomma utan snarare stank av både myggolja och svett. Hon behövde ett bad och det skulle vara underbart att ställa sig under vattenfallet och duscha, men att visa sina ärr för någon annan var fortfarande plågsamt.
      Till sist hade hon i alla fall slängt av sig kläderna och hoppat i vattnet. Naturligtvis hade alla sett ärren och naturligtvis hade de inte den vanliga normala anständigheten att låtsas som om de inte sett något. Det blev frågor och medkännande kommentarer och de drog sig inte ens för att ta på ärren. Men omtanken var äkta och Vinaja talade om att de hade salvor som skulle hjälpa till att mjuka upp ärren. Två av kvinnorna hade genast satt igång med att tillverka en sådan salva och de hade hjälpt Johnna att applicera salvan på ärren. Vinaja sa att ärren till och med skulle helt försvinna om salvan användes dagligen under några veckor och Johnna skulle få med sig så det räckte några dagar, men salvan var färskvara och kunde därför inte göras i någon större mängd. Den huvudsakliga ingrediensen var den där lite bittersöta Cetana-frukten och Vinaja förpackade några frön från frukten i ett blad. Hon gav paketet till Johnna och förklarade hur hon skulle plantera fröna med goda och ärliga avsikter och sköta plantorna när hon kom hem, så att hon snart skulle ha egna Cetana-träd att plocka frukten från. Johnna ställde sig ganska tvivlande till att det skulle vara så enkelt som Vinaja påstod, men hon lovade i alla fall att försöka. Och huruvida salvan verkligen hade den effekt Vinaja utlovade, ja det återstod ju att se – men den kändes åtminstone skön.
      Vinaja hade också fått henne att berätta om olyckan och till sin egen förvåning hade Johnna öst ur sig hela sitt liv. Hon hade berättat om pappan som tyckte att flickor var värdelösa och om mamman som aldrig vågade säga emot. Hon berättade om bröderna som anammade pappans kvinnofientliga åsikter och behandlade sin syster på samma sätt som pappan behandlade mamman. Och så berättade hon om olyckan. Hon hade varit fyra år och hade fortfarande kvar drömmarna om att bli cirkusprinsessa. Det var jul och av sin mamma hade hon fått den ballerinadräkt som var det enda hon önskat sig. Pappan hånade mamman för att hon hade köpt något så meningslöst, och pojkarna hade hånat sin syster för att hon var så fånig. Men hon hade tagit på sig sin ballerinadräkt och för en gångs skull struntat i glåporden. Hon hade dansat och rest sig varje gång bröderna knuffade omkull henne. Ända tills hennes storebror Jim hade knuffat henne mot bordet där den tända ljusstaken stod. Hon hade fallit över ljuset och hennes dräkt hade antänts och elden hade flammat upp och också fått fäste i hennes långa hår.
      Under månaderna på sjukhuset då de fysiska skadorna sakta helades, men lämnade ärren på hennes kropp, hade alla hennes drömmar och önskningar dött och lämnat lika svåra ärr i själen. Hon skulle aldrig mer vara flicka. Hennes pappa hade anklagat både henne och mamman för olyckan, och Jim var naturligtvis helt utan skuld. Att vara flicka och ha långt hår och kjol var bevisligen fel och kunde bara leda till olycka – det var ju därför hon låg där på sjukhuset och hade ont. Flickor var dumma och odugliga och meningslösa – och så bestämde hon sig för att bli pojke. Men för att bli accepterad som pojke var hon tvungen att bli tuffare än sina bröder och hon skulle aldrig mer gråta eller beklaga sig. Hon skulle bli en så perfekt pojke att hennes pappa skulle tycka bättre om henne än om bröderna.
      Men hur duktig och modig hon än var blev hon ändå aldrig helt accepterad. Trettio år senare försökte hon fortfarande få sin pappas erkännande och kärlek. Och för första gången på trettio år grät hon av saknad efter sin förlorade barndom, sina drömmar, sin mamma, riktig kärlek – efter ett liv.
      Kvinnorna hade hållit om henne och tröstat. De hade utstrålat en kärlek och ömhet som hon aldrig tidigare känt och hon visste inte hur hon skulle hantera det, men när hon hade gråtit färdigt hade kvinnorna och barnen genast övergått till att börja prata om festen som skulle hållas på kvällen. De hade dragit med henne i sina festförberedelser och hon hade sluppit ur den genanta situationen genom att koncentrera sig på att lära sig en dans de skulle uppträda med och hon kunde skratta åt sin egen klumpighet innan hon fick till stegen.
      Hon hade njutit av samvaron med dessa bekymmerslösa och komplexbefriade kvinnor och nästan glömt bort att hon skulle försöka få ur dem någon intressant information om Nefi och de här människornas förhållande till dem. Istället deltog hon i kvinnornas samtal om vardagliga göromål och förhörde sig om deras familjeförhållanden och släktskap. En av kvinnorna, Sitara, visade sig vara Anantes och Vinajas mor, och var åttio år men såg ut som femtio. Johnna hade accepterat att dessa människor faktiskt var så gamla som de sa, trots att de såg mycket yngre ut. De äldsta kvinnorna var faktiskt åttioåtta respektive nittiosju år! Det var bara de som var yngre än tjugofem, som såg ut som sin ålder. Vinaja såg ut som tjugosju, men var fyrtiofem. Frågan om hur de höll sig så unga orsakade mest förvåning. Varför skulle man bli gammal, skröplig och sjuk blev motfrågan. Allt handlade tydligen om viljan.
      ”Varför fungerar det inte i min värld?” frågade Johnna. ”Alla vill vara evigt unga och många opererar sig för att se unga ut, men alla blir ändå till sist gamla och rynkiga och sjuka.”
      ”Ni tror att det måste vara så för att det är vad ni ser. Men vi har var och en vår egen sanning som vi själva kontrollerar.” Vinaja förklarade för Johnna på samma sätt som Anante gjorde för männen att åldrande och död snarast var en vanföreställning som inte alls var ofrånkomlig utan bara en fråga om att välja sin sanning.
      ”Men hur ska jag komma ur den här vanföreställningen när jag hela tiden ser bevis på att det är så det måste vara?”
      ”Det finns två metoder”, sa Vinaja. ” Det ena är att tro på evigt liv, och då menar jag utan några som helst tvivel. Detta är svårt när vi hela tiden erfar motsatsen. Den andra metoden är mindre direkt men enklare; det handlar om att så ofta som möjligt frigöra sig från den fysiska förankringen. Det låter kanske svårt, men många människor utövar denna metod redan utan att veta om det. Man låter helt enkelt medvetandet och själen sväva fritt i dagdrömmar, nattdrömmar, meditation eller andra aktiviteter som frigör medvetandet. Denna metod förlänger livet och saktar ner åldrandet.
      Vi upplever tiden individuellt beroende på hur vi tillbringar den och vår inställning till vad vi gör. Det vet alla att när man har roligt går tiden fortare. Men ni har klockor som mäter tiden och en timme är en timme enligt klockan, så hur kommer det sig då att timmarna går olika fort? Det handlar egentligen inte om att man har roligt eller är uttråkad – det handlar om fysisk förankring. När vi koncentrerar oss på något som kräver vår fysiska närvaro och vi har fysiska känsloupplevelser, då går tiden fortare. När vi koncentrerar oss på något som enbart är en andlig upplevelse då blir tiden oändlig. När vi har roligt är det ofta en fysisk upplevelse och vi är koncentrerade på våra sinnesupplevelser. Har vi tråkigt eller upplever något obehagligt vill vi inte vara närvarande och flyr det fysiska genom tankens kraft – och detta sätt att fly får tiden att kännas lång. Men om vi tvingas vara närvarande på alla plan och måste koncentrera oss på en uppgift hur tråkig vi än tycker den vara så går tiden fortare. Att tiden går fortare innebär att vi åldras fortare. Att ha det lite långtråkigt ibland är alltså ett sätt att förlänga livet, men tyvärr tror alltför många i din värld att livet alltid måste vara fyllt av aktiviteter.
      Alla som i sitt dagliga liv måste vara ständigt koncentrerade på sina aktiviteter och aldrig har tid för andliga utflykter drabbas följaktligen också av för tidigt åldrande i olika former. Sjukdomar av olika slag bryter ner kroppen och livet känns alldeles för kort. Tid och åldrande hör till den fysiska världen – i den andliga världen existerar ingen tid alls och heller inget åldrande. När vi återgår till vårt ursprungliga tillstånd som fria själar kommer tiden sådan vi är vana att se den att upphöra.”
      ”Jag förstår”, sa Johnna utan att riktigt kunna dölja sin skepsis.
      Vinaja log och klappade henne på armen.
      Förutom just den här inställningen till vad som var verkligt eller möjligt och värdet av att ha långtråkigt, upptäckte Johnna att de här människorna var förvånansvärt lika moderna storstadsmänniskor när det gällde synen på familjeliv och prioriteringar.
      Att Johnna inte hade någon man i sitt liv ansågs inte som särskilt konstigt; Vinaja hade heller inte brytt sig om att skaffa någon man förrän hon var fyrtio år och kände att hon ville ha barn. Johnna ville inte ha barn och det accepterades också som något helt naturligt. Det visade sig att de flesta i Anantes och Vinajas släkt skaffade barn sent i livet och sällan mer än ett eller två. De levde oftast monogamt men inte alltid under äktenskapliga former; förutom Vinaja hade även två andra kvinnor sina män på annat håll. Att ha man och barn var inget måste, och några egentliga könsroller fanns inte i gruppen, utan allt var en fråga om egna val. Men de var samtidigt måna om att utveckla just sin kvinnliga eller manliga personlighet eftersom det hörde till deras uppgift i de roller de hade fötts till denna gång. Det viktigaste var emellertid att utvecklas som själar och som sådana var de könlösa.
      ”Har jag också levt tidigare?” frågade Johnna.
      ”Naturligtvis.”
      ”Jag kanske var man i mitt förra liv...”
      ”Ja”, bekräftade Vinaja. ”Men du är kvinna nu. Det är meningen att du ska utveckla din kvinnlighet nu...”
      ”Men kan det inte bli fel ibland? Det finns de som påstår att de fötts i fel kropp, att de egentligen tillhör det andra könet. De till och med opererar sig för att rätta till det felet...”
      ”Ja, sådana ’fel’ uppstår ibland. Oerfarna själar blir ibland osäkra och börjar ändra sig när de gått in i en ny mänsklig manifestation och då blir det sådana komplikationer. Särskilt de som föds som pojkar kan ångra sig, eftersom det är mycket svårare att var man än att vara kvinna.”
      Det påståendet förvånade Johnna. ”Jag har nog upplevt det precis tvärtom... Och kvinnorna har det oftast svårare på grund av att världen är så dominerad av männen – allt tycks vara på männens villkor...”
      ”Ja, och det är det som gör det så svårt för en medveten själ att födas som man. Männen faller lättare in i den fysiska begränsningen och glömmer sin Sanna uppgift. Männen berusas lättare av den materiella makten – rädslans makt – och kan därmed lättare hemfalla åt ondska och maktmissbruk. Det är inte roligt för en själ att behöva leva med denna begränsade medvetenhet som det innebär att vara man. Inte alla män är sådana, naturligtvis, men kvinnorna har i de flesta fall närmare till sin andlighet och det Godas makt. Värna om din kvinnlighet Johnna, så blir du en lyckligare människa.”
      Johnna hade därefter, på tal om män, försökt få lite information om Anante. En liten baktanke att hitta någon svag punkt hos honom fanns, men mest var hon nyfiken av rent personliga själ. De svar hon fick besannade dessvärre hennes misstankar om att han var lika obefläckad och onåbar som ett helgon. Anante hade varken haft någon kvinna, eller man – så vitt Vinaja visste – utan ägnat de senaste fyrtiofem åren åt att utveckla sin andliga kompetens. Vinaja hade visserligen antytt att hon gärna hade sett att hennes bror ägnade lite mer tid till att göra mänskliga erfarenheter, som det här med familjeliv, men det var hans eget beslut.
      Frågorna om Nefi hade inte givit något nytt. Det var Anante som hade kontakt med Nefi och endast han kunde svara på några mer ingående frågor om dem. Om han var villig.
      Timmarna innan festen hade Miss Gibbons ägnat åt att se på den videoinspelning som Neuman hade gjort och pratat med honom och Hayden om vad som hade sagts och hänt. Särskilt hade hon förhört sig om vad som utspelats under den tid då kameran inte fungerade – vilket hon förresten var övertygad om var ett av Anantes tricks – och hon var inte helt övertygad om att hon fick reda på allt, men då hade hon fortfarande varit avslappnad och på välvilligt humör och brydde sig inte om att genomföra ett mer djupgående korsförhör. Alltihop var ändå så ogreppbart att hon inte visste hur hon skulle kunna sammanställa en rapport när hon återvände till Langley.
      När Anante efter festen hade sagt att han skulle prata med Nefi och fråga om han skulle få visa något, då hade Miss Gibbons fått en nytändning i sin motivation och börjat hoppas på något greppbart, något som kunde tillfredsställa hennes uppdragsgivare. Men så försvann Anante i natten och hon fick inte någon kontakt med Langley och Neumans apparater visade ingenting.
      Så hon tillbringade större delen av natten med att vara irriterad på Anante, Nefi, vädret, Neuman, sig själv och livet i största allmänhet. När hon så småningom somnade var det ändå med en förhoppning om att Anante verkligen skulle ha något att komma med nästa morgon.
     
      Hur många timmar hon hade sovit visste hon inte, men hon vaknade utan vrålapornas hjälp och hon konstaterade att det hade hunnit ljusna. Några tunga regndroppar föll på hennes huvud när hon tittade ut från tältet, men det var bara som det droppade från träden eftersom regnet nu hade avlösts av ett kvävande ångbastuklimat som fick hela naturen att svettas.
      Det gick inte att avgöra om det var morgon, förmiddag eller rent av eftermiddag eftersom ett tjockt molntäcke skymde himlen och solen och bara släppte igenom tillräckligt med ljus för att man skulle veta att det var dag. Den kompakta luftfuktigheten dämpade också alla ljud, men de vid det här laget välbekanta ljuden inifrån skogen trängde igenom och när hon lyssnade noga kunde Miss Gibbons också höra röster. Hon kravlade ut ur tältet och såg några barn som sprang omkring på den öppna platsen. Loolingi fick syn på henne och vinkade, sedan sprang hon iväg. Hämta Anante, tänkte Miss Gibbons och hoppades att det var Loolingis tanke också. Själv skulle hon först och främst skaka liv i sina kollegor som förmodligen fortfarande sov.
      Neuman var lättväckt, men på frågan om hans apparater hade visat något efter att hon hade lämnat honom, skakade han bara på huvudet. Hayden behövde skakas om ordentligt och Mitchell struntade hon i. Matt hade redan blivit väckt av Loolingi som satt med honom i hans hängmatta, och Anante syntes inte till.
      ”Var är Anante?” frågade Miss Gibbons utan krusiduller.
      ”Ingen aning”, sa Matt.
      ”Fråga flickan.”
      Matt frågade Loolingi på waianaspråket eftersom han inte hade lärt sig hennes språk, och ’nefianska’ kunde han bara tala med Anante närvarande. Det spelade inte så stor roll om hon förstod vad han sa eftersom han ändå inte förstod vad hon sa. ”Jag förstår inte vad hon säger”, förklarade han sedan följaktligen för Miss Gibbons.
      Loolingi drog ner Matt från hängmattan och tecknade att både han och Miss Gibbons skulle följa med henne. De gick till den nu utbyggda mathyddan och Neuman och Hayden anslöt sig också.
      ”Jag börjar tröttna på den här dieten”, suckade Miss Gibbons när hon satte sig ner och tog en banan.
      ”Vi har kvar av vår medhavda torrskaffning”, upplyste Hayden om.
      ”Tja, det är väl inte heller någon höjdare...”
      ”Har ni lagt märke till att de inte äter särskilt mycket själva här?” fortsatte Hayden. ”På festen igår kväll åt och drack de, men annars vet jag inte om jag har sett de vuxna äta något, förutom någon enstaka frukt, och då bara för att göra oss sällskap verkar det som… Var är Anante förresten?”
      ”Det vet vi inte.”
      ”Pratar han fortfarande med Nefi?”
      ”Vad var det egentligen han sa i går kväll?” frågade Matt.
      Miss Gibbons blängde på honom. ”Det borde väl du veta, som är den enda som förstår honom, men du var ju så packad så du yrade väl mest...”
      Matt ryckte på axlarna. ”Är det fest så... Men jag har för mig att han sa något om att visa oss något...”
      ”Du sa att han skulle fråga Nefi om han fick visa oss något.”
      Mitchell anslöt sig till dem och de började alla spekulera kring vad det kunde vara som Anante skulle visa dem.
      Det var då satellittelefonens sökare började vibrera i Miss Gibbons bröstficka. Hon sprang iväg till Neumans tält där satellittelefonen blivit kvar på grund av nattens regn. Meddelandet från Langley kom i form av ett kort kodat textmeddelande och efter att ha bekräftat att hon mottagit det stoppade hon undan apparaten och gick tillbaks till de andra.
      Alla tittade på henne när hon ställde sig i ingången till hyddan. Hon såg mycket sammanbiten ut.
      ”Vad?” sa Hayden.
      ”Fan!” sa hon. ”Var är Anante?”
      ”Vad var det om?” frågade Hayden igen.
      ”Vi måste härifrån snart.”
      ”Hur snart?”
      Hon ryckte på axlarna. ”Vi får besked senare... Var fanken...?” Frustrerat vände hon sig tvärt om där hon stod. ”Anante!” ropade hon. Hon hade fått syn på honom i andra änden av gläntan och nu var det kris och inte en sekund till fick slösas bort. ”Wittley, kom med här!” beordrade hon innan hon sprang iväg.
      Matt var för en gångs skull inte ovillig att lyda och kom snabbt på fötter.
      De andra som både undrade över vad som föranledde den plötsliga brådskan, och också ville veta vad Anante hade att säga, följde efter och Anante tittade undrande på dem när alla kom rusande mot honom.
      ”Vad skulle du visa oss?” frågade Miss Gibbons utan att ens hälsa först. När Matt inte reagerade genast dängde hon till honom på armen. Matt vidarebefordrade frågan till Anante.
      ”God morgon, Miss Gibbons”, sa Anante och tittade på henne med road och undrande blick. ”Vad står på?” Matt översatte orden men la in mer ironi i tonfallet.
      Miss Gibbons tog ett djupt andetag. ”Förlåt”, sa hon. ”Men vi är lite stressade – om du vet vad det innebär – vi måste snart åka härifrån och jag vill veta om det är något du vill visa oss...”
      ”Ja, det är det”, svarade Anante. ”Jag ska visa er sfären...”